Transkribering av #124: Kompis med gallan?

Andreas Andersson: Gabriel Sandblom är överläkare vid Södersjukhuset och forskare vid klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska institutet. Hans forskning har bland annat handlat om hur gallsten bäst ska diagnosticeras och när och hur man bör operera för att få ett så bra resultat som möjligt för patienten på lång sikt. Din första fråga till honom, Cecilia, löd: Vad är galla?

Cecilia Odlind: Vad är galla?

Gabriel Sandblom: Galla. Det är alltså den vätskan som bildas i levern som dels innehåller ämnen som är till för att bryta ner fettet i tarmen. Dels innehåller den också slaggprodukter som bildas när hemoglobin bryts ner i levern. Den gallan utsöndras i gallvägarna och passerar ut i tarmen. En viss del av gallan samlas också upp i gallblåsan.

Cecilia Odlind: Det är ju lite mytomspunnet med galla, den nämns ju ofta historiskt och är ganska negativt förknippad. Men egentligen är det ju bra att ha galla.

Gabriel Sandblom: Ja utan den så skulle vi inte kunna bryta ner ämnena i tarmen ordentligt. Det här som gör galla mytomspunnet det har lite att göra med det man pratar om under medeltiden. De fyra Temperamenten: svartgalla, gulgalla. Men egentlig galla, det är egentligen en kroppsvätska som vilken annan som helst. Man bör alltså skilja på galla och gallsten. Gallsten är alltså kristaller som bildas i gallan och det är dem som ställer till bekymmer. Gallan i sig är bara en del av kroppens funktioner i övrigt.

Cecilia Odlind: Men vad var det där? Svart och gul galla? Finns det svart och gul galla?

Gabriel Sandblom: Nej, allt har ungefär samma färg. Den är lite grönbrun.

Cecilia Odlind: Lite så där som när man blandar alla färger?

Gabriel Sandblom: Ja, det kan man säga.

Cecilia Odlind: Varför blev gallan en av de här fyra kroppsvätskorna som blev så viktiga i den där medeltids tanken?

Gabriel Sandblom: Under medeltiden så hade man svårt att egentligen förstå hur kroppen fungerar. Man kunde inte riktigt beskriva eller förstå kroppsvätskorna. Man gjorde tolkningar av den utefter bästa förmåga. Men gallans funktion i kroppen, den förstod man egentligen inte. Att skilja på svart och gul galla. Det var egentligen en ganska konstlad uppdelning.

Cecilia Odlind: De kanske inte ens visste vad galla var?

Gabriel Sandblom: De visste nog inte gallans funktion.

Cecilia Odlind: Då pratade man om gallsprängd också. Ett gammalt ord. Det låter väldigt obehagligt med gallsprängd?

Gabriel Sandblom: Det är ett uttryck som jag tycker helt och hållet att vi ska rensa bort från vardagsspråket idag. För att det är inte gallan i sig som är är problemet. Allt det som vi talar om när vi pratar om problem har att göra med sten i gallblåsan, det vill säga konkrement som bildas när gallan blir för koncentrerad. När kristaller fäller ut och kristallerna så småningom bildas små konkrement eller stenar. Och det är det som ställer till problemet. Det är det som skapar obehag, det är det som ibland skapar allvarliga sjukdomar. Gallan i sig är bara en kroppsvätska som i sig är ofarlig.

Cecilia Odlind: Men hur vanligt är det med gallsten då?

Gabriel Sandblom: Det varierar lite grann i världen. I Sverige och de flesta andra länderna i västvärlden, så räknas det med att runt en på tre kvinnor utvecklar gallsten under sin livstid. Runt en på fem av alla män utvecklar gallsten. Det är väldigt vanligt, men långt ifrån alla dem som har gallsten har besvär över huvud taget eller några som helst symptom av sina gallstenar.

Cecilia Odlind: Så hur vanligt är det att få besvär?

