Transkribering av #90: Mår unga allt sämre?

Ibland får man intrycket att dagens unga mår sämre än någonsin psykiskt. Diagnoserna ökar och i medier tecknas ofta en mörk bild. Men forskaren och psykiatern Kyriaki Kosidou håller bara delvis med och menar att bilden är mer komplicerad än så. Poddvsnittet publicerades 23 mars 2022. Här kan du läsa intervjun i textform istället för lyssna.

Detta är en transkribering av intervjun i avsnitt 90 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna.

Andreas Andersson: Dags för huvudrätten som delvis handlar om närliggande ämnen. Kyriaki Kosidou är docent och psykiater och är knuten till Institutionen för global folkhälsa på Karolinska institutet. Hon är också enhetschef på Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin på Region Stockholm. Hon har på olika sätt studerat det psykiska måendet, framförallt hos unga. Vi ska göra ett medskick också. Det är två begrepp som förekommer i samtalet som vi strax ska höra och som kanske inte alltid är glasklara för alla, nämligen resiliens och empowering. Hur tycker vi att vi ska definiera de orden Cecilia?

Cecilia Odlind: Resiliens kan väl närmast översättas med motståndskraft. Att ha förmågan att stå emot till exempel stress eller trauma. Jag tänker lite på ett strå som böjer sig men inte går av.

Andreas Andersson: Empowering eller empowerment? Det handlar ju om att ha och att erövra och kanske ges förmågan att ta makt över sin situation. Något som självklart kan vara en utmaning för alla, men särskilt för personer med inte så bra psykiskt mående, naturligtvis.

Cecilia Odlind: Och din första fråga till Kyriaki Kosidou, Andreas, det var ju: Hur mår egentligen unga psykiskt i Sverige i dag?

Kyriaki Kosidou: Det kanske är lite svårt att svara på faktiskt, om man bara ska bara gå efter statistik. Jag befarar att om man bara redovisar statistik så kommer man inte fånga allas mående och där ute finns unga som kanske lyssnar och som inte kommer känna igen sig i det som jag kommer att säga nu. Generellt sett visar en del undersökningar att unga mår bra. Det vill säga, det är en stor majoritet som säger att de är tillfredsställda med livet och mår bra ofta, eller ganska ofta. Samtidigt vet vi från ett flertal undersökningar att självrapporterade psykiska besvär bland tonåringar och unga vuxna har ökat sedan 90- och 80-talet, men även under de senaste åren. För att komplettera den stora bilden så är vi också det som har diskuterats en del att det är ganska många unga som söker vård för psykisk ohälsa, även specialistpsykiatri och även får en psykiatrisk diagnos. Med detta sagt skulle jag beskriva läget som att fler söker vård och blir diagnosticerade. Flera självrapporterade psykiska besvär samtidigt som att en stabil andel stor andel, en majoritet, säger att de rapporterar positivt psykisk hälsa. Min personliga åsikt till denna statistik är att jag tycker att jämfört internationellt är det då lite svårt att säga vart vi ligger, men jag tycker att vi har en del unga som har det kämpigt nu för tiden i Sverige. Du kanske vill ställa flera frågor om ska jag fortsätta och förklara mer.

Andreas Andersson: Vi kan vi börja med begreppen tonåringar och unga vuxna. Upp till vilken ålder definierar man unga vuxna?

Kyriaki Kosidou: Om man utgår från olika undersökningar om psykisk hälsa och psykisk ohälsa. De brukar inkludera åldrar från, lite olika åldersgrupper, från elva år uppåt och upp till 29 år. Vissa kanske skulle stanna upp till 24 års ålder i detta begrepp. I mina studier i mina avhandlingar har jag studerat unga vuxna upp till 29 år, men kanske en del skulle argumentera att det finns skillnader mellan 24 och 29 år.

Andreas Andersson: Man kan se att diagnoserna ökar. Man kan se att det är fler som själva rapporterar att de inte mår så bra. Men går det att entydigt slå fast att ungas psykiska mående har blivit mycket sämre över tid?

