Fler organ på väg

Stora förändringar är på gång inom svensk donationsverksamhet. Det kan ge fler organ, från både levande och avlidna donatorer, och påverka väntelistan för transplantation.

Illustration: Getty images

Text: Annika Lund, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap, nr 2/2020.

Vi har hört larm om organbrist i Sverige i åratal. Det har varit svårt att förstå: det finns ingen motvilja i samhället. Tvärtom. Svenskar skänker gärna sina organ efter döden. Enligt en Sifo­ undersökning från 2018 är 83 procent av svenskarna positiva eller försiktigt positiva till att donera sina organ efter döden. I Spanien, som har betydligt fler avlidna donatorer, är motsvarande siffra 63 procent, enligt föreningen Mer Organdonation, MOD.

Hindren mot organdonation har varit andra än att den avlidna har sagt nej. Det har bland annat handlat om invecklade knutar inom juridik och organisationsstruktur. Tidigare har det också handlat om ovana av att fånga upp möjliga donatorer på intensivvårdsavdelningar. Två statliga utredningar har undersökt juridiska hinder, fyra ministrar har varit inblandade. Det har varit tålamodsprövande för dem som arbetar inom fältet och för dem som väntar på organ. Samtidigt har kurvorna för genomförda donationer sakta klättrat uppåt. År 2000 transplanterades cirka 450 organ. 2019 var motsvarande siffra 812.

Identifiera möjliga donatorer

Bakom de förbättrade siffrorna ligger ett träget arbete inom många fält. Det finns numera en bättre struktur för att identifiera möjliga donatorer och vana vid att prata med närstående. Men långt mer än så har gjorts. Flera stora förändringar rullar nu ut i svensk donationsvård. En av dem handlar om möjligheten att använda organ från en helt ny grupp av donatorer, från dem som dör i en annan situation än tidigare givare. En annan förändring handlar om avancerad matematik, som kommer ge fler njurar, och, lika viktigt, en chans för mycket svårmatchade personer att få transplanteras.

Annika Tibell. Photo: Martin Stenmark
Annika Tibell. Foto: Martin Stenmark

– Vi har haft en sakta ökande tillgång på organ i Sverige, en positiv utveckling sedan många år. Nu sker viktiga förändringar som kommer att ge ytterligare tillskott av organ. Man skulle kunna beskriva det som en propp som långsamt har släppt, säger Annika Tibell, transplantationskirurg och professor i etik vid institutionen för lärande, informatik, management och etik vid Karolinska Institutet.

Det ena projektet handlar om en donationsprocess som kallas DCD, donation efter cirkulationsstopp. Det handlar om donation från avlidna som har dött i en annan situation än vad tidigare donatorer har gjort. I Sverige har tidigare endast den som dör under pågående respiratorvård kunnat donera. Ett exempel på en sådan situation är en trafikolycka, där någon får en skallskada, som får hjärnan att svullna så kraftigt att cirkulationen i hjärnan upphör. Då uppstår en total hjärninfarkt, hjärndöd, och patienten död­ förklaras. Eftersom döden sker under pågående respiratorvård är organen fortfarande syresatta. En donation kan genomföras i upp till 24 timmar efter döden.

Men väldigt få dör så här. Det gör antalet potentiella donatorer väldigt litet. Det är en viktig förklaring till varför vi har såpass få donationer i Sverige trots att donationsviljan är stor. I Sverige hade vi under 2019 drygt 19 organdonatorer per miljon invånare. Det kan jämföras med Spanien, där motsvarande siffra är nära 49, enligt Mer Organdonation, MOD.

Nya möjligheter

Men nu sprids möjligheten att använda organ från patienter som dör i andra situationer. Det kan handla om någon som får ett hjärtstopp, men får hjärtat igångsatt med en defibrillator. Efter det förs patienten till sjukhus och hamnar på IVA, med respirator. Vid undersökning visar det sig att hjärnan fått stora skador till följd av syrebristen, så stora att de är oförenliga med fortsatt liv.

Vid sådana tillfällen är det i dag praxis att avsluta den livsuppehållande behandlingen. Konkret betyder det att man kopplar bort respiratorn. Detta eftersom fortsatt livsuppehållande behandling inte kommer att föra patienten tillbaka till livet utan endast förlänga dödsprocessen. En tidpunkt för att stänga av respiratorn kan bestämmas tillsammans med de närstående som då kan närvara vid dödstillfället.

