Transkribering av #109: Tänder du fel?

Den mänskliga sexualiteten kan ta sig många uttryck, och det är lätt att tänka att det mesta idag är mer eller mindre accepterat. Men sexuellt beteende kan passera gränser, exempelvis juridiska, och också bli till en belastning för individen. Josephine Savard är psykiatriker och forskare på Karolinska Institutet, hon har i sin forskning fokuserat på sexuella störningar och framför allt personer med tvångsmässig sexuell störning. Här kan du läsa intervjun Här kan du läsa intervjun i textform.

Detta är en transkribering av intervjun i avsnitt 109 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna.

Andreas Andersson: Vi har intervjuat Josephine Savard som är psykiater och forskare vid ANOVA, ett center för andrologi som drivs av Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset. Hon har i sin forskning fokuserat på sexuella störningar och framför allt personer med tvångsmässig sexuell störning. Min första fråga till henne var: Vad är egentligen sexlust?

Josephine Savard: Man vet ju en del om sexlust faktiskt, och det ska vi börja med att definiera. Vad är sexlust? Då tänker man sig att det är ett känslotillstånd med motivation till sexuell aktivitet som en drivkraft, en längtan. Det varierar från person till person och fluktuerar efter omständigheter. Och så finns det ju olika system som påverkar det och som påverkar varandra, till exempel biologiska faktorer. Och det kan ju vara hormoner och signalsubstanser. Depression är en sjukdom som kan påverka, och andra olika typer av sjukdomar kan påverka. Vilka mediciner man tar och alkohol och droger kan påverka sexlusten både på kort och lång sikt. Det finns ju mer psykosociala faktorer som inverkar också. Vad man har för relation, attraktion till partner, vad man har med sig för erfarenheter och sedan också vad man har för stressnivå i sitt liv själv. Det finns mycket som inverkar. De här sakerna påverkar varandra.

Andreas Andersson: Du ägnar dig framför allt åt så att säga problematisk sexualitet och problematisk sexlust. Och hur definierar man det? Ibland får man känslan av att typ allt är normalt idag och allt ska ses som normalt. Så var går gränsen?

Josephine Savard: Om man tänker sig att man har väldigt mycket sexuella tankar och fantasier som man har svårt att kontrollera så att det blir en påverkan på hur man fungerar, då blir det oftast problematiskt. Man kan ju bara tänka sig att man sitter i ett möte eller ska fokusera på arbetsuppgifter, skoluppgifter – och så har man mycket sexuella tankar och då klarar man inte av kanske det som man hade tänkt att göra. Om det blir så att det tar över ens tankeverksamhet, men också om det tar sig uttryck i till exempel att man behöver få utlopp för de här sexuella tankarna så att det blir att man får onanera flera gånger om dagen i den mån att man får skavsår, då blir det problematiskt. Eller om det blir att man möter upp sexuella kontakter, som kanske står utanför ens värderingar eller det man kommit överens om i en eventuell relation. Så där tänker man ju att det blir problematiskt.

Andreas Andersson: Då är vi någonstans i närheten av det som kallas för sexmissbruk. Är det en term som du använder dig av?

