ARBETSTERAPI: Så utvecklades ämnet som förbättrar våra liv
När samhället under 1800-talet sökte efter sätt att ge människor med olika funktionsnedsättningar en meningsfull sysselsättning togs de första stegen mot ämnet arbetsterapi. Flera personer finns att tacka för de allra tidigaste initiativen.
Läkaren Ernst Westerlund, verksam kring årsskiftet 1800/1900, har i efterhand fått titeln ”arbetsterapins fader”. Men han föregicks av friherrinnan Thorborg Rappe. Några decennier tidigare arbetade Rappe med barn med intellektuella funktionsnedsättningar. Hon betonade vikten av produktiva aktiviteter och utvecklade en pedagogik som mycket liknar arbetsterapin.
”Thorborg Rappe vill jag hävda är den svenska arbetsterapins moder. Hon ser förbi barnens funktionsnedsättningar och fokuserar på att stärka dem som människor. Och det är fortfarande själva kärnan i ämnet arbetsterapi, något vi i dagens utbildning kallar empowerment.”
En annan tongivande person var grevinnan Estelle Bernadotte som tog initiativ till den första nio månader långa utbildning till arbetsterapeut som startade i Stockholm 1948. Bernadotte hade utbildats i USA och liksom Rappe influerades hon starkt av sina internationella kontakter.
Ända sedan starten har det internationella samarbetet haft stor betydelse för ämnet. Särskilt viktigt har det varit för utbildningens akademisering under de senaste decennierna.
Nationell utbildningsplan
Efter ett riksdagsbeslut 1965 inrättades en utbildningsplan för en treårig arbetsterapeututbildning i Sverige. Landstinget blev huvudman för utbildningen i Stockholm 1968 och studenterna utbildades till en början i paviljonger i Edsviken, Danderyd, och senare vid Edsviksskolan. Där gavs även viss kompletteringsutbildning för yrkesverksamma arbetsterapeuter.
I reformerna som följde utredningen Vård 77 med en nationell samordning av sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen år 1983 i en och samma linje: rehabiliteringslinjen. En samordning som var svårare att genomföra i i Stockholm än på andra platser då de olika utbildningarna hade olika huvudmän.
Arbetsterapeututbildningen kortades till två och ett halvt år och de medicinska kurserna utökades på bekostnad av teknik- och hantverkskurser.
Flytten till KI
Utbildningen flyttade från Edsviksskolan till Vårdhögskolan vid Karolinska Institutets campus år 1984. Samma år infördes även en ny påbyggnadsutbildning för färdigutbildade arbetsterapeuter och en fördjupningskurs med inriktning mot teori med en orientering kring olika arbetsmodeller.
Under 1980-talet blev behovet av akademisk kompetens hos lärarna vid utbildningen allt tydligare. Ett samarbete inleddes med University of Illinois, Chicago, som blev startskottet på forskningen inom arbetsterapi i Sverige.
Ett starkt internationellt samarbete växte fram och ledde till grundandet av den första vetenskapliga tidskriften inom området. Dessutom grundades masterutbildningen ”European Master of Science in Occupational Therapy”.
Steget till högskoleutbildning
När vårdutbildningarna omvandlades till högskoleutbildningar 1992/93 återgick arbetsterapeututbildningen att bli en treårig utbildning. Samtidigt utökades forskningsmetodiken och det allt viktigare aktivitetsperspektivet delades upp på de olika områdena boende, arbete/skola och fritid.
”Det var ett paradigmskifte för utbildningen att gå från en praktisk yrkesutbildning till en akademisk utbildning. Och ett resultat av ett hårt arbete av en grupp av oss lärare för att knyta utbildningen till forskningen. Det var ett avgörande steg för den akademiska utvecklingen av ämnet arbetsterapi i Sverige.”
Cirka fem år senare tog KI och NVS över arbetsterapeutbildningen, vilket betydde att studenterna både fick en yrkesexamen och en akademisk examen. Samma år blev arbetsterapeut ett legitimationsyrke. Övergången till NVS öppnade för ett större samarbete med andra utbildningar och yrkesgrupper, som sjuksköterskor och fysioterapeuter.
Under åren efter anslutningen till NVS togs ett omtag för att prioritera kompletteringskurser för tidigare studenter. Nu erbjöds de möjligheten att ge sina praktiska kunskaper en teoretisk fördjupning, vilket ledde till att ett flertal arbetsterapeuter gick vidare för att disputera.
”Jag älskade kompletteringskurserna för att det var så härligt att se hur de som hade jobbat 10–15 år som arbetsterapeuter helt plötsligt fick tillgång till kunskap som de inte hade en aning om fanns.”
Aktivitetsvetenskap växer fram
Under 1990-talet började ämnet aktivitetsvetenskap introduceras som ett koncept i arbetsterapeututbildningen, och snart blev det ett akademiskt forskningsområde. Sedan 2007 baseras utbildningsplanen för arbetsterapeututbildningen både på det praktiskt inriktade ämnet arbetsterapi och det väl forskningsförankrade aktivitetsvetenskap. Sedan introduktionen av ämnet aktivitetsvetenskap har forskningen lett fram till att Sverige, och i synnerhet KI, ligger i absoluta framkant av kunskapsutvecklingen.
Bland dem som bidragit till utvecklingen av ämnet aktivitetsvetenskap finns Lena Borell som också blev den första professorn i arbetsterapi i Europa år 2000.
År 2012 startades en magisterutbildning i demensvård för arbetsterapeuter i samarbete med Silviahemmet. Detta är en uppdragsutbildning som sammanför yrkesverksamma fysioterapeuter och arbetsterapeuter med fokus på demensvård.
Interprofessionellt lärande
Arbetsterapeututbildningen har alltid innehållit en stor del verksamhetsförlagd utbildning, och även idag finns den schemalagd under samtliga terminer. Här är det interprofessionella lärandet en viktig del.
”Kvaliteten på den kliniska utbildningen har förbättrats avsevärt genom en ökad utbildning för handledare. Vi har en tät dialog med dem för att se till att lärandemål och examination hänger ihop för studenterna. I dag ligger vi framkant inom den verksamhetsförlagd utbildning – mycket tack vare ett bra samarbete med de kliniker och enheter som tar emot våra studenter.”
Arbetsterapeutens roll i framtiden spås en verklighet där man inte bara jobbar direkt med klienter utan också mer övergripande och i ledande positioner. Med en åldrande befolkning växer behovet av en starkare inriktning på förebyggande arbete i samarbete med andra professioner.
I dag finns även en ökad medvetenhet om vikten av ledarskap och organisation inom vården, vilket reflekteras i utbildningens innehåll. Därför ingår idag också kurser i organisation och ledarskap men även innovation i utbildningen.