Illustration: Getty images

När respiratorn är borta upphör andningen och hjärtat slutar att slå efter en stund. Då upphör cirkulationen i hjärnan, varpå total hjärninfarkt inträder och patienten dödförklaras. Det här tillvägagångssättet är praxis redan idag inom intensivvården, när någon är för sjuk eller för skadad för att leva vidare. Det nya som nu sker är att dessa patienters organ kan tas tillvara.

Men det är bråttom. Utan syre skadas organen. Fem minuter efter dödens inträffande rullas den avlidna till en operationssal, där organen måste tas tillvara inom en halvtimme. För att göra detta möjligt måste donationen förberedas redan innan patienten är död. Annars kan inte operationsteamet stå redo och mottagarna vara förberedda.

Beslut om att avbryta behandling

Sedan 2018 är det tillåtet att titta i donationsregistret redan under döendet. Men det får endast ske om sjukvården har fattat ett medicinskt beslut om att avbryta en livsuppehållande behandling.

­– Det är viktigt att betona att beslutet om att avbryta behandlingen tas helt självständigt, oberoende av en eventuell donation. Beslutet baseras endast på en medicinsk bedömning av patientens prognos och möjlighet till fortsatt liv. Beslutet att starta en donationsprocess baseras på personens vilja att få donera sina organ efter döden. Beslutet att avsluta behandling får aldrig påverkas av en eventuell efterföljande donations­ process, säger Annika Tibell, som har ingått i DCD-projektets styrgrupp.

Under 2018 inleddes ett pilotprojekt med DCD i Sverige. Sex sjukhus har deltagit och totalt tio avlidna personer har skänkt sina organ. Det har lett till att 17 personer har fått en ny njure och en person nya lungor.

Nyligen avslutades projektet och det är nu upp till regionerna att införa metoden på fler sjukhus runt om i landet, enligt en nationell introduktionsplan. Flera pilotsjukhus har redan permanentat rutinen, bland annat Karolinska universitetssjukhuset och Södersjukhuset.

På sikt väntas det vara möjligt att genomföra mellan 40 och 80 DCD-donationer per år i Sverige, enligt projektets slutrapport. Det skulle öka tillgången på organ med 20 till 40 procent.

I pilotprojektet donerades endast njurar och lungor. Men fler organ kan bli aktuella. Vid transplantationskliniken på Karolinska universitetssjuk huset i Huddinge finns beredskap för att ta tillvara även levrar från DCD-donatorer. Det har förberetts länge av bland andra transplantationskirurgen Greg Nowak, som är adjungerad lektor vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik vid Karolinska Institutet.

Greg Nowak. Photo: Ulf Sirborn
Greg Nowak. Foto: Ulf Sirborn

Greg Nowak förklarar att levern är ett mycket komplext organ med många arbetsuppgifter. Där bryts vissa ämnen ned, andra bildas och ytterligare andra lagras. Det innebär att det inte finns något sätt att på konstgjord väg sköta dess funktioner vid en svikt. För levrar finns ingen motsvarighet till njurdialys eller hjärt-lungmaskiner. En transplanterad njure kan tillåtas ta viss tid på sig för att återhämta sin funktion efter transplantationen. Under tiden kan mottagaren fä stöd med dialys. Men en lever måste kunna sköta de flesta av sina funktioner omedelbart efter transplantationen, eftersom det inte finns någon maskin som kan hjälpa till.

Levern känslig för syrebrist

 – Det gör levern mycket känslig för skador som kan uppkomma i samband med syrebrist, eftersom den måste fungera omedelbart. Om vi ska använda levrar vid DCD donation måste vi göra något extra för att organet ska ha tillräckligt hög kvalitet för att transplanteras, säger Greg Nowak.

Denna extra omsorg kommer att ges i en särskild maskin, en så kallad perfusionsmaskin. I den ska leverns kärl kontinuerligt genomspolas med vätska, en process som efterliknar blodcirkulation. Det ger levern en mer skonsam förvaring och dessutom går det att undersöka kvaliteten innan själva transplantationen mer grundligt.

 I en perfusionsmaskin kan levern grovt förenklat "jobba på som vanligt", vilket håller dess funktioner mer intakta. Användning av perfusionsmaskin är därför mycket vanligt utomlands vid DCD-donationer.