Josephine Savard: Egentligen inte så mycket. Det är ju en term som personen som kommer till oss kan ibland använda sig av och en term som figurerar mycket i media. Men då brukar jag försöka förklara lite vad den här termen kommer ifrån och för att göra det så kan man gå tillbaka lite grann i tiden. Sexmissbruk var ju ett begrepp som myntades för att man ville ha en beskrivning, en benämning på personer som just har mycket sexuella tankar, fantasier som de inte kan kontrollera och då får negativa konsekvenser. Då var det forskare som tänkte att det här bottnar i samma mekanismer som alkohol eller drogberoende. Man visste ju inte det, men det var en hypotes. Och så var det andra som menar på att det är det inte. För det är snarare tvångsmässigt, det är återkommande att man fastnar i dessa typer av beteenden. Andra menar på att det handlar om att man har för mycket lust och för lite broms och då blir det att man agerar ut och vissa pratar om det mer som en impulskontrollstörning och då var det ganska otillfredsställande att det funnits olika skolor som har tyckt olika saker och velat bedriva forskning på sitt sätt. Så då gjordes en kraftansträngning i samband med att man skulle revidera den psykiatriska diagnosmanualen DSM 5. Då tog man fram kriterier som var mer baserade på symptomen som personer beskriver snarare än vad det beror på. Och det ledde ju forskningen framåt, för då kunde man ta fram skattningsskalor och formaliserade kriterier och då kallade man det för hypersexuell störning. Och i det så landar man mycket i att man använder sexuella beteenden som ett svar på jobbiga känslor som stress och ångest. Men man antog inte det förslaget. Men vad som istället hände var att man fortsatte att forska enligt den här hypersexuell störning tills Världshälsoorganisationen nu har antagit en diagnos som de kallar på engelska compulsive sexual behaviour disorder. Vad den kommer heta på svenska vet vi ju inte, men någonstans tvångsmässig sexuell beteendestörning kanske. Och i de kriterierna tar man inte heller ställning till om det här är ett missbruk eller inte, utan det klassas som en impulskontrollstörning.

Andreas Andersson: Utifrån beteendet snarare än..?

Josephine Savard: Ja [istället för] utifrån vad man tror att det beror på helt säkert. För vi vet fortfarande inte. Och man lägger mycket vikt i att man har mycket sexuella impulser som man har svårt att kontrollera. Och just det här mönstret av att det blir upprepade sexuella beteenden. Och att det tar mycket plats i ens liv. Att det blir den centrala upptagenheten och blir det centrala fokuset.

Andreas Andersson: Visst, det finns ju en del välkända historiska exempel som till exempel Casanova och sådär. Tror du att Casanova skulle ha varit en sådan här person. Eller går det att vara en sådan här lite gränslös person sexuellt utan att nödvändigtvis ha någon diagnos eller något problem på det viset?

Josephine Savard: Det tänker jag att man kan. Man behöver ju egentligen i varje fall sätta sig och gå igenom: vad är det för funktion av beteendet? Vad var det som gör att det här drivs? Och kolla på kriterierna, möter man kriterier för den här specifika diagnosen? Eller är det så att man gör det mer utan att tänka så mycket på konsekvenserna, men man förstår konsekvenserna.

Andreas Andersson: Hur vanligt är det problemet?

Josephine Savard: Ja eftersom det ju historiskt sett inte har riktigt funnits en gemensam definition så är det ju lite svårt att säga. Men man har ju länge uppskattat att det är 3 till 6 procent av befolkningen vilket låter ganska mycket.

Andreas Andersson: Det låter som jättemycket.

Josephine Savard: Ja det låter mycket, så det är ju ändå en siffra som ledande forskare har tänkt att det är ett överestimat det rör sig nog om kanske 1 %. Men det återstår ju ännu att göra större studier nu när vi har just den här nya diagnosen.

Andreas Andersson: Om det är 1 % är det fortfarande 100 000 svenskar.

Josephine Savard: Ja.

Andreas Andersson: Jag har en bild av, och det baseras på fördomar säkert, men jag har en bild av att homosexuella män har i genomsnitt mycket, mycket fler sexuella kontakter än vad de flesta heterosexuella har. Är homosexuella överrepresenterade bland de här?

Josephine Savard: Ja precis de är något överrepresenterade sannorlikt också bisexualitet. Men det har man också sett att det är vanligare i grupper med mer ekonomisk stress, lägre socioekonomiska grupper.

Andreas Andersson: Jag hade nog gissat tvärtom att det är folk som har råd att hålla på med sånt här som gör det.

Josephine Savard: Nej, utan då tänker man att det handlar lite om minoritetsstress. Kanske att det är det som gör att man går in i den här typen av beteenden, att man vill dämpa jobbiga känslor.

Andreas Andersson: Homosexuella män är överrepresenterade, hur ser det ut mellan kvinnor och män?

Josephine Savard: Ja, vi vet inte exakt hur vanligt det här är bland kvinnor eller om det helt enkelt är så att kvinnor söker mindre vård eller om det är de facto mindre vanligt. I studier är det färre kvinnor, i kliniken, de som kommer till oss är det färre kvinnor. Under 10 % skulle jag säga. Under 10 % av de med den problematiken.

