Transkribering av #70: Hur förebyggs förlossningsskador?

Tre av fyra kvinnor drabbas av någon form av förlossningsskada. Men de allra flesta är inte allvarliga och majoriteten går att behandla i efterhand så att kvinnan blir bra. Barnmorskan och forskaren Helena Lindgren forskar om hur man ska minska risken för skador i samband med förlossningen. Undvik ryggläge är ett av hennes tips. Avsnittet publicerades 16 juni 2021. Här kan du läsa intervjun i textform istället för att lyssna.

Detta är en transkribering av intervjun i avsnitt 70 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna. 

Andreas Andersson: Helena Lindgren är barnmorska och docent vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa på Karolinska Institutet. I sin forskning har hon fokuserat på att hitta det bästa utfallet vid graviditet och förlossning, och sedan 2017 är Helena Lindgren gästprofessor vid University of Gondar i Etiopien.

Cecilia Odlind: I den här intervjun tar vi inte upp skador från kejsarsnitt och kirurgi, eftersom det inte är Helena Lindgrens expertis. Och inte heller om hur förlossningsupplevelser hänger ihop med förlossningsskador, då Helena menar att det saknas kunskap om det.

Andreas Andersson: Så då frågade vi om sådant som hon har kunskap om, och den första frågan till Helena Lindgren är hur vanligt är med förlossningsskador?

Helena Lindgren: Om man med det menar bristningar i kvinnans underliv så är det väldigt vanligt att man får någon typ av skada. Och det är ju oftast väldigt små skador. De större skadorna, som vi kanske i allmänhet pratar om som problem, är mycket mer ovanliga. I de större studierna så är det mellan 2 och 6 procent av kvinnorna som får större skador, men så mycket som 75 procent av alla kvinnor får någon bristning i samband med sin förlossning.

Cecilia Odlind: Men de bristningarna läker av sig själv eller?

Helena Lindgren: De minsta bristningarna läker helt av sig själva. Vi har ju jättebra slemhinnor. Både i munnen och i underlivet har vi goda förutsättningar för att läka. Sen är det ju ofta så att man kan behöva stödja den här läkningsprocessen med att man suturerar, att man syr några stygn för att hålla ihop vävnaden eller för att minska blödningsrisken.

Cecilia Odlind: Hur ser kunskapsunderlaget ut kring förlossningsskador? Har det gjorts mycket forskning om detta?

Helena Lindgren: Det finns en del kunskap kring förlossningsskador, men om man tittar tillbaka så är de flesta av studierna som har gjorts ju gjorda under relativt sen tid, de är ganska nyliga studier. Att det inte kanske har forskats så mycket på det här tidigare, det kan man ju spekulera kring. Men det har ju tyvärr varit en allmän uppfattning om att har man fött barn, så får man vissa komplikationer under senare tiden i livet. Och det kan ju handla om allt från urininkontinens, avföringsinkontinens, att man får framfall, eller prolaps då, under senare delen av livet. Men också besvär med smärta vid samlag och sådana problem, som kan ställa till ganska mycket bekymmer under de första åren efter barnafödande.

Cecilia Odlind: Så forskning på området har främst tagit fart nu på sistone?

Helena Lindgren: Ja det skulle jag vilja säga. Om man tittar på de större studierna som har gjorts, så är det ju under de senaste 10–15 åren som det har kommit upp i en större omfattning av studier.

Cecilia Odlind: Men innebär det att det fortfarande anses finnas kunskapsluckor på området så att säga?

Helena Lindgren: Ja men det gör det ju. Det finns absolut kunskapsluckor. Man behöver titta mycket mer på vad man kan göra för att förebygga förlossningsskador, och kanske framför allt hur reparerar vi bäst de skador som uppstår. När de väl har uppstått så behöver vi ha bra behandlingsmetoder så att kvinnor inte behöver gå omkring och ha de här problemen under resten av livet.

Cecilia Odlind: Men visst kan man gradera de här skadorna som uppstår?

