Skip to main content

"Nu äter jag fem jordnötter varje dag”

Namn: Viktor Nordgren
Ålder: 22 år
Vad: Jordnötsallergiker som behandlas med Xolair.

Viktor Nordgren, foto: Rebecka Uhlin. ”Jag har varit allergisk så länge jag kan minnas. Idag är jag allergisk mot bland annat jordnötter, pälsdjur och ägg. Min första och allvarligaste allergiska reaktion fick jag när jag var fem år gammal. Jag hade precis lärt känna en ny kompis på dagis och skulle hem till honom på kalas. Våra föräldrar hade inte riktigt hunnit prata om mina allergier och på kalaset hade de jordnötsringar, något jag aldrig hade sett tidigare. Jag käkade lite jordnötsringar och blev då snabbt väldigt allergisk.

Det började klia i halsen och munnen och det blev fort jobbigt att andas. Jag sprang hem direkt och mina föräldrar använde adrenalinsprutorna som vi hade hemma och sedan åkte vi direkt till sjukhuset. Efter det har jag drabbats av fler allergiska reaktioner, men aldrig någon så allvarligt som den här första gången. Nu genomgår jag en försöksbehandling för att bli av med min jordnötsallergi. Jag får en medicin som heter Xolair injicerad en gång i månaden på sjukhus.

Efter ett tag fick jag börja äta lite jordnöt och allt eftersom öka mängden. Nu äter jag fem jordnötter varje dag och håller på att trappa ned medicin- dosen. Det är en enorm skillnad mot när jag inte ens kunde gå in i ett rum där någon åt jordnöt. Tanken är att långsamt sluta med medicinen helt, men fortsätta att äta jordnötter och till slut ska man bli fri från allergi, eller i varje fall vara väldigt mycket bättre. Hittills har jag hållit på i fyra år med behandlingen.

Det känns jätteskönt nu, särskilt när jag är ute och reser att inte behöva säga till på flygplanen. Många förstår inte hur allvarligt det är. En morgon i gymnasiet hade ett företag delat ut nötpåsar i tunnelbanan som en prgrej. När jag kom till skolan hade nästan alla en nötpåse. Jag tvingades att gå hem direkt. Nötter ska ju vara ett slags hälsosnacks, men för nötallergiker är det inte det.”

Berättat för: Fredrik Hedlund, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 4/2018.