Hjärtstopp: "Det svartnade för ögonen och snurrade till"

Berättat för Karin Söderlund Leifler, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nr 1, 2016.

”En måndag för tre år sedan var jag på väg till lunchmatsalen tillsammans med två kollegor. När jag gick i trapporna började det svartna för ögonen och snurra till. Jag tog tag i räcket, sedan trillade jag ihop i trappan.

Jag har fått berättat för mig att en kollega försökte väcka mig och den andra sprang till en vakt, kanske tio meter från platsen där jag föll ihop. Vakterna påbörjade hjärt-lungräddning. När det inte fungerade använde de en hjärtstartare. Då hoppade hjärtat igång direkt.

När jag slog upp ögonen låg jag på en bår med ambulanspersonal runt mig. Jag var omtöcknad och fattade först inte vad som hade hänt. Man tycker att det inte ska hända någon som är så ung och jag hade inte känt något innan. På sjukhuset gjorde de en rad undersökningar. Efter några dagar kom de fram till att en inflammation på hjärtat var orsaken till att hjärtat rusade så snabbt att det inte kunde pumpa runt något blod.

Jag hade enorm tur att hjärtstoppet skedde där det fanns utbildad personal och rätt utrustning nära. Om jag hade suttit kvar på kontoret när det hände hade jag inte funnits här idag. Det behövs fler hjärtstartare i samhället. Efter att det här hände mig har många av mina kompisar ordnat så att deras arbetsplatser köpt in hjärtstartare.

Det första året efter hjärtstoppet tänkte jag på det dagligen. Det tog något år, men nu tänker jag inte på det lika ofta. Samma vecka som det hände fick jag en inopererad hjärtstartare, som är så liten att den inte syns. Det är en enorm trygghet att ha den. Om det skulle hända igen är jag mer skyddad än andra, eftersom hjärtstartaren kan ge elchocker för att sätta igång hjärtat. Den finns tack vare forskningen och jag är extremt tacksam över att jag fått en sådan. Den har bidragit till att jag kunnat gå vidare och vågar leva som förut.”