Men både i Sverige och utom lands är önskemålet att levern inte endast ska förvaras i perfusionsmaskinen. Målet är att de ska trimmas upp läka ut från skador de hade redan innan, när de var i donatorns kropp. Levrarna ska helt en kelt få behandling. Syftet är att de ska återhämta sig snabbare i mottagarens kropp eller att det mer tydligt ska stå klart att levern inte går att transplantera.

Om metoden är framgångsrik är planen att inte bara DCD-levrar ska behandlas, utan även andra. Det är nämligen ett problem, berättar Greg Nowak, att kvaliteten på donerade levrar har sjunkit över tid och att allt fler måste avböjas. Enligt Greg Nowak kan de här levrarna behandlas med perfusionen så att de kommer i bättre skick.

–  Redan nu kan vi efter ett dygns genomspolning få bort fett ur en lever. Men vi vill nå fram till en rutin där vi ger varje donerad lever en individuell behandling, baserad på leverns skick. Vi vill väga in allt vi vet om levern och mottagaren och kunna göra ännu mer riktade urvalsprocesser. En lever med hög grad av förfettning skulle kunna få perfusionsbehandling, men även om viss förfettning kvarstår läker detta vanligen ut i mottagaren om denne lever mycket hälsosamt, säger han.

Han beskriver en hel repertoar av möjliga behandlingar som han undersöker i sin forskning. Flera av dem går ut på att man tillför olika läkemedel till vätskorna i perfusionsmaskinen. Några av dem används redan i dag vid vissa leversjukdomar, till exempel vanlig omega 3-fettsyra. Det verkar också vara värdefullt att tillföra syre genom perfusionsvätskoma, särskilt vid DCD-donation. Vidare kan perfusionen utföras med hjälp av kall eller kroppsvarm vätska, med olika för- och nackdelar.

Men – det är klurigt att bedöma skicket på en lever, eftersom den har flera arbetsuppgifter. Lungor som klarar av ett visst mått av gasutbyte kan transplanteras, ett hjärta som pumpar en viss volym också. Sådana enkla, tydliga mätvärden saknas för levrar. I dag bedöms de av kirurgen före transplantation, delvis genom vissa laboratorievärden, men också utifrån hur de ser ut. En bra lever är rödbrun till färgen medan en fettlever blir gulaktig.

Identifierar skador innan transplantationen

Ett mer heltäckande testkit är ett annat bidrag frän Greg Nowak och hans forskarkollegor. De har tagit fram en metod som kombinerar de laboratorietester som redan finns med nya inslag, som att mäta förekomst av vissa ämnen från perfusionsvätskan. Det gör det möjligt att snabbt och mer objektivt få en mer rättvisande bild av skicket på en donerad lever. Testet kommer börja användas samtidigt som perfusionsmaskinen. Förhoppningen är att det här sättet att hantera levrar ska ge bättre långtidsresultat vid transplantationer. Ettårsöverlevnaden har förbättrats kraftigt de senaste decennierna, men risken för att få problem efter längre tid, efter kanske tio år, är ungefär densamma.

– Vi vet att en del av de komplikationer som uppstår på sikt beror på att levern skadas under donationsprocessen. De skadorna kanske inte upptäcks förrän efter flera år. Vår förhoppning är att vi ska kunna identifiera brister redan innan transplantationen, medan levern ligger i perfusionvätska, och samtidigt kunna behandla skadorna. Målet är att levrar som transplanteras generellt sett kommer att vara i bättre skick, vilket skulle minska långtidskomplikationerna, säger Greg Nowak.

DCD är alltså det ena stora projektet som kommer att öka antalet organ i Sverige. Det andra handlar om njurar - och extremt avancerad matchningsteori. I bakgrunden finns ett Nobelpris kring just detta, utdelat inom ämnesområdet ekonomi under 2012 till två amerikaner. I Sverige ledde prisutdelningen till att nationalekonomen Tommy Andersson, professor vid Lunds universitet och Handelshögskolan i Stockholm, skrev en artikel i Läkartidningen. Hans förslag var att använda beräkningsmodellerna, som tidigare använts i andra länder för att få rätt njure att hitta rätt mottagare, även inom svensk donationsverksamhet.