Gabriel Sandblom: Man kan säga att ha så pass mycket besvär att man blir nödgad att operera bort gallblåsan, göra någon form av åtgärd riktad mot gallvägarna: om man tittar på hela Sverige i dag så genomförs ungefär 15 000 ingrepp, antingen för att ta bort gallblåsan eller för att avlägsna stenarna. Om man räknar på hela Sveriges befolkning så innebär det att en på tusen svenska invånare behöver genomgå en åtgärd riktad mot gallsten per år.

Cecilia Odlind: Och hur vet man om man har fått gallsten?

Gabriel Sandblom: För det mesta vet man inte alls. Man har inga symptom, man märker inte av det. Ibland händer det att när man gör en röntgenundersökning eller ultraljudsundersökning av någon annan anledning så händer det att man av en tillfällighet hittar att man har gallstenar. Men de flesta som har gallsten är inte ens medvetna om det.

Cecilia Odlind: Men de som får ont då? Hur diagnostiseras det? Någon kommer in och har ont?

Gabriel Sandblom: De typiska smärtattackerna när man har smärtor är att man har smärtor långt upp i högra delen av buken. Ofta kommer smärtorna runt natten, strax efter midnatt. De kommer som intensiva krampsmärtor och brukar hålla i sig någon timme, kommer ofta i samband med att man ätit en fet måltid dagen innan. Ibland är det uppenbart att det rör sig om en gallstensattack. Ibland kan det vara svårt att ställa diagnosen. Symptomen varierar lite från fall till fall, men det är alltid en diagnos som man har i åtanke för någon som söker för högt sittande buksmärtor.

Cecilia Odlind: Till skillnad från njursten då? Då är det ju en sten som har bildats i njurarna och sitter fast där?

Gabriel Sandblom: Njurstenssmärtor och gallstenssmärtor påminner lite grann om varandra. Båda är det man kallar för koliksmärtor, kramp, hatade smärtor, smärtor som kommer och går i intervaller och kan vara väldigt intensiva och vara väldigt påfrestande. Även om smärtan i sig är ofarlig och inte är varningstecken på något väldigt allvarligt så kan de vara extremt svåra ibland.

Cecilia Odlind: Jo, vi pratade om klusterhuvudvärk i ett tidigare avsnitt av medicinvetarna och då den huvudvärken var nästan över nio. Det var en av de värsta sakerna man kunde få om jag förstod det rätt, det var mycket värre än förlossningssmärta till exempel. Har gallstenssmärta också placerats på en sån här smärtskala?

Gabriel Sandblom: Jag tycker att man ska vara väldigt försiktig med att uppleva symptom från olika diagnoser från helt olika sjukdomar.

Cecilia Odlind: Att jämföra dem?

Gabriel Sandblom: Den enda referens man har är den egna smärtan som man själv upplevt tidigare. Lite kort kan man säga att gallstenssmärtor, det kan vara allt från lite lätt besvärliga smärtor till det som skattas som tio på en tiogradig skala. De kan vara extremt svåra.

Cecilia Odlind: Gör man en röntgen? Eller hur får man rätt på att det är en gallsten?

Gabriel Sandblom: I de flesta fall när man söker för hög smärta, ofta är det så att man känner till att man har gallsten sedan tidigare och vet hur man ska hantera det. Sedan är det ofta så att många söker akut på grund av gallstenssmärtor när diagnosen inte är säkerställd. I de flesta fall så gör man så att man utgår från, misstänker att det är gallstenssmärtor och hanterar det som gallstenssmärtor och sen i efterhand verifierar man diagnosen. Det sätt man brukar använda för att ställa diagnosen. Det är oftast ultraljud, ett ultraljud av buken.

Cecilia Odlind: Är det någon särskild ålder som är det är vanligast att man drabbas av gallsten i?

