Transkribering av #127: Har du koll på skärmtiden?

CECILIA - 00:08:35

Lisa Thorell är professor i utvecklingspsykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Hon leder en forskargrupp som fokuserar på NPF-diagnoser.

ANDREAS - 00:08:48

Ja, alltså NPF, är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är typiskt ADHD, autism etc. och närliggande diagnoser.

CECILIA - 00:08:56

Men hon har också mycket fokus på digitala medier, spel och sociala medier till exempel.

ANDREAS - 00:09:01

Min första fråga till henne löd: Hur vanligt är det egentligen att riktigt små barn håller på med datorer och mobiler och skärmar?

LISA - 00:09:10

Ja, det är ju svårt det där just med skärmtid och det tror jag om man tänker sig på sin egen skärmtid att det är ju så att just våra, de sociala medierna har vi ju med oss i telefonen nu för tiden så det är ju svårt att bedöma tror jag hur mycket vi faktiskt lägger ner på det här. Statens medieråd presenterar ju lite statistik, Svenskar och internet och såna här undersökningar som görs. De visar ju att vad det gäller riktigt små barn så är det så mycket som 25% av alla 0-1-åringar som använder skärmar och internet och såna saker. Det är uppe i 35% i 1-2 årsåldern så även för de allra yngsta så är det ganska många som använder skärmar. 

Sen så, tidigare så sa man att gränsen var vid tre timmar om dagen, det var liksom riskbruk, det var den termen som Statens medieråd använde för att identifiera de som hade problem helt enkelt. Den definitionen har man nästan tagit bort nu för nu är det ju över 50% som ligger över tre timmar om man tänker sig lite äldre barn, skolbarn. Så vi har en ganska hög användning av skärmar skulle jag säga, men exakt hur hög den är, det tror jag kanske inte ens att individen själv kan svara på eftersom det är så otroligt stor del av vår vardag idag.

ANDREAS - 00:10:27

Ska vi definiera det också då? För jag vet att du tycker att man ska räkna in även klassisk tv i ett skärmbeteende, eller?

LISA - 00:10:35

Ja men det tycker jag och samtidigt så tycker jag såklart att det är viktigt att man inte bara tittar på skärmtid utan man tittar på vad man använder för typ av skärmar och framförallt vilket innehåll man exponeras för. Men som det ser ut idag så behöver det ju inte vara någon stor skillnad mellan just TV eller om man tittar på, streamar TV på en dataskärm eller en Ipad eller någonting. Så att jag ser det som samma sak och framförallt när vi går ut och pratar om riktlinjer för riktigt små barn så när vi säger att skärmfritt innan två år, då menar vi alla typer av skärmar, även TV.

ANDREAS - 00:11:11

Det låter som en åsikt som jag tror många föräldrar skulle uppfatta som nästan extrem.

LISA - 00:11:17

Ja, det är nog så att vissa tycker det, och vissa tycker det är väldigt rimligt och det här är ju ingenting som jag hittat på utan det är ju Världshälsoorganisationen som har gått ut med de råden och de här har anammats i ganska många olika länder, så motsvarande Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten till exempel eller läkarorganisationer i USA, Australien, Frankrike, Kanada, Norge också, har ju anammat de här riktlinjerna. Och nu gick ju socialministern ut här i våras och sa också att även här i Sverige ska vi liksom utreda, titta efter om vi kan ha riktlinjer kring det här med sociala medier eller skärmar över huvud taget ska jag säga.

ANDREAS - 00:11:59

Och vad är det som är så farligt då, om vi uppehåller oss vid de här allra minsta barnen? Vad är den negativa påverkan med skärmarna?

LISA- 00:12:06

Ja, men det som är det viktigaste tror jag det är att det är så otroligt beroendeframkallande även för de riktigt små barnen så det blir väldigt lätt att skärmarna ersätter andra saker i livet som är viktigt. Vi ser att barn som har en tidig skärmanvändning har en sämre språkutveckling till exempel. De är sämre på att reglera sina känslor och sådana viktiga saker. Just språk och reglering av känslor är ju funktioner som är väldigt svåra. Det tar lång tid för dem att utvecklas och barn behöver därför jättemycket träning och om man sätter en skärm framför barnet så får de inte den här träningen i lika hög utsträckning.

ANDREAS - 00:12:48

Men på vilket sätt yttrar det sig att de får en sämre språkutveckling och känsloreglering och hur ser liksom sambandet ut? Vad är det som gör att exponering för skärmar gör att det där blir så mycket sämre?

LISA - 00:12:58

Det handlar nog om att man inte pratar med sitt barn lika mycket helt enkelt om barnet får titta på skärmar. Språket utvecklas inte alls på samma sätt om man exponeras på någonting från skärm jämfört med om man får prata med någon i verkliga livet. En studie visade till exempel att barn i tvåårsåldern de lär sig hälften så mycket och minst tar hälften så lång tid om de exponeras för en information via en skärm jämfört med om de exponeras för samma sak i interaktion med en annan vuxen.

ANDREAS - 00:13:30

Okej, men det är inte automatiskt så tänker jag att den där tiden som man sätter sin ett och ett halvt åring framför, vad tittar de på då -Teletubbies kanske, att man skulle ha pratat med barnet den tiden.

LISA - 00:13:46

Nej, så är det ju. Absolut. Och det är klart att man får ta hänsyn till det. Men det som studier visar är ju att föräldrar som gör det här, de får helt enkelt, det blir helt enkelt mindre interaktion. Man har sett också när en skärm finns, när barn använder en skärm på förskolan till exempel också tillsammans så ser man att de pratar mindre med varandra trots att de använder en skärm tillsammans jämfört med om de skulle till exempel bygga Lego eller leka med dockor eller vad de nu gör. Så det känns som att skärmarna passiviserar oss på ett sätt och att det inte blir den här naturliga interaktionen helt enkelt som barnen behöver ha. Och som sagt var, det behöver ju inte vara så att man pratar med barnet så klart den tiden, men risken ökar helt enkelt att det tas bort mänsklig interaktion, verkar forskningen visa.

ANDREAS - 00:14:39

Om man tittar lite längre upp i åldrarna då, över två år, säg två till fem eller så, hänger de här negativa konsekvenserna med där också? Om de sitter för mycket och tittar på skärmar?

LISA - 00:14:49

Ja, det skulle jag säga att det gör. Men som sagt var, innehållet spelar så klart roll också. Och där finns det ju en hel del föräldrar så klart som funderar väldigt mycket kring vilket innehåll som de exponerar barnen för. Men jag tror även där så måste man vara väldigt försiktig. Och det som vi ser är ju att när skärmar används på förskolan och när skärmar används i hemmet så är det ganska ofta så att man använder skärmar för att trösta ett barn till exempel. 