Andreas Andersson: Alltså av dem som söker hjälp helt enkelt?

Josephine Savard: Ja exakt. Och det ser lite annorlunda ut: de flesta män som kommer till oss rapporterar om problem med onani och pornografi medan kvinnor är ju mer sexuella kontakter.

Andreas Andersson: Det är den där gamla fördomen att en tjej kan alltid gå ut på krogen och få med någon hem.

Josephine Savard: Ja, men ofta så tänker man sig att det är samma mekanismer så att det blir ju kanske att man ska ha den här höga upptagenheten, att man har mycket sexuella tankar och drivs av det. Så även om man kanske inte vill så har man svårt att kontrollera det och beteende fortgår trots att det medför negativa konsekvenser, lidande eller en funktionsnedsättning.

Andreas Andersson: Har Tinder och liknande appar förändrat det här eller gjort det svårare för de här utsatta personerna att låta bli så att säga?

Josephine Savard: Många som kommer till oss beskriver ju att tillgängligheten gör det så svårt att återfå kontrollen för att man måste nästan ha en smartphone idag för att kunna ha BankID och liknande. Det var ju annars ett sätt förut att gå över till äldre modell att inte ha internet så tillgängligt, men det är ju svårare idag.

Andreas Andersson: Ja det är klart, hela porrvärlden är ett knapptryck bort för nästan alla. Det måste vara jättesvårt om man har problem med hur mycket man ägnar sig åt sånt. Men går du med på att porrberoende är en realitet för de här individerna?

Josephine Savard: De personer som kommer, de kan ofta uppleva det så och säger så att man är beroende av porren. Men då brukar jag säga att som vi vet idag så vet vi inte om det här är samma mekanismer som i ett rejält missbruk eller samma som alkoholberoende och drogberoende. Den modellen som man har i dag, då är det ju att man tänker sig att det finns en sårbarhet i grunden och att man sedan har just utvecklat ett mönster av att använda sexuella beteenden för att dämpa stress eller ångest. Alla gör inte det, men det är ganska vanligt och sen har man en nedsatt impulskontroll så då gör det att beteendet eskalerar ofta och det ser vi också att det kan bli att man kommer in på grövre pornografi, man flyttar gränser för vilken typ av beteende man ägnar sig åt och så. Och då finns ju risk för illegala beteenden också förstås.

Andreas Andersson: Okej, så alltför stark sexlust kan skapa problem. Men du tittar också på andra sexuella avvikelser. Hur definierar man dem i en tid när det känns som att nästan allt ses som normalt av många?

Josephine Savard: Precis. I grunden, det vi har pratat om hittills: det har handlat om att man har för mycket sexuella tankar och fantasier men i grunden är det normativa tankar. De sexuella avvikelserna: där finns ju en definition som den psykiatriska DSM 5 manualen har och då är den lång och omständig, men det handlar om att man har ett intensivt och bestående sexuellt intresse, annat än ett intresse i genital stimulering eller förspel, med en fysiskt normal, kroppsligt mogen, samtyckande, mänsklig partner. Det är krångligt. Men det betyder egentligen att det intresset, det man tänder på som är avvikande eller beteendet man ägnar sig åt som är avvikande. Och där har vi några exempel som man definierar och trycker extra på för de är lite vanligare just utifrån att de är avvikelser. Och där har vi till exempel voyeurism.

Andreas Andersson: Det är när man gillar att titta på andra.

Josephine Savard: Precis. Det handlar om att man blir sexuellt upphetsad av att smygtitta på ovetande personer som byter om, är nakna eller har sex.

Andreas Andersson:  Det var ett väldigt viktigt ord som du stoppar in där: ovetande.

Josephine Savard: Ja.

Andreas Andersson: Det finns ett fenomen, jag tror att det heter dogging. Jag avslöjar mig som en boomer här, men där folk gillar att bli tittade på när de har sex.

Josephine Savard: Det är en helt annan sak, för då är det ett samtycke. Här trycker man ju väldigt mycket på just att det är icke samtyckande personer.