Gabriel Sandblom: Gallsten bildas successivt under hela det vuxna livet. Ofta, de flesta som har symptom av Gallsten, de brukar debutera eller få sina första symptom någon gång i åldersintervallet 30–70 år. Men det förekommer gallstenar ända ner i tonåren. Den vanligaste tidsintervall under livet där de ofta presenteras. Där man oftast får sina första symtom. Det är i åldern 40–50 år, framför allt kvinnor. Det är vanligast hos kvinnor. Det är ungefär dubbelt så vanligt nästan där när man kommer upp högt i åldrarna, över 70–80 år, då är det lika vanligt hos kvinnor som män.

Cecilia Odlind: Vet man varför det är så?

Gabriel Sandblom: Man kan inte riktigt säkert se vad det beror på. Det man vet är att benägenheten att bilda gallstenar hänger ihop med hormonnivåer i kroppen. Man vet att kvinnor som passerat menopausen har en större risk för att få gallsten. Man ser och vet också att det finns lite skillnader i vilken typ av gallstenar det är. Den typen av gallsten som är vanliga i högre ålder. Pigmentstenar. Den är ungefär likadan hos män som kvinnor.

Cecilia Odlind: Pigmentstenar, är de färgade?

Gabriel Sandblom: Ja, det kan man säga att det finns. Det finns stenar som domineras av fett och innehåller kolesterol och det finns stenar som domineras av pigment, det vill säga de nedbrytningsprodukter som bildas av att hemoglobinet bryts ner i levern.

Cecilia Odlind: Ser de där olika ut?

Gabriel Sandblom: De ser lite olika ut. Pigmentstenarna är som sagt är lite mer färgade.

Cecilia Odlind: Hur stora är de här stenarna?

Gabriel Sandblom: De kan variera i storlek. De kan vara alltifrån 3–4 centimeter i diameter till 2–3 millimeter.

Cecilia Odlind: Flera centimeter alltså? Och gallgången hur smal är den?

Gabriel Sandblom: Gallgångens diameter varierar. De är några millimeter stora för de flesta. Sen är det också ett litet problem att de är som allra smalast längst ner i gallgången där gallgången mynnar ut i tolvfingertarmen. Och som sagt, vilka problem man har av stenarna, det beror på flera omständigheter. Det är inte så med automatik att de största stenarna också ger mest besvär, utan snarare tvärtom, att de stenar som tenderat att ge mest komplikationer. Det är de stenarna som är precis så pass stora att de kan passera ut från gallblåsan och falla ner i gallgångarna och fastna i utförsgångarna i bukspottkörteln och gallgången.

Cecilia Odlind: För annars stannar de i gallblåsan? Just det.

Gabriel Sandblom: Det vill säga att anledningen till att man får problem från stenar. Det är antingen att de fastnar i utförsgången från gallblåsan och då ger de en kramp när gallblåsan försöker dra ihop sig för att tömma sig på gallan. Eller också så kan de om de täpper för gallblåsan så småningom göra att det leder till en tryckökning i gallblåsan och att man får en inflammation i gallblåsan, gallblåseväggen.

Cecilia Odlind: Aj, det låter också ont.

Gabriel Sandblom: Ja, eller så är det så att den passerar ut genom gallgången. Fastnar i utförsgången för bukspottkörteln och gallgången och kan i så fall ge en bukspottkörtelinflammation eller ibland en inflammation i gallväggarna.

Cecilia Odlind: Ojdå! Men du, är det ärftligt det här?

Gabriel Sandblom: Det finns en viss ärftlighet efter benägenhet. Ja.

Cecilia Odlind: Men vet man varför gallsten bildas?