Och där tror jag att vi just har det här med emotionsreglering som en viktig aspekt. Barn behöver känna sig lite frustrerade ibland. Om de hela tiden, så fort de ska till exempel borsta tänderna och tycker det är jättejobbigt, så om det varje gång man ska borsta tänderna är en väldigt vardaglig sak som man ska göra minst två gånger om dagen. Och om man hela tiden då vänjer sig vid att så fort det är något lite jobbigt, ja men då får jag titta på skärmen så jag blir distraherad av det. Då kommer man inte utveckla den här förmågan att reglera negativa känslor. 

Och vi ser på förskolan också att när skärmar används så är det oftare så att även om personal inte vill det så har de personalbrist och liknande och barn som stör och har lite svårt att umgås med andra barn och liknande, de sätts oftare ensamma framför en skärm jämfört med andra barn. Vilket gör att barn som redan har vissa svårigheter sätts mer framför skärmar vilket kan förstärka deras problem också.

ANDREAS - 00:16:10

Det har ju varit mycket diskussion kring att det är så oerhört vanligt idag med NPF-diagnoser. Skulle man rent av kunna tänka sig att deras ökning har en direkt samverkan med den skärmtid som vi utsätter våra barn för? Det känns ju ändå som att det är de senaste 20-25 åren som det verkligen har ökat med nätet och allt tillgängligt streamat material och så.

LISA - 00:16:37

Ja, jag har ju forskat en hel del kring just barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och jag skulle väl inte säga att jag tror att ökningen som har delvis skett av de här koncentrationssvårigheterna, hyperaktiviteten och impulsiviteten, att det är beroende av skärmar. Däremot så ser vi i vår forskning att barn som har ADHD och autism, de har en ökad risk för att utveckla ett beroende av dataspel och sociala medier. De har en större sårbarhet helt enkelt från början. Så det tror jag är en viktig aspekt att veta om man har ett barn med de här diagnoserna. Om det sedan beror på själva ADHD eller inte, det vet vi faktiskt inte riktigt. Det kan ju vara så att de har svårare att klara av skolan till exempel. De har färre kamrater och de har också oftare föräldrar med en diagnos, eftersom ADHD är en genetisk diagnos. Så det finns många saker som gör att de har en ökad sårbarhet helt enkelt och det gör att de har en ökad risk. Så jag tror inte heller också att det främst handlar om själva ADHD-symptomen som påverkas, utan det är så att de här barnen oftare fastnar vid dataspel och sociala medier och att de då får mer problem av andra slag. Det går sämre i skolan för att man lägger mycket mindre tid på skolarbete. Man prioriterar inte att vara med kompisar. Föräldrarna kanske till och med tycker att de har de där internetkompisarna, de här kompisarna han spelar med och då tror man att det är lite lugnt och skönt och bra. Och så anstränger man sig inte för att man ska få kompisar IRL också. Och det kan i sin tur, har vi sett, skapa mer sociala problem över tid.

ANDREAS - 00:18:22

Om man upplever att man har svårt att få kompisar AFK, är det ändå inte då bättre att man åtminstone kan hålla kontakt med likasinnade online?

LISA - 00:18:32

Jo, det skulle jag säga. Att det kan det absolut vara, om alternativet är inga kompisar så tror jag att det är bättre att ha kompisar online. Men jag tror att det är väldigt viktigt att man som förälder, när man har ett litet barn som har sociala svårigheter, att man försöker ta tag i problemen så mycket som det går tidigt. För att som förälder så kan man ju ordna en playdate eller vad man ska kalla det för, hjälpa barnet helt enkelt med sociala kontakter när de går på förskolan. Men när de väl sedan börjar skolan, då förväntas barnet klara av det här själva. Och gör barnet inte det, då är det väldigt svårt som förälder att hoppa in. Och det ser vi ju väldigt mycket i den här studien som vi har gjort, den så kallade ERIKA-studien. Där har vi följt barn som fick en tidig ADHD-diagnos redan i förskolan i 4-6 års åldern. Och vi följde upp dem i 10-12 års åldern. Så den vanligaste kommentaren som vi får från föräldrar när vi ber dem uttrycka sig fritt, det är jag skulle ha tagit tag i det här med kompisarna och det här med spelandet vid en tidig ålder. Nu känns det som att det är för sent. Och det skulle jag säga att det absolut inte är, men det är mycket, mycket svårare att få till en förändring i 10-12 års åldern jämfört med 4-6 års åldern.

ANDREAS - 00:19:46

Det kom ju en rekommendation, den var väl ute på remiss i och för sig, men i våras, där man förespråkade att digitala hjälpmedel ska vara obligatoriskt i förskolan. Jag vet att du reagerade väldigt starkt mot det där.

LISA- 00:20:00

Ja, det var inte en rekommendation som kom då, för det kom långt tidigare faktiskt. Det som kom nu var en uppdatering av digitaliseringsstrategin från Skolverket. Den påpekade ännu tydligare det här med fördelarna av digitaliseringen av skolan. Och där skickades den på remiss och skolministern har ju sedan, får man väl säga, nästan kastat den här i papperskorgen faktiskt, för att den höll en väldigt låg kvalitet, tyckte nog hon och framförallt vi forskare, många av oss, som skrev remissvar och som var väldigt kritiska för att det inte fanns en vetenskaplig grund där. Det finns helt enkelt ganska mycket forskning som visar att digitalisering när den används i skolan kan ha negativa effekter på inlärningen.

ANDREAS - 00:20:50

Samtidigt - du var inne på det också i fallet med dagis, det är personalbrist och det är bristande resurser och det ska sparas pengar och sånt där. Det måste vara väldigt, väldigt svårt att inte ta till den där skärmen när den löser så många problem och man ändå kanske i bästa fall ser till att det är ett material som barnen tar del av som de ändå lär sig någonting av.

LISA - 00:21:12

Ja, så kan man ju säga. Och hade man sagt det, att ja, vi gör det här för att vi har resursbrist i skolan, men det var inte det Skolverket gick ut och skrev, utan de satt ju och skrev att det finns en massa positiva effekter. Det ska minska skillnader mellan olika utsatta grupper till exempel och hänvisar inte till någon forskning. Det fanns inga referenser över huvud taget till sådana påståenden och forskningen skulle jag säga visar precis tvärtom att vi ser en ökad skillnad mellan elever på grund av digitaliseringen av skolan. 

Jag tror att de flesta föräldrar, jag själv har två tonårsbarn och jag har ju förfasats över de här olika digitala läroböckerna som finns nu. Eller det är inte ens läroböcker, utan det är ju små pdfer som laddas upp på olika plattformar som man sen då ska försöka ta del av.

