Transkribering av #60: Vad hände på Vitön?

I podcasten Medicinvetarnas avsnitt 60 berättar Karolinska Institutet-anknutna läkaren och författaren Bea Uusma om sitt arbete med att försöka tyda Andrées allra sista dagboksanteckningar. Målet är att lösa gåtan om hur alla tre medlemmarna i Andrée-expeditionen omkom för 124 år sedan, efter ett misslyckat försök att nå Nordpolen.

Detta är en transkribering av den långa intervjun med Bea Uusma i avsnitt 60 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna. 

Cecilia Odlind: Det har blivit dags för den långa intervjun och där har vi pratat med ett Bea Uusma som gjort sig känd för att hon under 25 års tid försökt räta ut frågetecknen kring den mytomspunna Andréexpeditionen som gav sig av och försvann 1897. Första frågan till Bea Uusma blir då helt enkelt: Vad ägnar du dig åt nu?

Bea Uusma: Andréexpeditionen.

Andreas Andersson: Och det har du gjort de senaste 25 åren?

Bea Uusma: Ja.

Andreas Andersson: Men mer konkret, berätta vad du ägnar dina dagar åt när det gäller Andréexpeditionen.

Bea Uusma: Hela hösten har jag analyserat en dagbok. Det här är någonting som jag har velat göra de senaste 20 åren, kanske. Det fina med att hålla på med Andréexpeditionen länge är att till slut kommer forskningsmöjligheterna i kapp en. Det som jag har velat göra för 20 år sedan, det har inte funnits möjlighet till. Men nu är analysmetoderna så bra att det nu går att göra det.

Andreas Andersson: Så för 20 år sedan gick det rent tekniskt inte att göra det du egentligen skulle vilja göra?

Bea Uusma: Jag har tittat i mina jättegamla handskrivna anteckningar där jag skrivit såhär: Man borde kunna lysa på dagboken med något speciellt sorts ljus för att kunna se vad som egentligen står. Och det är faktiskt vad vi har gjort nu. Jag måste förklara varför dagboken är så himla spännande. Andréexpeditionen är ju tre personer som skulle ta sig till Nordpolen i en vätgasballong. De ville komma först till Nordpolen 1897. De lyfter från danskön på Svalbard i en vätgasballong och försvinner in i Arktis och det blir alldeles alldeles tyst. De trodde att färden över Arktis skulle ta fem till sex dygn, men det tar 33 år innan man hittar resterna av deras sista läger. Av en slump på en öde glaciär i havet som heter Vitön hittar man ett läger. Det fina med Andréexpeditionen är att man även i lägret hittar handskrivna dagböcker och filmrullar som faktiskt gick att framkalla fast de har legat på en ö i is och snö i 33 år. Med hjälp av texterna från dagböckerna och filmrullarna så förstår man, då kan man lägga pusslet om vad det var vad som hände från den där dagen när de försvann.

Andreas Andersson: Men det är fortfarande en del frågetecken kvar?

Bea Uusma: Ja, Gud ja. Efter bara tre dygn i luften med ballongen är de tvungna att nödlanda på packisen för att ballongen tappar flygförmågan. Sedan började gå tillbaka till fastlandet. De går i 88 dagar. Det är helt vidrigt att läsa. Särskilt för att när man läser det så vet man att de går mot sin död. De har ingen aning om det, men vi vet det.

Andreas Andersson: Dessutom gör ju isdriften att de tror att de går åt rätt håll men får hela tiden korrigera.

Bea Uusma: Antarktis är packis på berg men i Arktis är det några meter tjock is och sedan flera tusen meter vatten. Den isen driver hela tiden med strömmarna. När de går söderut driver isen under deras fötter norrut. Vissa dagar kommer de ingen vart. Vissa dagar kommer de bakåt fast de går framåt. Det här kan man läsa om i dagböckerna.

Andreas Andersson: Men Andrées dagbok?

Bea Uusma: Ja, när de kommer fram till Vitön 5 oktober 1897 är det något som händer. För trots att de har alla möjligheter att klara en övervintring på den här ön, de har varma kläder, de har fungerande gevär, de har mat som kommer att räcka hela våren, dör de en efter en på ön inom loppet av kanske bara några dagar. Ända sedan man hittar de 1930 har forskare, författare och polarhistoriker försökt dividera om vad det var som hände. Det finns massa dåliga teorier, inte så väl underbyggda teorier, om vad det var som hände. Det är en av de som fått en grav. En är begravd. De andra två är inte begravda. Andrée, som var ledaren för expeditionen, hans kvarlevor hittades uppe på en klippa. Ungefär en och en halv meter upp hittade man hans kropp och i hans högra innerficka så ligger en dagbok. Den här dagboken har text på fyra och en halv sida. Det är det sista som skrivs på Vitön.