Gabriel Sandblom: Man vet ju att det är flera orsaker. Som sagt, det finns ju data om att det finns två olika sorters gallstenar. Dels de som vi kallar för kolesterolstenar som domineras av fettinnehåll och stenar som framförallt innehåller nedbrytningsprodukter från att hemoglobinet bryts ner. Dem kolesterolstenarna är de som är vanligast i västvärlden och framförallt vanligast i Sverige. De bildas framför allt av att fettet fälls ut i gallan. Vi vet i viss mån vad som ökar den risken. Lite förenklat så kan man säga att riskfaktorer för att bilda kolesterol stenar är samma riskfaktorer som gör att man ökar risken för att få arteroskleros, kärlförändringar, dvs hänger ihop med dieten. Vi vet att de som äter mycket mättat fett, alltså den typ av fett som finns i rött kött och fett i övrigt, att de har en större risk för att utveckla kolesterolstenar. Vi vet att de som håller en diet av den typ man har i Östasien eller i Medelhavsområdet, dvs att de äter fisk, fibrer, och vegetabiliska oljor. De har mindre risk för att utveckla kolesterolstenar men samma risk att utveckla pigmentstenar.

Cecilia Odlind: Obesitas, hänger det ihop med en ökad risk?

Gabriel Sandblom: Det hänger ihop med kolesterolstenar som sagt, och likaså en snabb viktnedgång. Det gör också att fetter fälls ut i gallan och det vet vi idag när man gör väldigt mycket överviktskirurgi, att det är väldigt vanligt att utveckla gallstenar precis i första året efter att man genomgått ett överviktsingrepp.

Cecilia Odlind: Okej, men kan man agera preventivt på något sätt för att inte drabbas? Du sa ju just det att man kan äta bra eller äta rätt enligt de här reglerna.

Gabriel Sandblom: När vi pratar om prevention så pratar vi om två olika saker. Vi talar dels om prevention för att undvika att utveckla stenar som, och det är genom att anpassa dieten, att undvika mättade fetter, att äta mycket fibrer. Sen kan man också prata om prevention som i prevention för att undvika att få smärtattacker. När man väl har fått sina gallstenar så är de där en gång för alltid tills man opererar bort dem. Det finns vissa saker man kan göra för att undvika att få smärtattackerna. Och det som utlöser en smärtattack, det hör också ihop med dieten. Vi vet att fet mat ökar risken för smärtattacker. Vi vet också att att äta ägg och stenfrukter också ökar risken.

Cecilia Odlind: Stenfrukter?

Gabriel Sandblom: Äpplen, päron, gurka.

Cecilia Odlind: Varför det?

Gabriel Sandblom: Exakt vad det är som utlöser det kan jag inte riktigt svara på.

Cecilia Odlind: Ja du sa att om de är där, då är de där. De kan liksom aldrig lösas upp igen?

Gabriel Sandblom: Nej, man har försökt behandla stenarna på olika sätt, det finns läkemedel, björngalla har man testat och så Falk. Men det finns inget riktigt effektivt medel utan när stenarna väl är där så kan man säga att enda sättet att bli av med dem är att man antingen opererar bort gallblåsan eller ibland så kan man också göra så att man går in med ett endoskop och fiskar ut stenarna via ett endoskop via gallgången, Tolvfingertarmen.

Cecilia Odlind: Om man har fått reda på att man har ett gäng gallstenar så skulle man kunna tänka sig att man känner sig lite orolig över att man hela tiden går omkring med de där och att det skulle vara ganska skönt om någon bara tog bort dem. Men det låter ju också kanske som en ganska avancerad operation, eller?

Gabriel Sandblom: Det finns absolut inget självändamål med att operera bort gallblåsan eller gallstenar så länge man inte har några besvär. I de allra flesta fall, de som har gallstenar, så har de aldrig eller väldigt beskedliga symtom. Man behöver inte se dem som någon tickande bomb eller någonting man behöver oroa sig för. Man kan behöva anpassa dieten, men det finns inga skäl att gå omkring och vara orolig. Sen är det förstås så att vissa får besvär av sina gallstenar, de får smärtattacker och då finns det den möjligheten att operera bort gallblåsan. Några få enstaka personer får allvarliga komplikationer av gallstenar, alltså bukspottkörtelinflammation eller infektion i gallan. Och där kan det vara mer akut påkallat att operera bort gallblåsan.