Helena Lindgren: Ja precis, det gör man. Och det har ju också skett en utveckling under de senaste åren. Hur man graderar skadorna, och det gör ju också att man bättre kan säga vilken typ av behandling som man behöver för sina skador. För de allra ytligaste skadorna läker vanligtvis själva och de kan uppstå i blygdläppar eller lätta skador även i bäckenbotten. Sen så finns ju de skador som också omfattar muskler och den vävnaden, så där behöver man oftast lägga suturer, alltså man behöver ge stöd genom att sy så att det läker ihop tillbaka på ett bra sätt. Och sen finns det då de skadorna som man har pratat mycket om i media, som handlar om att analsfinktern blir involverad. Och det kan ju vara av olika svårighetsgrad där också, men där behöver man kirurgi. Det behöver man göra direkt efter förlossningen, men om det här då inte har blivit bra, så kan man också behöva göra kirurgi senare också efter att det har gått en tid och man ser att det blir problem.

Cecilia Odlind: Det är alltså typ 2–6 procent som drabbas av de här mer allvarligare skadorna?

Helena Lindgren: Ja, precis. Och då läker ju de flesta bra och vi har bra kirurgi idag. Men det finns ju en liten grupp, som är under en procent, som har kvarstående besvär sedan efteråt. Och det är en liten grupp, men det är en grupp som har det väldigt besvärligt.

Cecilia Odlind: Vad kan innebära för problem?

Helena Lindgren: Men för kvinnan kan det ju innebära om man tänker redan i första skedet efter det att hon har fått barn, så kan det ju vara mycket smärta. Och det får ju konsekvenser på hur hon klarar av att ta hand om sitt barn. Det kanske blir jobbigt att sitta och amma till exempel. Det blir ofta jobbigt när man ska återuppta ett penetrerande sexliv. Hon kan ha smärta i samband med avföring. Det kan vara avföringsläckage, urinläckage och ofta är det ju väldigt jobbigt, alltså stigmatiserande för att man blir rädd för att det ska komma dofter. Det kan ju också vara så att man inte riktigt kan hålla tätt, man pruttar och tycker att det är väldigt pinsamt om man är ute i sociala sammanhang. Så det blir också ett socialt hinder för de här kvinnorna som drabbas av den värsta formen.

Cecilia Odlind: Man kan göra någonting åt det här, eller hur?

Helena Lindgren: Ja. I de allra flesta fall så kan man hjälpa de här kvinnorna så att det blir avsevärt bättre. Och det gäller alla former av förlossningsskador, så det är viktigt att man söker hjälp och får den behandling som man kan få. Sen finns det då ytterligare en liten grupp av den här gruppen där man kanske inte blir helt besvärsfri. Ja, jag skulle vilja säga att alla kan bli bättre och de allra flesta kan bli bra.

Cecilia Odlind: Jag tror att vi intervjuade en forskare om just det här med analläckage.

Och hon berättade då om en kvinna som jag tror var över åttio år som hade levt hela sitt liv med det här efter förlossningen då, och som fick hjälp i åttioårsåldern.

Helena Lindgren: Ja, då blir man ju liksom så berörd och den här kvinnan har ju förmodligen gått med det här och känt att, ja men så här är det när man har fött barn och man får vara tacksam för de barn man har fått. Det har ju tyvärr varit en del av kvinnolivet. Och det har varit skamligt att prata om och jättejobbigt. Jag gjorde en studie när jag var i Göteborg och då träffade vi kvinnor som hade drabbats av det här problemet. Något som inte jag hade tänkt på innan men som de berättade om, det var ju om det blir en skilsmässa från den här mannen som man har skaffat barn med och man sedan ska man träffa en ny partner. Det är ett väldigt jobbigt läge att träffa en ny och börja prata om att "du vet att när vi har sex så skulle det kunna vara så att det läcker lite avföring”. Det är jättesvårt läge.

Cecilia Odlind: Du var inne på att det är viktigt att man söker hjälp och det kanske ändå pratas mer i dag, och det finns mer behandling att ge idag än vad det har funnits tidigare.