Andreas Andersson: Juste. Man skulle också kunna säga att när det blir olagligt, det är där gränsen går, eller hur?

Josephine Savard: Men inte bara. Det vi pratat om nu, sexuell avvikelse, då handlar det om innehållet i tankar och fantasier. Men om man sedan tänker sig att man går ett steg längre och tycker att det här är en sexuell störning, då möter man kriterier för en diagnos. Och i det så handlar det då antingen om att man lider av sina fantasier, att det gör att man inte fungerar som man ska eller att det skadar en annan person. I princip kan du ha, och det vet vi ju är ganska vanligt att man har kanske fantasier om att smygtitta nån gång ibland, men man agerar inte på det och man mår dåligt av det. Då skulle inte vi säga att man har en sexuell störning.

Andreas Andersson: Och det här går ju hela vägen. Vi ska bara prata lite kort om det, om pedofili också. Men jag tror att det kommer att komma ut ett särskilt avsnitt om det. Men där blir det ju väldigt tydligt, och det är ju typ alla överens om, att det är rimligt att det finns ett förbud.

Josephine Savard: Precis

Andreas Andersson: Och sen är det kanske lite glidande skala från sådana här fluktande gubbar eller folk som är blottare och såna saker också.

Josephine Savard: Och folk som är blottare det kallas för att man har en exhibitionistisk störning, dvs att man blir sexuellt upphetsad av att visa upp sitt könsorgan för en oförberedd, icke-samtyckande person.

Andreas Andersson: Just det och återigen icke-samtyckande.

Josephine Savard: Ja, exakt.

Andreas Andersson: Går det att sätta en gräns för när det är rimligt att kalla det för en sexuell störning och när det bara är att man har en ovanligt livlig fantasi? Är det just när man går från ord till handling eller?

Josephine Savard: Dels om man går från ord till handling eller från tanke till handling eller om man upplever att man mår dåligt över det här eller att man fungerar sämre. Kanske I en relation eller att det här upptar tid. Det är ofta så det ser ut om man kommer till oss som patient att man upplever att det här har tagit över ens sexualitet. Det här har blivit det primära om man kanske har mycket tankar om hur man ska hitta nästa tillfälle att uppsöka en sån här situation. En person har kanske sexuellt intresse av att smygtitta, kanske hänger mycket runt omklädningsrum eller hotellrum eller är i stånd att smygfota och filma osv. Det är oftast när man känner att man förlorat kontrollen.

Andreas Andersson: Hur vanligt är det? Vi fick en siffra där att 1% av befolkningen kanske har sådan här hypersexualitet men hur många är det som ingår i den här kategorin som vi pratar om nu?

Josephine Savard: Det är ju något svårt att uppskatta för det är ju ganska nytt det här att dela upp huruvida man har intresset i sig och att ha en diagnos. Dvs. Det här med funktionsnedsättning och om man skadar andra. Men, historiskt sett så brukar man säga att bara fantasier kanske det är upp mot 12% av den manliga befolkningen som har fantasier om att smygtitta, 4% av kvinnor.

Josephine Savard: Att visa upp sitt könsorgan ligger runt kanske 2 till 4% bland män, mindre vanligt bland kvinnor. Att gnida sig mot någon som inte samtyckt till detta: Frotteurism, där säger man 8-10% ungefär. Så det är ju ändå förhållandevis vanliga [fantasier]. Sen kan det ju lite gå i vågor.

Andreas Andersson: Är det genomgående så att det är betydligt vanligare bland män?

Josephine Savard: Ja.

Andreas Andersson: Vad beror det på?

Josephine Savard: Det vet vi inte. Vi vet ju otroligt lite om de flesta sexuella avvikelserna. Det lilla vi vet är ju om personer som är dömda för sexualbrott, vilket i sig blir en liten nisch av hela gruppen som har problematiken. Man tänker sig kanske att det är något som sker tidigt eftersom att det ofta börjar efter puberteten.

Andreas Andersson: Du forskar på det här. Hur går den här forskningen till?

