Transkribering av #165: Vad är aneurysm?

ANDREAS

Anders Franco Cereceda är överläkare i toraxkirurgi vid Karolinska universitetssjukhuset och professor vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi, Karolinska Institutet. Hans forskargrupp utgår från kliniska problem där målet är att förbättra vården av patienter som behöver toraxkirurgi. Projekten innefattar allt från forskning på gen och stamcellsnivå till utvärdering av avancerade kirurgiska tekniker. Och din första fråga till Anders Franco Cereceda var, vad är ett aneurysm?

ANDERS

Ja, ett aneurysm är en förstoring och en vidgning av som regel ett kärl i kroppen. Det kan sitta på lite olika ställen i kärlträdet, men det vanligaste är att man har ett aneurysm i stora kroppspulsådern och ibland så har man det också i hjärnans kärl. Men det absolut vanligaste är att det sitter i stora kroppspulsådern. Och ett aneurysm betyder då att kärlet vidgar sig definitionsmässigt till ungefär 50 % mer än det som anses vara det normala. Så att ett kärl som långsamt eller ibland snabbt vidgar sig bildar ett aneurysm som ser ut som ett bråck ungefär. Det kan ju se ut lite olika. Antingen så har man ett lokalt eller också så är det ett ganska generellt aneurysm som gör att hela kärlträdet som berörs är förstorat. Men oftast så är det lokaliserat.

CECILIA

Men varför är det just på de här ställena? Jag tänker att det skulle kunna vara var som helst i kärlträdet i kroppen så att säga.

ANDERS

Det kan man tro, men framförallt så är det de stora kärlen som transporterar blod. Där man får effekter av högt blodtryck, av arterioskleros, det vill säga åderförfettning. Där olika livsstilsfaktorer spelar in, som till exempel rökning. Det är de här stora kärlen med transportfunktion och där trycket är högt som påverkas framförallt. Och då blir det till stor del stora kroppspulsådern som drabbas.

CECILIA

Kan det här vara medfött eller är det någonting som man förvärvar, som bildas?

ANDERS

Det där är ju väldigt olika. Man kan få aneurysm i stora kroppspulsådern, aortan, som är det som jag ägnar mig åt, av många olika skäl. Dels så finns det de som är ärftliga och medfödda. Det finns de som man föds med, men som inte nödvändigtvis är ärftliga. Och sen finns det de som man förvärvar på olika sätt. Om man tittar på de medfödda så finns det en del olika genetiska komponenter som är involverade. Att man saknar delar av gener eller att gener fungerar sämre eller annorlunda. Det kan vara så att man föds med andra missbildningar i hjärtat som leder till att man får aneurysm i stora kroppspulsådern. Och så har vi de som inte är ärftliga eller medfödda. Det kan vara på grund av högt blodtryck, av ateroskleros, åderförfettning. Man kan ha inflammation eller infektion i sin aorta som ger aneurysm. Det kan också vara så att man har varit med om någon skada på aortan, till exempel vid bilkörning och krockat och fått ratten i bröstet som kan generera ett aneurysm. Så det finns ganska många olika anledningar till aneurysm.

CECILIA

Du nämnde aortaaneurysm som du är särskilt intresserad av. Det kallas också pulsåderbråck.

ANDERS

Ja, det är stora kroppspulsådern, det är aortan. Det vi på toraxkirurgen ägnar oss åt är framförallt den del av aortan som ligger i bröstkorgen. Stora kroppspulsådern utgår från hjärtat, från aortaklaffen som pumpar ut blodet från vänster kammare upp genom aortaklaffen och ut i kroppspulsådern. Den svänger runt i en båge och går ner i nedre delen av bröstkorgen och fortsätter ner i buken. När vi kommer ner till buken är det kärlkirurgi som tar hand om den biten. Men vi tar hand om den bit som ligger i bröstkorgsområdet när man är på toraxkirurgen. Så det är lite uppdelat på det sättet.

CECILIA

Hur kommer det sig?