Helena Lindgren: Ja precis. En väldigt positiv sak som har hänt under de senaste åren det är att i stort sett alla regioner har bäckenbottenmottagning i dag och där jobbar det barnmorskor och gynekologer som är specialiserade just på de här skadorna och på att kunna reparera och identifiera dem. För det är också jätteviktigt att man ställer rätt diagnos och ser vad det är som är den bakomliggande orsaken till de här problemen.

Cecilia Odlind: Så de allra flesta kan bli besvärsfria mer eller mindre?

Helena Lindgren: Ja.

Cecilia Odlind: Är urinläckage också att betrakta som en förlossningsskada?

Helena Lindgren: Ja, det kan det ju absolut vara. Det finns ju urinläckage som förekommer både hos kvinnor som inte har fått några barn, så man kan inte säga att det alltid beror på det. Men det kan ju vara en bidragande orsak till att man har ett urinläckage senare i livet.

Cecilia Odlind: Vad ska man göra då?

Helena Lindgren: Det är samma sak då. Man ska ju söka hjälp när man har besvär. Det finns ju behandlingsmetoder även för de kvinnor som har ett urinläckage, så det är egentligen samma sak då. Man ska gå till den här bäckenbottenmottagningen som man har i sin region och så måste man få rätt diagnos och se vad man kan göra just i mitt fall.

Cecilia Odlind: Och det kanske vi ska göra ett eget avsnitt om?

Helena Lindgren: Ja, men det är väl jättespännande. Då finns det ju bra forskare också, för jag tänker att jag är ju inte någon expert när det gäller behandlingsmetoder och kirurgi eller så.

Cecilia Odlind: Du är barnmorska.

Helena Lindgren: Jag är ju barnmorska, så det finns ju de som verkligen har den expertkunskapen och som kan gå in mycket djupare på det och vad man kan göra.

Cecilia Odlind: Men däremot så har du koll på den forskning som finns om hur förlossningsrelaterade skador kan förebyggas.

Helena Lindgren: Det är det som jag har försökt ägna ganska mycket utav mitt forskarliv åt att titta på, därför att man har sett i olika studier att i vissa miljöer, under vissa förhållanden så verkar det som att man har mindre eller färre utav de här skadorna. Och där startade vi en studie 2014 i Stockholm, tillsammans med min dåvarande doktorand Malin Edqvist. Och då försökte vi titta på om det finns ett sätt att jobba för barnmorskan under framfödandet som kan minska risken för att kvinnan får andragradsbristningar, alltså de som är mittemellan-svåra. Och det som vi gjorde då, det var att bygga ihop en intervention där man kan säga att vi dels tittade på hastigheten vid framfödandet och vilken ställning kvinnan hade, alltså vilken position kvinnan hade när barnet föddes fram.

Cecilia Odlind: Så om jag nu nämner några faktorer, så kan du svara på om de påverkar risken för förlossningsskador?

Helena Lindgren: Ja.

Cecilia Odlind: Förlossningsställning.

Helena Lindgren: Ja. Det var ju en sådan sak som vi såg, och det har man ju även tittat på i registerstudier. Och det finns flera större litteraturöversikter och Cochrane-studier som visar att det faktiskt har betydelse vilken förlossning ställning kvinnan har. Och det är inte är inte enbart det som påverkar, men förlossningsställningen har betydelse.

Cecilia Odlind: Så, vilken är att föredra för att minska risken för skador?

Helena Lindgren: Det som vi kallar för flexibla positioner eller dynamiska positioner. Och det är ställningar där kvinnan kan röra sitt bäcken fritt. Så de ställningar där kvinnan inte kan röra sitt bäcken, det är ju om man blir halvt sittande eller liggande så att sacrumplattan mot ryggen blir fastlåst mot ett underlag. Det finns många ställningar där bäckenet kan röras fritt och det kan ju vara knästående, det kan vara på alla fyra, det kan vara stående, det kan vara sittande på en förlossningspall och liggande på sida. Och just den här liggande på sida är väldigt viktig att få med, eftersom man har pratat väldigt mycket om upprätta förlossning ställningar tidigare. Och det är inte alltid det går och det inte alltid är att rekommendera heller. Men att bara lägga sig på sida är mycket bättre än att ligga på rygg.

