Nyfiken på oro: Konsten att gilla läget

Enligt Erik Hedman lider ungefär 3-4 procent av befolkningen av hälsoångest och gruppen är kraftigt överrepresenterad bland sjukvårdssökande. Runt 20 procent av alla som söker vård har en förhöjd oro för hälsan, uppskattar han.

Orostankar kring andra teman plågar också personer med ångestdiagnoser som social fobi, paniksyndrom och tvångssyndrom. Personer med generaliserat ångestsyndrom, GAD, lider istället av en mer allmän oro och fastnar lätt i grubblerier kring exempelvis karriärval, studieresultat, ekonomiska problem eller att något hemskt ska hända deras barn. Kort sagt sådant som de flesta kan oroa sig för i vardagen – fast mycket mer.

Stark ångest eller rädsla

Men enligt Erik Andersson, också psykolog och forskare vid institutionen för klinisk neurovetenskap, besväras många människor av överdriven oro utan att det för den skull motiverar en psykiatrisk diagnos. Gemensamt för alla former av överdriven oro är en stark ångest eller rädsla som upplevs som svår att kontrollera.

– Oro är en del av många ångestdiagnoser men det är också allmänmänskligt. Om man känner att man missar saker i sitt liv, att man till exempel inte kan vara riktigt närvarande med sina barn för att man är upptagen av att oroa sig, kan det vara idé att söka hjälp för att må bättre, resonerar han.

Det är en fin balansgång mellan att ha normal oro, som också kan vara jobbig, och det forskarna menar med överdriven oro.

Erik Andersson säger att han för egen del har lärt sig att använda oron som en drivkraft. Den får honom till exempel att upptäcka brister i sin forskning innan det är för sent, så att han i slutändan blir mer nöjd med sitt arbete och slipper obehagliga överraskningar.

– Till en viss gräns är det ju bra att oroa sig, att uppmärksamma hot och risker och agera därefter hjälper oss i livet. Men någonstans övergår oron från att vara problemlösning till att bli ett problem i sig, säger han.

Vi är alla mer eller mindre oroligt lagda, men orosnivån förändras ofta under livets gång. Generaliserat ångestsyndrom har enligt Erik Andersson en relativt sen debutålder, samtidigt som de flesta som drabbas berättar att de känt sig ganska oroliga sedan barnsben. Vissa situationer i livet – att få barn är ett vanligt exempel – kan få oron att stegras och bli ett problem.

Inte heller är det överdrivna tankar på att bli sjuk som är det egentliga problemet enligt forskarna, utan snarare hur personen reagerar på sådana tankar när de uppstår.

– Oroliga personer vågar inte ha vissa tankar som de ändå har, och som de kommer fortsätta ha vare sig de vill eller inte, säger Erik Hedman.

Lönlöst att försöka fly

Att det är lönlöst att försöka fly från sina orostankar hänger ihop med att livet faktiskt är osäkert. Vi kommer inte ifrån att vi faktiskt kan råka ut för sjukdomar och andra hemska saker som vi inte kan kontrollera. Att försöka gardera sig mot sådant med tankens hjälp är därför ett hopplöst projekt. I stället för att bortförklara orostankarnas förfärliga scenarier bör man stifta närmare bekantskap med dem.

Eftersom oron kan tränga sig på som en objuden gäst när som helst – till exempel under en middagsbjudning – är det lätt att börja undvika sådana situationer. Men det är enligt Erik Hedman viktigt att inte begränsa sitt liv för mycket, utan att trots oron försöka leva så som man egentligen skulle vilja.

Han ger några tips:

– När en orostanke kommer, träng inte undan den utan uppmärksamma den och tänk den fullt ut, även om du till exempel sitter på en middag. Om du är rädd för en sjukdom, föreställ dig att du faktiskt blir sjuk och att det kanske till och med kommer gå så långt att du dör. Känn efter hur det känns. Sedan försöker du skifta fokus och delta i samtalet som vanligt, trots att du vet att den jobbiga tanken finns där, säger han.

Den som övar sig på detta kommer att erfara att tankarna i sig inte är katastrofala, utan att livet kan pågå trots dem. Då kan den intensiva oron börja minska. Katastroftankarna kanske finns kvar, men rädslan och behovet att fly från dem klingar av.

– Målet är att träna upp sin tolerans för osäkerhet och göra den mindre skrämmande. Då går det att fungera normalt trots de negativa tankarna, säger Erik Hedman.

Erik Andersson har inte undersökt om behandlingen av oro även kan hjälpa mot de psykiatriska problem där oro är en beståndsdel, som tvångssyndrom, paniksyndrom, social fobi eller svåra sömnsvårigheter. Men det är inte otänkbart.

– Dessa diagnoser skiljer sig från varandra på olika sätt men de har gemensamt att man håller på med något i huvudet väldigt mycket, det är en sorts oro som pågår. Att bryta orosspiralen skulle kunna ha andra effekter än att bara minska oron, men detta behöver vi forska mer om, säger han.

Graden av oro generellt

När det gäller hälsoångest vet man redan idag att behandling inte bara har effekt mot den sjukdomsrelaterade oron, utan på graden av oro generellt.

– Det är alltså inte så att personer som blir av med sin hälsoångest börjar oroa sig för något annat område i livet istället, utan de blir tvärtom mindre oroliga överlag, säger Erik Hedman.

Men är inte oron i vissa fall en del av vår personlighet som vi får leva med?

– Det är sannolikt så att ärftlighet förklarar en viss del av variationen i orosbenägenhet mellan individer, och en viss grad av oro är av värde för individen. Men det är inte till särskilt stor klinisk hjälp att förklara oro med att man har en orolig personlighet, säger Erik Hedman.

Men han har ändå undersökt kopplingen mellan personlighet och oro i sin forskning. I en studie visade han att graden av neuroticism – tendensen hos en person att erfara negativa känslor – varaktigt minskade hos personer som behandlats mot hälsoångest. Då neuroticism anses vara en av de faktorer som utgör vår personlighet kan resultaten tolkas som att de oroliga studiedeltagarna faktiskt genomgick en personlighetsförändring.

Det viktigaste att ta med sig från forskningen, oavsett om du bara har en släng av ytlig oro eller är en djupt orolig typ, är dock att det går att lära sig att bli mindre orolig.

– Det fungerar, effekterna är stabila under lång tid och ställer inte till med några andra problem. Det finns helt enkelt hjälp att få, säger Erik Hedman.

Text: Ola Danielsson, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 2 2017