Kyriaki Kosidou: Utifrån de undersökningar vi har där man har följt psykisk hälsa och psykisk ohälsa, det är inte samma sak, det är olika mått på dessa begrepp. Över tid så tyder dessa undersökningar på ökningar i den självrapporterade psykiska ohälsan och psykiatrisk vårdkonsumtion. Jag vet att det finns diskussioner och frågor om att unga och andra åldersgrupper också är mer medvetna om vad psykiska besvär är. Då rapporteras mer psykiska besvär. Vi kan inte utesluta det. Jag tror att i viss mån är det en rimlig tanke och på samma sätt som att andra problem i samhället som sexuella trakasserier eller något annat har varit osynliga för medvetandetnivån har varit låg. Så har det säkert också varit för psykiska besvär. Men om jag ska vända frågan som jag brukar göra när jag frågar mig själv denna fråga, som inte är lätt att svara på. Har vi mycket som tyder på att det har blivit bättre för unga och unga vuxna? Jag har lite svårt att se att vi har åstadkommit väldigt stora märkbara förbättringar där. Det är ett område, psykisk hälsa hos unga, där vi skulle kunna göra mer. Det är förstås bättre på sätt och vis att flera får vård, söker vård och diagnostiseras för då får man hjälp. Om man tänker på några indikationer på hur det går för unga, unga vuxna för psykisk hälsa. Jag är osäker om det har blivit stora förbättringar där eller inte. Exempelvis har självmordstalen inte gått ner bland de unga. Tack och lov är självmord ett sällsynt fenomen hos unga människor ändå. Unga, framför allt unga med psykisk ohälsa, har stora svårigheter att komma in till arbetsmarknaden.

Andreas Andersson: Jag då som är född i början av 70-talet. Man pratade inte så mycket om dåligt psykiskt mående på den tiden. Jag minns också något exempel på min skoltid med en person som i dag garanterat hade fångats upp. Men på den tiden på 70- och 80-talen så gick den här individen igenom en hel grundskoletid utan att något hände, så vitt jag vet det. Det jag far efter är om det kan vara så att vi i första hand har blivit bättre på att se sådant här och se personer som behöver hjälp?

Kyriaki Kosidou: Definitivt. Det är den den mest. Den viktigaste utvecklingen är att vi har blivit mycket duktigare, både vad det gäller att uttrycka och vara medveten om vårt mående. Men också att psykiatri och medicin har utvecklats. Och vi är så mycket duktigare i dag i att förstå oss på utvecklingssvårigheter, psykiska svårigheter. Det är den stora drivkraften tycker jag. Inte den enda enligt min åsikt, men definitivt förklarar det i stor del ökningen i psykiatrisk vårdkonsumtion, till exempel. Det är förstås en väldigt positiv utveckling om man tänker på alla de personliga tragedier det är att förbli utan en förklaring till ens svårigheter och förbli utan hjälp.

Andreas Andersson: Men går det att säga något generellt då, om personer i tidigare generationer som växt upp utan att få en diagnos och lämplig hjälp?

Kyriaki Kosidou: Ja, absolut. Man vet till exempel att personer som har ADHD, koncentrationssvårigheter, haft en mycket högre risk för negativa utfall så som alkoholmissbruk, drogmissbruk, kriminalitet. Jag nämner ADHD för det är en väldigt vanlig diagnos. Men andra psykiatriska diagnoser såsom bipolär, som är ovanlig jämfört med ADHD, till exempel. De har mycket allvarliga konsekvenser för individen, för ens familj, på alla plan i livet. Man kan göra stor förändring i ens liv om man behandlar tidigt och rätt.

Andreas Andersson: Finns det någon risk att de unga är för curlade i dag? Att de känner efter för mycket, att det går för långt åt det hållet i pendeln?

Kyriaki Kosidou: Det är en svår fråga. Jag tycker att diskussionen kring psykisk hälsa, psykiatriska diagnoser, psykiatriska tillstånd bör vara en komplex diskussion och man ska tänka på många aspekter. Innan vi kommer till det så tänker jag direkt så här: Allvarliga psykiatriska tillstånd eller stora svårigheter, där vet vi att en stor riskfaktor är precis tvärtom än det som du nyss pratat om. Det är att man har utsatts för en svår uppväxt, tidigt trauma och det får vi inte glömma. Så när vi har den diskussionen, jag tolkar din fråga som att du menar att i och med att unga är lite överbeskyddade i dag, kanske de har mindre bra resiliens till motgångar som är normalt förekommande i livet. Då är det lättare att utveckla psykiskt illamående. Det kanske stämmer för en del unga och i viss mån. Jag känner inte så mycket hård evidens för att detta skulle vara sant. Men å andra sidan får vi inte glömma att parallellt med det att en svår uppväxt och utsatthet, alla sorters utsatthet och trauma, har inte slutat vara väldigt tydliga riskfaktorer för psykisk ohälsa.

Andreas Andersson: När jag tänker på Ki-professor Christian Rück, han ju också varit med här i podden för övrigt, han skrev en bok häromåret som heter Olyckliga i paradiset, där han ungefär argumenterar för att vi kanske diagnostiserar för många idag.