Cecilia Odlind: Okej, barnets storlek?

Helena Lindgren: Ja, barnets storlek har också betydelse och med stigande antal gram så ökar risken för förlossningsskador. Så där är det ännu viktigare att man tänker på alla andra faktorer runtomkring för att minska risken.

Cecilia Odlind: För just det kan man inte göra någonting åt.

Helena Lindgren: Det kan man inte göra någonting åt, precis.

Cecilia Odlind: Men hur snabb förlossningen är då?

Helena Lindgren: Ja, jag funderade på den frågan. Om man tänker på de här supersnabba förlossningarna som kanske går på en halvtimme, det har ingen betydelse för förlossningsskador, att den är så snabb. Det som man däremot kan se, det är att det finns det en ökad förekomst vid de väldigt långdragna förlossningarna. Men då är det ju också många andra faktorer som kommer till. Då har man oftast ett värkstimulerande dropp. Man har kanske oftast ganska mycket smärtlindring som har pågått under lång tid. Förlossningen avslutas kanske med en sugklocka, så det är många andra saker som tillkommer i de här långdragna förlossningarna, men det är vanligare när det tar längre tid.

Cecilia Odlind: Antal närvarande barnmorskor?

Helena Lindgren: Nej, det har man inte kunnat se egentligen. Det här var ju någonting som när det började debatteras väldigt mycket runt förlossningsskador för några år sedan, och då försökte man ju komma på vad vi kan göra för att minska risken för det här. Och då var ju det en sådan sak som man tänkte att det kanske är bra att det är två barnmorskor som hjälper till vid framförandet. Det håller ju då samma Malin Edqvist jobbar ju nu med en randomiserad studie för att titta på om det har någon effekt, och resultaten av den studien har ännu inte kommit. Men det finns ju inga andra tidigare studier gjorda, just när det gäller det, så det blir jättespännande vad de kommer fram till.

Cecilia Odlind: Oklart läge alltså.

Helena Lindgren: Oklart läge, ja.

Cecilia Odlind: Och randomiserade betyder att man lottar slumpmässigt till de här två grupperna, där det alltid ska finnas två barnmorskor i den ena gruppen.

Helena Lindgren: Ja, precis. Där barnmorska 1 tar in barnmorska 2 när barnet ska födas fram.

Cecilia Odlind: Och slutligen, antal tidigare förlossningar?

Helena Lindgren: Ja, det är ju vanligare med förlossningsskador hos förstföderskor. så som förstföderska löper, man den största risken och sedan minskar risken till det andra barnet. Sedan har det ingen betydelse efter det, utan det är just det första barnet där risken är större.

Cecilia Odlind: Varför är det så?

Helena Lindgren: Förlossningen tar längre tid och vävnaden är inte lika tänjbar vid första förlossningen.

Cecilia Odlind: Men vilka tekniker används för att förhindra förlossningsskador, till exempel det så kallade finska greppet? Är det något som används i Sverige? Och vad är det?

Helena Lindgren: Ja, vad är det finska greppet? Det har lanserats som en lösning på det här med förlossningsskador och framför allt de här skadorna som involverar sfinktermuskeln. Bakgrunden till det är egentligen att man hade gjort en observationsstudie där ett sjukhus i Finland och ett sjukhus i södra Sverige deltog och då såg man att kvinnorna i den finska delen hade betydligt färre sådana här skador. Och så började man fundera över vad det berodde på. Och där är det ju då en förlossningsläkare och en barnmorska som har gjort en hel del sådana här före- och eftermätningar där man har lärt ut till barnmorskor det som man då kallar för finska greppet, vilket bland annat innebär att man vid framfödandet för in fingrar under barnets haka och lyfter ut barnet när barnets huvud ska födas fram. Och det här är någonting som man har gjort i Sverige sedan längre tillbaka, men som vi idag inte gör. Och det som man kan fundera över är ju då att greppet ju är en sak. Sen så ingår det i den här metoden att man ska ha en god kommunikation, man ska ha ett långsamt kontrollerat framfödande. Och det var ju sådana faktorer som vi också jobbade mycket med i den studie som vi gjorde i Stockholm. Så det som är svårt att säga idag, det är ju betydelsen av just det här greppet. Är det greppet som gjorde att kvinnorna i Finland hade färre bristningar eller är det här långsamma, kontrollerade framfödandet med en god kommunikation mellan kvinnan och barnmorskan? För de faktorerna har vi med i alla våra studier och det har inte gjorts några sådana lottade, randomiserade, studier på det finska greppet. Däremot så har vi gjort experimentella studier på det här där kommunikation och långsamt framfödande ingår.