Andreas Andersson: Den sista ledtråden till vad det var som hände?

Bea Uusma: Ja. Fyra och en halv sida och sedan slutar han skriva mitt på en sida. Resten av dagboken är tom. Man har försökt att läsa vad det är som står i den här dagboken men den har legat utomhus på en öde ö i Arktis. Det har snöat, det har töat i 33 år. Den har legat i ett isbad i 33 år. Texten är otroligt skadad. Den är täckt med mögel och man kan läsa en tredjedel av vad som står. Fram tills nu.

Andreas Andersson: Men du, vi kastar oss tillbaka till din forskningsverklighet idag. Vad är det för teknik som finns i dag som inte fanns för 20 år sedan och som du nu använder för att försöka dechiffrera den sista delen av Andrées dagbok?

Bea Uusma: När ser vi så är det jag och Riksantikvarieämbetet som håller på med här. Vi visste inte vilka metoder det var som skulle ge något bra resultat. Vi visste att vi skulle inte kunna få ta ut den här dagboken utan att ha en expertgrupp. Så jag satte upp en referensgrupp med Sveriges bästa experter: papperskonservatorer och folk som är bra på material och sådant.

Andreas Andersson: Var förvaras den i vanliga fall?

Bea Uusma: Den finns på Vetenskapsakademien i ett magasin. När jag fick se den nu var det första gången i mitt liv som jag fick se den. Jag liksom aldrig haft en frågeställning. Jag kan inte säga: Hej, jag vill se på dagboken. Utan jag har inte förrän nu kunnat komma med ett projekt som är tillräckligt tungt för att göra det. Vi visste också att vad vi än gör med dagboken får vi inte skada den. Det finns ju en risk eftersom den är så skör. Papperna är som en riktigt hårdstekt pannkaka kan man säga. Förstår du vad jag menar?

Andreas Andersson: De är frasiga nästan.

Bea Uusma: Ja precis, frasiga och lika svårläst som text på en pannkaka. Vi får inte skada den. Jag och en kurir, han som är chefen för Centrum för vetenskapshistoria på Vetenskapsakademien, har rest ner till Riksantikvarieämbetets kulturarvslaboratorium som ligger i Visby. Det var skitkul. Jag har inte hanterat dagboken över huvud taget, utan det är kuriren som har burit den, lyft den, haft ansvar för den. Jag tänkte när vi skulle ses på Arlanda för att flyga till Visby att han skulle komma med en svart väska med en handklov runt. Det gjorde han inte, men nästan. Han satt på en bänk på Arlanda med en hårdplastväska, en fotoväska nästan, bredvid sig. Jag tänkte att ingen här vet vad som finns i den där väskan utom han och jag. Det var väldigt väldigt mäktigt.

Andreas Andersson: Man skulle också kunna säga att de allra flesta hade nog inte blivit lika imponerade som du om de hade vetat.

Bea Uusma: Asså vad är det du säger? Jo men det är ju skitcoolt. Det är som en tidsresa. De där sidorna är en portal bakåt i tiden. Helt otroligt faktiskt.

Andreas Andersson: Jag håller med. Du behöver inte predika för de redan frälsta. Men fortsätt vad är det för teknik som finns där i Visby för att faktiskt försöka dechiffrera det här.

Bea Uusma: Vi började med olika sorters tekniker, till exempel att röntga sidorna. Man ser ju att det finns blyertstext på väldigt frasigt papper. Så vi började med att försöka röntga sidorna för att se om man kunde få texten att framträda. Det fungerade absolut inte alls. Sedan körde vi en teknik som heter micro-XRF, där vi tänkte att kanske det är så att blyertspennans kemiska sammanställning diffar tillräckligt mycket från pappret kemiska sammanställning. Blyerts innehåller aluminiumsilikat, alltså kisel och aluminium. I sådana fall skulle man kunna få fram en karta där texten faktiskt framträder. Det funkade inte alls. På 30-talet, när man hittade dagboken, försökte man med olika fotografiska metoder att se om man kunde belysa pappret på olika sätt för att få fram text. Man fick fram en del text då och det som fungerade bäst för oss var en utveckling av det de gjorde på 30-talet. Vi har suttit i ett fotolabb i ett mörkt rum och fotograferat den här dagboken i en veckas tid med ljus som ligger utanför det synliga spektrat både på ena hållet, ultraviolett, och på andra hållet, infrarött. Det har varit så konstigt att sitta i det här rummet i mörkret och tänka. Exponeringstiden har varit 60 sekunder för varje bild och ingenting syns. Och man tänker på hur de där bokstäverna långsamt lossnar från pappret och åker in i kameran. Sedan när vi tittar på skärmen så ser man helt plötsligt så ser man någonting. Det har varit helt otroligt. Vi har fått fram text, massa text.