Kyriaki Kosidou: Jag tycker inte att det är ett paradis för alla. Inte det här landet, inte något land. Jag tycker att det finns stora individuella skillnader i uppväxten. Sedan håller jag håller med om att vi hade mycket bättre jämfört med andra länder. Om frågan är om den här kontexten som vi lever i är en kontext som vi, som gör att det är mindre resiliens och en tendens att utveckla psykisk ohälsa eller föreställa oss att vi har psykisk ohälsa vid vanligt förekommande motgångar som bara kommer i livet. Det är också något jag funderar på och jag tenderar att tro på det här förklaringen att det skulle kunna förklara en del och ökningen i den självtrapporterade psykiska ohälsan. Jag tycker att det är en väldigt intressant forskning, men svår forskning att fånga just kontextuella faktorer som den här. Men väldigt spännande forskning som bör göras tycker jag. Men det kan absolut inte förklara hela bilden tycker jag. Ursäkta att jag är så envis. Det är för att jag själv har gjort lite studier om en svår uppväxt och utsatthet. Vi får inte glömma det här andra och det ser vi väldigt tydligt bland våra patienter inom psykiatrin. Jättemånga bland dem har svåra berättelser om utsatthet, tidigt trauma och så vidare.

Andreas Andersson: Återigen om jag ska använda mig själv som exempel, men jag är uppvuxen i en värld där det inte fanns mobiltelefoner och datorer och var man ledig på morgonen så tog man sin cykel och åkte hem till kompisarna. Sedan stack man ut i skogen och var borta tills man blev hungrig i princip och föräldrarna hade ingen aning om vad man höll på med. Det är en enormt stor skillnad faktiskt mot dem som är unga vuxna idag, som har den här telefonen som gör att de står i ständig kontakt med hela världen ständigt. Men också att deras föräldrar ständigt kan få tag på dem. Och det är ju rätt stor skillnad. Sedan är det naturligtvis så att mina föräldrar berättade historier om hur de fick gå fem mil genom snöstormen för att komma till skolan och de hade bara kottar och tandpetare att leka med. Alla generationer har sina egna stories. Men det borde ju ändå innebära någonting för det psykiska mående, tänker jag, om man tidigt ändå får i någon mån lära sig klarar sig lite grann själv.

Kyriaki Kosidou: Jag har också tänkt i sådana banor. Men för att vara okej mot mina patienter inom kliniken har jag nämnt det om tidig trauma och utsatthet. För det ser vi tydligt där. När man träffar svårt sjuka patienter så tänker man inte på den typen av förklaringar. Det är ju en intressant fråga. Har vi en kontext där vi inte hjälper våra barn att bygga resiliens? Kanske det. Jag får faktiskt en egen teori. Jag kan inte påstå att det är vetenskapligt bevisat men det som jag tänker är att vi har definitivt ett mindre empowering samhälle i dag. Det är lite det som du beskrev. Du beskriver då en unge som får lite mer självbestämmande, kan gå ut med sina vänner. Jämfört med att de är ständigt förföljda av sina föräldrar genom sina mobiltelefoner. Om man tänker lite vidare på unga vuxna, där tycker jag att vi har ett problem, definitivt. I att det har blivit så mycket svårare för unga generationer. Det har man visat, inte minst i studier från ekonomifältet. Det är så mycket svårare för dem att skapa ett liv och bli empowermed i det här samhället. Vad menar jag med empowered? Att de ska få allt från bostad, bra inkomst, jobb och möjligheter. De är i ett mycket svårare läge jämfört med äldre generationer och det tycker jag är något som disempowering är en riskfaktor för psykisk ohälsa.

Andreas Andersson: Vad är det samhället i dag som gör att det är på det viset?

Kyriaki Kosidou: Dels finns det mindre jobb. De är svårare att få jobb, till exempel, jämfört med hur det var förr i tiden. Det är svårt för unga vuxna att komma upp till deras föräldrars ekonomisk nivå. Tänk på det. Så var det inte några decennier tillbaka. Kanske någon från ekonomifältet skulle svara bättre på den frågan, varför samhället har blivit sämre? Jag tänker att det måste ha med hur dessa jobb ser ut i dag och vad som krävs för dem? Jag har ingen bättre förklaring än det.

Andreas Andersson: Hur har diagnosticering och synen på det diagnoserna förändrats över tid när det gäller de vanliga autism och ADHD?