Och jag som är högutbildad, jag lägger mycket tid och tycker det är svårt att hjälpa mina barn med deras skolgång och förhöra läxor och prov och liknande. Tänk dig då en invandrarfamilj som kanske inte ens behärskar svenskan, eller barn som har en adhd-diagnos och själv inte minns hur man loggar in i de här olika skolplattformarna och liknande. Jag tror att de här digitala verktygen kan användas på ett bra sätt men vi måste få till forskning, ordentlig bra forskning för att visa hur vi ska använda det. Vi kan inte bara säga vi ska digitalisera för digitaliseringens skull.

ANDREAS - 00:22:40

Jag hör vad du säger men samtidigt säger jag som tillbringar inte 40 timmar av min arbetsvecka kanske men säkert 35 bakom en skärm. Alltså vad jag far efter är bara att hela samhället har blivit så totalt genomdigitaliserat. Hur ska man kunna förhålla sig till det på ett vettigt sätt i skolan? Borde vi alla begränsa vår skärmtid även vi vuxna?

LISA - 00:23:09

Ja, men det tror jag att vi vuxna också borde begränsa vår skärmtid. Sen kanske man inte tänker att det ska göras på jobbet även om jag också då sitter mycket framför min dator. Det kan absolut vara så att jag skriver ut någonting för att läsa det på papper istället för en skärm för att jag vet att det faktiskt finns studier som visar att det sätter sig bättre om jag läser det på från ett papper och sådana saker. Men jag tror att vi vuxna skulle börja begränsa det, och jag menar ju inte heller i skolan att vi ska ta bort datorerna. Jag tror att det är bra att vi har datorer i skolan, absolut, men det kan inte genomsyra allt och vi måste fundera kring när kan datorerna hjälpa och när kan de stjälpa?

ANDREAS - 00:23:48

Hur ska man som förälder agera då om man tänker den situationen? Hur ska man kunna stå emot det här när ungarna kommer hem och säger att alla klasskompisar springer omkring med sina iPods på rasten eller vad det nu kan vara?

LISA - 00:24:02

Ja, det är ju svårt. Det är jättesvårt och barnen säger ju ofta att alla får som sagt var, och de känner att de blir utanför om de inte får använda dem och om de inte har en mobiltelefon, en smartphone till exempel. Och tyvärr så stämmer ju det, tror jag. Jag tror att man kan bli utanför i klassen till exempel för att man inte får titta på vissa saker, att man inte får ha TikTok-appen eller något sånt där. Och det är ju tragiskt att det har blivit så. Vad det gäller skolan så är jag för att man ska ha mobilfria skolor. Jag tycker ju att man ska lämna in mobilen på morgonen och sen så måste man absolut kontakta sin förälder på något sätt så är det klart att man kan få låna telefonen en liten stund, men de ska inte finnas med på raster och liknande. Det tycker jag är helt onödigt.

ANDREAS - 00:24:45

Vid vilken ålder tycker du att det vore rimligt att elever kan få ha med sig sin mobil?

LISA - 00:24:51

Oj, det är en jättesvår fråga, särskilt som jag vet att det finns en hel del studier på universitetsstudenter som visar att om de får ha sin sin laptop öppen under en föreläsning så ägnar de ungefär 40 procent av tiden åt andra saker än att lyssna på föreläsaren, så skulle jag säga att det här gäller ju även oss vuxna när vi försöker lära oss saker och när man studerar på universitetet. Så att tyvärr är det här någonting som gäller även, jag menar hela livet helt enkelt, att vi har väldigt lätt att bli störda av våra skärmar.

ANDREAS - 00:25:23

Och samtidigt så finns det ju väldigt starka, naturligtvis kommersiella, krafter i det här. Alla som vill sälja både apparater och innehåll på olika sätt. Känner du dig ibland som en, vad ska man säga, att du kämpar mot en lavin?

LISA - 00:25:40

Ja, men lite grann så är det, framför allt vad det gäller de sociala medierna. Det kommer ju nya saker hela tiden. Media är ju väldigt intresserade. De ringer ofta till mig och frågar. Nu senast bara för någon timme sedan så ringde de och frågade om jag hade några kommentarer kring de senaste TikTok-trenderna till exempel, som handlar om till exempel bikinibridge, som är en grej att man ska fota sig själv när man har en liten bikinunderdel på sig där man är så smal så att bikinin lägger sig mot höftbenen kan man säga och det blir som en inbuktning under där. Så att man helt enkelt har så platt mage så att den putar inåt. Och sådana där saker kommer ju hela tiden och vad får det för effekter? Så det finns ju en, det är verkligen en lavin av olika trender hela tiden som blir värre och värre och det är någonting som jag är jätteoroad för, inte bara som forskare utan även som mamma som själv har en tonårsdotter. Det är jättetråkigt att se och jag hoppas ju framöver att vi kan samarbeta mer med företag. Ja, kanske inte TikTok, det är nog svårt, men Meta.. ja olika företag helt enkelt, som skulle kunna jobba mer för att få ett bättre innehåll i sina appar.

ANDREAS - 00:27:02

Samtidigt så ligger det i deras intresse att vi tillbringar så mycket tid som möjligt på deras kanaler, därför att då utsätts vi för mer reklam och det är det de tjänar pengar på. Är det inte inbyggt i själva de sociala mediernas grundstruktur, att de ska göra oss beroende?

LISA - 00:27:18

Jo, de ska göra oss beroende och det tror jag blir väldigt svårt att komma undan, för som du säger, de vill ju att man ska hela tiden lägga mer tid, men jag tänker att vi kunde påverka innehållet och jag vet inte hur man bäst ska göra det. Det diskuteras ju mycket kring lagstiftning till exempel, att man ska inte få publicera visst material till exempel och sådana saker. Kanske är det rätt väg att gå, jag vet inte. Det finns ju mycket juridiska svårigheter, med en sån approach såklart. Jag tycker det är svårt att veta och än så länge så har ju inte företagen bakom de här apparna varit särskilt intresserade av att måna om den psykiska hälsan hos barn och ungdomar och vi har en lång väg att gå helt enkelt.

ANDREAS - 00:27:59

Vad finns det mer att säga om det då, just sociala medier och unga?

LISA - 00:28:05

Ja, det är ju en jättefråga och det är ju verkligen svårt att veta. Forskningen är ju knepig där för att dels är det väldigt mycket forskning som har fokuserat på skärmtid, just hur mycket man använder, vilket jag inte tror är kanske den viktigaste grejen. I vår forskning så ser vi till exempel att vissa som använder sociala medier väldigt mycket verkar ändå kunna göra det på ett ganska balanserat sätt. De verkar inte må särskilt psykiskt dåligt. Andra som använder sociala medier ganska lite verkar däremot må dåligt och sen har vi såklart vissa som använder lite och har lite problem och de som använder mycket och som har mycket problem och liknande. Men det verkar inte vara en så stark koppling helt enkelt mellan själva tiden man lägger ner på sociala medier och hur man mår. 