Cecilia Odlind: Borde det göras göra då?

Helena Lindgren: Idag tror jag att kunskapsläget ändå är så pass gott när det gäller vad vi kan göra för att förhindra. Så jag är inte säker på att det är lösningen i dag. Det finns många andra faktorer som vi har börjat se kan ha betydelse för bristningar.

Cecilia Odlind: Finns det något som vi inte har nämnt?

Helena Lindgren: Det har vi nämnt, men jag vill ändå trycka på det här med kommunikationen mellan barnmorskan och kvinnan, därför att alla som har fött barn vet att i ett visst läge så kan det vara så att man bara känner att nu måste någon ta ut det här barnet. Eller nu trycker jag på för kung och fosterland för att nu vill jag bara att det här ska bli klart. Och där är det ju jätteviktigt att det finns en relation, att det finns en tillit mellan kvinnan och barnmorskan. Så att man när man kommer till det stadiet, då är man förberedd och då har man ögonkontakt, man hjälps åt så att den här sista delen av förlossningen blir så bra som möjligt. Så det skulle jag nog vilja trycka mer på, och det är sådant som inte är så lätt att beforska. Det är svårt att randomisera till en sådan studie.

Cecilia Odlind: Ja verkligen. Hur mäter man att man har skapat en tillit?

Helena Lindgren: Ja exakt.

Cecilia Odlind: Men finns det några sådana studier där man ändå har försökt sig på att ta reda på, hur var din känsla, kände du att du kände dig trygg och omhändertagen och sen se om man kan koppla det till utfallet? Finns det sådana studier?

Helena Lindgren: Det finns en del observationsstudier och det finns ganska mycket intervjustudier, men inte några som är direkt jämförande där man kan se att de som har upplevt att de har haft en bra förlossning, där ingår ju ofta det här med att de själva har känt att de har haft kontroll, att de har haft kommunikation, att de har fått information. Och det är ju ofta då associerat också med att man har mindre problem. Men där har man ju den här svårigheten: Vad är hönan och ägget när man bedömer upplevelsen av en förlossning? Jag kanske hade en bra upplevelse av förlossningen för att jag inte fick skador, och då tyckte jag att det var toppen med den här barnmorskan. Så det här är jättesvårt med orsakssambanden där. Men det är egentligen mer hypoteser idag.

Cecilia Odlind: Och en förlossning kan ju ta väldigt lång tid. Min första förlossning tror jag tog 36 timmar eller något sådant där, och då var det ju ganska många barnmorskor som kom och gick från sina pass. Så det var ju olika tillit till dem. Och verkligen olika bra kontakt och kommunikation, som jag upplevde.

Helena Lindgren: Ja och då kanske man har någon längs vägen som man tänker att den här barnmorskan, tänk om hon kunde stanna och var med hela vägen. Och så är ju inte förlossningsvården organiserad riktigt i dag. Det finns en liten sådan verksamhet på Huddinge, där man har en känd barnmorska, alltså en barnmorska som man har träffat innan och som följer en under hela vägen.

Cecilia Odlind: Det är inte det som kallas för en doula?

Helena Lindgren: Nej, det är en verksamhet som kallas Min barnmorska, där man har ett speciellt team av barnmorskor som jobbar med en grupp av kvinnor från graviditeten och genom förlossningen och även eftervården.

