Transkribering av #168: Hur blir man en bra patient?

CECILIA

Rita Fernholm är anknuten forskare vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska institutet. Hon är också specialistläkare i allmänmedicin och distriktsläkare på deltid vid Boo vårdcentral i Nacka utanför Stockholm. Och sedan årsskiftet så är hon en av tre chefsläkare på SLSO. Jag tror ni reder ut det där senare i intervjun.

ANDREAS

Absolut. I sin forskning så har hon intresserat sig för patientsäkerhet på olika sätt. Och hon är då aktuell med en bok som heter Konsten att gå till doktorn och gå därifrån med dina frågor besvarade. Som alltså syftar till att hjälpa patienter att få en så bra vård som möjligt genom att vara så bra förberedd som möjligt innan man träffar läkaren.

CECILIA

Och din allra första fråga till henne var, hur stort problem är det att läkare och patient inte alltid förstår varandra perfekt?

RITA

Nej, men det är ett ganska stort problem. Dels för patienten att man blir otrygg om man inte har förstått vad läkaren har försökt förklara eller hur vården menar olika saker. Sen blir det ju också för vårdens perspektiv att patienterna kanske söker i onödan för att man inte har förklarat sig ordentligt. Eller så väntar de för länge med att söka. Eller så blir det ju rena missförstånd som till exempel att om jag har en patient som jag ska utreda och de ska gå på en lungröntgen till exempel. Då, där jag jobbar så är det som drop in på en röntgenklinik som är några kilometer därifrån. Och då har det hänt att jag har tyckt att jag har förklarat det. Men patienten har inte förstått det så de går hem och väntar på en kallelse. Och sen tar det liksom ett antal veckor innan de, ja men skulle jag inte få någon kallelse till röntgen?

ANDREAS

Det är ett ganska bra illustrerande exempel på det där med att man kanske måste vara ganska frisk för att få bra vård. Som man brukar säga lite ironiskt. Vad är det som hindrar patienterna från att ställa de rätta frågorna som du har sett under din karriär?

RITA

Dels är det den inbyggda maktobalansen som alltid finns i mötet mellan läkare och patient. Där läkaren har mer medicinsk kunskap och har makt över nästa steg. Vad händer härnäst? Och då hamnar man ju i ett underläge som patient vilket gör att det kan vara svårt att våga ställa frågor. Ibland så kan det vara så att patienten är mer expert än läkaren för att patienten har en specifik sjukdom som de har levt länge med, och kan känna sig ifrågasatta. Jag har hört patienter som har försökt berätta för läkaren att jag har bra koll, ska jag berätta mer om min sjukdom? Då kan läkaren känna sig osäker. Nej, jag ska ju veta. Dels är det det, den här maktobalansen. Och sen är det också att man vet ju inte vad man inte vet och då kan det vara svårt att veta vilka frågor man ska ställa.

ANDREAS

Vi har fått in ett par frågor från kollegor och en av dem kan vi bränna av redan nu. Så här står det. Nu för tiden får man ju ofta fylla i långa formulär på nätet inför läkarbesök, men min känsla är att det är ganska få läkare som faktiskt läser vad man har plitat ner. Hur ligger det till med det till att börja med?

RITA

Ja, varje region har ju lite sitt upplägg och olika vårdgivare har sitt upplägg. Så vad det gäller de här formulären så kan jag väl mest svara för Region Stockholms egendrivna primärvård och deras formulär. Och då var det förut så att man skickade ut de här webbformulären och vi fick ingen pling i systemet att de fanns ifyllda. Så då var det många gånger det inte lästes. Nu kommer det i våra vidimerings-signeringslistor. Så det är jättebra. Men man lägger mycket tid kanske på de här olika formulären och de kan sammanfatta information oerhört viktigt. Säg till exempel att det gäller vad man har för symptom kring astma eller kol eller om man har problem med kisseriet och man ska mäta över dygnet. Och då får man ju alla siffrorna eller blodtryck över en vecka. Så det är ju jättebra för då går det ju inte tid från besöket till att dra de fakta. Men jag är lite motståndare till att det blir en massa formulär för det tar ändå fokus från mötet. Att man försöker standardisera allting så väldigt mycket. Och inom psykiatrin är det också väldigt många skattningsformulär. Medan det viktiga är egentligen vad händer i mötet mellan patient och läkare eller sjuksköterska eller behandlare. Att det är där man sätter ord på hur man mår egentligen och kan öppna upp. Du öppnar ju inte upp inför ett formulär riktigt.