Och det gör ju att vi måste komma vidare och titta på innehållet mer. Vi måste också förstå att eftersom sociala medier har blivit så vanligt nu så de som inte använder sociala medier alls har kanske mer problem än de som använder det lite. Så sambandet är ju inte linjärt utan sambandet ser lite annorlunda ut. Så det är kanske bra för oss att använda sociala medier lite grann. Det kanske ökar vår sociala förmåga helt enkelt. Vi får mer vänner, vi får bättre liksom… Ja, vi mår bättre helt enkelt. Men sen finns det någon slags gräns där det blir för mycket helt enkelt och framför allt om vi tittar på skadligt innehåll. Och där hinner inte forskningen med tyvärr. Vi vill ju gärna göra longitudinella studier. 

Jag är professor i utvecklingspsykologi och utvecklingspsykologi handlar ju om att just följa barn och ungdomar över tid och se hur man utvecklas. Men om jag gör en studie kring ett visst innehåll idag och så gör jag en uppföljning om tre år, då kommer ju alla tycka att den där grejerna som jag tittade på för tre år sedan, det är helt irrelevant. För de sakerna, de apparna kanske inte finns längre då.

ANDREAS - 00:29:58

Vi kan prata mer om skadligt innehåll och vad det kan vara förutom sådana här uppenbara självsvälts-glorifieringssaker. Men du sa i förbigående att de som inte använder sociala medier alls mår dåligt. På vilket sätt då? Vad är det för grupp liksom?

LISA - 00:30:11

Ja men det kan vara olika grupper, och det kan vara att man har sett att personer med autism till exempel inte fungerar socialt, inte kan interagera på sociala medier, därför inte använder sociala medier. De barnen med autism som använder sociala medier verkar faktiskt ha en bättre funktionsnivå. Om det är så att de har en bättre funktionsnivå från början och därför använder sociala medier, eller om de faktiskt får också kanske bättre social förmåga för att de har några vänner. Lite grann som vi var inne på tidigare, bättre att ha vänner och sociala kontakter på nätet än att inte ha några vänner alls, som kanske blir alternativet.

ANDREAS - 00:30:49

Samtidigt om man då har ett barn med just en autismdiagnos, då kan det ju vara så att man blir lite extra orolig så att säga, att det här barnet ska komma i kontakt med individer som man inte vill att de ska ha kontakt med just för att de har svårt att bedöma känslor och sådana saker.

LISA - 00:31:06

Tyvärr är det så, och det visar ju forskningen också. Riksförbundet Attention, som är en väldigt bra patientorganisation får jag kanske kalla den, som vi har här i Sverige, de gör ju regelbundet olika undersökningar. De gjorde ju en rapport som hette Nätkoll för ett antal år sedan och de visade just det, att barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är mer utsatta på nätet. Sexuellt eller mobbning eller i flera olika sätt helt enkelt. Så det är ju väldigt tråkigt.

ANDREAS - 00:31:38

Och mer om det där skadliga innehållet då, vad finns det för fler exempel än sådana här bantningshetsar-grejer?

LISA - 00:31:47

Det finns ju ganska många olika typer av skadligt innehåll och vi vet ju faktiskt inte riktigt vad som är värst och jag tror kanske inte heller man kan säga det generellt, utan det handlar ju lite grann om hur man är som person. Och det är väl det som är kanske lite grann det farligaste med sociala medier, att det finns otroligt mycket att välja mellan och det är väldigt lätt att du väljer någonting som förstärker någon sida hos dig som inte är så bra. Så är det så att du känner att du bryr dig väldigt mycket om ditt utseende eller du kanske har lite tendens till ätstörningar, ja men då kommer du själv att välja att titta på det här materialet och sen kommer appen göra så att det kommer ännu mer sånt här material, så klart senare, för att du har visat intresse för den här saken och då förstärker du dina redan existerande problem. Och det kan ju gälla många andra saker också. Olika typer av utseendeeffekter är ju det som kanske har de starkaste negativa effekterna tror jag på sociala medier. Men det kan ju finnas andra saker som olika träningstips som kan vara bra men som också kan vara dåliga för det kan leda till för mycket träning till exempel. Också utseendefixering. Det kan vara våldsamma saker till exempel som kan vara dåligt. Så det finns en hel del saker. Ganska många influencers har ju gått ut och pratat om sin egen psykiska ohälsa. Det har man ju sett att det kan vara jättebra för vissa att verkligen hitta stöd. Men sen tyvärr har man ju också sett att vissa såna här saker kan ju göra, när man börjar prata om psykisk ohälsa, att fler och fler börjar fundera kring “jaha jag kanske också är deprimerad”, “har jag också ångest” och “så där har jag ju också tänkt ibland” och såna saker. Så det kan också vara negativt att sitta och lyssna på en massa prat om psykisk ohälsa tror jag.

ANDREAS - 00:33:34

Peter Ueda som vi ju hörde i lyssnarfrågan förut, han var ju här i våras och berättade om ofrivillig manlig sexlöshet. Avsnitt 119 om jag inte kommer ihåg fel. Och inom just det fältet har man ju pratat mycket om såna här så kallade incels och hur de liksom online sitter och får kontakt med likasinnade och liksom förstärker sitt utanförskap och sitt kvinnohat och allt sånt där i en egen bubbla liksom. Är det samma sak eller?

LISA - 00:34:01

Precis, jag tror att man kan hamna i bubblor helt enkelt, och eftersom apparna är konstruerade på det sättet att man ska hamna i en bubbla. De vill ju som sagt att man ska använda deras appar mer och mer, algoritmerna funkar ju på så sätt att har du tittat på någonting som du har stannat vid mycket, då kommer du öka sannolikheten att du får något liknande material igen. Så det blir ju väldigt mycket bubblor i det här och det tror jag att vi alla kan se. Det gäller ju även om man läser en stor nyhetstidning idag, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller vad man nu läser. Läser man en artikel så får man genast tips om liknande artiklar som man kan läsa också. Istället för som när vi läste den här tidningen för en massa år sedan så tog man en artikel i taget, och de handlade om helt olika saker. Vi alla, inte bara ungdomar utan vi vuxna har ju lätt att hamna i de här olika tankebubblorna helt enkelt.

ANDREAS - 00:34:55

Just det, det har också pratats mycket om innehåll som gör oss upprörda, alltså sånt som gör en förbannad, åsikter som man inte tycker om. Man får mer och mer av det så att säga och det här har ju ofta sagts vara en väldigt viktig förklaring till den polarisering som man ser inte bara i Sverige utan i stora delar av världen när det gäller politiska åsikter.

