Carmen Mesas Burgos

Jag är docent i barnkirurgi vid Karolinska Institutet samt överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm.

Mitt kliniska arbete är inriktat på medfödda missbildningar: jag har ett särskilt fokus på medfött diafragmabråck, esofagusatresi och bukväggsdefekter, tillstånd som jag ägnat en stor del av min karriär åt att försöka förstå djupare och behandla mer effektivt. Jag är även ECMO-kirurg, och jag är stolt över att tillhöra en av Karolinskas mest framgångsrika verksamheter både nationell och internationell.

Utanför operationssalen är jag djupt engagerad i det internationella vetenskapliga samfundet. Jag är för närvarande chefredaktör (Editor-in-Chief) för European Journal of Pediatric Surgery Reports och Co-Editor för Fetal Diagnosis and Treatment,  roller som gör att jag kan vara med och forma hur ny forskning inom vårt fält når de kirurger och familjer som behöver den.

Jag är också aktiv medlem i ERNICA, det europeiska referensnätverket för sällsynta barnkirurgiska tillstånd, där jag leder arbetsgruppen för bukväggsdefekter, och jag sitter i styrelsen för flera internationella organisationer som ligger mig varmt om hjärtat: International Fetal Medicine and Surgery Society, European Association of Pediatric Surgery's Network Office och UEMS Section of Pediatric Surgery.

Ett initiativ jag är särskilt stolt över är att jag grundade WoEUPSA, som jag startade det eftersom jag kände att det fanns ett verkligt behov av att stötta och sammanföra kvinnor inom vårt fält, och det har varit givande att se det växa till en genuin gemenskap inom europeisk barnkirurgi.

När jag blickar framåt är en av mina främsta ambitioner att utveckla och utöka fosterterapier: jag tror att det finns en enorm potential i att kunna ingripa tidigare och mer precist vid tillstånd som vi i dag bara behandlar efter födseln, och att bygga upp den förmågan är en central del av vart jag vill ta mitt arbete de kommande åren.

Kärnan i mitt arbete rör medfött diafragmabråck (CDH), gastroschisis, omfalocele och esofagusatresi: tillstånd som tidigare nästan alltid var dödliga men som i dag överlevs av de flesta drabbade barn, samtidigt som kunskapen om långtidsutfallen fortfarande är bristfällig. Min forskning fokuserar även på extrakorporeal membranoxygenering (ECMO) som räddningsbehandling för de svårast sjuka barnen, inklusive registerbaserade analyser (i samarbete med Extracorporeal Life Support Organization, ELSO) av re-ECMO vid CDH, prematuritetens betydelse för ECMO-utfall, samt de specifika utmaningarna vid hydrops fetalis och pediatrisk kanyleringsteknik. Med detta som grund leder jag ett multicenter-samarbete som utvecklar standardiserade ECMO-protokoll och propensity score-metodik för CDH, samtidigt som jag deltar i de randomiserade kliniska studierna CoDiNOs och PiNC (tillsammans med Erasmus MC, Rotterdam).

En andra viktig gren av min forskning använder Sveriges sammanlänkade nationella hälsoregister – Patientregistret, Medicinska födelseregistret, Flergenerationsregistret och Statistiska centralbyråns utbildningsregister – för att besvara frågor som är omöjliga att undersöka i en enskild klinisk kohort, eftersom utfallen är för sällsynta eller tar decennier att visa sig. Detta har inkluderat populationsbaserade studier av utfall efter CDH och bukväggsdefekter (gastroschisis och omfalocele). Parallellt utvidgar jag denna registermetodik till fertilitet och graviditetsutfall hos kvinnor födda med CDH, gastroschisis och omfalocele – en fråga med direkt klinisk relevans för prekonceptionell rådgivning och förlossningsplanering som, anmärkningsvärt nog, aldrig tidigare studerats på populationsnivå för dessa diagnoser.