Cecilia Odlind: Så det är ändå så att de kan bytas av, om man då har en 36 timmars förlossning så måste inte samma barnmorska vara där hela tiden.

Helena Lindgren: Nej inte samma. Men då är det ändå en mindre grupp och då har man träffat dem som är med i ditt team. Du har ett team med de här barnmorskorna som är dina.

Cecilia Odlind: Har de utvärderat det vetenskapligt?

Helena Lindgren: Ja, de jobbar med det. Så det blir kanske också ett program i framtiden, det är Mia Ahlberg som också är barnmorska men som leder forskningsdelen där.

Cecilia Odlind: Finns det även någonting som kvinnan själv kan göra för att undvika skador?

Helena Lindgren: Ja och nej kan man väl säga. Man har ju tittat en del på studier där kvinnan har hållit på och masserat bäckenbotten innan. Det finns ingen entydig riktning där, att man kan se att det hjälper mot förlossningsskador. Kvinnor skriver ju väldigt ofta i sitt förlossningsbrev, man brukar ju skriva ett brev med vad som är viktigt för mig inför förlossningen, och väldigt många kvinnor skriver ju då att jag vill inte ha några bristningar. Och det är klart att man inte vill och man ska absolut inte heller känna att det finns en risk att jag får det om jag inte skriver det här. Men om man har skrivit så eller om man känner så, så är det ju jätteviktigt att man pratar både med sin barnmorska när man går på mödravården och att man pratar med den som läser det här brevet när man kommer in till förlossningen. För har man en stor rädsla för det, jag säger inte att rädsla ökar risken för skador men det är viktigt att man pratar med sin barnmorska då. Just för att då blir den här barnmorskan också medveten om att här är det extra viktigt att jag hela tiden kommunicerar med den här kvinnan. Så att hon känner att hon blir omhändertagen och att vi undviker det här på absolut bästa sätt. Vilket man ju självklart gör som barnmorska i alla förlossningar. Men man kanske behöver kommunicera det extra mycket till den som är väldigt rädd.

Cecilia Odlind: För du sa också att ungefär 75 procent drabbas av bristningar, så på ett sätt kan man ju säga att det blir lite en orimlig förväntan också. Eftersom det är så vanligt så kanske det på ett sätt är bra också prata om att det är ganska stor risk att någon form av bristning kommer att inträffa.

Helena Lindgren: Ja precis. Och där måste man få kunskap om att, om man säger att 75 procent kommer drabbas av någon form av bristning så innebär det inte att du kommer gå med avföringsläckage, om du hade den här lilla bristningen som vi behöver sy efteråt. Så man behöver ju veta. Det är ungefär som om man skulle säga att jag vill inte att mitt barn ska riskera och får skrubbsår, så jag vill inte lära den att cykla. För man kan nästan inte lära sig att cykla utan att någon gång få ett skrubbsår, och några kommer behöva åka in och sy någonting. Men vi lär ändå barnen att cykla därför att vi vet att det här kan vi ta hand om.

Cecilia Odlind: Och du är ju även engagerad i en regional biståndsstrategi för Afrika som berör det här. Berätta.

Helena Lindgren: Ja, det tycker jag är jättespännande för där är jag ju engagerad i flera olika doktorander vid universitetet i Gondar. Och en utav de doktoranderna som jag handleder gör nu en studie där vi sätter upp en liknande studie som den vi gjorde i Stockholm, där kvinnor blir slumpmässigt lottade till att vara i den grupp där man provar andra förlossningsställningar och har det här långsamma framfödandet. Och den andra gruppen får standardvård. Och där har vi en del preliminära resultat nu. Och det som är väldigt roligt för en forskare, är ju att vården där ser ut som så att alla kvinnor ligger på rygg och föder sina barn, och det är med ganska forcerat utdrivningsskede därför att det är överfulla förlossningsavdelningar. Det är en väldigt effektiv, nästan lite industrilik hantering.