LISA - 00:35:18

Ja, men det tror jag definitivt. Det finns ju studier som visar det, just att det här negativa innehållet sprids ju mycket, mycket snabbare och det finns ju definitivt många vuxna också som sitter och hatar olika saker på nätet. Jag har en grannsamverkansgrupp till exempel där jag bor och det finns mycket positivt innehåll i den grannsamverkan, det är därför jag är med. Men tyvärr finns det också en hel del personer som verkar ha det som sin halvtidssysselsättning att sitta och säga negativa saker om andra människor som de aldrig ens har träffat. Och det är för mig väldigt förvånande att man lägger tid och kraft på det som vuxen människa.

ANDREAS - 00:36:02

Det du säger är ganska obekvämt för ganska många. Jag kan bara gå till mig själv, nu var det inte så mycket datorer och smartphones när mina barn var små, men däremot så var det fantastiskt att kunna sätta på lejonkungen. Då fick man lugn och ro i en och en halv timme i alla fall. Får du motstånd när du pratar om de här frågorna?

LISA - 00:36:22

Ja, det får jag ganska ofta. Och det vanligaste motståndet som jag får är det här att om jag som förälder mår bra så mår mitt barn också bra. Så om jag kommer hem från en jobbig dag på jobbet, om jag då sätter mitt barn framför en skärm så får jag lite lugn och ro och då mår jag bättre helt enkelt och då kommer jag vara en bra förälder. Problemet med det resonemanget, åtminstone när det handlar om de riktigt små barnen, är ju att det skapar så väldigt snabbt ett beroende. Så om du sätter ditt barn framför en skärm när du själv inte orkar med barnet eller när barnet är ledset så kommer det öka sannolikheten att nästa gång barnet är ledset så kommer det skrika efter en skärm. Så du ökar ju sannolikheten att få mer konflikter längre fram. 

Så det kan absolut vara en lösning som känns bra just för stunden, men snart har du fastnat i det där beroendet som gör att du har mer och mer konflikter med ditt barn. Och inte alls blir en bra förälder och får lugn och ro helt enkelt, utan du skjuter bara problemen framför dig. Och det gäller ju särskilt det här med, som sagt, jag tror att det är skillnad på när man använder skärmar med de riktigt små barnen. Jag skulle säga att om det är så att man behöver till exempel laga mat så kan ett ganska litet barn förstå, nu ska mamma laga mat, nu får du använda din skärm och titta på det här. Gärna sitta bredvid föräldern när man lagar mat så man kan prata lite grann om innehållet samtidigt som man lagar mat. Då blir det ett naturligt avslut. Barnet vet att när maten serveras på bordet, då kommer vi att stänga av skärmen och så är det slut. Inget tjat om det, det är ingen diskussion. Däremot om du gör så när barnet blir ledset, och tröstar det hela tiden med skärmar, då vet ju barnet att så fort jag skriker får jag en skärm. Barn är inte dumma, det är inte så att de sitter och tänker på det här medvetet, men de lär sig ganska snabbt att de kan få en skärm som en belöning. Då är det mycket värre tror jag.

ANDREAS - 00:38:28

För en sån som jag som växte upp med mycket begränsat utbud av skärmar, för det fanns inga i hemmen, har jag eller den grupp jag tillhör, en bättre språkutveckling på gruppnivå än motsvarande personer som är uppvuxna med smartphones?

LISA - 00:38:47

Ja, det har vi. Språknivån har ju sjunkit ganska radikalt de senaste decennierna. Sen om det bara har att göra med våra skärmar, det tror jag inte. Vi hade en helt annan skola när vi, du och jag, gick i skolan på sent 70-tal och 80-tal. Det är inte bara är skärmar som har gjort att språkförmågan till exempel har blivit sämre. Men det är klart att absolut var det mycket enklare. Det var mycket enklare när vi hade barnprogram halv sex och sen kom det väl Språka på serbokroatiska på 70-talet där. Och det var det ingen som ville se, så då stängde man av. Det fanns inga bråk om sådana saker, för det fanns ingenting att titta på. Så absolut, så kom ju de här dataspelen till exempel då, de började komma och då var det det här snacket om killar som spelade aggressiva dataspel. Det var det som vi oroade oss för då, efter ett tag. Nu pratar man nästan aldrig om de aggressiva dataspelen och de våldsamma spelen, utan nu är det ju sociala medier som man sett att det är den största faran. Så det kommer ju nya saker hela tiden. Så absolut tror jag att det var enklare att vara förälder förr, det fanns väldigt mycket mindre utbud och det är kämpigt nu. Sen finns det ju positiva saker med sociala medier.

ANDREAS - 00:40:04

Utveckla det, vad är det det kan användas som på ett positivt sätt?

LISA - 00:40:11

Jag tror ju som sagt att det kan vara bra för barn att umgås socialt, att man kan lära sig saker av att umgås socialt. Men det vi ser i vår forskning till exempel så verkar det som att barn som använder sociala medier för att ha kontakt med barn som de redan känner, med klasskamrater till exempel, där ser vi positiva influenser. Däremot ser vi inte så mycket positiva influenser tyvärr, bland barn som saknar kamrater och som då har alternativa vänner som de bara har på nätet. Jag ska inte säga att det alltid är dåligt, men det är klart att det finns ju en risk att det inte är den här jämnåriga personen som man chattar med som man tror, utan att det är någon helt annan till exempel och kanske det speglar de negativa effekterna. Sen tror jag till exempel att det här med olika chattforum kan vara jättebra. Jag vet i den gruppen jag studerar; barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, så har barn med autism till exempel kunnat chatta med andra barn som har samma diagnos och känt en väldig samhörighet. Vi vet ju också att HBTQI-samhället, personer som funderar över sin sexuella identitet och liknande, att vissa av dem har fått ett väldigt starkt stöd från olika grupper till exempel som har gjort att man vågar komma ut, och man vågar känna att man mår bra helt enkelt i sin sexualitet.

ANDREAS - 00:41:41

Ska vi prata lite mer om spelande som sådant, dataspelsberoende, det lär väl finnas som diagnos?

LISA - 00:41:51

Det stämmer att dataspel numera finns två olika diagnoser som egentligen är i stort sett samma sak. Det ena heter internet gaming disorder och det andra heter gaming disorder. Det är egentligen bara två olika diagnossystem som har olika termer. Det kommer säkert om några år smälta samman skulle jag tro. Det handlar mycket om att man har gått väldigt mycket från andra beroendediagnoser faktiskt när man har gjort de här kriterierna för vad som ska anses som ett beroende vad det gäller dataspel. Så att man har gått från alkoholmissbruk, drogmissbruk till exempel så att man har kriterier som att man tänker på det här när man inte spelar till exempel, att det tar väldigt mycket tid, att man är väldigt upptagen med det här är ett av kriterierna. Det ska också vara så att man ska känna att man inte mår bra om man inte får spela, man ska bli irriterad och arg och sådana här saker. Samma sak som att man kan känna sig otroligt sugen på en drink till exempel så känner man sig jättesugen på dataspel. Och sen har vi också de här negativa konsekvenserna att man helt enkelt inte prioriterar vänner, fritidsaktiviteter, att man får konflikter med sina nära och kära eller arbetskamrater eller liknande. Och också en viktig aspekt det här med escape, alltså flykt, att man använder spelandet för att fly vardagen på något sätt, fly vardagen eller fly sina negativa känslor. Så det finns med också i det här med gaming disorder.