ANDREAS

Nej, precis. Och så kanske inte alltid folk är helt ärliga med allting heller. Frågan som jag fick här och en kollega fortsätter. Hur fungerar det för läkare att ta del av vad andra läkare och vårdpersonal har skrivit i patienternas journaler? Särskilt med stigande ålder så liksom det tenderar att bli, tror jag för många av oss, och särskilt om man till exempel har då astma, ganska mycket information som ligger. Numera kan man ju gå in och läsa själv på 1177 om allt som står i de olika journalerna. Hur mycket hinner en primärvårdsläkare faktiskt läsa in sig på den här patientens sjukdomshistoria som man ska träffa?

RITA

Den här frågan har egentligen flera svar. Det ena är att som läkare på en vårdcentral så ser du ju inte vad sjukhuset har skrivit. Utan du ser ju bara vad din vårdcentral har skrivit. Och så är det ju med anledning av den lagstiftning vi har för att skydda vår integritet. Och det är ett jättevanligt missförstånd att patienten tror att vi läkare vi ser allt, så vi har koll. Men det har vi inte. Utan vi kan ju öppna upp och läsa de andra vårdgivarna, sjukhus till exempel. Men då måste vi först fråga patienten, är det okej? Och för att fråga då måste vi veta att det finns någonting någon annanstans. Och har patienten inte sagt det för de tar för givet att vi redan vet, så kan det ju bli ett missförstånd där. Då måste vi ju aktivt fråga, har du varit någon annanstans? Så där har vi en stor lucka då. Den andra, som du adresserade där, hur mycket hinner man läsa in sig? Det kopplar ju till det här som jag skriver i boken, hur viktigt det är att man håller sig till en och samma läkare. För då lär ju den läkaren känna dig och din astma och behöver inte läsa in sig varje gång. Träffar du en helt ny läkare så är det nog väldigt olika hur mycket tid de har lyckats skaffa sig för att läsa in sig på ditt fall. Och då kan det vara klokt att om du som patient kommer till en helt ny läkare, att du börjar med att kort sammanfatta vad det viktigaste du tycker är om din sjukdom och också vad är viktigt för dig i din kontakt med vården.

ANDREAS

Det bygger ju också på att det inte är alltför stor personalomsättning på aktuell vårdcentral. Om man ska kunna ha samma läkare under längre tid. En annan sak som jag också har funderat på är hur det fungerar när patienten har en demenssjukdom, när det gäller att kunna berätta om sin egen sjukdomshistoria.

RITA

Det är jättesvårt. De brukar oftast ha med sig en närstående. För det brukar oftast finnas någon respektive eller barn eller så som har förstått att här sviktar det. Så då brukar ju de oftast ha någon närstående som följer med. Om de inte har det, då kräver det ju verkligen att vi skriver ner viktig information som de tar med sig hem. Vi kan ju fråga om vi kan få ringa upp den närstående och ha på högtalartelefon under besöket. Men det här är en skör grupp som vi måste vara extra noggranna kring.

ANDREAS

Och en stor grupp ju.

RITA

Det är flera grupper som är extra sköra vad det gäller att det kan bli fel i vården. Eftersom jag forskar kring patientsäkerhet, jag ser ju det. Vi har ju den gruppen med demens, men sen har vi hela den gruppen som har samsjuklighet med psykiatrisk sjukdom. De har dubbelt så stor risk att drabbas av till exempel försenad kroppslig diagnos. Cancer eller så.

ANDREAS

Just det. Där kan man ju hänvisa till diverse gamla avsnitt, till exempel det om schizofreni. Tidigare i den här podden så har vi pratat om begreppet hälsolitteracitet. Det var avsnitt 151, förstår du vad doktorn säger? Man kan väl säga kanske att du ändå är verksam i det häradet?

RITA

Ja, den här boken, jag skrev den i ett folkbildande syfte. Den riktar sig till den vanliga invånaren för att öka kapacitet och förmåga att hantera vården och få rätt vård. Men jag tänker att den är också bra för vårdpersonal att läsa. För att få en uppfräschning på patientperspektivet. Jag tycker på läkarprogrammet, så redan kanske termin 7-8 så har man börjat tappa patientperspektivet. Och sen kan vi ju, vi färdiga läkare, vi kan ju tycka så här, ja men vi är också patienter ibland, så vi förstår. Men det går inte riktigt att säga så, för då är vi patienter med en helt annan förförståelse för hela systemet än vad en annan patient har.

ANDREAS

Blir man som läkare behandlad på ett annat sätt som patient?

RITA

Ja, absolut.

ANDREAS

Det är intressant. Ja, men utveckla igen.

RITA

Ja, jo men du kanske inte får allting förklarat för dig, för det tas för givet att du ska förstå. Men om du till exempel som läkare har drabbats av en ganska allvarlig sjukdom, då är man ju som vilken annan människa som helst. Det är svårt att ta in information om allvarlighetsgrad och vad man ska göra sen och så. Så då är det jätteviktigt att man behandlar en läkare som vilken annan patient som helst. Den ska få samma information. Och sen också med en risk att som läkare så kanske man tycker att jag orkar inte boka ett läkarbesök. Jag frågar en kollega i korridoren. Och de här korridorkonsultationerna, de har ju förstås lägre kvalitet än ett bokat läkarbesök. Så det finns ju risk att läkare får sämre vård än andra för att man inte går de vanliga vägarna.