Kyriaki Kosidou: Det har blivit revideringar i diagnoskriterier på dessa diagnoser och det finns en diskussion om att det kanske är lättare att diagnostisera nuförtiden. Att man diagnosticerar lättare tillstånd. Det är säkert så att förr var det bara de som hade mycket allvarliga problem. Men också konsekvenser för deras tillstånd som kanske fanns inom psykiatrin och fick hjälp. Jag ser det som en naturlig utveckling av att vi vet så mycket mer inom psykiatrin om dessa tillstånd och kan förklara en del psykiska besvär eller konsekvenser och psykisk ohälsa. Som vi var inne på en person med ADHD har eller har haft i detta samhälle som vi har haft, en större risk för alkoholmissbruk och så vidare. Det betyder inte att man nödvändigtvis har i framtiden. Kanske förändras någonting där ute. Men jag tänker att i framtiden kan psykiatrin bli ännu bättre. Vi kanske förstår ännu mer och kan sätta ord på andra typer av svårigheter, som att förklara en större andel av det som är besvärligt nu för tiden. Jag tycker att det är en positiv utveckling. Om det är frågan om det blir överdiagnostik, om det lönar sig med diagnoser alltid. Jag utgår från att det är bra att få hjälp eftersom det också kan vara skadlig. Det kanske är så. Vi får studerade det lite mer. Det finns i alla fall inget bra alternativ till diagnoser för att kunna få hjälp. Det finns en diskussion, till exempel inom skolan, att det borde vara lite lättare att få hjälp utan en diagnos. Så som det är tänkt att det ska vara. Ja, det kanske är så att vi ska bli duktigare på att hjälpa innan man ens behöver bli diagnostiserad. Man kanske inte behöver det, även om man har sina svårigheter i sin personlighetstyp. Det är en stor diskussion. Jag ser det framför allt som en positiv utveckling av vetenskapen och nu kan vi beskriva mer processer bakom svårigheter och kalla dem vid olika namn.

Andreas Andersson: Vilka positiva konsekvenser finns det i att fler får diagnoser dag?

Kyriaki Kosidou: Jag tycker att det förstås är positivt att man söker hjälp. Jag tror att forskning som ska komma i framtiden kommer adressera specifika frågor här. Till exempel nu när vi behandlar flera för ADHD upptäcker vi den typen av svårigheter. Vi kanske förebygger missbruk och negativa sociala utfall och räddar liv. Jag tror att så är fallet och jag tror att dessa studier kommer så småningom. Exempelvis suicid har gått ner bland vuxna de senaste decennierna. Tyvärr inte bland unga i Sverige. Där ser vi inte samma mönster, men om man börjar se att man förebygger de allvarliga konsekvenser av psykisk hälsa i framtiden och de framtida studier visar på det då tycker jag det kommer vara ett väldigt tydligt bevis på att det verkligen är en bra investering med att vi intensivt diagnostiserar och försöker hjälpa fler.

Andreas Andersson: Vi fick in en lyssnarfråga när vi sa att vi skulle prata med dig och vilket ämnet skulle vara och den är ganska lång. Men jag läser den i sin helhet: Jag undrar över krav i skolan och sättet man betygsätter idag, där förmågor styr och det inte går att kompensera att man till exempel är blyg och dålig på att prata i grupp med att man skriver bra på proven. Jag upplevde när min son fortfarande gick i högstadiet och gymnasiet att det ställs krav på att vara en viss typ av personlighet, någon slags amerikansk politikertyp. Utåtriktad och social. De unga som helt enkelt inte är på det sättet får det extra tufft. Det var inte ens en fråga, men känner du igen dig i det här? Ställs det krav i skolan på att man ska ha en viss personlighet, vilket skulle kunna leda till dåligt mående hos personer som inte har den personligheten.

Kyriaki Kosidou: Intressant fråga och jag tänker på flera komponenter eller aspekter. Dels skolan och skolans betydelse för psykisk hälsa och för hur det ska gå i ens liv. Men också på det som du säger om personlighet, att det ska vara på en typ. Vad finns det för krav? Lite olika delfrågor. Om jag ska börja med skolan så tycker jag att den här frågan illustrerar lite grann som vi var inne på att inte alla lever i ett paradis för vissa hade svårt i skolan både för att klara och själva kraven. Men också att de kanske blir utsatta för mobbning och så vidare, även om skolan gör mycket för att motverka sådana fenomen. Vi vet till exempel att en stor andel barn, tonåringar men även i yngre barn, har svårt att klara skolan och många bland dem har diagnoser som ADHD eller autism. Vi vet också att låga betyg till exempel kan medföra svårigheter eller är kopplat till svårigheter senare i livet. Att man har en högre risk för att man är arbetslös, för att bli vårdad inom psykiatri, för att bli förtidspensionärer och så vidare. Så skolan har stor betydelse för hur det går i livet. Det är så. Om det ställs höga krav, en annan delfråga. Det är också en svår fråga att studera i forskningen. Vi själva gjort en studie för ett tag sedan som visar på att kanske så är fallet, för vilka visat att de med låga betyg har en högre risk att bli förtidspensionärer senare i livet.