Cecilia Odlind: Det är Etiopien?

Helena Lindgren: Etiopien är vi i nu. Så det som vi har gjort där, det är att kvinnor då får möjlighet att föda i andra ställningar, och vi har extremt positiva resultat just när det gäller förlossningsskador. Det har fått mycket större effekter än det vi kunde se i Sverige.

Cecilia Odlind: Okej, för här var det ändå vanligare att man också tidigare använde sig av de ställningarna.

Helena Lindgren: Ja precis. Många i vår kontrollgrupp använder ju också de ställningar som kvinnorna i vår interventionsgrupp gjorde. Så där ser man verkligen att det här förändrade arbetssättet förbättrar vården eller förbättrar utfallen för kvinnorna.

Cecilia Odlind: Har det varit lite mer auktoritär inställning där, att kvinnor som kommer in för att föda får instruktioner att ligg här och föd?

Helena Lindgren: Absolut, så är det ju. Och det finns inte sådana här justerbara sängar eller så, utan oftast är det ju en platt brits som man då ska ligga på. Och inte minst där har det ju vart jätteviktigt att man också kan säga att det går bra att ligga på sidan. Därför att det är en ökad eller det är en högre förekomst av hiv till exempel, man måste ju kunna kontrollera när det kommer blod eller fostervatten eller så, så just att ligga på sidan har varit en sådan bra förlossningsställning då. Att vi har kunnat använda den har gjort att många fler har kunnat få en bättre förlossning och få ett bättre utfall också.

Cecilia Odlind: Så bara att vända sig på sidan har hjälpt?

Helena Lindgren: Bara att vända sig på sidan har hjälpt.

Cecilia Odlind: Kan Sverige lära sig någonting av Etiopien då?

Helena Lindgren: Det som vi lär oss väldigt mycket av det är ju att vi ser komplikationer som vi aldrig ser i Sverige, som vi tack och lov slipper se i Sverige. Och det är klart att vi lär oss någonting på det. Samtidigt som vi då försöker samarbeta med dem för att se hur vi kan minska risken för de här komplikationerna. Och det är inte bara förlossningsskador, utan det är en massa olika scenarier som vi tack och lov inte ser längre i Sverige. Jag har en annan forskarkollega där, som har studerat kvinnor som har drabbats av obstetrisk fistula och där är det ju verkligen problem med avföringsläckage.

Cecilia Odlind: Vad är det?

Helena Lindgren: Då bildas det en gång mellan urinröret, slidan och tarmen. Och det kan vara mellan alla tre, det kan vara mellan två av de här och det gör ju då att det kan komma avföring ur slidan och det blir helt okontrollerat och de kvinnorna blir utstötta från samhället. De luktar väldigt illa. De har ju oftast förlorat sitt barn, för det här kommer ju av långdragna, komplicerade förlossningar.

Cecilia Odlind: De här fistularna bildas vid långdragna förlossningar?

Helena Lindgren: Ja precis, och det kan vara unga tjejer som kanske inte ens är mogna för att föda barn. Och de kan inte föda fram det här barnet, utan livmodern jobbar och jobbar och jobbar för att barnet ska födas, men det är inte fysiskt möjligt och då kan de här skadorna uppstå. Och det är ju någonting fruktansvärt. Men det som jag tycker var väldigt intressant där, det var att se, för där gjorde vi också kvalitativa studier med intervjuer med de här kvinnorna, och det de beskriver är nästan exakt identiskt med det som kvinnor som har drabbats av sfinkterskador i Sverige med de här avföringsläckagen och sådant. De beskriver sin livssituation på precis samma sätt.

Cecilia Odlind: Men i Sverige så hade man kunnat hjälpa de här kvinnorna med en operation?

Helena Lindgren: Ja, absolut.

Cecilia Odlind: Men det finns inte de resurserna.