ANDREAS

Ja, doktorn är sjuk. Jag kan bara anekdotiskt berätta att om man är medicinpoddare och pressekreterare på Karolinska institutet så kan man också ibland bli lite annorlunda behandlad. Från din erfarenhet, finns det en okunskap i läkarkåren om vikten av den här tydliga kommunikationen?

RITA

Ja, men det tycker jag. Under läkarutbildningen så pratar man ju mycket om konsultationsteknik och sen under specialiseringstjänstgöringen så är det ju mycket fokus på det om man ska bli distriktsläkare. Visst fokus på det på annat specialitet, men mest distriktsläkare. Och då tränas man ju i att i konsultationen först efterfråga, alltså den här patientens del. Vad har patienten för tanke om vad symptomen kan bero på? Är de oroliga för någonting? Och vad har de för önskan ska komma ut av besöket? Och sen läkarens del som är mer riktade frågor för att kunna ställa diagnos. Och sen den gemensamma delen eller paketet som det också kallas. Då knyter man ihop, brukar jag säga, du, jag, vi, det. Du söker idag för ont i huvudet. Du är orolig för att det här skulle kunna vara hjärntumör. Jag bedömer att det här troligen är spänningshuvudvärk. Jag hittar inga symptom eller tecken idag på allvarlig sjukdom. Vi kommer överens om att vi kan avvakta ett par veckor. Vad tar du med dig? Och i den här avslutande delen, vad man tar med sig, då jobbar jag via min forskning och förbättringsarbeten och projekt i Stockholm med att förstärka att man skickar med patienten tydliga verktyg. Att man inte bara säger kom tillbaka om det inte blir bättre, utan att man är väldigt konkret. Att det förväntade förloppet är att huvudvärken ska ha gått över på två veckor. Och det är de gröna flaggorna då. Men de röda flaggorna är när man behöver söka igen. Om det inte har gått över om två veckor, ring din vårdcentral. Börjar du kräkas så hör du av dig direkt till vården. Och sen att man stämmer av förståelsen med det som vi kallar för teachback. Att man ber patienten återberätta. Okej, vad skulle du nu tänka på när du går hem? Och det där kan ju läkarkåren förstås bli betydligt bättre på. Nu är det inte helt ovanligt att man säger informationen ganska snabbt och sen har du förstått. Jag säger patienten som inte vill störa den stressade doktorn och så går patienten.

ANDREAS

Visst, jag kan ju bara som vårdtagare då och då hålla med om att precis så är det ibland. Samtidigt är en grej som jag har funderat på, det är det här med att vi är olika. Det finns ju forskning som visar att för en viss patientgrupp så kommer vårdutfallet bli bättre om de får en lite mer auktoritär läkare som säger så här ligger det till, du ska ta de här medicinerna eller du ska göra det här och då kommer det bli bra. Medan en annan och kanske skulle jag gissa idag större grupp snarare vill ha det här inkännande, lyssnande och det kommer att gynna deras vårdförlopp också. Men hur, och där är jag genuint nyfiken, kan du som läkare veta vilken typ det är som kommer in i mottagningsrummet?

RITA

När du aldrig har träffat människan förut så är det förstås jättesvårt. Du försöker läsa av signaler. Hur kan jag individ och situationsanpassa den informationen jag ger och det samtalet vi har? Som distriktsläkare har jag en större möjlighet när jag lär känna mina patienter. Jag märker vilka jag behöver vara mer handfast med och som trivs med det och som kanske inte vill ha all information om prognoser och sånt och vilka som vill vara helt involverade i varje steg. Sen om man jobbar på en akutmottagning och det alltid är en ny patient då är det ju supersvårt. Och då kan man ju ibland fråga rakt ut att vilken information är viktig för dig nu? Som läkare ska man alltid försöka individ och situationsanpassa. Och när man pratat en liten stund så brukar man ju kunna läsa av hur den människan kommunicerar. Men det krävs träning.

ANDREAS

Det kommer längre fram i vår eller sommar kan jag tipsa om ett avsnitt av den här podden där jag har intervjuat Therese Djärv som är professor i akutsjukvård. Så det blir delvis ett samtal om de bitarna.

RITA

Ja, hon har varit lite involverad i vårat projekt också faktiskt.

ANDREAS

Berätta mer.

RITA

Ja, hon var inbjuden i att tycka till om den här Safety Netting-upplägget. Det som vi försvenskat till Trygga råd. Som är just det här att vara väldigt konkret med vilken information som patienter skickas hem med och stämma av förståelse och så. Så jag lyssnar gärna på det poddavsnittet. Hon är väldigt engagerad inom sitt område akutmedicin.