Kyriaki Kosidou: Det intressanta är att risken har blivit större med tiden. De nyare generationerna med låga betyg har ännu högre risk, vilket vi tolkar som att det har blivit svårare för just dem att klara sig i livet senare. Det kanske är en medikalisering av deras svårigheter, att bli förtidspensionärer istället för att de skulle kunna få ett jobb. Det sista jag tänker som jag vill nämna lite, som denna åhörare är inne på: finns det krav på att man ska vara en viss typ av personlighet? Jag tror att det är något som många upplever. Jag kan inte säga om det är verklighet eller inte, men jag har sett det också, tecken i andra epidemiologiska undersökningar som tyder på att en del människor kanske upplever det. Svar på frågor som: Upplever du att du är diskriminerad? En del kanske svarar ja. Och när man frågar vidare varför det då är det på grund av religion eller hudfärg och då är det ett vanligt svar, till min förvåning, var: för att det är jag. Jag tolkar det som att en del människor upplever det som att det kanske ställs höga krav på hur en person ska vara nu för tiden och att inte andra typer av personligheter är accepterade i samhället. Jag försöker lära mig från andra.

Andreas Andersson: När det gäller personlighet så vet jag bara av egen erfarenhet att på 80-talet så var det fullt möjligt att få fem och noll i betyg i den svenska gymnasieskolan utan att räcka upp handen någonsin. Men genom att skriva alla rätt på alla prov, om man nu var en lite mer tillbakadragen person samtidigt som man naturligtvis uppmuntrade diskussion och så också. Det känns, tänker jag, som har barn som går i skolan och som nyss gick i skolan som att det är mer åt det här hållet nu med det nya sättet att undervisa. Man förväntas vara utåtriktad och social på ett annat sätt. Eller att det ställs krav på det.

Kyriaki Kosidou: Jag har inte så bra överblick på hur exakt det är med dessa aspekter i undervisningen i skolan, men jag tror att det är stora krav på den sociala delen också, precis som du säger. Och en del har svårt med just det, till exempel de med autism.

 

Andreas Andersson: Vad kan skolan göra för att stötta föräldrarna när det inte är bra?

Kyriaki Kosidou: Men jag tänker att det görs en del i skolan och det finns goda avsikter tycker jag i samhället också. Men det finns ju nya riskfaktorer, exempelvis skärm, mycket skärmtid som mer och mer forskning tyder på att det är inte så bra för psykisk hälsa, varken hos unga eller äldre personer. Många föräldrar kämpar med att sätta gränser. Det kanske kan göra någonting på skolnivån, hjälpa föräldrarna att sätta gränser och få lite kunskap i hur de ska hantera sådana riskfaktorer.

Andreas Andersson: Hur stort samband finns det mellan överdriven skärmanvändning och dåligt psykiskt mående?

Kyriaki Kosidou: Det är också lite svårt att dra slutsatser om kausalitet. Min uppfattning att det finns en del internationella studier som tyder på att det är en riskfaktor, absolut.

Andreas Andersson: Generellt när det gäller psykisk ohälsa och diagnoser, hur ser skillnaderna mellan killar och tjejer ut?

Kyriaki Kosidou: Bra fråga. Det finns skillnader. Exempel: Diagnoser såsom ADHD och autism, som är vanliga. Det är bland de vanliga psykiatriska diagnoserna bland tonåringar och unga vuxna. De är vanligare bland killar. Däremot är depression och ångest vanligare bland tjejer. Om man till exempel tänker på neuropsykiatriska diagnoser, ADHD och autism, så kan man tror att skillnaden beror i viss mån på att det är en högre risk att det manliga könet är en riskfaktor för att utveckla svårigheter som kvalificerar sig för en psykiatrisk diagnos av den typen. Men det kan också bero på att det är svårt att diagnostisera dessa tillstånd hos tjejer. Det finns forskning som tyder på att tjejer som diagnosticeras med ADHD eller autism, har betydligt högre grad av symtom och svårigheter jämfört med pojkar som diagnostiseras, det vill säga att det krävs ganska mycket för att man ska kunna känna igen dessa symtom och symtombildning hos tjejer och sätta en diagnos så att de kan få hjälp så att vi kanske kan missa tjejer. Å andra sidan då man pratar om ångest och depression, dessa diagnoser har alltid varit vanligast i tjejer och de är fortfarande vanligast hos tjejer, men där pratar man om de kanske missar depression hos män och killar. Kanske för att det yttrar sig annorlunda och vi har studerat bäst hur det yttrar sig bland tjejer eller kvinnor.

Andreas Andersson: På vilket sätt yttrar det sig annorlunda hos killar?