Cecilia Odlind: Men hos vilka patienter gör man det? Att man går in och tar bort dem?

Gabriel Sandblom: Den operationen, den vanliga dvs gallstensoperationen eller gallblåsoperationen där man tar bort hela gallblåsan. Det som man idag gör med titthålsteknik. De flesta som genomgår den typen av ingrepp, ungefär tre fjärdedelar, gör det därför att de haft återkommande attacker av smärtor och då gör man det för att man ska förebygga att smärtattackerna återkommer. Ungefär en fjärdedel eller 3000-4000 per år gör det därför att man haft någon form av komplikation till stenarna, dvs att man har haft en inflammation i gallblåseväggen därför att en sten har täppt för avflödet från gallan eller i några fall att man fått en bukspottkörtel inflammation därför att en sten gått ner och täppt för avflödet från bukspottkörteln.

Cecilia Odlind: Vi har fått en lyssnarfråga. "En period kan jag tåla apelsiner och senare inte alls. Hur kan det komma sig?"

Gabriel Sandblom: Det är svårt att ge några riktigt generella råd vad det gäller kost utan det är nog så att var och en måste känna av sin egen kropp och se vad man tål och inte tål. Generellt så är det så att har man etablerade stenar, stenar som redan bildats så det som kan utlösa en smärtattack, det är när man äter fet mat, när man äter ägg, stenfrukter. Sen varierar det från person till person och jag har aldrig hört talas om att någon har fått smärtattacker på apelsin. Det kan nog förekomma.

Cecilia Odlind: Okej.

Gabriel Sandblom: Rent generellt så kanske jag skulle säga snarare tvärtom, att jag skulle rekommendera att man äter frukt och grönsaker och även citrusfrukter för att minska risken för att utveckla stenar.

Cecilia Odlind: För du är ju inne på att stenfrukter skulle man kanske undvika. Då verkar apelsin vara ett bra alternativ.

Gabriel Sandblom: Apelsinerna är ett bra alternativ.

Cecilia Odlind: Ja okej, vi har fått ett gäng lyssnarfrågor och en lyder så här: Ett gallstensanfall kan göra mycket ont. Är det farligt när ett anfall gör vansinnigt ont? Vad kan hända? Spelar det någon roll om man har feber eller inte? Du berörde det här lite förut.

Gabriel Sandblom: De här väldigt intensiva påkommande smärtorna som kommer natten till kan vara väldigt plågsamma och det är många som skriver att det är den värsta smärta de överhuvudtaget varit med om i hela sitt liv. Det är extremt sällan som det är en varningssignal på att någonting är på väg att hända, utan i de flesta fall så beror de intensiva smärtorna på krampen i gallblåsan. Så man behöver inte vara orolig av den anledningen. Sen är det förstås så att har man så pass intensiva smärtor så är man i behov av akutvård och då finns det läkemedel att ge för att häva smärtattacken. Ibland när man har en en gallstenssmärta och det sitter i ett tag så kan man ju också utveckla feber. Febern beror i så fall på att man fått en inflammation i gallblåseväggen och det är någonting som utvecklas inte akut utan det utvecklas under loppet av ett eller två dygn och det kommer sig av att avflödet från gallblåsan hävs så att det bildas ett tryck i gallblåsan och det i sin tur ger en inflammation i gallblåseväggen. Som så småningom kan ge feber. Sen kan ju febern också bero på att man utvecklat en bukspottkörtelinflammation, också till följd av stenarna och det är också något som utvecklas under loppet av några dygn.

Cecilia Odlind: Så man ska söka vård i alla fall. Hur som helst.

Gabriel Sandblom: Har man feber och symtom på gallsten så bör man söka vård.

Cecilia Odlind: Vi har också fått en fråga om ifall gallsten kan övergå i IBS. Vi har haft ett avsnitt nyligen om det. Hur är det med det?