ANDERS

Ja, historiskt och att det ofta är associerat med andra sjukdomar i hjärtat som gör att man behöver ha den kompetensen som krävs för att kunna operera hjärtat. Kärlkirurgerna har annan kompetens vad gäller bukorgan och cirkulationen i till exempel benen. Så det är uppdelat på det sättet. Att det har blivit en specialisering på de olika områdena.

CECILIA

Om någon kommer in akut, är det uppenbart då var exakt det är?

ANDERS

Man kan säga så här att om man kommer in akut då är det som regel väldigt allvarligt. Det vanligaste är att man på något sätt ändå känner till att man har ett aneurysm vad gäller buken. För där screenar vi alla män över 65 år och det är vanligare att man har ett aneurysm i buken än i bröstkorgen. I bröstkorgen så upptäcker vi det ibland i samband med andra utredningar av hjärtproblem. Och ibland så kommer man in akut. Och när det är akut i bröstkorgsaortan, då är det väldigt bråttom. För att få problem där blir väldigt farligt.

CECILIA

Ja, för att just pulsåderbråck där i bröstkorgen är väl extra allvarligt om man jämför alla de här olika?

ANDERS

Ja, det är farligt därför att vi vet att har man väl börjat utveckla ett åderbråck i bröstkorgsaortan så finns det en tendens till att det fortsätter att växa. Och när det når en viss gräns, då blir det väldigt farligt för att då kan man antingen spricka rakt av, rupturera och det är förenat med omedelbar död.  Det andra farliga som kan hända är att man får det som heter en aortadissektion. Och en aortadissektion det betyder att de tre lager som finns i aortaväggen börjar splittra upp sig. Och det är också ett ytterst akut tillstånd som i ungefär 50% av fallen leder till omedelbar död. Och av de som vi hinner operera så kommer någonstans mellan 5 och 10% dö i samband med eller strax efter operationen. Så det är ett väldigt allvarligt tillstånd att få en aortadissektion. Så då ska man fort till sjukhuset.

CECILIA

Men hur många är det som drabbas av det där allvarligaste då?

ANDERS

Ja, ska man titta på hela populationen i Sverige så kan vi räkna med att aortaaneurysm totalt finns hos ungefär 100 000 personer. Men då är huvuddelen av dem i bukaortan som är mindre farliga. Där kan man kanske räkna med en 75% av aneurysmen. I bröstkorgsaortan så har vi de resterande 25% och av dem så kommer någonstans mellan 500 och 1000 personer om året att drabbas av en dissektion eller i värsta fall en ruptur. Av de cirka 25 000 som har en bröst-aortaaneurysm. Så det är en inte helt obetydlig grupp patienter. Den är företrädesvis hos lite äldre patienter från 50 år och uppåt. Och det är också en övervikt för det manliga könet att ha det här.

CECILIA

Du sa att ni screenar för buken. Men hur upptäcker man en aortaaneurysm i bröstkorgen?

ANDERS

I buken kan man göra det ganska enkelt genom att göra ett ultraljud. Det är en snabb och ofarlig undersökning som ger jättebra svar. Och det är därför vi har ett screeningprogram i större delen av Sverige. Men vad gäller bröstkorgsväggen så är det svårare att se aortan. Och då måste man ta till lite mer avancerade undersökningar, framför allt datortomografi. Och där har man då valt att inte börja screena patienter därför att det genererar mycket strålning om man ska göra datortomografi på många. Och då kan det förstås leda till att patienter utvecklar cancer. Så det är svårare att upptäcka det i torakalaortan. Och det är förstås en av utmaningarna som vi har också. Hur ska vi hitta de här patienterna?

CECILIA

För man märker inte av det på något sätt?

ANDERS

Nej, det är det som är så otäckt. Oftast har man inga symptom alls innan det spricker eller dissekerar. Och då är det väldigt allvarligt och väldigt akut. Får man en dissektion så brukar man säga att 50% dör omedelbart och sen dör 1% i timmen. Så man måste snabbt till sjukhus för att opereras.

