Staffan Josephsson

Människors berättelser är centrala i hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens praktik. Men hur relaterar patienters sätt att skapa mening till de insatser som ges? I dag används begrepp som delaktighet, samskapande och patientmedverkan ofta inom både forskning, utbildning och klinisk verksamhet. Samtidigt är det inte alltid tydligt vad dessa begrepp innebär i praktiken eller hur de kan förenas med evidensbaserad vård.

I min och mina kollegors forskning utgår vi från filosofen Paul Ricoeurs teori om narrativ, handling och tolkning. Genom långsiktiga kvalitativa studier av äldres vardagsliv, och i nära samarbete med äldreboenden och geriatriska verksamheter, utvecklar vi en teoretiskt förankrad och praktiskt användbar modell för Narratively Engaged Care (NEC).

Trots att narrativa perspektiv är centrala i personcentrerad vård saknas det fortfarande effektiva sätt att integrera berättelser och vardagstolkningar i vårdens rutiner och organisationer. Med stöd i Ricoeurs teori och vår egen mångåriga forskning har vi därför utvecklat ett teoretiskt ramverk – “narrative‑in‑action” – som beskriver hur levd erfarenhet kan förenas med professionell kunskap för att stärka delaktighet, värdighet och livskvalitet.

Med stöd från forskningsfinansiären Forte utvecklar vi nu ett kunskapsstöd för verksamheter inom äldreomsorgen som vill arbeta mer personcentrerat, och som vill fördjupa sin kompetens i att möta människor och deras vardagsberättelser. Målet är att stärka äldres inflytande över sin vardag och skapa en vårdpraktik som bygger på förståelse, respekt och meningsfulla möten.

Min pedagogiska position har formats av min familjs sociala rörlighet – från småskaligt jordbruk med begränsad tillgång till utbildning till positioner inom den akademiska medelklassen. Mina utbildningsvärderingar har dessutom påverkats av min familjs engagemang i folkrörelser, såsom den skandinaviska folkhögskolerörelsen och befrielseteologin i Sydamerika. Dessa influenser har gett mig en syn på människor som både sårbara och kapabla, och jag avvisar varje form av förakt för svaghet.

Min nuvarande utbildningspraktik är grundad i teorier som ser lärande som en konstruktiv process och i perspektiv som betonar den sociala karaktären av lärande (Piaget 1970; Mogensen 1994). Utifrån dessa teoretiska utgångspunkter betraktar jag studenternas aktiva arbete med att integrera teoretisk kunskap med erfarenheter från föreläsningar och klinisk praktik som centralt i lärandeprocessen. Utbildningens uppgift är därför att skapa förutsättningar som stödjer en sådan integration och att utveckla studenternas beredskap att generera ny kunskap när de ställs inför obekanta eller komplexa professionella situationer.

I min undervisning har jag konsekvent tillämpat både problemorienterade och problembaserade pedagogiska arbetssätt. Dessa arbetssätt delar ett studentcentrerat perspektiv som vilar på samtida lärandeteorier och betonar de professionella praktiker som studenterna förbereds för att träda in i. Viktigt är att dessa pedagogiska arbetssätt ligger nära de arbetsmetoder som används inom klinisk arbetsterapi, vilket stärker relevansen och överförbarheten mellan universitet och verksamhetsförlagd utbildning.

Löpande kritisk reflektion och utvärdering har varit viktiga inslag i mitt pedagogiska arbete (Runge, Fitinghoff, Josephsson, Kinebanian, Sadlo & Winding 2000; Josephsson, Heuchemer & Thornberg 2006). Jag ser denna reflekterande hållning som ett sätt att involvera studenter i en kritisk professionell kultur, något jag betraktar som avgörande för utvecklingen av en evidensbaserad praktik (Lave & Wenger 1991). Denna reflektion måste gälla inte bara klinisk praktik utan också pedagogiska metoder. Därför anser jag det vara avgörande att kontinuerligt granska, ifrågasätta och vidareutveckla de undervisningsformat som formar studenternas lärande.

För att stödja genuint deltagande och engagemang bland studenter och kollegor behöver både de pedagogiska arbetsmetoderna och deras teoretiska och ideologiska grunder göras explicita. Med detta i åtanke initierade och utvecklade jag kritiska rum i de kurser jag är involverad i, utformade som tredje rum, där studenter och lärare gemensamt kan reflektera över och diskutera de pedagogiska arbetssätt som används inom programmet. Dessa mötesplatser har varit viktiga för att stärka transparens, gemensam förståelse och kollektiv pedagogisk utveckling.