ANDREAS - 00:43:22

Det finns ju ett begrepp som är hasardspelsberoende och det är ju lite annorlunda då. Det är ju folk som inte kan låta bli att spela om pengar.

LISA - 00:43:31

Ja, och det är därför jag säger orden på engelska för gaming disorder. Nu finns det med i ICD-11 som inte har implementerats i Sverige ännu och Socialstyrelsen sitter med uppgiften att översätta det här till svenska och implementera det i Sverige och det har inte gjorts än. Men frågan är vad man ska kalla det för vi har ju gambling, hasardspelssyndrom som du sa, det heter gambling på engelska och så har vi gaming. Men på svenska har vi ju spel och spel om pengar eller spel, spelberoende har vi redan och det är spel om pengar. Så vad ska vi kalla det här? Vi kan inte också kalla det här för spelberoende utan dataspelsberoende kanske det blir då eller någonting sånt. Det är ingen som vet riktigt än.

ANDREAS - 00:44:11

Hur vanligt är det då bland ungdomar?

LISA - 00:44:14

Oj, det är jättesvårt att veta faktiskt för att det finns mycket internationella studier som har visat att det är allt från 2 % till 40 % eller någonting sånt. Och det beror ju på lite grann vilken åldersgrupp man undersöker så klart. Vanligare bland yngre än bland äldre om vi tittar till vuxna. Inte så vanligt med barn just utan det handlar ju om att de här allvarliga negativa konsekvenserna kommer kanske oftast just när skolan blir lite mer krävande till exempel och när man kanske flyttar hemifrån och förväntas klara av sin ekonomi och sitt vardagsliv och man då kanske inte gör det, inte lyckas skaffa sig ett arbete för att man sitter och gamar på nätterna. Så att just i den här unga vuxenåldern verkar det vara som vanligast. Mycket vanligare bland killar eller män än kvinnor och flickor.

ANDREAS - 00:45:07

Och särskild utsatthet för NPF-diagnostiserade, eller?

LISA - 00:45:10

Ja, så är det också. Ökad risk om du har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning men också om du har andra typer av... på samma sätt faktiskt som spel om pengar. Vi gjorde en studie om det och ADHD till exempel, jag och några kollegor för några år sedan och vi ser väldigt mycket likheter med det här med dataspel. Det vill säga att det kan vara någonting som händer i livet. Man kanske går igenom en skilsmässa eller en separation eller man kanske blir arbetslös eller man kanske skaffar barn och är föräldraledig. En sån sak kan faktiskt också stjälpa en åt fel håll tyvärr. Och annan psykisk ohälsa till exempel. Man mår dåligt, man blir deprimerad, sjukskriven, liknande. En nära anhörig går bort eller trauman och sådana saker också.

ANDREAS - 00:45:56

Hur kan man behandla det här då? Från vårdens sida eller från samhällets sida?

LISA - 00:46:02

Ja, men det börjar komma lite olika behandlingsmodeller nu och de flesta har dock inte riktigt utvärderats så bra. Det finns lite grann och det handlar ju om att man helt enkelt ofta är i grupp, att man får gå och får en helt enkelt en kognitiv beteendeterapi för att förstå vad som ligger till grund för den här problematiken och vad man kan tänka kring det här och försöka minska ner sitt beroende. Vissa studier visar ganska goda effekter. Tyvärr så är det så med väldigt mycket av den behandlingsforskning som görs att vi fångar ju inte upp de som har allra värst problem för de söker sig inte till de här studierna utan de är ju ganska isolerade många gånger. Så det är lite svårt att veta hur effektiva de här behandlingarna är skulle jag säga när det gäller de som har den allvarligaste problematiken.

ANDREAS - 00:46:55

Skulle du inte kunna tänka dig att man samarbetade med de som utvecklar spel då och gör dem något mindre beroendeframkallande och kanske mer lärorika rentav?

LISA - 00:47:05

Det vore ju fantastiskt. Det skulle jag jättegärna vilja göra. Det tror jag vore jättebra om vi kunde samarbeta med spelindustrin och det finns ju vissa personer som har jobbat inom spelindustrin som kanske också själva faktiskt har haft ett spelberoende tidigare och som sedan har bytt sida lite grann om man säger så och börjat intressera sig för just stöd och behandling och sådana saker. Och sådana personer är ju fantastiska tror jag som en resurs som inte kanske nödvändigtvis är just psykologer men som känner den kulturen, gamingkulturen och det hoppas jag verkligen på mer sådana samarbeten framöver.

ANDREAS - 00:47:42

Men de kanske inte är lika roliga att spela. Om man ska lära sig saker också.

LISA - 00:47:45

Nej men det är väl det som är problemet många gånger. Att de här spelen som vi ska liksom.. jag skulle ju tycka att det vore jättebra om man kunde ha någon slags märkning på spelen. Vi har ju åldersmärkning absolut, men att man kunde ha andra märkningar för att även spel som kan till synes se ganska oskyldiga ut. Min son till exempel när han var yngre spelade väldigt mycket FIFA, det här fotbollsspelet. Och det kan ju tyckas lite oskyldigt tycker jag att man håller på och spelar fotboll helt enkelt. Men det fanns ju väldigt mycket algoritmer upptäckte jag där som gjorde honom helt hooked och som gjorde att han ville spela mer och mer. Jag minns så väl när han för en massa år sedan kom till mig och sa att, säg att han var kanske 8-9 år eller någonting sånt, kom till mig och sa “Mamma, vet du vad? Nu i helgen måste jag spela 36 matcher. Om jag bara spelar 5 matcher till idag, (det här var på fredagskvällen) då får jag spela 36 matcher i helgen för då blir jag inbjuden till den här turneringen.” Han trodde ju på allvar att det var för att han var så duktig som han hade blivit inbjuden till den här turneringen. Det var ju såklart bara ett sätt för dem att bjuda in till den här turneringen, om du bara spelar lite mer så kommer du få spela ännu fler matcher för att han skulle bli hooked och han skulle spela ännu mer. Men det kunde inte han fatta som 8-9-åring såklart. Så jag tänker att man skulle ha en märkning för att säga att okej, finns det beroendeframkallande mekanismer? Vi vet ju ändå vissa sådana saker, så vi skulle kunna märka spel med att säga ja, det här finns och det här finns inte. Men kanske hålla kvar att det ändå är roligt. Å andra sidan, vem vill spela fotbollsturneringar om man inte känner sig speciell och att man får vinna och man får vara bäst och man blir uttagen och sådana saker?