CECILIA

Om man då får en aortadissektion eller aortaruptur, hur vet man att det är det som har hänt?

ANDERS

Vad som händer är att man får omedelbart väldigt kraftig smärta i bröstkorgen. Smärtan sprider sig framförallt ut i ryggen. Man blir nästan direkt påverkad hemodynamiskt, det vill säga att man blir påverkad blodtrycksmässigt och hjärtmässigt. Man kan bli yr, man kan svimma av, man kan få bortfallssymptom neurologiskt direkt om det vill sig illa. Det är av den karaktären att när man väl får det och hinner kontakta sjukvård så gör man det i princip på en gång. Det är väldigt sällan man får en dissektion utan att hinna förstå att det är något väldigt allvarligt. Får man en ruptur däremot, då dör man i princip omedelbart för då blöder man ut i kroppen. Då försvinner blodet från kroppspulsådern ut i thorax-området, alltså ut i lunghålorna eller i buken om det skulle vara så. Så att man märker det på det sättet. Men det är då väldigt svårt att märka det innan att man har en sådan här förstoring, ett aneurysm. Det är det som är lite otäckt just med stora kroppspulsådern. Det finns utrymme att expandera på. Man har väldigt lite symptom. Så det är ett problem vi har att vi skulle gärna vilja hitta något sätt att kunna diagnostisera det här på innan. Att kunna hitta de här problemen innan det blir så allvarligt att man måste akutopereras.

CECILIA

Okej, man får jätteont och det är direkt uppenbart att det har hänt något väldigt allvarligt och man faller ihop ganska snabbt. Men om man då har anhöriga bredvid sig, är det något särskilt som de skulle kunna se som oj, det här verkar vara just det?

ANDERS

Nej, det är väldigt svårt att säga. Man kan ju ramla ihop och bli dålig av andra saker. Men det är klart att om man får ont över bröstkorgen och mår ytterst dåligt, då ska man ringa ambulans på en gång.

CECILIA

Ja. Så när då de patienterna kommer in, vad händer då?

ANDERS

Då kommer de in till akuten och då måste man förstås ställa diagnosen för det kan vara andra saker. Man kan ha lungembolier, det vill säga proppar i lungorna. Man kan ha utvecklat en hjärtinfarkt som ger de här symptomen. Och det andra alternativet är att man har en aortadissektion. Så man går som regel på en undersökning, antingen direkt på en kranskärlsröntgen eller en datortomografiundersökning. Och då uppdagas då diagnosen och är det då en dissektion, då skickas man direkt vidare till en toraxkirurgisk klinik där man kan ta hand om det. Och då är det bråttom, för det måste åtgärdas på en gång. Så det är akuta operationer alltid. Det bryter de operationsprogram som ligger, för det finns i princip ingenting mer akut än det här. Så det måste åtgärdas på en gång.

CECILIA

Hur många sådana har du gjort?

ANDERS

Åtskilliga. Jag har ju hållit på ett tag, 30 år i toraxkirurgi, så det har blivit ganska många. Vi gör på Karolinska någonstans mellan 50 och 75 sådana här om året. Och det är de seniora kirurgerna som gör den här typen av operation, för det är en stor operation och en potentiellt farlig operation också.

CECILIA

Och vad är det man gör när man opererar? Syr ihop eller?

ANDERS

Ja, då byter man ut den delen som behöver bytas ut. Man kopplar in patienten på en hjärt-lugnmaskin, man kyler som regel patienten till 20-28 grader och stänger av hela cirkulationen i kroppen. Och sen tar man bort den sjuka delen av aorta och lappar ihop det som behöver lagas med ett syntetiskt graf, en tub som man sätter i, som regel den uppåtstigande delen av kroppspulsådern där de flesta dissektionerna finns. Ibland så behöver man byta aortaklaffen och ibland så behöver man åtgärda kärlen som utgår från själva aortabågen som är den del som fortsätter efter den uppåtstigande delen där aortan svänger av. Och då byter vi ut hela den biten till syntetiskt graf och ibland en ny aortaklaff också.