Helena Lindgren: Det är ju verkligen en del av biståndet att se till att de här kvinnorna får hjälp. För det som är så problematiskt är att de blir utstötta ur sina samhällen. Och det finns möjlighet att operera så att de blir helt bra. Det finns ett jättefint fistulasjukhus i Addis Abeba i Etiopien, där man har opererat tusentals kvinnor och efter den här operationen så stannar kvinnorna också kvar på fistulasjukhuset i några månader och då får de lära sig läsa och skriva, de får lära sig räkna så att de ska kunna ha en liten affärsverksamhet, de får med sig lite sådan här seed money, ett litet startbidrag för att sätta i gång någon verksamhet. Kanske med hantverk eller så. Så att de blir välkomnade tillbaka till de samhällen som de kom ifrån. Oftast har ju deras män lämnat dem och så, men de kan ändå leva ett gott liv när de kommer tillbaka och även komma på uppföljning på det här fistulasjukhuset. Så det är en fantastisk verksamhet som Sverige också har bidragit väldigt mycket till att stötta.

Cecilia Odlind: Wow. Så det handlar ganska mycket om att få folk att söka sig dit?

Helena Lindgren: Ja, precis.

Cecilia Odlind: Och att sprida kännedom om att det finns hjälp?

Helena Lindgren: Exakt, det är precis samma sak där, att kvinnorna skäms för det här tillståndet som de har och tänker att det måste vara på det sättet. Och det förekommer fortfarande att man tror att det här har man fått för någon synd som man har gjort eller så. Så där gäller det verkligen att sprida kunskap, och då är det jätteviktigt att man har utbildade barnmorskor, men även hälsoarbetare ute på landsbygden som söker upp och aktivt säger att du kan få hjälp. Ditt liv kan bli bättre.

Cecilia Odlind: Hur kan man tänka då om man är rädd inför en framtida förlossning?

Helena Lindgren: Förlossningsvården så som den är idag, och det är ju det någonting som ganska ofta kommer upp i media, att kvinnor är rädda för att man till exempel inte ska få föda där man vill föda, och man är rädd för att det inte ska finnas någon som tar hand om en på ett bra sätt när man kommer in. Och man är rädd för att det ska vara många olika barnmorskor som man inte känner och som man kanske inte alltid hinner bygga upp en tillit till. Där tänker jag att så borde det inte vara. Det borde faktiskt vara en rättighet för kvinnor och att man känner att nu ska jag göra någonting av det som är det allra viktigaste i mitt liv, jag ska få barn, eller vi ska få barn. Där borde vi kunna ta hand om dem på ett sätt så att det blir värdigt och bra, både för kvinnorna och för de barnmorskor som ska jobba, för det är inte värdigt när man ska behöva springa mellan olika kvinnor som är i förlossningsarbete och kanske lämna någon till en kollega eller till en undersköterska. Det är jättebra att man har någon där, men det ska inte behöva vara så att man inte kan få den tryggheten när man är i en sådan viktig stund i sitt liv.

Cecilia Odlind: Varför blev du barnmorska?

Helena Lindgren: Jag blev barnmorska av precis samma skäl som jag ser, vi frågar alltid barnmorskestudenterna varför de vill bli barnmorska också, men för mig var det en aha-upplevelse när jag själv blev gravid. Och då tänkte jag, men det är ju helt otroligt det finns de som får jobba med sådant här hela tiden, det måste ju vara det mest fantastiska yrket i världen. Och det tycker jag att det är. Allt är inte rosenskimrande hela tiden, men man kan inte säga att man har en tråkig dag på jobbet. Man känner ju alltid att det man gör har betydelse på något sätt, och det är ju faktiskt ett privilegium att få känna det.

Cecilia Odlind: Det är ju någonting med det här att livet kommer.

Helena Lindgren: Ja, det är närhet och mycket känslor och väldigt mycket här och nu. Det tänker jag att vi blir berörda av. Det kan ju vara i andra situationer också, men just där och då. Det är nu och det här och allt annat är på något sätt oviktigt. Många gånger kan man ju komma ut efter en födsel och tänka att, vad konstigt att det inte världen har förändrats, för allt förändrades ju i det här rummet där jag var just nu med de här personerna som blev föräldrar.