ANDREAS - 00:49:25

Jag känner här under samtalets gång att jag inser hur jag har varit en ej perfekt förälder på en väldig massa olika sätt. Men hur ska man kunna vara en bra förebild som förälder när det gäller just skärmar och smartphones och datorer och sånt?

LISA - 00:49:45

Ja men det är en bra fråga tror jag. Den perfekta föräldern kanske inte finns och det är kanske viktigt att säga till och börja med. Jag tror kanske inte att man ska sträva efter perfektion men däremot att få vara en god förebild tror jag är viktigt. Där tror jag tyvärr att vi har ett stort problem att många föräldrar inte är goda förebilder. Jag tycker jag ser det själv i mitt eget flöde på till exempel Facebook att jag tycker att det är föräldrar som exponerar sina barn till exempel med bilder och videos. Inte minst nu i semestertider när många har varit iväg. Jag undrar har de faktiskt bett om barnets tillåtelse? Det är faktiskt förbjudet att publicera bilder på andra människor på sociala medier om du inte har bett om tillåtelse. Det gäller även föräldrar. Det är den första grejen som föräldrar gör misstag tror jag. Att de exponerar sina barn på ett otillåtet sätt på sociala medier. 

En annan sak är ju det här med hur man använder sociala medier. Där tror jag vi är lite unika faktiskt i Sverige att inte ha diskuterat det mer. Åker man på tunnelbanan här i Stockholm till exempel så ser man ju varenda gång en förälder som står och tittar ner i sin telefon och barnet ser inte glad ut. Kanske till och med skriker och föräldrar reagerar inte. Det finns till och med ett begrepp för det, man kallar för technoference. Det vill säga när vår teknik går emot och stör vår interaktion med andra människor helt enkelt. Och det är någonting som framför allt för de små barnen är väldigt viktigt; att man ger barn uppmärksamhet helt enkelt. Och särskilt på en sådan situation när man sitter i en tunnelbanevagn och det står ben överallt och barnet ser ingenting och sitter fastspänd i en vagn. Att man då pratar med barnet och sådana saker. Det är skrämmande att höra nu när jag pratar med sköterskor på barnavårdscentralen till exempel. De berättar att de numera måste prata med föräldrar om att de ska prata med sina barn fast barnet inte kan prata tillbaka. Tidigare så var det helt självklart att man pratar högt med sitt barn. Man pratar högt om vad man gör. “Nu ska vi laga lite mat här” eller “nu ska vi göra det här och det här”. “Oj, kolla ser du fågeln där” om man är ute och går och sådana saker. Föräldrar tydligen gör det här mycket mindre med sina barn nu, och jag tror att en viktig aspekt är att de är fast i sina skärmar. Gå till Vasaparken också och sätt dig vid en lekplats där och titta vid sandlådan. Hur många föräldrar sitter på den här lilla trägrejen runt sandlådan och tittar på sina mobiler istället för att prata med sina barn som leker.

ANDREAS - 00:52:21

Det kan jag tänka mig är väldigt många.

LISA - 00:52:23

Ja och där tror jag vi har ett problem att vi föräldrar måste också… Jag menar - vad ska man göra som förälder? Jo, jag tror att man ska ha regler för när barnet får använda mobiltelefoner. Men de reglerna måste gälla oss vuxna också. Om vi har bestämt att vi inte ska ha mobilen över huvud taget i samma rum när vi äter middag till exempel. Ja, då gäller det ju de vuxnas telefoner också. Så att väldigt många vuxna tycker ju att det här är jobbigt att höra helt enkelt. För det stör deras sätt att vara helt enkelt.

ANDREAS - 00:53:00

Hur stor är chansen tror du att vi verkligen lyckas få till en förbättring på det här när det är så fruktansvärt beroendeframkallande? Alltså både sociala medier och gaming har vi varit inne på. Det är så oerhört många signaler som hela tiden vill att vi ska stirra på den där skärmen.

LISA - 00:53:20

Ja men det är såklart inte så lätt men jag tror ju på riktlinjer från myndigheter, och jag samarbetar nu med Svenska Läkarförbundet för att utveckla just riktlinjer. Och vi vet ju att politiker har gått ut nu också och sagt att vi ska ha riktlinjer från Folkhälsomyndigheten eller var det nu kommer ut. Jag tror att sånt sänder en viktig signal. Det kommer inte att vara så att alla föräldrar kommer att följa de här riktlinjerna till exempel. Men det kommer vara en väldigt viktig signal att som myndighet i Sverige så kommer vi att gå ut med riktlinjer. Det tror jag är ett första steg. Och det som jag också skulle vilja göra som en del av en sån riktlinje det är att man går ut på Barnavårdscentralen. Barnavårdscentralen har ju tack och lov - till skillnad från till exempel socialtjänsten som ju har fått dåligt rykte nu till exempel i vissa invandrargrupper och liknande - men Barnavårdscentralen gillar ju folk fortfarande. Folk går ju till Barnavårdscentralen och de har ju en fantastisk möjlighet att nå ut till alla föräldrar som har riktigt små barn. Kanske till och med innan barnet föds. Och gå ut med information. Hur ska vi tänka kring vår egen skärmanvändning och barnets skärmanvändning? Kan man gå ut så tidigt till alla så tror jag man kan få till en attitydförändring hos ganska många. Och de föräldrar som går i bräschen och som tar till sig de här råden det kommer ju sippra ut via sociala medier till exempel. Jag vet att det också är skillnad mellan Sverige och andra länder. Jag har en kollega i Tyskland till exempel. När vi pratade om det här så… i Tyskland skulle man ju skämmas om man hade gett en skärm till sitt lilla barn. För det anses att då är du en dålig förälder om du gör det. Enligt henne i alla fall så fanns en helt annan attityd. Och de har ju också en väldigt restriktiv hållning vilket blev ett problem för dem under pandemin att de inte använder datorer till exempel i skolan och liknande. Så jag tror ändå att vi kan få till en förändring i attityder kring det här med skärmar. Att det inte bara är positivt utan vi måste reglera det både för våra barn och ungdomar och för oss själva som föräldrar.

ANDREAS - 00:55:20

Är det lite det här kanske att Sverige är världens modernaste land? Har vi fallit lite på eget grepp här kanske?

LISA - 00:55:26

Jag tror att det ligger någonting i det faktiskt. Absolut. Jag tror att vi vilL… det ser man ju väldigt mycket i den här digitaliseringsrapporten från Skolverket. Vi skulle vara bäst på digitalisering. Det var syftet med rapporten helt enkelt. Att vi skulle vara bäst utan att man specificerade varför ska vi vara bäst på digitalisering? Det måste ju rimligtvis vara för att det är bra på något sätt. Men det tog man inte fasta på utan det var digitaliseringen i sig. Att vi ska vara ett föregångsland helt enkelt på digitalisering. Vi ska vara bäst. Utan att se att det kanske har negativa konsekvenser också.