ANDREAS

Om vi utgår från din bok då. Hur bör man förbereda sig som patient inför ett bokat läkarbesök?

RITA

Jag nämnde ju tidigare att läkarna är tränade i att försöka lista ut patientens tanke, oro och önskan. Så i boken går jag igenom hur man själv kan resonera kring vad man har för tankar om vad det här beror på. Är jag orolig för någonting? Då är det viktigt att man kan sätta ord på det för annars kommer läkaren inte kunna bemöta den oron. Och sen, vad hoppas jag ska komma ut av det här besöket? Är det så att jag bara behöver en förklaring till varför mitt knä gör ont? Eller behöver jag värktabletter? Eller är jag ute efter en sjukskrivning? För det blir ju väldigt olika typer av besök. Och om jag som patient har tänkt igenom dem, och många läkare är också tränade att efterhöra just dem, då kommer ju det gå mycket smidigare. Och ett annat tips är också att skriv ner dina tre viktigaste frågor. För det är så förargligt om man sen kommer hem och så bara nej, jag glömde en av mina frågor och så är det krångligt att få tag i läkaren igen.

ANDREAS

En parallell är, det händer ju att vi ägnar oss åt medieträning här på kommunikationsavdelningen. Och där brukar det första och viktigaste rådet vara skriv ner dina huvudbudskap. Så att du formulerar vad det verkligen är du vill få sagt under den här intervjun.

RITA

Ja, och sen så tipsar jag också om att om man har flera saker man vill ta upp, då är det inte helt dumt att skriva en lista och ta med sig. Och en del läkare kan bli lite förskräckta när de ser en lista och tänka så här, hur ska jag lyckas hjälpa den här patienten med alla de här sakerna? Men de lite mer erfarna läkarna, de tittar på den här listan och brukar fråga patienter då, okej, nu är det många saker här som du vill ta upp. Vi kommer väl kanske inte hinna allt det här. Vad är viktigast för dig att vi hinner idag? Och då kanske de pekar på en punkt. Och sen ser jag som läkare i listan en annan punkt som kanske är förändrade avföringsvanor. Och det känner jag rent medicinskt inte kan vänta. Så då prioriterar jag den punkten som patienten prioriterar och sen den som jag tror medicinskt är viktigast att prioritera. Och så kör man på dem, stämmer man av med patienten, okej men är det okej då att vi tar den punkten och sen den här punkten. Och då brukar ju sällan någon säga nej. Och så kanske man får boka något återbesök.

ANDREAS

Och är man nyfiken på varför just det där med ändrade avföringsmönster är medicinskt intressant så rekommenderas att man lyssnar på avsnittet med Anna Martling om kolorektal cancer.

RITA

Ja, vi ska inte skrämma upp folk i onödan. Men är man över 40 och har haft förändrade avföringsvanor i mer än fyra veckor så kan det vara in det och kanske ringa och prata med sin husläkare om det. 

ANDREAS

Som anhörig då, hur kan man stötta som bäst inför ett läkarbesök? Om vi först tänker på kanske till en partner mitt i livet. Vi pratar inte om barn och inte om demens eller så. Har du några goda råd där?

RITA

Det är igen individ och situationsanpassa. Vad är viktigt för din partner? Är det så att partnern är kanske lite oroligt lagd och egentligen inte vill gå till doktorn? Kanske drar på det? Eller är personligheten att det går över eller bra karl reder sig själv eller så? Så då får man väl lirka lite och se, men fråga, hur kan jag stötta dig? Om de tycker ändå att jag behöver inte gå till doktorn. Jag får ju en del patienter till mig som säger så här, ja men min fru har tjatat att hon tycker jag ska gå. Så kan man ju säga, men kan du gå en gång för min oros skull så vi kollar av det här. Annars så är det bra att följa med och ha ett par extra öron som lyssnar. Ja, men det viktigaste är väl att känna av vad behöver den personen?

ANDREAS

Är det alltid okej att man har med sig en anhörig?

RITA

Ibland under pandemin så blev det ju stopp då, men annars så är det ju du som bestämmer.

ANDREAS

Hur ska man tänka om det är så att det är ens barn som behöver träffa en läkare av ett eller annat skäl?