Josephine Savard: Vi har flera studier, vi har en studie på den första gruppen vi pratade om, de här med tvångsmässig sexuell beteendestörning, där vi testar och jämför två olika mediciner utifrån lite olika hypoteser om hur det här uppstår och sådär. Det är en studie vi har. Sedan har vi ett projekt för de sexuella avvikelserna där vi nogsamt kartlägger klinisk profil. Om det finns en psykiatrisk samsjuklighet. Vi följer dem efter att de inleder kontakt hos oss över tid och ser om man kan påverka riskfaktorer för sexualbrott i och med det. vi gör djupintervjuer för lära oss lite mer om när de debuterar. Vad är det för drivkrafter som gör att det fortsätter? Och så tar vi fram skattningsskalor för att kunna mäta symtom över tid till oss.

Andreas Andersson: “Om du kommer till oss” då menar du på ANOVA?

Josephine Savard: Då menar jag ANOVA precis på karolinska universitetssjukhuset.

Andreas Andersson: Berätta mer om vad ANOVA är för något.

Josephine Savard: Så ANOVA är ett multidisciplinärt centrum inom benen: andrologi, sexualmedicin och transmedicin. Och den här forskningen kommer från sexualmedicin delen från mottagningen. Och där är uppdraget att arbeta förebyggande mot sexuellt våld och främja sexuell hälsa.

Andreas Andersson: Vi hade Stefan Arver här i podden som pratade om testosteron. Han är också knuten till ANOVA.

Josephine Savard: Precis han är på andrologbenet.

Andreas Andersson: Just det, bara som ett exempel. Hur många människor kommer till ANOVA med just sådan här problematik?

Josephine Savard: Jag kan inte svara på exakt hur många som kommer, men jag kan säga ungefär hur många som ringer till PrevenTell, det är ju den nationella hjälptelefonen som startade 2012 och har som uppdrag att vara en låg-tröskel telefonlinje, helt enkelt för personer som är oroade för sin sexualitet utifrån att den kanske börjar bli okontrollerad eller att de ska skada någon annan. Och där har vi i snitt haft fem samtal om dagen ungefär. Och via PrevenTell har man ju möjlighet att upprätta en så kallad egen anmälan till ANOVA och skrivas in som patient.

Andreas Andersson: Går det liksom att vara anonym eller har ni en skyldighet att anmäla till exempel en person som är pedofil och som begår övergrepp?

Josephine Savard: Till PrevenTell kan man ju ringa anonymt, ,men de vänder sig ändå till personer som vill ha hjälp. Så ofta blir det ändå så att man kommer till oss och lämnar sitt personnummer och bli kallad som patient från sjukvårdens sida. All sjukvård har skyldighet att ta kontakt med socialtjänsten om man blir oroad för specifika barn. Sen är det ju inte så att om man har ett intresse som riktar sig till barn som inte har kommit in i puberteten, att man står i beredskap att agera på det utan återigen skiljer ju vi mellan tanke och handling. Men vi har samma sjukvårdsregler som alla andra.

Andreas Andersson: Du pratade om att ni erbjuder olika läkemedel och kollar på vad som kan tänkas funka? Finns det liksom psykologisk behandling för de här individerna?

Josephine Savard: Jo, men mycket av behandlingen är ju i grunden en psykologisk behandling och KBT behandling och det är ganska gemensamt både för dem tvångsmässiga sexuella beteendestörningar och de sexuella avvikelserna hur man jobbar. Så det handlar ju mycket om att titta på: vad är det för funktion av beteendet? Vad är det som gör att det fortsätter? Hur kan man göra annorlunda i den specifika situationen? Vilka är mina triggers? Hur ska jag hantera sug? Impulskontroll, hur ska jag stärka den? Mycket av grunden är ju kognitiv beteendeterapi. Sedan är det ju inte särskilt studerat och de sexuella avvikelserna nästan inte alls, utan det finns ju lite grann på dem med sexuell beteendestörning. Men man får väga samman och vi baserar det på internationella guidelines hur man ska lägga upp behandling och då kan det ibland vara en kombination av terapi och läkemedel som vi väljer.