Andreas Andersson: Hur mycket har ni fått fram av den saknade delen på de fyra och en halv sidorna skulle du säga?

Bea Uusma: Det konstiga med forskningsprojekt är att de aldrig tar slut. Nu svarar jag inte alls på din fråga, fast jag svarar ändå på din fråga. På Riksantikvarieämbetet så kanske vi har fått fram 20 procent ny text. Då insåg vi att om vi får fram 20 procent med deras metoder, var finns det då ännu mer kraftfulla metoder? Så nu har jag också involverat Nationalmuseum. De har en kamera som heter Osiris som fotograferar med ett område som heter far-IR, alltså längre bort än infrarött mot mikrovågshållet till. Så vi har tagit nu till Nationalmuseum och där har vi fått fram ännu mer.

Andreas Andersson: När du säger att ni har fått fram 20 procent text, menar du då att ni har fått 20 procent av den saknade texten eller 20 procent av den totala texten?

Bea Uusma: Vi är nu i en process där vi har tusen digitala filer. På varje fil kanske det ligger ett streck som hör till en bokstav. Så nu håller vi på med ett extremt pussel och försöker pussla ihop det här. Du kan inte få en siffra exakt i dag på det där sättet. Jag bara drog till med 20 procent. Det är tur att jag är så himla intresserad för att en annan människa skulle bara gett upp när de insåg hur krångligt det är. Det är inte bara att lysa på pappret om man ser vad som står, utan de här sidorna har ju varit blöta i 33 år. Bokstäver har fastnat och jättemycket text ligger bak och framvänd på motsatta sidan. Men jättemycket text har också liksom trillat ner i hål, lakuner heter det. På vissa ställen har bladen klippa ihop så att det ligger text på varandra och det är jättesvårt att urskilja vad som hör till vilken sida. Vi har ett jättestort digitalt efterarbete som vi håller på med nu. Eller inte nu, för nu får man inte åka till Gotland så jag sitter och väntar och väntar ute när pandemin får fortsätta.

Andreas Andersson: Vi ska väl nämna det, att vi sitter och spelar in den 14 januari i pandemivintern 2021 bara för att göra en tidsstämpel, kanske man kan säga. Har du kunnat läsa saker som ingen har kunnat läsa på 124 år?

Bea Uusma: Jepp. Förstår du vad jag menar? Det är ju inte klokt. Jag läser saker som ingen har läst tidigare förutom han som skrev dem. Jag har forskat om Andréexpeditionen och deras dödsorsak under så lång tid och initierat jättemånga projekt där jag har velat göra analyser och jag har gjort analyser. Det blir liksom inkonklusiva resultat. Jag har hittat fläckar i Frænkels kavaj som ser exakt ut som blod. Hela insidan på hans kavajfoder har stora röda fläckar. De har skickats till ett labb i Rotterdam där de är bäst på att detektera gammalt blod och de säger att det kan vara blod men vi vet inte. Det är för gammalt och oftast så är det så att materialet är för degraderat. Jag tror att det är den nionde analysen som gör. Den här gången får vi ett resultat.

Andreas Andersson: Hur kommer det sig att du gör den här forskningen under paraplyet Karolinska institutet?

Bea Uusma: När jag började hålla på med Andréexpeditionen var jag en glad amatör som tyckte det verkar jättespännande. Jag hade läst någon bok och det som att man har rullat en snöboll, där jag sitter i mitten. Den blir bara större och större och större. Men jag kom till en punkt där jag hade läst alla böcker som fanns. Jag hade rest till Andréemuseet i Gränna otaliga gånger och där var de jättegulliga. De släppte in mig i arkiven. Nu har ju jag en position av att vara den världsledande experten på Andréexpeditionen.