Kyriaki Kosidou: Det kanske yttrar sig mer som just hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter. Killar har traditionellt varit mindre expressiva jämfört med tjejer som kanske har lite lättare att säga att de är nedstämda. Det kanske inte blir direkt nedstämdhet hos killar, men det ser ut som att man vänder på dygnet, att man inte kan koncentrera sig, att man kanske hamnar i konflikt oftare.

Andreas Andersson: Hur är det med självmorden, just mellan killar och tjejer?

Kyriaki Kosidou: Det är en bra fråga för att självmord är den allvarligaste konsekvensen av psykisk ohälsa. Det är vanligare bland män i alla åldersgrupper, om jag minns rätt. Nu vet jag inte hur det bland små barn med där är det ett extremt sällsynt fenomen. Självmord är vanligare bland män.

Andreas Andersson: Det skulle kanske kunna vara ett tecken på det som du är inne på att det finns en underrapportering när det gäller depressioner just hos hos män.

Kyriaki Kosidou: Det är något som framförts som en möjlig teori. Att vi misslyckas med att fånga mäns och killarnas depression och nedstämdhet, vi kallar det kanske något annat, aggressivitet. Då misslyckas man med att erbjuda hjälp också. I framtiden kanske man också ska behöva tänka kreativt i hur man ska hjälpa. Det finns lite skillnader. Exempelvis så har jag har hört från äldre psykiatriprofessorer att prata om att traditionellt sett har det varit så att killar har en tendens att bli hjälpta av sina peers, alltså andra killar. Det kan vara bra att tänka på att psykiatri, behandlingar och hur man försöker hjälpa, kanske behöver anpassningar. Involvera personer som har gått igenom liknande svårigheter. Det kan vara en viktig resurs för att hjälpa andra, kanske för killar, men inte bara. En parantes: Killarna tenderar att dels konsumera mindre vård, de söker inte hjälp. Men de kanske accepterar lite bättre att det är jämnåriga killar som ska hjälpa. De sitter i en peergrupp och diskuterar sina problem.

Andreas Andersson: Om vi håller oss kvar där, vilken hjälp finns det att få, för framför allt unga som inte mår bra?

Kyriaki Kosidou: Men det finns hjälp inom vården, primärvård men också specialistpsykiatri och många söker vård inom både primärvården och specialistpsykiatrin. Civilsamhället har också en roll där och den diskussion som vi var inne på, hur ska vi skapa resiliens, hur ska vi stödja föräldrarna men också individerna och barn själva att bygga upp sin resiliens? Där tycker jag att det som inte är vård har en roll, kan det vara civilsamhället? Kan de unga själva som hittar nya former för att hjälpa varandra? Det känns som att det är framtiden. Hur ska vi hjälpas åt? Det funderar jag en del på.

Andreas Andersson: Hur tänker du där med att hjälpas åt? Hur skulle det kunna se ut?

Kyriaki Kosidou: Stämmer det att det är kontexten, på något sätt som har förändrats och som bidrar till att det är mindre resiliens. Att vi är mer sårbara idag. Jag tänker att kanske att ha bra relationer och lära sig från varandra och bli hjälpta av varandra borde vara någonting som bygger upp resiliens. Med varandra menar jag, våra jämnåriga, de som är som oss, unga till exempel. Om vi pratar om unga. Skolbarn, om vi pratar om skolbarn, unga vuxna, om det är den grupp vi pratar om.

Andreas Andersson: Så du tänker att många skulle ha större hjälp av att sitta och prata om sitt mående med andra som är i samma situation än att få läkemedel eller någon slags KBT eller vad man nu kan tänka sig?

Kyriaki Kosidou: Jag har inte tänkt att jag ska jämföra dem. Det är klart att det finns allvarliga psykiatriska tillstånd, generellt psykiatriska tillstånd där det finns ett stort utrymme för läkemedelsbehandling. Absolut. Jag är själv psykiater och har behandlat många patienter. Det som jag säger är att det är mycket mer än det man kan göra. Vården har sin roll, det är ingen tvekan om det, men att vi kan göra mer innan vi hamnar där kanske. Men också parallellt för att man kan ha sin diagnos och sina svårigheter, och man kan samtidigt må bra. Det får vi inte glömma. Det tycker jag är något som jag tycker är mycket viktigt. Ett till sätt att bygga upp resiliens är ju att hitta sätt att acceptera att det som är jobbigt ska alltid finnas parallellt med det som är bra och just fokusera på det som är bra. En lärdom jag har dragit från mina patienter inom psykiatri. Att det negativa och de positiva finns sida vid sida i livet. Det positiva kan vara en positiv aktivitet, en positiv relation, en positiv upplevelse, något som du får genom din interaktion med andra i dessa arenor du befinner dig, om det är skolan eller jobb, kontexten som vi var inne på. Det låter flummigt, men det borde väl ha betydelse vilken kontext vi lever i, för hur vi mår.