 Andreas Andersson: Jag tänker så här att homosexualitet var olagligt i Sverige fram till 1944 och klassades som en störning fram till 1979. I dag tycker de allra flesta av oss att det är ett helt rimligt och liksom inte särskilt konstigt sätt att vara sexuell som människa. Tror du att det kommer att i framtiden finnas saker som är tillåtna idag, saker som vi idag ser som normala, som inte kommer att ses som det eller tvärtom? Saker som vi idag klassar som en störning eller så, men som vi i framtiden kommer att ha någon annan etikett på.

Josephine Savard: Vi befinner oss ju mitt i en sån resa. Vi har ju till exempel de här två diagnosmanualerna som vi har pratat om redan, DSM 5 och ICD: världshälsoorganisationens diagnosmanual och de två är inte överens om vilka specifika avvikelser som man ska ha med. Där är det, ICD 11 som är den senaste har plockat bort till exempel masochistisk störning som är det här tillståndet där man blir sexuellt upphetsad av att tillfoga smärta eller lidande. I den senaste så trycker man mycket, mycket mer på det här att för att det ska vara en egen diagnos som avviker så ska det skada en annan person. Men det har jag ändå svårt att se att man skulle acceptera framöver, alltså att de inte skulle vara specifika störningar och att den synen skulle förändras.

Andreas Andersson: Det här med masochism. Det förtjänar att sägas ändå att det är väldigt, väldigt vanligt att folk tänder på att kanske bli lite lätt bundna eller få lätt smärta. Hur tänker du kring det?

Josephine Savard: Ja, det håller jag ju med om att det är vanligt, men det är ju först då, i samband med att man kanske blir själv väldigt skadad så att man får en funktionsnedsättning eller blir väldigt plågad av det här själv. Alltså mer att det tar över hela ens liv. Då skulle man säga att då har man en störning. Men i dag skulle man med ICD 11 klassa det som en övrig störning. Man vill inte sätta en stämpel med masochism att det ska kopplas samman med avvikelserna.

Andreas Andersson: För att det är så pass vanligt?

Josephine Savard: Ja, precis.

Andreas Andersson: Nu har vi pratat om ändå ganska utbredda sådana här störningar. Vad finns det för fler avvikande tändningsmönster som ni ser på Anova?

Josephine Savard: De som vi har pratat om nu är de vanligaste vi ser. Att man blir sexuellt upphetsad av att smygtitta eller visa upp sitt könsorgan. Men vi har ju också en del som kommer in som finner det upphetsande med tanken eller med att faktiskt ha sex med djur.

Andreas Andersson: Vilket är förbjudet sedan inte så många år i sverige.

Josephine Savard: Ja, så det är ju en grupp vi ser. Vi ser ju också personer som tänder på kroppsvätskor. Och sen är det ju ganska vanligt att man kanske har flera avvikelser och att de går lite in och ut ur varandra. Vi har ju några som tänder på att också tvinga sexuella handlingar och sedan har vi ju en grupp som har dragning mot barn som inte kommit in i puberteten eller precis kommit in i puberteten. Eller senare förstås. Den största gruppen som kommer till oss är de som har en hög sexuell upptagenhet. Den första gruppen vi pratade om, med mycket sexuella tankar och fantasier. Det är ganska vanligt att man har lite av båda, så då gör vi ju en nogsam kartläggning när man kommer.

Andreas Andersson: Vilka kombinationer ser ni oftast av de här olika störningarna?

Josephine Savard: Det är vanligt om man har en sexuell avvikelse att man också möter kriterier för att ha hypersexualitet, de går in i varandra. Den andra gruppen som då primärt har en sexuell beteendestörning där har ungefär hälften indikation på att ha en avvikelse också. Men det där kan ibland flyttas lite med tiden också. För när man har mycket sexuella tankar och så kan det ju bli att man som sagt flyttar gränser hela tiden och då kan man ju börja komma in på grövre material och så där utan att det egentligen är det man tänder på. Men att man har på något sätt blivit ganska van vid vad man ser så att det eskalerar.

Andreas Andersson: Det här kanske faller möjligen lite utanför ditt område, men det finns ju om vi pratar om fetischism vissa väldigt etablerade sådana här saker. Det förväntas till exempel av heterosexuella män att de ska tycka att det är upphetsande med avslöjande underkläder på damer. Hur uppstår de där? Varför är det inte gummistövlar och plommonstop som heterosexuella män tänder på?