Andreas Andersson: Men ska vi backa till hur det faktiskt började? Det har du berättat om många gånger men det är en rolig historia och alla kanske inte hört den. Du jobbade för tillfället som illustratör, det är någon gång i mitten av 90-talet och du sitter i en soffa typ på en ganska tråkig fest.

Bea Uusma: Jag sitter i en fåtölj på en tråkig fest. Bredvid mig finns en bokhylla och jag sträcker ut handen och drar ut en bok. Den boken heter Med Örnen mot polen och handlar om Andréexpeditionen. Jag börjar bläddra i den boken och sedan går jag från den där festen och har fått med mig boken i väskan.

Andreas Andersson: Du bad inte om lov alltså?

Bea Uusma: Nej. Den boken har stått i min bokhylla nu sedan dess och det var faktiskt starten, att jag snodde den här boken på festen.

Andreas Andersson: Är du kompis med den som hade festen fortfarande?

Bea Uusma: Han ringer ibland och frågar om han kan få tillbaka boken. Jag säger nej.

Andreas Andersson: Men du fascineras oerhört av hela den här historien, du läser allt som finns att läsa, men sedan går det ju till ganska extrema åtgärder såtillvida att du faktiskt väljer att skola om dig till läkare för att fullt ut kunna förstå det här.

Bea Uusma: Jag kom till en punkt där jag insåg att om det är någon som ska knäcka det här med dödsorsaken, vad det var som hände på Vitön så är det jag. Men jag skulle inte kunna göra det om jag inte var läkare. Det går inte att göra en sådan här sak utan att ha en medicinsk bakgrund. Så jag började plugga till läkare på KI.

Andreas Andersson: Hur gammal var du när du började plugga till läkare?

Bea Uusma: När jag kom på det här var jag 36, då hade jag inte gått gymnasiet. Jag hade gått på Konstfack och där kom man in på arbetsprover. Först var jag tvungen att plugga in gymnasiet. Det gjorde på kvällarna när mina barn var små på distansgymnasium. Jag insåg att det var skitkul att plugga och sedan gjorde högskoleprovet några gånger.

Andreas Andersson: Det är ingen kort utbildning.

Bea Uusma: Nej men det har varit jätteroligt. Också så har jag ju hela tiden hållit på med Andréexpeditionen. När man pluggar läkare är man runt på alla olika kliniker. När jag var på infektion sa jag: Hej, överläkaren. Jag har en lista här, jag skulle vilja diskutera de här infektionerna med dig. Så jag har utnyttjat utbildningen på maximalt möjliga sätt för att maxa min kunskap inom Andréexpeditionen. Sedan ska man göra ett vetenskapligt projekt inom utbildningen. Det vetenskapliga projektet heter Andréexpeditionens dödsorsak. Utan det projektet så skulle jag inte ha skrivit Expeditionen. Utan min konstnärliga bakgrund, jag har pluggat på Konstfack i New York på en skola som heter The School of Visual Arts där det var både illustrationsutbildning, men också en utbildning i creative writing. Så jag är utbildad i att skriva, rita, och nu även tänka medicinskt. För mig är det som nu, att utan de här utbildningarna så skulle jag inte kunna hålla på med det jag gör idag. Jag skulle aldrig skrivit boken Expeditionen utan att ha all den här utbildningsbakgrunden. För mig nu så självklart att det blev som det blev.

Andreas Andersson: Men tillbaka till min fråga: varför det sker den här forskningen under KI:s paraply?

Bea Uusma: För att till exempel få in ett projekt med Riksantikvarieämbetet och Vetenskapsakademin måste jag ha en akademisk hemvist. Jag kan inte vara Bea Uusma, författaren, utan jag måste ha en akademisk hemvist. Då finns det en skitcool enhet på KI som heter medicinens historia och kulturarv. Dit får jag höra så jag är anknuten till medicinens historia och kulturarv.

Andreas Andersson: Den har förekommit i den här podcasten tidigare när vi pratade med idéhistorikern Olof Ljungström som är knuten dit. Du har liksom den akademiska hemvisten.

Bea Uusma: Ja, eller anknytningen.

Andreas Andersson: Den här boken ligger här, Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma som kom 2013 och fick jag Augustpriset för bästa fackbok. Vad kommer nästa bok att handla om? Säg inte Andréexpeditionen för det vet jag att de kommer att göra, men vad inom Andréexpeditionen kommer du att skriva om härnäst?

Bea Uusma: Hela backstoryn om Andréexpeditionen är ju redan berättad i den första boken och jag har skrivit i de senaste tre eller fyra åren och samlat material till den nya boken. Jag har ju extremt mycket nya grejer att skriva om.