ANDREAS - 00:56:04

Vi backar lite grann till gaming och dataspel. Du har pratat om direkta och indirekta effekter av för mycket spelande. Vad menar du med det?

LISA - 00:56:14

Det är faktiskt ett begrepp som används både på dataspel men även för sociala medier. Och det handlar helt enkelt om vad har vi för effekter av de här digitala medierna? Och dels kan de vara direkta som man säger. Då handlar det främst om innehållet. Vad är det som vi faktiskt exponeras för? Och både direkta och indirekta effekter kan faktiskt vara positiva och negativa. Så om vi tänker oss en negativ direkt effekt så kan det vara så att man exponeras för osunda skönhetsideal till exempel. Och det kan leda till att man får problem med utseendefixering till exempel eller ätstörningar är liknande. Och sen så kan vi då tänka oss att vi har positiva effekter. Om innehållet är bra, om vi får stöd via ett chattforum till exempel, ja men då kan det vara en bra effekt. Och det är alltså innehållet och saker som är direkt kopplat till helt enkelt de digitala medierna. Sen har vi de indirekta effekterna och det handlar om att de här digitala medierna tar tid från annat i vårt liv. Och en negativ sådan effekt är att det kanske tar så väldigt mycket tid att vara på sociala medier så att du inte hinner motionera. Och du kanske inte sover tillräckligt mycket och du kanske inte klarar av ditt skolarbete till exempel. Och det kan ju samtidigt också då vara så att det kan ta tid från någonting dåligt. Vi har ju till exempel sett att killar som gamear kanske inte är ute och slåss på stan i stället eller målar graffiti eller någonting sånt. Eller dricker alkohol för den delen och såna där saker. Så det finns både positiva och negativa effekter. Och det viktiga är väl att man tänker sig att det går åt båda hållen helt enkelt de här effekterna. Så att vi kan ha en viss sårbarhet för olika saker. Vi kanske har problem med skolan och vi kanske börjar gamea och då tar det en massa tid från vårt skolarbete och så blir det ännu sämre. Så att det finns liksom den här.. hela tiden går det runt hela systemet helt enkelt. Så att digitala medierna påverkar vår hälsa, vårt psykiska mående och såna saker. Men vår hälsa och psykiska mående kan också påverka vår risk för att det här blir ett beroende.

ANDREAS - 00:58:32

Samtidigt så tror jag mig minnas att det finns KI-forskare som har visat att det inte nödvändigtvis är så att mycket skärmanvändning leder till sämre fysik. Alltså, att det finns sådana studier som visar att det är inga raka rör liksom.

LISA - 00:58:48

Det är det inte och det är väl det just som vi brukar gå ut med när vi pratar med skolor och lärare och liknande och ungdomar, så pratar vi om den mentala tallriksmodellen. Det är ett begrepp som.. jag jobbar tillsammans med Sissela Nutley som jobbar på en ideell organisation som heter Arts and Hearts och de har använt det här begreppet. Och det handlar om, ja men tänk vår gamla tallriksmodell som vi hade på 70-talet eller när den nu kom. Du måste ha dina grönsaker, du ska ha ditt kött och dina kolhydrater. Ja men på samma sätt ska vi tänka kring vår mentala hälsa helt enkelt. Så att vi kan absolut ha en tårtbit som är gaming, som är dataspel eller sociala medier. Men vi måste också ha en tårtbit som handlar om att vi ska röra på oss och att vi ska göra skolarbetet, att vi ska bara relaxa och göra ingenting och såna saker. Och de här olika tårtbitarna kan se lite olika ut. Vissa kanske vill ha väldigt mycket motion, en jättestor sådan tårtbit och vissa har den mycket mindre. Och vissa kanske har en ganska stor bit av det här med spelande och sociala medier och det kanske kan vara helt okej om du har de andra tårtbitarna också. Men om det blir så att vår tid som vi lägger på digitala medier flödar över och till slut täcker nästan hela tallriken, ja men då mår vi inte bra. Vi behöver de här friskhetsfaktorerna, sömn och motion och socialt umgänge till exempel, för att må bra.

ANDREAS - 01:00:13

I framtiden då, vad skulle du vilja forska om?

LISA - 01:00:17

Det finns väldigt mycket att göra inom det här området tycker jag och det är ju väldigt komplexa samband. Så jag tror vi måste vara lite mer nyanserade. Jag tror en första sak är att vi inte bara kan studera det här med skärmtid. Absolut är det så att om man som förälder ser att ett barn lägger mycket tid på skärmar så kan det absolut vara en riskfaktor. Men för att verkligen förstå vad det är som händer och hur vi ska hjälpa individer som får ett beroende så tror jag att vi måste förstå mycket mer kring vilket innehåll är det som inte är bra. Hur påverkar olika subgrupper? Vi kan inte bara titta på de här populationsbaserade studierna där man har kanske 50 000 individer och ser en jätteliten effekt i vissa studier. Vi måste förstå att, jag menar, vissa kanske till och med har en positiv effekt av det här och vissa kommer ha en väldigt kraftigt negativ effekt. Och om vi bara studerar hela gruppen som helhet så kommer vi aldrig få fram den informationen. Så det tycker jag är viktigt. Vi måste också förstå mer kring motivation. Varför är det som folk också använder sociala medier och dataspel? Och där ser vi ju att vissa individer som använder det som till exempel mer just flykt, de verkar ha en större risk att hamna i beroende än om man använder det för att förstärka redan existerande sociala relationer till exempel och liknande. Så det är en viktig sak. Sen skulle jag faktiskt vilja också gå in mycket mer på ett tidigt stadium och försöka just utbilda föräldrar kring de här sakerna. Prata med dem, få till en attitydförändring och gärna redan under graviditeten. Personer som snart ska bli föräldrar, jag tror att de är den gruppen som söker mest efter kunskap om olika saker om just barnet. Hur ska jag bli den perfekta föräldern till exempel? Det finns ju en uppsjö av olika tidningar och sådana saker som man läser. De är väldigt mottagliga för information och om man då kan få in information i ett tidigt stadium där man funderar kring det här, både sin egen skärmanvändning och hur man ska sedan göra med sitt barn så tror jag att det skulle vara en väldigt viktig aspekt helt enkelt att studera vidare.

ANDREAS - 01:02:27

Det är bra att vara med i poddar och prata om det också.

LISA - 01:02:29

Det är bra att vara med i poddar och prata om det. Jag tycker att det är en viktig aspekt att försöka nå ut i poddar, i media och liknande. Det här har varit en jätteintressant diskussion. Det är ju sällan jag får breda ut texten så här mycket tyvärr. Så jättekul att få vara här.

ANDREAS - 01:02:46

Tack för att du kom.

LISA - 01:02:47

Tack