Gabriel Sandblom: Gallsten i sig leder inte till IBS, men däremot är det så att symptom från gallsten och IBS förekommer väldigt ofta samtidigt, framförallt hos kvinnor, och det gör att det ofta är svårt att tolka vad som kommer an på det ena och vad som kommer an på det andra. Och det är en stor utmaning för sjukvården. Vi har väldigt konkreta åtgärder för att behandla gallsten, men vi har inte samma konkreta åtgärder för att behandla IBS och det gör att det är väldigt viktigt att man förstår och tolkar symptomen på rätt sätt så man riktar rätt åtgärder åt rätt person. IBS kan man inte lindra genom att operera bort gallblåsan, men tyvärr vet vi fortfarande idag att väldigt många genomgår en operation och har ändå kvar symtom efteråt och ofta beror det på att man misstolkat det som man trodde var gallsten i själva verket var IBS.

Cecilia Odlind: I avsnittet som vi ganska nyligen hade om IBS så var ju KBT en behandlingsmöjlighet. Så det finns behandling menar jag för IBS. Men svårigheten är ju att veta vad som är vad. Lyssnar fråga: Gallstensbesvär är bland det värsta jag upplever. Inte minst för att jag vet att jag måste leva med de här besvären och det är så trist att inte kunna äta vissa saker. Kan gallan bli bra utan operation? Dvs kan problemen gå över?

Gabriel Sandblom: Gallstenar när de väl bildats försvinner aldrig. Däremot är det så att symtom kopplat till gallsten kan variera över tiden. Det är många som beskriver att under loppet av några veckor så har man täta attacker och sen går det över. Så känner man dem inte under flera år. Och i viss mån som sagt så kan man förebygga besvären genom att man anpassar vad man äter. Och sen är det som sagt så att har man väldigt täta attacker, väldigt mycket besvär så finns det den möjligheten att operera bort gallblåsan.

Cecilia Odlind: En lyssnare har problem med svamp, när hon äter svamp. Det är inte alls fett, menar lyssnaren. Varför ger det besvär?

Gabriel Sandblom: Det är ingenting som jag hört sen tidigare och jag har försökt läsa på det. Jag har inte sett att det är någon som har beskrivit samma sak. Rent generellt om man ska anpassa dieten för att undvika att det bildas stenar så är svamp och grönsaker fiberrika. Det brukar rekommenderas. Så det är ingenting som jag känner igen som något som återkommer ofta. Däremot i det enskilda fallet hos den enskilde individen så får man själv känna av vad man tål och inte tål. Och märker man tydligt att man har svårt att då det gäller svamp så bör man kanske minska på det.

Cecilia Odlind: Svamp är lite svårt att bryta ner i tarmen så det kanske kan ge lite magsmärtor på grund av det?

Gabriel Sandblom: Det kan ju vara det som sagt. Och det är möjligt att i det här fallet kan det vara lite grann samma situation som du beskrev tidigare, att det kan vara IBS symtom som man misstolkar som gallstenssmärtor. Men svårt att säga säkert.

Cecilia Odlind: Ja. Ni har ju bedrivit forskning kring vilken operationsmetod som man bör använda, eller hur? Kan du berätta?