Andreas Andersson: I den första boken, Expeditionen, beskriver du hur du efter många försök äntligen lyckas komma till Vitön. Alltså den här polarklippglaciärön där alla kvarlevorna hittades och allting sånt där. Det är extremt svårt att lägga till där på grund av packisen. Man kan liksom inte veta när man ger sig av från Svalbard om man överhuvudtaget kommer att komma i land. Vad skulle det teoretiskt kunna finnas att hitta där tänker du?

Bea Uusma: Men det finns ju spår kvar på Vitön hur små de än är. De senaste tio eller femton åren så har analysmetoder utvecklats exponentiellt. Så även den minsta lilla sak skulle kunna ge någonting. Som ett exempel i en dagbok som Knut Frænkel hade med sig ligger ett hårstrå. Jag har varit på rättsmedicin och pratat med dem. Jag har hittat ett hårstrå kan du kolla på det här hårstrået på något sätt om det finns inloggningar av några gifter eller droger eller något sådant. Här måste jag tillägga att expeditionsmedlemmarnas kvarlevor blev kremerade när man tog hem dem 1930. Man tog inga patologiska preparat, man tog inga prover utan man bara lade de i kistor och brände dem, vilket ju är tråkigt.

Andreas Andersson: Å andra sidan så kanske det inte hade funnits någon gåta för dig att fundera på då?

Bea Uusma: Exakt. Det är tråkigt men det är bra. Det är bra för mig för då har jag något att hålla på med. Jag träffade Henrik Druid på rättsmedicin för tio år sedan tror jag och berättade om det där hårstrået och då sa han: Nejnej, man måste åtminstone ha 20 eller 30 hårstrån för att det ska kunna vara värt något. Nu när jag pratade med honom i somras så sa han: Nej, nu räcker det med ett hårstrå, ett enda hårstrå förstår du?

Andreas Andersson: Absolut.

Bea Uusma: Att nu, den minsta sak vi hittar skulle kunna ge någonting. Men när du frågar mig: Vad skulle man kunna hitta? Det har jag ingen aning om. Det är samma sak som alla gånger jag rest ner till Andréemuseet i Gränna och vill gå igenom deras arkiv och magasin och de frågar vad jag letar efter. Jag har ingen aning om vad jag letar efter. Jag vet det när jag hittar det. Jag måste gå igenom allt för att veta vad det är jag letar efter.

Andreas Andersson: Lite som du beskriver i boken, du får rätta mig nu om jag har läst slarvigt. Jag har läst den några gånger men jag bläddrade igenom den snabbt här om dagen, men Strindbergs kalsonger är det väl? Strindberg som också var den yngsta expeditionsmedlemmen och den enda som var begravd. Vilket gör att man kan dra slutsatsen att han var den första som dog uppenbarligen.

Bea Uusma: Nej eller den andra.

Andreas Andersson: Han var inte den sista.

Bea Uusma: Precis.

Andreas Andersson: Definitivt.

Bea Uusma: Han har inte begravt sig själv.

Andreas Andersson: Nej. Men du beskriver hur du började titta närmare på de här kalsongerna berätta om vad du hittade.

Bea Uusma: Jag hittade en 70-talspärm med en katalog från 70-talet där de hade gått igenom allting som fanns i magasinen. Jag var helt säker på att Strindbergs kläder hade blivit slängda, för det står nämligen i protokollen som skrevs när man tog hem kvarlevorna, man tog dem till Tromsö, att hans kläder var trasiga så att de slängdes. Så jag var helt säker på att de här kläderna har blivit slängda. Men i den här lilla pärmen med gula katalogkort så ser jag helt plötsligt står objekt 780 och 782, Nils Strindbergs långkalsonger. Va, finns de här? Det här är ju ingenting till skillnad från ytterrockar och västar som ställs ut på museet. Ett par gamla extremt skruttiga långkalsonger, det har man inte riktigt brytt sig om att ställa ut. Har kan säga för nu ställs de ut. De finns att titta på nu. Jag ber dem att plocka fram den här lådan åt mig och när öppnar lådan så är det fortfarande sand från biten kvar på botten. I lådan så ligger det två par långkalsonger av ylle extremt trasiga. Jag lägger upp de på bordet och så tar det en sekund innan jag faktiskt ser vad de förstår vad det är säger. Men då säger jag att: Båda långkalsonger och saknar vänster ben. Benet är borta. De är två enbenta långkalsonger. När jag tittar på kanten på tyget där det här saknade benet skulle ha suttit så se att det inte alls trådrakt avrivet, utan det går liksom alldeles taggigt. Det ser ut som att det är klor. Strindberg har legat begravt på Vitön. Han har legat i 33 år täckt av ett tjockt lager med sten. Till skillnad från Andrée och Frænkel som har legat utomhus, eller man ska säga de har legat öppet på marken på Vitön. Deras kläder har ju polarrävar och isbjörnar och stormar och fåglar som dragit runt på så de är jättetrasiga men det går inte att dra några slutsatser från det för att man inte tidsbestämda skadorna i kläderna. Men Strindberg har legat skyddad så hans skador har ju inte skett efter hans död.

