Hjärtstopp: ”Jag hörde inga hjärtljud och kände ingen puls”

Berättat för Karin Söderlund Leifler, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 1, 2016.

”Min fru Erika hade ordnat en semester i Kroatien för hela familjen som sin present till mig. Jag fyllde 50 år senare i veckan. Vi hade båda haft det pressat på jobbet och det här var första semesterdagen. Vi kom fram på natten och somnade nästan direkt.

Jag vaknade på morgonen av att det lät konstigt. När jag öppnade ögonen låg Erika på rygg med huvudet böjt bakåt och uppspärrade ögon. Det väste ur hennes mun. Min första tanke var att hon hade satt något i halsen, så jag försökte ta tag om henne bakifrån för att pressa upp det som jag trodde hade fastnat. Hon var livlös och tung. Jag hörde inga hjärtljud och kände ingen puls.

Jag skrek till våra båda tonårsbarn i rummet bredvid att de skulle hämta hjälp. Samtidigt försökte jag få ner Erika på stengolvet och började göra hjärt- och lungräddning. Efter en stund insåg jag att inget hände, fick panik och sprang ut för att leta efter hjälp. Två trädgårdsarbetare kom och vi turades om att ge hjärt- och lungräddning. Det tog en evighet. Erika blev kallare och kallare. När ambulansen väl kom, efter ungefär 45 minuter, fanns det inget de kunde göra.

Erika var 43 år. Obduktionen visade att hon dött av plötsligt hjärtstopp i sömnen, men läkarna kom inte fram till vad det berodde på.

Händelsen har gjort mig starkare på ett sätt, och samtidigt mer sårbar. Jag har blivit mer rädd för att något ska hända. Barnen och jag har kommit ännu närmare varandra och det har fått mig att stanna upp mer i vardagen.

Det är a och o att det forskas kring hjärtsjukdomar för att människor ska slippa uppleva det här. En annan viktig sak är hjärtstartare, utbildning i hjärt- och lungräddning och att göra folk medvetna om hur de ska agera om det händer. De senaste åren tycker jag mig ha sett att det informeras mycket mer om det här och att det finns fler hjärtstartare. Det är helt rätt väg att gå.”