RITA

Det beror helt på hur gammalt ditt barn är då. Om det är ett ganska litet barn så är det viktigt att du som förälder är lugn och bestämd. Så ska man titta i örat så ska man ju titta i örat. En del föräldrar ger sina barn många val fast barnen inte kan hantera det. Och försöker övertala det lilla barnet som inte riktigt förstår vad som händer och bara tycker att det är allmänt läskigt. Och då är det bättre att som förälder vara okej men nu sitter du i min famn här, nu håller jag om dig lite hårdare några sekunder och sen är det klart. Och det lite större barnet brukar tycka att det är ganska spännande att gå till doktorn och där är det viktigare att man förklarar vad man gör och vad som kommer hända och så involverar barnet. Och är det en tonåring så då att det är på tonåringens villkor kanske vill tonåringen inte alls ha med dig. Och då kan du ju fråga kan jag vänta i väntrummet eller vill du att jag är kvar hemma? Vill du ha lite tips om vad du kan tänka på när du går till doktorn? Du kan kolla på det här avsnittet i den här boken kan du säga till din tonåring.

ANDREAS

Det har diskuterats att det är ett problem för vården att typ Google finns eller det finns andra sökmotorer också. Men helt enkelt att mängden information som finns tillgänglig för typ alla människor idag om till exempel vilka otäcka sjukdomar som finns har ökat vårdbehovet och benägenheten hos vissa att söka vård. Känner du igen dig i den verkligheten?

RITA

Nätet ger ju information som både kan öka oro i onödan eftersom nästan alla symptom som du kan skriva in skulle kunna komma med någon träff som har med cancer att göra. Men rent generellt så tycker jag att det är bra att man är påläst och att man försöker lära sig om sin hälsa. Och framförallt om man har en kronisk sjukdom då är det ju du som har koll nästan alla årets timmar medan du är enstaka timmar hos en doktor och kan få coachning kring din sjukdom. Men så gäller det att man vänder sig till pålitliga sidor. Tipsar lite om det i boken. En del använder ju ChatGPT och det kan ibland funka men som de flesta säkert har hunnit förstå vid det här laget att när AI inte vet så fabulerar den och hittar på. Så ja, lita inte på det som står på nätet men det är bra att försöka lära sig mer om sin hälsa och sin sjukdom.

ANDREAS

Händer det inte att du som läkare känner att du nästan hamnar i underläge om det är någon som har suttit i timmatal och läst på om alla detaljer om någon ovanlig diagnos?

RITA

Precis, det kan ju vara att de har läst på studier jättenoggrant och då får jag ju försöka sätta mig in i om de studierna kommer från en relevant källa. Så det kanske är jättebra saker som patienten säger. En patientsäkerhetsrisk som kan finnas med när patienten läser på det är ju att de kan ju tankemässigt ha fastnat i att de tror att de har en viss diagnos och att det är därför de bokar tiden. Och då bokar de tiden med frågeställningen har jag diagnos X? Och då kan ju läkaren lätt hänt fastna i att okej, frågeställningen är är det X eller inte? Och så backar man inte och tänker att det kan vara Y eller Z. Så då kan det bli fel diagnos för att både patient och läkare fastnar lite för fort vid en viss förklaring.

ANDREAS

Det här påminner om en del havererade polisutredningar som man har läst om där man bestämmer sig för tidigt. AI är ju också något som används inom vården och inom diagnostisering och så vidare. Känner du att det är mer bra eller mer dåligt med AI generellt när det gäller att söka kunskap eller att analysera saker som har med hälsa och sjukdom att göra?

RITA

Jag tycker att det är positivt och jag hoppas att AI kan hjälpa oss. Och kombinationen AI och människa kan bli väldigt bra för att AI kan klara av att processa jättemånga olika kunskapskällor samtidigt medan vi kan bara hålla sju saker i huvudet samtidigt på sin höjd, ibland bara tre-fyra stycken. Så då kan ju AI hjälpa till att syntetisera information och hjälpa oss att inte missa möjliga diff-diagnoser, alltså möjliga alternativa diagnoser. Men AI kommer aldrig kunna göra hela jobbet för att vi som människor behöver möta en annan människa med ögonkontakt och förstå att vi förstår hur patienten mår och sen hjälpa den patienten. Sen kan AI stötta oss. Jag såg en studie nyligen där man hade testat hur kvaliteten på diagnoserna, det här var påhittade fall men då hade man låtit distriktsläkare lösa fall. Det var utan AI eller så var det läkare plus AI eller så var det bara AI. Och då läkare plus AI och bara AI, de var ungefär likvärdiga. Läkare plus AI var lite bättre än bara AI och lite mer bättre än utan AI. Men att det tog längre tid. För att då ska du ju rådfråga AI, du ska skriva in olika promptar och förklara allting väldigt tydligt. Så mycket längre tid som det tog, det är frågan om det är värt den skillnaden i utfall. För att då hinner du ju hjälpa färre patienter. Och vi har också hela tiden fler som vill ha läkartider än vad som får läkartider. Och vad det gäller röntgentolkning av mammografier till exempel, då är det ju jättebra att man kan träna AI på hundratusentals röntgenbilder. Och sen så kan röntgenläkaren ha det som ett beslutsstöd.