Andreas Andersson: I alla fall inte efter hans begravning.

Bea Uusma: Ja exakt.

Andreas Andersson: Där och då fick du en ganska kraftig indikation på vad han faktiskt dog av.

Bea Uusma: Jag har tänkt att jag knäckt det här med dödsorsakerna så många gånger. Mitt känsloläge går upp och ner hela tiden och i det här laget när saker händer mig så kan jag inte riktigt ta in det för att jag inte orkar med den bergochdalbanan. Där skulle man kunna tänka: Har han blivit skadad av en isbjörn? Är det en isbjörnsattack som har skett? Jag jobbat mycket med en kriminaltekniker och brottsplatsutredare och vi har gått igenom alla andra små bevis som man kan lägga upp i en indiciekedja. Det finns andra saker som också skulle kunna påvisa att Strindberg blev dödad av en isbjörn.

Andreas Andersson: Han hans kavaj hittades. Den bestämde man sig för att behålla. Man knutit ihop den. I den finns det misstänkt blod på någon axel, eller hur?

Bea Uusma: Det finns inget blod, men den är alldeles sönderriven, eller den var. Jag har hittat bilder på den och också talat med den kvinnan som har restaurerat den. På 70- och 80-talet på museer i Sverige tänkte man att det finaste var, om man ska ställa ut kläder från en gammal polarexpedition som har dött på en ö, ska vi lagar kläderna. De har klippt bort allting som är trasigt, tvättat dem och ersatt alla trasiga tygdelar med nya. Nu för tiden skulle man aldrig göra så. De här trasiga långkalsongerna ställs nu ut i det skicket de är i så att folk kan komma att titta på dem. Men jag hittade hon som hade restaurerat västen och kavajen. Jag hittade foton från innan de gjorde det och då kan man se att den är också jättetrasig, hela axeln är borta. Dessutom så hittade jag en rapport där man skrivit att inne i Strindbergs långkalsonger så låg ett hängsmycke. Den är jättekonstig, ett hängsmycke inne i långkalsongerna. Då har jag funderat på om det skulle kunna vara så att han haft någonting runt halsen och i samband med en isbjörnsattack har någonting gått av och glidit ner i hans kalsonger. Allt det här säger jag nu med någon slags emfas. Men vet du att, ju mer jag håller på med Andréexpeditionen, desto mer tveksam blir jag. Om jag kommer om tio år igen har jag ingen aning om vad någon har dött av. Förstår du vad jag menar? Jag kanske har kanske fel. Jag skulle tycka att det var roligt om jag hade fel. Tänk om jag hittar någonting nu som omkullkastar allting. Så är det ju med forskning. Såsom bevisläget är just nu så är det här den mest troliga teorin. Mer än så kan jag inte säga för att det blir dålig forskning. Jag inte vill heller vara som alla de som har forskat på Andréexpeditionen innan mig, som har dragit slutsatser om vad de har dött av. Det finns så många personer som har bestämt vad Andréexpeditionen har dött av, helt oberoende av hur mycket forskning de har gjort. Trikiner har man hört.

Andreas Andersson: Det fick jag höra när man växte upp på 70-talet, att det var klarlagt att de hade dött av trikiner.

Bea Uusma: Ja, och inne på gamla Smittskyddsinstitutet hemsida så stod det, när jag började med Andréexpeditionen, under faktasidan om trikiner längst ner: Det är väl känt att Andréexpeditionens medlemmar har dött av trikiner. Nu har de tagit bort det.

Andreas Andersson: Det har visat sig att det går nästan inte att dö av trikiner.