Andreas Andersson: Det verkar väldigt logiskt. Extremt logiskt faktiskt.

Kyriaki Kosidou: Jag säger att det låter flummigt för att det är något som jag gärna vill studera i forskningen. Det kanske inte så lätt, men kanske jag inte har hittat rätt helt enkelt ännu.

Andreas Andersson: Hur skulle en sådan studie se ut?

Kyriaki Kosidou: En idé skulle vara att involvera olika kontexter och att göra jämförelser mellan länder exempelvis.

Andreas Andersson: Apropå sammanhang, det finns något som heter World Value Index där Sverige framstår som ett ganska extremt land, när det gäller till exempel att hävda individens rätt. Kan det på något sätt gå att koppla till det som du pratade om nyss.

Kyriaki Kosidou: Jag tänker att det är svårt att komma med stark evidens, att det här skulle vara en riskfaktor för psykisk ohälsa och dåligt mående. Det kanske är så. Å andra sidan kanske vi kommer upptäcka att skillnaden mellan andra länder, om det nu finns, skulle kunna bero på skillnader i andra riskfaktorer, inte så mycket individualister överallt. Vilken mat vi äter när vi är och så vidare. Det får vi inte glömma heller. Jag kan inte säga mycket mer än att jag tror i alla fall att kontexten spelar roll. Jag tror många är ensamma i dag. Vi vet att ensamheten är en riskfaktor för psykisk ohälsa och visst kan det vara så, även om det är svårt att komma med stark evidens, normer hur de påverkar måendet. Intressant fråga men inte så lätt att besvara. Det är kanske det som är vägen att gå, att försöka titta på vårt sammanhang och hur vi påverkas av varandra och hur vi kan hjälpa varandra. Förutom då att förstås ha en bra psykiatrisk vård. All den diskussionen förklarar förstås inte uppkomst och psykiatriska tillstånd, inte i sin helhet. Definitivt inte. Som jag var inne på i början. Vi får inte glömma att utsattheten är en definitiv riskfaktor så det behövs åtgärder från den sedan också. De som är utsatta ska vara mindre utsatta och ska också få hjälp.

Andreas Andersson: Samtidigt skulle man kunna säga att även de som är utsatta och som har det väldigt tufft i Sverige förmodligen har bättre chanser och möjligheter i sina liv än vad kanske till och med någon slags genomsnittlig person har i en del av jordens fattigaste hörn. Skulle man någonstans ändå kunna föra ett resonemang om att det är först när vi har fått tillräckligt bra på något vis som vi kan börja känna efter hur vi mår psykiskt. Förstår du vad jag efter?

Kyriaki Kosidou: Jag förstår. Men om jag ska vända på frågan, jag tycker att det finns mycket tyst lidande om man ska titta på dessa länder. Sedan finns det inte så mycket bra forskning. Vet vi hur mycket ADHD det finns i Afrika och vad blir det med de personerna? Det finns betydligt mindre forskning jämfört med här. Det är mycket vi inte vet. Det finns mycket tyst lidande, det får vi inte glömma. Precis som det var här för 50 år sedan eller hundra år sedan. Jag har lite svårt att hålla med denna åsikt samtidigt som att nu för att jag ska vara på din sida nu. Men jag tycker att det finns någonting där. Vi kan bli gladare. Vi kan bli gladare i det här paradiset för en del. När det inte finns stora riskfaktorer och inte finns bestående svårigheter. Då är vägen du går kanske genom att stärka våra relationer, hur vi hjälper varandra. Men det blir en intressant diskussion tycker jag.

Andreas Andersson: Karin Modig var här och pratade om dödlighet och livslängd och sådana saker, delvis kopplat till pandemin. Vi pratade om de här blå zonerna, kallas de för, de ställena på jorden där folk blir så oerhört gamla, i genomsnitt. Det handlar till exempel om den japanska ön Okinawa. Det handlar om delar av Sicilien och det handlar om delar av USA där man har en mycket högre andel folk som blir hundra år. När man tittar på likheter och skillnader så är det inte så att de nödvändigtvis har tagit till sig alla hälso råd från Karolinska Institutet, men däremot så har de några gemensamma saker. De äter naturligtvis i genomsnitt ganska bra enligt de kostråd som finns, de dricker måttligt, men en gemensam faktor som jag tycker spännande är att de högt upp i åldern ingår i sociala sammanhang. Att de högt upp i åldern är behövda för att ta hand om barnbarn eller barnbarnsbarn eller för att hugga ved. Eller i det amerikanska fallet som en del i en kyrklig gemenskap, kan den där gemenskapen, på något vis, kan det vara den gemenskapen som du far efter lite grann.