CECILIA

Och sen när den här patienten vaknar, minns de då vad som har hänt innan?

ANDERS

En del kommer ihåg att de har blivit väldigt dåliga men det är ganska varierande hur mycket man har upplevt och hur fort allting har gått och hur man reagerar efteråt. Men som regel så ligger man kvar på intensiven några dagar innan man kommer till vanlig vårdavdelning och sen följs man upp enligt särskilda program efter det här. Men det är en stor och akut operation som det tar en viss tid att återhämta sig från. Det är också så att det är förknippat med en del risker med operationen förstås. Alla överlever inte operationen tyvärr. En del får en stroke och ibland så vet vi inte om att man har fått stroken redan innan för patienter kommer till oss medvetslösa också som vi opererar i sådana här akuta lägen. Så det är lite olika hur det ser ut efteråt. Men det största vi gör toraxkirurgiskt och kirurgiskt överhuvudtaget skulle jag vilja säga för att det är en stor operation, det är en öppen operation. Man öppnar upp hela bröstkorgen och man byter ut stora delar. Så att det är ett stort ingrepp som patienten får vara med om.

CECILIA

Du har ju varit inne lite på prognosen att det blir bättre ju snabbare man kommer i vård. Kan du säga något mer om hur prognosen ser ut?

ANDERS

Det är ju så att om vi känner till att patienten har en förändring i aortan då följer vi den och när den når en viss storlek den här vidgningen och aneurysmet så väljer vi att operera profylaktiskt om vi kan. Och då är ju förstås förutsättningarna mycket bättre, man gör det i ett lugnt skede. Man vet precis vad man ska göra och kan optimera patienten inför operation. Prognosen efteråt är relativt god. Den är lite beroende på vilken typ av aneurysm man har och varför man har sitt aneurysm. En del behöver byta andra delar av aortan i ett senare skede. Och de följs då, de flesta av patienterna, i många år också efter en sådan här operation. När det gäller akuta läget så är det primära att få patienten att överleva. Sen kan man behöva komma tillbaka och komplettera med ytterligare operationer. Men det är lite annorlunda. Det akuta läget är alltid sämre att vara i. Och resultaten är förstås bättre när man opererar i ett lugnt läge innan det har hänt någonting allvarligt. När man i lugn och ro kan byta ut en del av aortan som är vidgad och som behöver få en ny del.

CECILIA

Men i det fall, när du säger att ni vet om att det finns ett aneurysm, har ni upptäckt det av slump då?

ANDERS

Ibland upptäcks det av slump. Att patienten har sökt för någonting annat och så har man gjort en lungröntgen och man tycker det ser konstigt ut och så går man vidare och gör en datortomografi eller ett ultraljud på hjärtat och ser att det är någonting konstigt. Och så drivs utredningen vidare. Ibland så har vi hittat det därför att patienten har en ärftlighet, att föräldrar eller syskon har drabbats av det här och vi vill titta om det finns. Ibland så kommer patienterna in, och det är inte helt ovanligt ska jag säga, med att de har fel på sin aortaklaff. Och när vi då börjar utreda så ser vi att de också har förändringar på sin kroppspulsåder. Och det gäller framförallt en missbildning som man kan ha på sin aortaklaff som heter bikuspid aortaklaff, en tvådelad aortaklaff. Den ska normalt sett vara tredelad, trikuspid då. Men ungefär en till en och en halv procent av alla människor i Sverige föds med en tvådelad aortaklaff, en bikuspid aortaklaff. Alltså ungefär 150 000 svenskar har en sådan klaff.

Och av dem så kommer kanske 50% att behöva opereras för sin klaff som blir sjuk och sin aorta som vidgar sig. Så det är väldigt vanligt och det var så hela mitt intresse startade för det här, att den bikuspida klaffen som är väldigt överrepresenterad bland toraxkirurgiska och hjärtkirurgiska patienter och då associerad till den här vidgningen av stora kroppspulsådern. Men det är en medfödd förändring som man har och det vet vi nu. Det visste vi inte då när jag började med det här. Så det är någonting som vi har lärt oss.