Josephine Savard: Ja det är just en sån här fråga där vi inte exakt vet hur de uppstår och när de uppstår. Men som sagt, det brukar ofta gå att spåra tillbaka till pubertetsålder och det finns ju flera hundra olika avvikelser beskrivna så det finns ju även gummistövlar och plommonstop. Men innan man tycker att det blir något avvikande som man söker vård för jamen då krävs det ju att det här tar över så pass mycket.

Andreas Andersson: Men hur det uppstår, det vet man inte mycket om?

Josephine Savard: Nej.

Andreas Andersson: Det är fascinerande. Din egen forskning har vi varit inne på, men jag blir nyfiken på hur din bakgrund. Hur kom du att fascineras av det här fältet?

Josephine Savard: Jag blev fascinerad av att det var så outforskat, att det fanns något som ändå var ganska välkänt i samhället men ändå så outforskat, och att det fanns en sådan möjlighet att kunna bidra och utveckla någonting för att faktiskt minska sexualbrott. Det är ju det vi jobbar med, vad vi tror i alla fall. Vi riktar ju in vissa insatser mot just de här tillstånden med en ökad risk för sexualbrott.

Andreas Andersson: Vad skulle du vilja forska på om du fick fantisera fritt?

Josephine Savard: Jag skulle ju gärna vilja att man gjorde mer långtidsstudier. Det saknas ju helt för de här grupperna som skulle se förändring över tid och få mer hypoteser kring vad det bottnar i. Men absolut, behandlingsstudier är ju det jag håller på med redan, men det behövs ju fler.

Andreas Andersson: Det är ju en av de studierna som du är inblandad i och som vi kommer att återkomma till i den här podden. Det är kring pedofiler och att försöka få dem att inte begå övergrepp. Det här har väckt känslor och pedofiler generellt väcker oerhört starka känslor. Hur tänker du kring det?

Josephine Savard: Jag tycker att det är jätteviktigt att det finns en låg-tröskel verksamhet och att personer som har identifierat det här intresset har möjlighet att söka hjälp för att få rätt insatser för att återfå kontrollen om man nu känner att man börjar tappa kontrollen över det. Och jag tänker att vad man kan skicka med är också att vi skiljer ju alltid mellan just tanke och handling och att man som person inte har valt vad man tänder på, men man har ju fullt ansvar för sina handlingar. Men med det kan ju vi i sjukvården behöva gå in och hjälpa till så att man känner att man har kontroll över dem.

Andreas Andersson: Vi gick inte in på det förut, men det behöver vi ju prata lite om. Du nämnde att att det finns en studie där ni ger läkemedel, men vad är det för typ av läkemedel som man tror ska kunna ha effekt för hypersexuella eller för den delen för pedofili?

Josephine Savard: I båda de studierna så används en typ av antidepressiv inom gruppen SSRI. Och hypotesen egentligen för båda tillstånden handlar ju om att man tänker att beteenden ofta kanske blir värre av hög ångestnivå eller depressiva symptom. Men också att den typen av medicin kan hjälpa lite att öka impulskontroll så att säga att man får bättre impulsreglering. I viss mån så nyttjar man också att det finns en sexuell biverkan hos dem, en sänkt sexlust.

Andreas Andersson: Det har pratats ibland om om kemisk kastrering och att ta ner testosteronhalterna. Är det något som ingår i våra studier?

Josephine Savard: Det ingår inte i våra studier, men det ingår i den kliniska behandlingsmanualen kan man säga.

Andreas Andersson: Vi var lite inne på det här att det finns mer ovanliga sådana här störningar, finns det någon som du tycker själv var den märkligaste som du har stött på i er verksamhet.