Kyriaki Kosidou: Jag tror det. Det här är en gammal kunskap som du var inne på. Jag tror att jag minns att det är något jag hörde redan på den tiden jag gick läkarlinjen. Att ensamheten dödar. Att män, som till exempel var ensamma, hade större risk att dö i hjärt- och kärlsjukdomar jämfört med andra. Men det finns också nyare forskning i Sverige som kopplar just ensamhet till döden. Nu tänker jag inte på något specifik studie på rak arm, men att om man inte är tillfredsställd med sina relationer och den sociala sfären, tycker jag att det är en riskfaktor för psykisk ohälsa. Definitivt bland barn. Det ser man tydligt och det är något unga också framför. Att de har svårt att skapa relationer. De är ensamma. Det tycker jag är definitivt något som kan bidra till gladare personer och man jobbar upp det. Där har man också en koppling till det som du var inne på med normer, med vad vi värderar, hur vi ser på det som är annorlunda, avvikande, vår toleransnivå. Hur pass riktigt inbjudande är vi i det som är lite annorlunda, kallade funktionsvariation eller om det är något annat?

Andreas Andersson: Finns det några konkreta samhällsförändringar som du skulle vilja se för att öka ungas psykiska hälsa?

Kyriaki Kosidou: Att det är en intressant fråga. I och med att du frågar mig, så svarar jag som person och säger att jag vill se att unga är mer empowered till det här samhället, att när de är unga vuxna, ser de att det finns en realistisk chans, att de ska bli bättre än sina föräldrar, att de ska kunna få bättre inkomst, jobb och utlopp för sin kreativitet. Och det tycker jag inte finns idag, det vill jag se.

Andreas Andersson: Och hur?

Kyriaki Kosidou: Nu är jag inte kandidat till ett val här. Det borde vara en rättighet att man ska ha jobb, exempelvis. Till exempel inom psykiatri ser man att det är stora svårigheter att få jobb. Apropå hårda indikationer på konsekvenser av psykisk ohälsa, sjukskrivningar, förtidspensionärer. Det är ingen markant förbättring där. Jag tror att statistik talar för det är fortsatt stora antal människor som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa? Det är en förändring jag vill se, men också jobb och sysselsättning är en arena för att skapa meningsfulla relationer exempelvis.

Andreas Andersson: Och om man är förälder till ett barn eller en ungdom eller en ung vuxen som mår dåligt. Hur ska man tänka?

Kyriaki Kosidou: Man ska tänka det är en svår situation, men det finns hjälp att få. Man ska be om hjälp. Jag tycker många i jobbet, men kanske också man behöver söka hjälp för sig själv för att kunna åka ibland tänker jag. Det är inte lätt ibland och lite det som jag är inne på. Jag skulle tänka att vi ska alla hitta våra sätt att lyfta det positiva som alltid finns vid sidan om vad det nu är är som sagt, en upplevelse, en aktivitet. Något som alltid finns vid sidan om det som är jobbigt, mindre bra och besvärligt i livet. Det är något jag har lärt mig från mina psykiatripatienter, det borde alltid finnas något positivt vid sidan av och sträck ut för hjälp, lyfta det positiva och försöka hitta det sättet att skapa resiliens.

Andreas Andersson: Berätta mer om din egen forskning.

Kyriaki Kosidou: Jag disputerade år 2013 med en avhandling om psykisk ohälsa hos unga där jag bland annat tittat på sambandet mellan betyg och självmordsförsök, men också på sambandet mellan det som vi kallar för prolonged transition into adulthood. Att man som ung vuxen har svårt att få jobb, att en student många år kanske för att det är svårt i arbetsmarknaden och sambandet med psykisk ohälsa. Sedan dess har jag gjort en del epidemiologiska studier tillsammans med andra. Studier om epidemiologi och psykisk ohälsa, men också sambanden mellan riskfaktorer, exempelvis minoritet, sexuell läggning eller könsidentitet, men också sambanden mellan tidig utsatthet och psykisk sjukdom.

Andreas Andersson: Vad skulle du vilja forska på? Vi var inne på det lite grann. Har du nåt sånt där drömprojekt?

Kyriaki Kosidou: Jag skulle vilja forska mer på den frågan som vi pratar om hela tiden och då kanske man ändå känner att det finns mer att svara på. Varför så många uppger psykiska besvär och hur spelar kontexten in? Det har inte gjorts någon bra forskning på det, men jag skulle nog vilja göra om hur kontexten, det sociala, det samhälleliga, bidrar till hur vi mår som individer och också att hitta sätt att hjälpa utanför vården. Vården har sin roll, men vad kan vi göra innan vi kommer till psykiatrin eller parallellt för att vi ska hjälpa våra medmänniskor?