FYSIOTERAPI: Från medikalgymnast till fysioterapeut
Universitetsämnet fysioterapi kan spåras tillbaka till början av 1800-talet. År 1813 tog gymnastikläraren Per Henrik Ling initiativet till att grunda Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm. Här tog studenterna examen som medikalgymnaster. Snart ändrades titeln till sjukgymnast och år 2014 infördes den nuvarande titeln fysioterapeut.
Själva namnändringarna i sig speglar ämnets utveckling. Utbildningens fokus har tagit stegen från att behandla medicinska diagnoser, till att bygga upp kroppens rörelse- och funktioner, för att till sist vila på evidensbaserad kunskap om hur man bäst behandlar patienterna i livets alla sammanhang. I dag möter fysioterapeuterna sina patienter såväl i vård- och hemmiljö som på arbetsplatser och på gym.
”Utbildningen har utvecklats för att ge fysioterapeuterna en mer självständig yrkesroll där de arbetar med att själva planera, undersöka, bedöma och vidta åtgärder som är förebyggande, behandlande och rehabiliterande.”
Från institut till medicinsk fakultet
Under 1940-talet flyttades utbildningen från Kungliga Gymnastiska Centralinstitutet till KI och lade 1959 grunden till Sjukgymnastikinstitutet som knöts till den medicinska fakulteten vid KI.
Under det följande decenniet fick utbildningen en egen läroplan som tog avstamp i rörelseterapi med såväl teori som praktik huvudsakligen på sjukhus. Fortfarande var det dock den medicinska diagnosen som styrde behandlingen. Fram till 1950-talet hade majoriteten av studenterna varit män, men nu skiftade studentpopulationen till nästan uteslutande kvinnor.
Steget bort från det starka fokuset på att behandla medicinska diagnoser togs under 1970-talet. Nu breddades ytterligare synen på patienterna och behandlingarna följde en internationell rörelse som också innebar en stark utveckling av nya behandlingsmetoder och -tekniker. Under denna omfamnades även nya ämnen i utbildningen, som pedagogik och socialmedicin.
Högskolestatus och forskarutbildning
År 1977 tog KI över hela utbildningsansvaret för eleverna vid Sjukgymnastinstitutet. Utbildningen fick högskolestatus och studenterna kunde gå vidare till en forskarutbildning. Det blev även nationell norm att nya sjukgymnastutbildningar skulle ha en koppling till en medicinsk fakultet.
Den statliga utredningen Vård 77 ledde till fler förändringar under 1980-talet. Reformen gjordes bland annat med målet att ge teori och forskningsmetodik en större plats i utbildningen. Bland de reformer som genomfördes fanns en sammanslagning av sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen i en och samma linje: rehabiliteringslinjen. Sammanslagningen blev dock svår att genomföra i Stockholm då de olika utbildningarna hade olika huvudmän.
Ungefär samtidigt så inrättades institutionen för sjukgymnastik vid KI.
Nästa stora reform av utbildningen kom 1993. Nu blev sjukgymnastutbildningen en treårig utbildning som gav både en yrkes- och en kandidatexamen. Utbildningen delades upp i tre delar: en preklinisk, en klinisk del med valfria kurser samt ett examensarbete.
Under 1990-talet gjordes fler insatser för att ytterligare stärka utbildningens forskningsanknytning. Bland annat gjorde särskilda regeringsmedel det möjligt för en kompetenshöjning av lärarna. Många av lärarna tog magisterexamen och gick även vidare till disputation.
År 1998 blev Karin Harms-Ringdahl landets första professor i sjukgymnastik.
En del av NVS
År 2002 slogs institutionen för sjukgymnastik samman med NVS (som då kallades Neurotec). En ambition vid sammanslagningen var att öka samarbetet med de andra professionerna inom NVS bland annat med arbetsterapi. Målet med det var att skapa en större förståelse bland studenterna för varandras kompetens. Genom gemensamma föreläsningar och en samordning av den kliniska praktiken stärktes också banden till de andra professionerna.
”Vi såg dubbla vinster med att stärka de interprofessionella samarbetena. Det var tydligt hur båda professionerna stärks både i ställning men framför allt i kompetens av samarbete över gränserna. Även om det inte är så lätt rent praktiskt att integrera utbildningsmoment.”
Utbildningens interprofessionella ambitioner är tydliga, bland annat i magisterutbildningen i demensvård vid Silviahemmet för arbetsterapeuter och fysioterapeuter som startade 2012.
Sammanslagningen av NVS och institutionen för sjukgymnastik ökade akademiseringen av utbildningen på flera plan. En mer konkret insats var inrättandet av kliniska lektorat som gjorde det möjligt att följa och stödja studenternas i den kliniska utbildningen och öka det evidensbaserade lärandet.
”Det pedagogiska uppdraget har förändrats oerhört mycket över åren, från närmast kunna liknas vid ett förhållande mellan mästare och lärling, till att utbildningen genomsyras av ett studentcentrerat lärande.”
Starka internationella samarbeten
Sedan slutet av 1970-talet har de internationella kontakterna varit viktiga för utvecklingen av utbildningen. Efter att utbildningen blivit treårig 1993 stärktes internationaliseringen genom utbytesprogram för både lärare och studenter. Själva namnändringen från sjukgymnast till fysioterapeut var också ett resultat av de internationella influenserna.
I dag vilar fysioterapeutens kompetens på teoretiska- och praktiska kunskaper och ett professionellt förhållningssätt som genom studier i bland annat fysioterapi, prekliniska ämnen som anatomi och fysiologi, och medicinska- och beteendevetenskapliga ämnen. Utbildningen förbereder för en självständig roll både inom hälso- och sjukvården, företagshälsovården och samt privata mottagningar. Dessutom utvecklas allt fler digitala plattformar för vårdmöten.
Utbildningens delar har formats för att stödja det livslånga lärandet där studenterna återvänder för att fylla på sin kunskap genom yrkeslivet.
”Vi talade tidigt om det livslånga lärandet och betonade för studenterna att utbildningen gav en grund att stå på men att de måste fortsätta att ta in ny kunskap under hela sina yrkesliv.”