Lars Wennberg. Photo: Privat
Lars Wennberg. Foto: Privat

 – Jag nappade direkt på detta. Det gjorde även min kollega Per Lindnér på Sahlgrenska i Göteborg. Vi tog båda två kontakt med Tommy Andersson och sedan dess har vi jobbat tillsammans med det som numera kallas njurbytesprogrammet STEP, säger Lars Wennberg, transplantationskirurg vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och docent vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik vid Karolinska Institutet.

I njurbytesprogrammet ingår par, som består av en njursjuk person och en levande donator, som vill skänka en njure till den sjuka. Men det går inte. Njuren matchar inte, rent immunologiskt. Däremot kanske någon annan kan få denna njure – men den levande donatorn vill hjälpa just sin närstående. Om man då hittar ett par som är i motsvarande situation kan de fyra göra ett korsvist byte, där båda mottagarna får en njure av en levande donator, men inte den de själva känner.

Utmanande logistik

Det här kanske låter enkelt – men det är det inte. Lars Wennberg beskriver hur snabbt antalet möjliga kombinationer växer. Om 50 par ingår i ett njurbytesprogram är antalet möjliga kombinationer 3,04 x 1064. Siffran är svår att relatera till, men matematiken är långt ifrån vad sjukvårdspersonal rimligtvis kan ägna sig åt i det dagliga arbetet med transplantationer.

Men beräkningarna har redan gett resultat. Hittills har 17 njurbyten gjorts inom ramen för STEP. Först ut var ett trepartsbyte, som gjordes 2018, där tre levande donatorer skänkte varsin njure till tre mottagare. Det råder patientsekretess kring bytena, så givaren vet inte vem som får den donerade njuren. Mottagaren vet heller inte vem donatorn är. Det har också gjorts en så kallad dominokedja, där fyra personer fick nya njurar under loppet av en vecka. Logistiken är utmanande.

 – Vid trepartsbytet vi genomförde skedde de sex operationerna i princip simultant på olika sjukhus runt om i landet och njurarna transporterades akut mellan de olika enheterna. Men det är väldigt krävande att mobilisera de här resurserna – och då är det viktigt att tänka på att det ger resultat. Trepartsbytet gav tre personer möjligheten att transplanteras med njurar från levande donatorer, säger Lars Wennberg.

Det är framför allt mycket svårmatchade personer som vinner på ett njurbytesprogram. Svårmatchad är den som har vissa antikroppar i blodet. Sådana antikroppar bildas i samband med graviditet, blodtransfusion eller tidigare transplantation. Ju fler olika sorters antikroppar någon har, desto svårare är det att hitta en möjlig njure. Man säger att patienten är ”immuniserad”; immunförsvaret kommer att reagera kraftigt på det nya organet och stöta bort det. Det betyder att en del väntar år efter år på ett möjligt organ från en avliden, trots att närstående vill donera. Under tiden går den njursjuka i mångårig dialys. En del dör i den här väntan.

Vinster med njurbytesprogram

I ett njurbytesprogram får plötsligt en immuniserad person möjlighet att prövas mot ett stort antal levande donatorer, inte endast mot den de känner.

– Det finns flera vinster med ett njurbytesprogram. En immuniserad patient kan transplanteras med en njure från en levande donator i stället för att stå på väntelistan. Och en levande donator som vill hjälpa en närstående får möjlighet att göra det trots immunologisk inkompatibilitet. Dessutom kan ett njurbytesprogram frigöra njurar från avlidna donatorer, så det totala antalet njurtransplantationer som kan genomföras ökar, säger Lars Wennberg.

Fakta: Ny njure en effektiv behandling

Sex av tio personer som fått en ny njure är tillbaka i arbete ett år efter transplantationen. För personer som börjar med dialys är motsvarande siffra två av tio. Tio år efter en njurtransplantation har samhället sparat 3,3 miljoner kronor jämfört med om samma patient skulle fortsatt gå i dialys.

Källa: Regeringens utredning Organdonation. En livsviktig verksamhet, från 2015

Flera saker kan göra programmet särskilt effektivt. Till exempel kan anonyma donatorer ge byteskedjorna en kraftig skjuts. Det händer titt som tätt att människor ringer till transplantationskliniken i Huddinge och anmäler sig som anonyma donatorer, berättar Lars Wennberg. De blir medicinskt undersökta, som andra donatorer, och om de är tillräckligt friska får de skänka en njure.