ANDREAS

Vi kan ta en sån här fråga som vi fick in. Jag har funderat på hur mötet med läkaren påverkas av att man tillhör olika generationer. Jag har under senare tid träffat ett flertal läkare som av någon märklig anledning är minst en generation yngre än jag. Jag tänker att för den som är riktigt gammal kanske sådana skillnader faktiskt kan påverka vård och behandling. Det vill säga hur ser förutsättningarna ut för en 30-åring, läkaren då, att lyssna in och verkligen förstå vad en 80-åring med sviktande hälsa går igenom? Vad tänker du kring den?

RITA

Ja, vi tränas ju i det i vårt jobb, men 30-åringen och 80-åringen har ju inte riktigt samma språk, riktigt samma sätt att kommunicera. Och sen behöver du ju ha jobbat ett antal år ändå för att ändå träna dig på att sätta dig in i hur har 80-åringen med sviktande hälsa det. Så det är klart att ju längre ifrån de två verkligheterna är som pratar med varandra, desto svårare är det förstås med en riktig förståelse.

ANDREAS

Apropå det, hur stort är problemet, skulle du säga, med att vi har en ganska hög andel idag i Sverige av befolkningen som inte har svenska som modersmål? Just när det gäller de här bitarna med patientsäkerhet och förståelse mellan.

RITA

Det är ju en kommunikationssvårighet där ibland ser vi patientsäkerhetsrisker för att det är anhöriga som tolkar. Och när man då till exempel som äldre man har med sig sin dotter som tolkar och så kanske man har just förändrade avföringsvanor och läkaren behöver göra en undersökning så kanske man tvekar lite för dottern är på rummet och går hon ut då har man ingen tolk. Och då kanske man inte gör den undersökningen som man borde. Men även om man har ett tolkat besök så är det nyanser i språk och det kommer alltid gå information förlorat i ett tolkat möte. Jag hörde om en kollega till mig som berättade att hon hade en patient som kom från Somalia eller ett land där i närheten. När läkaren ställde frågor om panikångest och panikångestattacker då fanns det inte något bra ord för det på hennes språk. Så då översatte tolken det till galen. Och det kan ju bli jättetokigt. Smärta, yrsel, sådana begrepp kan också ha väldigt olika nyanser i olika språk. Så det är en risk att det blir fel. Och sen när vården ger information till patienten som vi pratade om de här gröna och röda flaggorna. Ju mer gråskalor vi har desto svårare blir det ju att informationen landar ordentligt. Så en läkare som var med i vår studie, han jobbade på akuten och han sa det att i sitt situations och individanpassande, om det är någon som inte har svenska som modersmål så brukar han tänka att han gör informationen mer svart och vit. Han tappar i nyanser i informationen men han behöver säkerställa att det allra viktigaste har gått fram.

ANDREAS

Berätta mer om din egen forskning kring patientsäkerhet.

RITA

Vi jobbar med säker kommunikation då. Det är framförallt för att minska risken att allvarliga diagnoser blir försenade. Att folk går till doktorn, får en bedömning, går hem och sen så är de så lugna med det så att de går och drar för länge med sina symptom. Så att då jobbar vi med safety netting eller trygga råd som jag nämnde tidigare. Den här strukturerade informationen som ska med och också att den ska dokumenteras i journalen. I region Stockholm så har vi på väldigt många ställen genomfört att det finns som termer i journalen så går man sen in och läser sin journal så i slutet av läkaranteckningen eller sköterskeanteckningen så kommer rubrikerna information till patienten. Förväntat förlopp och kontakta vården om. Det kan dels gälla symptom men det kan ju också gälla medicinering. Vad har man att förvänta sig när man börjar med ny medicin? Säg att man börjar med antidepressiva tabletter till exempel. Då kan förväntat förlopp vara att du kan uppleva en ökad ångest närmaste säg tio dagarna och att det kan ta fyra till åtta veckor innan du upplever den positiva effekten. Men kontakta vården om du får tankar på att skada dig själv. Här är numret till länsakuten eller vad man nu skriver då. Och sen har vi i regionen inkluderat 15 vårdcentraler, fyra närakuter och en akutmottagning som har skickat ut enkäter till patienter som har varit hos dem, där man ställde frågor kring hur man har upplevt kommunikationen med läkaren och informationen och hur man uppfattar helt enkelt den diagnostiska processen. Och sen efter sex månader så får de en uppföljande enkät som är mycket kortare som har frågor kring hur gick det? Behövde du söka uppföljande vård? Upplever du att bedömningen eller diagnosen du fick var felaktig? I så fall upplever du att du har lidit skada av det? Vi genomför också patientintervjuer och läkarintervjuer för att lära oss mer om viktiga saker i mötet och att lära oss kring vad underlättar eller försvårar att förändra till att faktiskt jobba på det här sättet med trygga råd. Och sen de här patienterna som har fyllt i enkäten, då får de också tacka ja eller nej till att lämna sitt personnummer och att vi kan följa deras journal över tid.