Bea Uusma: Dödligheten i trikinos, som det heter, är 0,4 procent. Trikiner, måste jag säga till den som lyssnar, är en parasitmask som lever i vilt kött. Tanken med Andréexpeditionen var att de skulle ha ätit dåligt uppvärmt isbjörnskött, vilket de säkert gjorde. De hade säkert trikiner i kroppen, men att det skulle ta livet av tre unga friska personer inom loppet av bara några dagar är helt osannolikt. De har inte dött av det.

Andreas Andersson: Men du får återvända till till Vitön för det är ju som du säger, det är ju som ett 25 år långt pågående CSI-avsnitt allt det här som du beskriver. Ponera att du hade tillgång till alla resurser som finns i hela världen, om man kunde placera världens mest avancerade kriminaltekniska team på Vitön.

Bea Uusma: Jag vill göra det. Min plan är att vi ska åka till Vitön och kolla vad som finns där. En gång för alla. Men det måste göras på rätt sätt. Det kommer att ta tid.

Andreas Andersson: Kanske en ganska korkad fråga men om det nu är så svårt att ta sig dit med båt, varför kan man inte flyga dit och placera en helikopter på glaciären?

Bea Uusma: Man får inte landa. Det är ett sälskyddsområde och naturskyddsområde. Och det ligger så långt ut i ishavet. Då måste man först flyga i förväg och lägga bensindunkar på isen. Bensinen räcker inte från Svalbard till Vitön och tillbaka. Då skulle man komma till Vitön, men man skulle inte komma hem. Om 33 år kommer de hitta oss på Vitön. Inte bara våra kvarlevor, utan också foton som de lyckas framkalla och dagböcker. Bea Uusma har blivit begravd först, vad var det hon dog av?

Andreas Andersson: Det kan ju vara en tänkbar utgång det där.

Bea Uusma: Jag är inte helt negativ till den idén.

Andreas Andersson: Du skulle vilja bli begravd på Vitön?

Bea Uusma: Nej, men kanske jag blir strödd på Vitön kanske vore fint. Eller nej, jag vill inte utsätta mina efterlevande för att åka runt i Ishavet med min aska och aldrig kommer fram till Vitön. Jag har försökt åka till Vitön sex gånger. En gång har jag kommit fram. För två år sedan var jag där med en jätteduktig norsk arkeolog och skulle mäta upp hela platsen och göra det som kallas för rephotography. Man tar gamla bilder och nya bilder från exakt samma vinkel. Och så ser man vad det är som har flyttat på sig. Stockar och benbitar och sådär, jätteintressant. Men när vi kommer fram till stranden, ser man inte skillnad på vad som är Vitön och vad som himlen för att allting är täckt av ett flera meter tjockt lager snö. Man kan inte ens se Andrées klippa den är liksom bara som en liten kulle täckt i snö. Det enda man ser två isbjörnar som står på klippan. Vi var tvungna att vända. Så är det. Jag tänker fan jag borde forskat om något på Birka istället eller något som går att åka till. Det är störigt.

Andreas Andersson: Om man hade hittat resten av expeditionen i dag, hur hade man gått tillväga då med den teknik och den kunskap som finns i dag jämfört med 1930?

Bea Uusma: Det var som att de inte riktigt brydde sig om vad de dog av. Det har folk blivit intresserade av senare. Man skrev i de första rapporterna att de har dött av undermålig utrustning. Sedan på 50-talet så kom trikinteorin. Det finns lite andra knäppa teorier också. Men jag tror att man nu skulle vara mycket mer intresserad av vad de dog av, men också av det mänskliga i vad de har utsatts för. På 30-talet var de så otroligt hjälteförklarade. Det var som att de inte var riktiga personer utan att de var tre modiga män från Sverige. De fick ju en statsbegravning. På 30-talet brände man ju dem direkt och deras aska är begraven på Norra kyrkogården.

Andreas Andersson: Ett stenkast från där vi sitter nu.

Bea Uusma: Japp. Jag tror att man skulle vara mycket mer intresserad av människorna och vad som hände. Att göra en forensiskt arkeologisk undersökning av platsen.

Andreas Andersson: Vilken pusselbit saknar du mest? Om du fick önska dig någonting som skulle komma i dagen som skulle kunna förklara väldigt mycket vad skulle det vara för någonting?

Bea Uusma: Jag har inget bra svar för jag tycker att varenda liten penna är kul. Det är inte som en stor grej utan det är det där lilla. Det är som att jag sitter med ett pussel framför mig. Det är tusentals bitar. Jag har ingen aning om vad det är för pussel för kartongen är slängd sedan länge så jag har ingen bild. Jag vet inte om jag har bitar från andra pussel som egentligen inte hör till det här pusslet. Det finns massa bitar i pusslet som saknas. Ibland kan jag förstå vad bitarna som saknas har för form, för jag har bitarna som ligger runt omkring.