En anonym donator kan fungera som en katalysator i ett njurbytesprogram. De är som en joker, en extra part som kan matchas mot alla samtidigt som de bidrar med en extra njure, utanför de registrerade paren. Det kan utlösa långa byteskedjor. I andra länder med njurbytesprogram, som i USA, finns exempel på njurbyteskedjor där upp mot hundra personer fått ett nytt organ. De har opererats efter varandra, där den extra njuren som kommit in i systemet gör att möjligheten till transplantation vandrar som en stafettpinne mellan mottagarna. För att STEP ska vara effektivt måste också många par ingå. Sverige är för litet för att få in tillräcklig volym av par. Därför har ett samarbete med Norge och Danmark inletts. Par från alla dessa tre länder ingår nu i STEP, vilket gör det till världens enda internationella njurbytesprogram. Fyra gånger per år genomförs matchningsomgångar, där möjliga byten faller ut.

Det krävs snabba transporter

Flera byten mellan de olika länderna har redan genomförts, det första i december 2019. Det har hittills varit två- och trepartsbyten, där mottagare och donatorer har opererats i princip parallellt på olika sjukhus i Skandinavien, med snabba transporter för organen. Njurarna har flugit, reguljärt med SAS, eller åkt bil, eller båda. Allt beroende på vart de ska – och det är bråttom. När organen landar med flyget ”står redan en blodtransportbil och väntar på flygplatsen”, berättar Lars Wennberg. En annan gång kördes ett organ från södra Sverige samtidigt som ett annat kördes från Stockholm. Utanför vägkrogen Gyllene Uttern i Gränna möttes bilarna och förarna bytte organtransportväskor. Samtidigt satt mottagarna operationsklädda och väntade på sina nya njurar.

Den krångligaste förbindelsen är mellan Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm och Århus i Danmark. Men byten är möjliga även mellan dessa sjukhus, inom ramen för möjlig så kallad ischemitid, det vill säga så lång tid som njuren klarar sig utan syresättning.

– Studier visar att man kan transportera en njure från en levande donator i upp till tolv timmar utan att det påverkar resultatet. Tar vi en njure från Stockholm till Åhus så går det cirka sex timmar mellan tidpunkten då vi stänger av blodflödet till njuren i donatorn och till det att blodflödet kan släppas på igen i mottagaren. Det finns alltså vissa marginaler i tidschemat, även om det är pressat, säger Lars Wennberg.

Målet för STEP är nu att få in fler länder. Estland och Finland står på tur, kanske även Island.

Hoppas skapa en gemensam databas

Därutöver har Lars Wennberg och hans kollegor haft ett samtal med Al Roth, den nobelpristagare som belönades för beräkningsmodellen, och amerikanske transplantationskirurger. Samtalet handlade bland annat om möjligheten att skapa en gemensam databas för de mest svår matchade patienterna.

Illustration: Getty images

 – Hur resultatet skulle bli av sådana gemensamma matchningar vet vi inte förrän vi har provat. Och hur eventuellt njurbyten skulle genomföras i praktiken vet vi inte heller, men det kanske skulle kunna gå att lösa. Det får vi ta då, om det skulle hända, säger Lars Wennberg.

Han vet inte hur många nya njurbyten STEP kan komma att ge. Under 2019 transplanterades 476 njurar totalt i Sverige. Av dem kom 147 från levande donatorer. De 17 extra njurarna från STEP är ett ungefär tioprocentigt tillskott till den svenska banken av levande donatorer. Det är ett bra resultat, för något som fortfarande är i sin linda, säger Lars Wennberg.

– I år siktar vi på 20 procent. Vi tar ett steg i sänder och det är svårt att göra säkra prognoser för detta.

Ett annat sätt att komma åt organbrist är att minska andelen som behöver ett nytt organ på nytt, en retransplantation. En del av dem som i dag väntar på en ny njure har hamnat i den situationen som en följd av en tidigare transplantation, kanske av ett annat organ än en njure. En svårlöst nöt i transplantationsvärlden är nämligen biverkningar från de immunhämmande läkemedel som hindrar bortstötning av det nya organet. Läkemedlen är tuffa, bland annat mot njurar. En långsiktig biverkan av läkemedlen kan vara njursvikt, med behov av en ny njure.