Gabriel Sandblom: Idag kan man säga att de sista 30 åren är ju titthålsteknik det som blivit helt dominerande och det har gjort att man kan hjälpa betydligt många fler idag än vad vi kunde tidigare. Men fortfarande är inte det sista ordet sagt om hur man ska göra en gallstensoperation på säkrast möjliga sätt. Det finns många obesvarade frågor fortfarande. Vilka instrument bör man använda? På vilket sätt ska man ta bort gallblåsan? Ska man ta bort den nerifrån? Ska man ta bort den uppifrån? Och kanske framför allt, vilka ska väljas ut för att operera bort gallblåsan? De studier som vi driver nu? Det är bland annat att titta på vilket instrument som är säkrast. Det vanliga idag när man opererar det är att när man delar vävnaden, att man använder ett instrument med diatermi, dvs att man med elektricitet bränner vävnaden och får vävnaden att dela på sig. Det är en säker och bra metod som man använt i över hundra år och det ger de allra flesta ett bra resultat. Samtidigt vet man också att det påverkar vävnaden, att det tar död på lite av vävnaden runt omkring och det är kanske något som inte syns under själva operationen. Man vet efteråt att det är många som efter en operation mår illa, har ont och inte mår riktigt bra. Man kanske behöver stanna någon dag extra på sjukhuset. Och det kan bero på grund av den nekrosen eller den vävnadsdöden precis i operationsområdet. Däremot har man sett om man använder andra instrument som delar vävnaden på annat sätt, med hjälp av ultraljud, dvs att man mekaniskt delar vävnaden, så leder det förmodligen till mindre nekros eller mindre vävnadsdöd och det kan göra att man mår bättre. Så vi driver en stor studie just nu där vi jämför de här två olika instrumenten. Att använda ultraljud. Det är en teknik som kostar lite mer, som är lite dyrare, men det man vinner på gungorna, det tappar man på karusellerna, dvs att har man dyrare instrument men som leder till en kortare vårdtid, kortare sjukskrivning kanske i långa loppet ändå blir mer kostnadseffektivt.

Cecilia Odlind: Så det är det som är utfallsmåttet i studien, hur patienten mår precis dagarna efter operationen. Inte infektionsrisk eller såna saker?

Gabriel Sandblom: Nej, utan vi tittar på hur de mår efteråt. Och som sagt, oavsett vilket instrument man kan använda, så på lång sikt så är det nog likadant och spelar ingen roll vilket instrument man använde. När det gått ett år så har vävnaden läkt och då spelar det ingen roll roll längre.

Cecilia Odlind: Jag vet också att ni har försökt studera huruvida man bör ta bort gallstenar i de djupa gallgångarna eller om man inte ska göra det. Kan du berätta lite om de studierna?

Gabriel Sandblom: Det är någonting som diskuteras väldigt mycket. Problemet är att de flesta som har sten har sina stenar i gallblåsan och för att avlägsna dem räcker det med att man tar bort gallblåsan.

Cecilia Odlind: Då är gallgångarna kvar?

Gabriel Sandblom: Gallgången är alltid kvar efter en operation. De gångarna som förbinder levern med tolvfingertarmen, tunntarmen. De blir kvar. Men sen är det så att vissa får stenar som vandrar ner från gallblåsan och vandrar ner i gången mellan levern och tolvfingertarmen. Och där vet vi att de kan ställa till bekymmer. Det är de stenarna som kan utlösa, ibland, bukspottkörtelinflammation. Ibland kan de stenarna fastna i avflödet från gallan, som att gallan fyller upp gallgångarna och upp i levern och gör att man kan få gulsot och smärtattacker. Och hur ofta stenarna vandrar ner djupa gallgångar vet vi inte riktigt. Vi vet heller inte säkert om stenarna försvinner ut av sig själv i varje enskilt fall, eller hur stor risken är att att de fastnar i gallgången. På vissa håll kanske man får tro att stenarna i de allra flesta fall försvinner, ut åtminstone de allra minsta. På andra ställen så är man mer orolig för att man har sett att även de små stenarna kan fastna och ställer till besvär. Och det är något som diskuterats väldigt mycket. Diskuterats både i Sverige och i resten av världen. En anledning till att det diskuteras väldigt mycket är att principerna för att göra en gallstenoperation skiljer sig i Sverige från resten av världen. På de flesta ställen så gör man så att tror man inte att det är frågan om sten i de djupa gallgångarna så nöjer man sig med att operera bort gallblåsan och anser därefter att patienten är botad och hoppas på att man inte har sten kvar i gallgångarna. I Sverige är rutinen att spruta in kontrast i gallgångarna för att kartlägga hela gallvägarna och se om man har kvar sten i de djupa gallgångarna. Alltså även sten som kanske inte givit symptom. Och om det är så att man hittar sten kan man också ta bort dem samtidigt. Vinsten med att göra på det sättet, det vet vi inte säkert, för vi vet inte helt säkert om de stenar som vi hittar i det sammanhanget, om de skulle ställa till några besvär eller om de skulle passerat ut spontant.