Och över 95 procent har tackat ja till det av de som har fyllt i enkäten. Vi har över 20 000 enkätsvar. Och då kommer vi kunna ta ut journaldata från minus tre månader till plus tolv månader och se hur går det för de här patienterna. Och har de som har fått bättre information ett annat sökmönster till vården? Har de kanske färre vårdskador? Så ser studien ut.

ANDREAS

Det låter superspännande. Och vad fantastiskt att ni har en så stor grupp. Det kommer ju att kunna säga hur mycket som helst.

RITA

Ja, just att vi har också både akut, närakut och vårdcentraler. Så det är egentligen som kontaktytan mot befolkningen för nytillkomna besvär.

ANDREAS

Har du annars något sådant här drömprojekt som du skulle vilja göra forskningsmässigt?

RITA

Jag tycker jag håller på med det nu.

ANDREAS

Grattis!

RITA

Jag kan inte låta bli att försöka förbättra vården. Så därför har jag hamnat i de här projekten som kanske rent vetenskapligt är lite svårare att utvärdera. Men improvement science, att man försöker i förbättringsforskning, man försöker förbättra vården samtidigt och utvärdera och mäta. Jag har inte riktigt tålamod att bara forska fram nya fakta som sen ska ta jättelång tid innan det händer något i vården.

ANDREAS

Translationell forskning. Det är det som är den tjusiga termen. Men du har jobbat som distriktsläkare, och gör det fortfarande till viss del, men du är också chefläkare på SLSO sedan årsskiftet. Vi spelade in det här i mars 2025. Vad innebär det?

RITA

Jo, SLSO är regionens vård utanför akutsjukhusen, skulle man kunna säga. Vi är 68 vårdcentraler, sex närakuter, vi har två geriatriska kliniker, Jakobsberg och Sabbatsberg, vi har avancerad hemsjukvård, vi har väldigt stor psykiatrisk verksamhet, vi har specialistcentrum och flera olika hjälpmedel. Det är väldigt stor verksamhet och då är vi tre stycken chefläkare. Vårt uppdrag är att försöka hjälpa verksamheten att jobba så patientsäkert som möjligt med hög kvalitet. Då handlar det både om att hjälpa till när det väl har inträffat någonting, så behöver det utredas och kanske Lex Maria-anmälas. Men också att titta framåt, hur kan vi jobba proaktivt? Hur kan vi förebygga att det blir fel i vården? Det finns en massa olika sätt man kan jobba med riskronder och man kan jobba med vårdövergångar och så. Det känns jättekul att få vara på den här positionen.

ANDREAS

Vad är riskrond och vad är vårdövergång?

RITA

Ja men riskrond är att man på sin arbetsplats, man kan lägga kanske en timme, en och en halv, så samlas man i personalen och så i grupper om kanske fem, sex stycken. Så först brainstormar man var och en för sig i tre minuter och så försöker man identifiera, ja men vad har jag för risker runt om mig i min vardag? Och så skriver man ner en risk, man har post-it-lappar då, så en risk per lapp. Så skriver man ner alla riskerna man kan komma på. Och sen sitter man i gruppen och så berättar man om riskerna man har skrivit ner. Och en del har identifierat samma risker, så då blir det liksom, de lapparna sätts på varandra. Men sen så när man har berättat i gruppen vad man har för risker så får man se i gruppen, okej vilka risker känns som det här måste vi ta tag i, de här är prioriterade. Och sen funderar man i gruppen, okej vad har vi för åtgärdsförslag? Och så skriver man ner dem. Och sen levererar man det då till ledningen och ledningsgruppen som får ta ställning till, okej vad ska vi göra med det här? Vilka åtgärder vill vi ta? Och sen efter ett par tre månader återkoppla till personalen att det här blev resultatet av alla era idéer. Det är ett väldigt bra sätt att jobba proaktivt. Och då kan man ju också, när det finns förbättringsförslag, involvera då de som har förbättringsförslag. Okej, kan du vara lite ägare av det här och driva det? Och så kan vi stämma av hur det går och sen kan vi implementera det.

ANDREAS

Och vårdövergång sa du?

