Skip to main content

”Köttallergi, det kan väl inte finnas?”

Namn: Malin Lundén Schmid
Ålder: 48 år
Vad: Diagnostiserad köttallergiker sedan 2014

Malin Lundén Schmidt, foto: Rebecka Uhlin.”Det var min första reaktion när jag fick höra vad de misstänkte att jag lidit av i så många år. Jag skrattade och trodde att läkaren skämtade. Men sedan, när jag fick min diagnos, kom den verkliga reaktionen. Mat är väldigt emotionellt för mig. Jag tycker att det är roligt att kombinera mat och vin och jag har alltid varit en köttätare. Jag kände en sådan ilska och en sådan sorg när jag fick beskedet att jag tror att det bidrog till den anafylaktiska reaktion som jag drabbades av en kort stund senare.

Jag hade ätit kött till lunch och efter diagnosbeskedet fick jag en kraftig reaktion som slutade med ambulans till Södersjukhuset. Nu har jag slutat äta kött helt och jag saknar det inte, men det har tagit lång tid att acceptera. Jag läser alltid innehållsförteckningarna och äter nyttigare i största allmänhet, mer ekologiskt och mindre halvfabrikat. Jag gör min egen salami och färskkorv på anka och kyckling. Det går att lösa det mesta, men det har varit en utmaning.

Jag hade symtom i många år innan jag fick min diagnos. Först fick jag nässelutslag ganska ofta och senare även påverkan på andningen med hosta och heshet och jag kunde inte förstå varför. Det kunde inte läkarna heller. Reaktionen är ju oftast fördröjd flera timmar och det är inte säkert att man reagerar varje gång heller så det är ganska svårt att sätta det i samband med maten.

Men symtomen fortsatte bli värre, jag drabbades av anafylaktiska reaktioner vid ett par tillfällen på jobbet och fick adrenalinsprutor, antihistamintabletter och kortison som jag alltid skulle bära med mig, men fortfarande visste ingen vad jag var allergisk mot. Till slut kom jag till en läkare som kände till köttallergi och kunde ge mig en diagnos. Kopplingen till fästingar stämmer på mig. Jag har tillbringat mina somrar i den finska och svenska skärgården och har fått fästingbett varje år.”

Berättat för: Fredrik Hedlund, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 4/2018.