Helt fria från immunhämmande läkemedel

En som försöker hitta vägar bort från dessa läkemedel är Bo Göran Ericzon, transplantationskirurg vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge samt professor vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik vid Karolinska Institutet. Han har intresserat sig för en studie som gjordes för några år sedan i Japan, där patienter som fick en ny lever också fick en särskilt preparerad cellblandning. Av tio behandlade patienter kunde sju bli helt fria från immunhämmande läkemedel, även då de följdes upp fem år efter transplantationen.

– Vi ska nu göra en liknande studie här och behandla 18 patienter ungefär på samma sätt som de japanska patienterna. Vi är redo att komma igång nu efter flera års förberedelser. Vi kommer att börja fråga patienter på väntelistan om de vill vara med i studien.

Den stora magin ligger i cellblandningen. Där ingår celler från immunförsvaret, tagna från både donator och mottagare. Lite enkelt beskrivet får ett antal celler från donatorn, sisådär tre-fyra-fem-miljarder, umgås med ett lika stort antal celler från mottagaren. De ska samsas tillsammans under två veckors tid, i ett bad tillsammans med en särskild antikropp, som provocerar fram vissa beteenden hos dessa immunförsvarsceller. Tanken är att mottagarens celler ska lära sig att betrakta celler från givaren som sina egna och inte försöka stöta bort dem och då inte heller det transplanterade organet.

Använder sig av antikroppsbad

Forskarna, med Bo Göran Ericzon i spetsen, vet inte exakt vad som händer när de här cellerna umgås. De vet inte heller precis vad som sker när de nybadade och tränade cellerna ges till transplanterade patienter. Men de vet att behandlingen har fungerat i den japanska studien och dessförinnan i djurstudier.

Särskilt viktiga i cellblandningen är de celler som kallas Treg, regulatoriska T-celler. Deras vanliga roll, i en frisk kropp, är att lugna ned sina överhettade kollegor, som är alltför aktiva i sitt immunologiska försvar. Treg är därför viktiga för att förhindra autoimmun sjukdom, där vissa celler i immunförsvaret löper amok och angriper frisk, egen vävnad.

Det som verkar hända när cellerna får umgås i ett antikroppsbad är att mottagarens regulatoriska T-celler börjar bete sig som givarens. De börjar försvara givarens lever och håller efter andra immunförsvarsceller som vill angripa den.

Efter två veckors antikroppsbad ges cellblandningen till mottagaren. Under tiden tar patienten immunhämmande läkemedel enligt standardupplägg inom transplantationsvården. Men efter ett halvår görs försök att trappa ned behandlingen. Målet är att de immunhämmande läkemedlen inte ska behövas alls efter ett och ett halvt år.

– Min förhoppning är att hälften av patienterna når dit, så att de slipper immunsupression efter ett och halvt år. Om vi når dit har vi kommit väldigt långt, säger Bo Göran Ericzon.

Han tror att de redan under 2020 kommer att ha prövat cellblandningen på några av de 18 patienterna som ingår i studien. Sedan är målet en utvidgad studie, där kanske 60 till 80 patienter ingår. Förhoppningen är att det fungerar och kan få fäste i vården.

 – Visionen är att endast en mindre andel patienter ska behöva använda livslång immunhämmande medicinering. Det borde, rent teoretiskt gälla vid all organtransplantation, säger han.

Text: Annika Lund, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap, nr 2/2020.

Fakta: Många väntar på nya organ

Den 1 april 2020 fanns det i Sverige ett behov av totalt 859 organ av olika slag.  I Sverige dör genomsnitt en person i veckan av dem som står på väntelista för organtransplantation. Vid förbättrad tillgång på organ kommer färre att avlida i väntan på transplantation.

Men en ökad organtillgång kan också göra att fler hamnar på väntelistan. I dag nekas personer som anses vara för sjuka, personer som har för låg sannolikhet att leva ett visst antal år med det nya organet. Ett konkret exempel är personer med levermetastaser från tarmcancer. Det har hänt att patienter med sådan sjukdom har fått en ny lever i Norge. I Sverige har chansen till långtidsöverlevnad för dessa patienter ansetts vara för låg för att de ska få hamna på väntelistan.

Källa: Mer Organdonation och Bo Göran Ericzon

OD
Content reviewer:
27-11-2023