Andreas Andersson: Om du tänker tanken, det osannolikt såklart, att alla utestående frågor skulle besvaras, vilken känsla skulle inträda i dig då?

Bea Uusma: Jag har ju hållit på med det här i hela mitt vuxna liv bara för att jag tycker att det är så himla kul. Jag gör det ju för att jag vill det och kanske att jag kommer till en dag där jag inte vill göra det längre. Har svårt att tro det, men jag kanske gör det. Då kommer jag ju gå ur det naturligt. Antingen är jag inte klar och håller på med det och tycker det är kul eller så går jag ur det och håller på med någonting helt annat. Vi får se.

Andreas Andersson: Då kan du alltid gå tillbaka till jobbet som läkare. Sista lilla ämnet. Det finns ju i den här historien en kärlekshistoria som är nästan av skillingtryckskvalitet i det att Strindberg var förlovad med Anna Charlier när expeditionen försvann och han skrev brev att han skulle ha skrivit ett sista brev och släppt ner. Hon väntade på honom och till slut dödförklarades han och hon gifte sig med någon helt annan. Hon hamnade i USA och var ändå i livet när expeditionen hittades. Hon såg till att när hon dog så begravdes hon bredvid sin man, som hon hade levt med men hon såg också till att hennes hjärta skars ut ur den döda kroppen, kremerades och i all tysthet gravsattes på Norra begravningsplatsen på Strindbergs grav. Den historien är som hämtad ur Wuthering Heights eller någonting sådant. Hur mycket har den påverkat ditt intresse för det här?

Bea Uusma: Anna är nästan den viktigaste personen för mig i Andréexpeditionen. Det gör ju att det här är riktiga människor, med riktiga känslor. Jag har känt till den innan jag skrev Expeditionen, men har tänkt att det låter som en skröna, det låter alldeles för bra för att vara sant. För mig var det otroligt viktigt att allting som jag skrev i den boken kunde verifieras. Det har skrivits så mycket hittepå och faktafel i andra böcker om Andréexpeditionen. Jag försökte ta reda på och hitta bevis för att det här hade hänt. Jag kontaktade sjukhuset i England där hon dog och försökte hitta något dokument i England, hittar ingenting. Jag kontaktade kyrkogårdsförvaltningen och pensionerade personer som har jobbat på Norra begravningsplatsen för att se om de visste något. Jag tittade i deras arkiv. Det finns inga papper om det på något sätt. Men jag är vän med Nils Strindbergs nu levande släktingar och precis innan boken skulle gå i tryck fick ett mejl. De hade hittat en brevväxling mellan Nils Strindbergs brorsor, som är de som begravde Annas hjärta. I brevväxlingen kan man förstå att de har faktiskt gjort det. Så jag har verifierat att det här är en sann historia.

Andreas Andersson: Man ska nog ha en rätt speciell övertygelse, envishet och nyfikenhet för att göra den här resan som du ändå har gjort under 25 år och gå till en sådan extrem som utbildar sig till läkare för att bättre kunna förstå dödsfall som inträffade för 124 år sedan. Hade det kunnat vara något helt annat som hade fångat ditt intresse.

Bea Uusma: Ja kanske. Det kan låta extremt, det jag har gjort men jag har gjort det bara för att jag tycker att det är så himla roligt. Det är så himla spännande. Det som att jag har fått en egen skattjakt.

Andreas Andersson: Men om vi pratar lite mer om själva forskningen. Hur skulle du vilja gå vidare med det?

Bea Uusma: Förutom det här med dagboken flera andra tunga projekt som jag vill göra. Min förhoppning nu, med tanke på att jag både är knuten till medicinens historia och kulturarv här på KI men också gör forskning på en såpass hög nivå, så tänker jag att jag skulle vilja sätta ihop ett doktorandprojekt. Jag tycker det vore skitkul att disputera på Andréexpeditionen på KI, i ett tvärvetenskapligt doktorandprojekt. Det är min förhoppning.

Andreas Andersson: Har du någon inriktning på det som du vet redan nu att det där skulle jag vilja borra längs det spåret?

Bea Uusma: Andréepeditionens dödsorsak.

Andreas Andersson: Ja, naturligtvis.