Josephine Savard: Det är ju svårt att säga någon specifik, men ofta fokuserar vi på lidandet och hur stor plats det här tar i personernas liv. Och det är ju klart att jag brukar fråga hur mycket tid uppskattar du att det här tar? Och det är inte ovanligt att man får siffrorna 50 till 80 % av vaken tid. Att de scannar av omgivningen och att man börjar fantisera så fort man ser någon som de finner någorlunda attraktiv i alla fall och att de har svårt att lägga band på sig. Och sen kan det finnas lite avvikelse orienterat intresse i det hela också. Så att det blir så mycket upptagenhet att man nästan känner av det i rummet.

Andreas Andersson: Det fanns något exempel från några år sedan om en kvinna som ville gifta sig med Berlinmuren till exempel. Och Eiffeltornet har det också pratats om i liknande sammanhang. Du har inte stött på någon sådan?

Josephine Savard: jag har hört det mesta. Så det är kanske svårt att säga någon specifik egentligen.

Andreas Andersson: När du går på middagar och fester, får du ofta den här typen av frågor?

Josephine Savard: ja, det får jag, det får jag faktiskt.

Andreas Andersson: Svarar du lika undvikande då?

Josephine Savard: Så gott som, ja.

Andreas Andersson: Det låter som att det är det bästa sättet att förhålla sig.

Josephine Savard: Annars tar det över middagen, förstår du? Då tar jag showen från värdinnan.

Andreas Andersson: Ja, jag fattar. Det måste vara otroligt fascinerande om man överhuvudtaget är intresserad av människors sätt att tänka och jobba med de här som tänker så annorlunda mot de flesta.

Josephine Savard: Ja, ja, verkligen, verkligen. Och man kan få höra så mycket av vad vi kallar kognitiva förvrängningar, som uppfattningar om verkligheten som inte stämmer.

Andreas Andersson: Hur kan de se ut om det funkar att beskriva? Vad kan det röra sig om?

Josephine Savard: Det kan ju röra sig just om en person som har ett intresse av att visa upp sitt könsorgan, som har en tanke om att den personen som de ska visa upp det för kommer bli sexuellt upphetsad eller är sexuellt upphetsad och att personen kanske skriker eller drar sig undan men att man inte riktigt kan tolka in de signalerna.

Andreas Andersson:  Fenomenet dickpics? Hur förhåller det sig till till den här gruppen som du träffar?

Josephine Savard: Ja, vi frågar ju alltid. Har du säkerställt samtycke innan du skickade den här bilden? Och då är det ju ibland som man får svaret nej.

Andreas Andersson: Det sägs ju att det är en oerhört hög andel män som ändå har skickat en dickpic nån gång. Och att typ alla tjejer har fått någon. Men det blev bara spekulation, eller?

Josephine Savard: Ja, ja. Jag har också hört det. Det är också problematiskt förstås. Jag tror att man måste gå in ganska tidigt i  skolor och prata om sexuell gränssättning på nätet.

Andreas Andersson: Något som det pratas mycket om och som det skrivs mycket om också. Det är ju våldtäkter. På goda grunder. Och framför allt kanske överfallsvåldtäkter, dvs där inte de båda inblandade känner varandra. Finns det någon, skulle du säga, överrepresentation bland de som söker hjälp hos er som riskerar att vara den där våldtäktsmannen?

Josephine Savard: Generellt om man söker vård hos oss så är det ju ofta för att man känner att man har förlorat kontrollen över sin sexualitet. Och det finns ju en specifik diagnos som ännu inte översatts, men det är just det här med att man blir sexuellt upphetsad av att tvinga någon till sex som inte har samtyckt till detta. Så visst skulle det kunna vara en sådan person. Men samtidigt måste man ju beakta att sexuellt våld har ju otroligt många riskfaktorer. Det är ju inte bara sexuella riskfaktorer: att man tänder på just det och att man har mycket sexuella tankar. Det är två starka riskfaktorer, men det finns så mycket mer som kan förklara det, till exempel att man har antisociala värderingar, man har ett missbruk, nedsatt impulskontroll och sådana saker. Så att det är egentligen svårt att säga exakt. Varje fall är ju unikt egentligen.

Andreas Andersson: Man kan kanske tänka sig också just det med att de ni träffar är de som själva inser att det är ett problem och det kanske inte den här kategorin gärningsmän gör.

Josephine Savard: Så tänker jag absolut ja.