Cecilia Odlind: Men det här tillvägagångssättet är alltså att i Sverige är man noggrannare än i många andra länder. Förstår jag dig rätt?

Gabriel Sandblom: I Sverige är man mer proaktiv med att åtgärda sten i de djupa gallgångarna, vare sig man haft besvär eller inte. I hela världen är man överens om att: har man en gång haft symptom från sten i djupa gallvägarna så bör de åtgärdas. I Sverige har vi den inställningen att sten djupa gallvägarna bör åtgärdas vare sig de ställt till besvär eller inte.

Cecilia Odlind: Men kan man inte jämföra svenska patienter med andra patienter?

Gabriel Sandblom: Vi kan inte ens jämföra svenska patienter med norska patienter, men däremot så skulle vi vilja göra en studie här i Sverige där vi jämför den svenska principen med den princip som man använder i resten av världen, dvs att vi lottar patienten till att göra en rutinmässig röntgen av gallvägarna eller bara göra en röntgen där man ser det påkallat. En sådan studie är på väg att starta upp just nu.

Cecilia Odlind: En randomiserad, kontrollerad studie. Det är så man måste göra för att kunna dra några slutsatser.

Gabriel Sandblom: Ja, det är tyvärr enda sättet man kan dra några riktigt säkra slutsatser. Sen är det så i Sverige att vi har väldigt mycket data. Vi har våra stora register och från de registren så kan vi göra väldigt mycket undersökningar. Vi kan generellt visat att i princip om man gör som vi gör i Sverige så överlag blir resultaten goda. Det blir säkrare. Men vi kan inte svara på frågan om: skjuter vi över målen? Behandlar vi för många patienter med sten djupa gallgångarna? Är det så att i själva verket ska man förbättra säkerheten i kirurgin? Är det andra åtgärder man vill prioritera. Mycket av de frågorna är obesvarade och de frågorna kan vi inte riktigt svara på, med mindre än att man gör en randomiserad kontrollerad studie.

Cecilia Odlind: Om man har tagit bort sin gallblåsa. Då kan man aldrig mer få något problem med gallsten?

Gabriel Sandblom: Det är väldigt ovanligt att man bildar sten i gallgången efter att man opererat bort gallblåsan, men det förekommer. Det är ingenting som man behöver ta i beräkning. Det är ingenting som man behöver fundera på. Det är inget som man behöver leva med. Gallblåsans funktion är att bunkra upp gallan och se till att den portioneras ut i samband med måltider. Lite grann av den funktionen tappar man när man blir av med gallblåsan och det innebär att gallan utsöndras kontinuerligt i tarmen istället för att den utsöndras portionsvis.

Cecilia Odlind: Så att man får ändå galla i tarmen. Man behöver inte ta något läkemedel eller så som ersätter gallan?

Gabriel Sandblom: Nej. Det bildas precis lika mycket galla och det är lika mycket galla som går ut i tarmen. Enda skillnaden är att den rinner ut kontinuerligt. Det är inte i samband med att man äter. Ibland kan vissa vissa personer beskriva att första perioden efter att man opererat bort sin gallblåsa, att man får lite problem med diarréer och oregelbunden avföring.

Cecilia Odlind: Annars låter det som att gallblåsan är onödig?

Gabriel Sandblom: En gång har vi nog skapats med gallblåsan för att leva som vi gjorde under stenåldern, dvs att man var fastande under långa perioder. Sen när tillgången till föda var bättre så åt man väldigt mycket på en gång och skulle man leva på det sättet så fyller gallan sin funktion. Som vi lever i dag, när vi äter små och regelbundna måltider så har den inte alls samma funktion.