RITA

Det är ju en känd patientsäkerhetsrisk att när en patient flyttas mellan sjukhus till geriatrik, geriatrik till ett särskilt boende eller hem och till primärvården att det tappas information i de här övergångarna. Det kan handla om att man på sjukhuset kanske har sett järnbrist, blodbrist. Och så skickar man en remiss till vårdcentralen och skriver tacksam för uppföljning, var god se journalsystemet. Istället för att man tydligt formulerar vad är det för någonting som behöver skifta ansvar. Här har vi hittat en blodbrist och vi ber er utreda vad den beror på. Och då måste det finnas med i den remissen. Eller om det är en geriatrisk klinik som skriver ut till ett särskilt boende, en patient som har haft en höftfraktur. Och så finns det inte med i anteckningen som går till boendet. Vad är det för rörelserestriktioner? Hur mycket har behövts för förflyttning av den här patienten? Så när man inte tänker till, vad behöver nästa steg för information? Och att man funderar runt omkring, vad har jag för nästa steg och vad har jag för steg innan mig? Om jag jobbar på en akutmottagning, då är det kanske vårdcentralerna och närakuterna som är steg innan mig. Vad behöver de? Vi kanske ska inrätta en konsulttelefon så att närakuterna eller vårdcentralerna kan ringa oss innan de skickar in en patient. Så kan vi se om det behövs eller om vi kan ordna det subakut eller på något annat sätt. Så att just det här att vi är en massa stuprör och då behöver vi vidga oss så att stuprören överlappar varandra. Och att vi tänker till, inte bara vad behöver patienten just när den är i min tårtbit, utan vad behöver patienten på hela sitt flöde.

ANDREAS

Och allt detta förstås med begränsade resurser.

RITA

Ja, men det är ju verkligen resursslöseri att inte ha de här bra kommunikationerna mellan vårdgrannar. För har vi en patient då som drabbas av en vårdskada, det kostar pengar. Om du har en höftfraktur i onödan till exempel för att du inte har fallförebyggt, det blir ju jättestora kostnader. Eller att den där blodbristen inte utreds så att det kanske är en tjocktarmscancer som hinner sprida sig, blir mycket mer svårbehandlad. Den cancerbehandlingen kommer ju kosta tio gånger så mycket. Förutom allt mänskligt lidande förstås.

ANDREAS

Om vi avslutar med lite mer om den här aktuella boken som du har skrivit. Förutom goda råd om hur man ska tänka innan man går till läkaren, vad kan man läsa om där?

RITA

Ja. Man får följa en familj som hamnar i olika vårdsituationer som kan vara frustrerande om man känner igen sig. Så det är korta sådana intron på varje avsnitt och sen en berättarröst. Och de här avsnitten rör, vi gick igenom det här med att förbereda sig inför besöket, men de kan röra, det är allt från hur förstår du det som står i din journal, hur väljer du rätt vårdcentral till varför screenas det inte för allt eller vaccinationer är det alltid bra, nätläkare för och nackdelar. Vad händer när det går fel i vården? Jag upplever att jag fått fel diagnos eller till och med drabbats av en skada. Vad gör jag då? Och ett avsnitt om vad är kvalitet och vad är patientsäkerhet för det är inte alltid samma sak. Och sen i slutet av boken så är det distriktsläkarens råd om vanliga symptom. Och då har jag utgått från vilka frågor är det som jag ofta får och förklarar för mina patienter. Så det är ingen heltäckande hälsoförteckning över olika symptom utan mer baserat på de vanliga frågorna. Med tanken då att många saker kan man ju reda ut själv och man kanske inte ens behöver gå till doktorn. Och det är också det här med att man kanske inte behöver gå till doktorn tar jag upp på flera ställen. Om man mår dåligt av någon anledning brukar kroppen säga ifrån. Det gör ju kroppen genom sina signaler. De här signalerna upplevs ofta som symtom även om det inte finns en sjukdom. Livet kan ju skava om man är med om olika saker. Det kan vara jättesvårt att förstå om det här är sjukdom eller inte. Så det är lite sådana resonemang också i boken att fundera kring. Kanske är det så att livet är i obalans. Kanske är det livet som skaver. Det kanske int är så att jag är sjuk. Så jag försöker hjälpa till att skapa en helhetsbild.

ANDREAS

Kan du ge något konkret exempel på något sådant där som du får frågor om men där det ofta är något man kan åtgärda själv?

RITA

Det kan ju vara symtom som att allt från att det kliar i öronen till att man är yr eller att man har ett svullet knä. Då resonerar jag kring de olika symtomen och så beskriver jag att om det här och det här är uppfyllt då ska man ändå höra av sig. Men annars kan man avvakta. Så att jag kanske inte vill lyfta något specifikt så. Men jag lyfter också att när man har symtom som går över så är det oftast ingen fara. Men ibland så ska man höra av sig ändå fast det är något som har gått över. Så att jag lyfter till exempel det här med TIA då att man har de här ministroken. Att det är som stroke symtom fast det kan gå över på en kvart. Man kanske sluddrar och sen så är det borta efter en kvart. Och då måste man ändå söka vård för då har man en ökad risk för stroke närmsta dygnen. Så det är exempel på när det inte kan vänta fast man tycker att nu mår jag ju bra.