Eftersom medfödda missbildningar var för sig är sällsynta räcker inget enskilt lands data för att besvara många viktiga kliniska frågor, vilket är anledningen till att en viktig del av mitt arbete handlar om att bygga internationell konsensus. Genom ERNICA (European Reference Network för sällsynta ärftliga medfödda missbildningar) och European Paediatric Surgeons' Association (EPSA) har jag koordinerat flera evidensbaserade riktlinjer och Delphi-baserade initiativ för att definiera standardiserade kvalitetsindikatorer och utfallsdefinitioner, inom områden där litteraturen hittills använt dussintals oförenliga definitioner, vilket gjort jämförelser mellan studier och center meningslösa. Detta harmoniseringsarbete fortsätter inom ett nordiskt samarbete, där jag leder flera forsknings- och utbildningsprojekt, bland annat implementering av Enhanced Recovery After Surgery (ERAS) protokoll inom barnkirurgi.

Den sista dimensionen av min forskning rör hur drabbade barn och deras familjer faktiskt upplever livet efter behandling – något som registerdata ensamma inte kan fånga. Tillsammans med kollegor i Göteborg studerar jag hälsorelaterad och gastrointestinal livskvalitet hos överlevare med gastroschisis och omfalocele jämfört med friska jämnåriga, och jag handleder relaterat arbete om livskvalitet efter mikrotirekonstruktion.

Genom dessa projekt – som spänner över akut intensivvård, epidemiologi, kliniska prövningar, internationellt konsensusarbete för kvalitetsförbättring och patientrapporterade utfall: är målet detsamma: nu när överlevnad vid dessa tillstånd har blivit regel snarare än undantag, undersöker min forskning vad ett gott långtidsutfall faktiskt innebär för dessa patienter, och hur vi bygger den evidensbas som krävs för att uppnå det, från neonatal intensivvårdsavdelning till vuxen ålder.

Undervisning har varit en genomgående röd tråd i min karriär, som utvecklats parallellt med mitt kliniska arbete och min forskning. Jag började som kursassistent (amanuens) för barnkirurgikursen tidigt i min karriär, vilket tidigt gav mig en förståelse för hur mycket tydlighet och struktur betyder när man introducerar studenter till ett så specialiserat fält. Senare tog jag på mig rollen som ST-studierektor, med ansvar för utbildningsprogrammet för ST-läkare inom barnkirurgi, ett ansvar jag fann genuint givande, då det handlade om att forma inte bara vad ST-läkarna lärde sig utan hur specialiteten utbildar sin nästa generation.

Det intresset för utbildningsstandarder har sedan tagit mig till den internationella nivån. Jag är i dag Sveriges representant i UEMS och sitter i European Board of Pediatric Surgery, där jag arbetar för att harmonisera utbildnings- och bedömningsstandarder för specialiteten inom Europa. Jag är även den enda skandinaviska europeiska examinatorn inom barnkirurgi, en roll jag tar på stort allvar med tanke på hur få vi är som innehar den, och jag är en av tre SPUR-inspektörer för vår specialitet i Sverige, där jag utvärderar utbildningskvaliteten vid specialistutbildningsställen runt om i landet.

Utöver detta har jag en masterexamen om 60 högskolepoäng (60 hp) från Karolinska Institutet, vilket har gett mig en formell akademisk grund som kompletterar mitt undervisnings- och bedömningsarbete.

0

• Petra Nord, Congenital diaphragmatic hernia

1

• prenatal risk factors, associated malformations, and the role of extracorporeal membrane oxygenation., 2025-

2

• Sofia Eriksson, Epidemiological and long-term studies on Microtia, 2023-

3

• Niklas Gustafsson, Aspects of Neonatal ECMO, 2021-

4

• Katarina Tyden, Cardiac function in Congenital Diaphragmatic Hernia", 2025

5

• Elin Öst, Health-Related Quality of Life, Psychosocial function and Physical function of patients born with CDH, 2018

6

• Nader Ghaffarpour, Lymphatic malformations in Children, 2018

7

• Cecilia Caldeman, Epidemiological studies on Gastroschisis

8

• Anna Fogelström, Omphalocele from Early Diagnosis to Shared Definitions and Quality Indicators

9

• Anders Grossman, Esophageal Atresia: Understandning risk factors and associated outcomes

10

• Anna Rannebro, Weaning off ventilation in Neonates

11

• Noa Ouwehand, Aspects of CDH care