CECILIA

För att jag tänkte på det här med vem som drabbas och vad det finns för riskfaktorer.

ANDERS

Det är en riskfaktor att man föds med en sådan här klaff som delvis är ärftlig men det kan också komma utan att man har någon ärftlighet, det vill säga några föräldrar som har det. Det är en riskfaktor med en bikuspid aortaklaff. Det är en riskfaktor att man röker. Det är en riskfaktor att man har högt blodtryck. Det är en riskfaktor att man får inflammation eller infektion i sina kärlväggar. En gång i tiden var faktiskt syfilis en väldigt vanlig orsak till aortaaneurysm. Det finns ju nästan inte längre men det var väldigt vanligt förr i tiden. Sen finns det lite mer udda saker som kan göra att man får aneurysm, till exempel kokainmissbruk. Och det händer någon enstaka gång att vi kan ha unga personer som missbrukar kokain som utvecklar hjärtproblematik och aortaneurysm som måste opereras. Så det kan vara olika anledningar till att man får det här.

CECILIA

Men den här medfödda biskupid aortaklaff, hur upptäcks den? Är det att man alltid kollar på barn?

ANDERS

Nej, det gör man inte. Utan det ger sig till känna om man får problem med klaffen. Och det är lite tursamt i det här att en klaff som blir antingen förträngd eller börjar läcka, den ger kardiella symptom. Och om man då hittar att den är bikuspid så finns det anledning att gå vidare med vidare utredning av aortan. Så klaffen ger symptom, vilket är tursamt. Men inte alla klaffar. Och en del har välfungerande tvådelade klaffar men ändå problem med stora kroppspulsådern. Så det finns någon genetisk komponent där tror vi också.

CECILIA

Men du säger kardiella symptom?

ANDERS

Ja, man orkar inte gå upp i trappan och man kan inte vara med på gympan och man känner av att man blir trött och tagen.

CECILIA

Visst är det så att även gravida kan drabbas?

ANDERS

Ja, gravida kan drabbas och det är ett ganska lurigt förlopp om man får säga så. För att gravida som kommer in med bröstsmärtor, om man har det, då finns det i princip tre olika diagnoser man måste tänka på och sjukdomstillstånd. Det ena är om man har proppar i lungorna. Det andra är om man har utvecklat en hjärtinfarkt. Och det tredje riktigt farliga som kan hända är att man får en aortadissektion. Det är ett ovanligt tillstånd förstås men det händer faktiskt. För ett antal år sedan opererade jag själv en ung kvinna som kom in under en graviditet. Barnet var i vecka 34 ungefär. Vilket betyder att det är viabelt om man tar ut barnet först, vilket man gör i ett sådant läge.

CECILIA

Kejsarsnitt då?

ANDERS

Man snittar barnet. Då tog vi dit gynekologkollegorna som snabbt tog ut barnet. Och sen kunde vi operera kvinnan och rädda henne till livet också. Om barnet inte är viabelt, då måste man, det vill säga om det är tidigare än vecka 24-25, så måste man först rikta in sig på att rädda mammans liv. Och då är det stor risk att barnet inte överlever. Men i det här fallet gick det väldigt bra. Både barn och mamma överlevde. Och det där är nu ett antal år sedan och jag har faktiskt fortfarande kontakt med mamman och barnet. Vi skriver ibland en liten hälsning och jag får höra hur det går för lilla flickan, som har fått reda på hur hela den här historien utvecklade sig så positivt. Så det är ett väldigt roligt minne för mig och ett fantastiskt minne även för dem förstås.

CECILIA

Men hon är inte döpt efter dig?

ANDERS

Nej, hon är döpt efter Thorax. Så hon fick heta Tora.

CECILIA

Okej, men ibland går det inte lika bra?

ANDERS

Nej, ibland kan det vara så att man kommer in och det är svårt att ställa rätt diagnos. Man ser ingenting utan skickar hem patienten och då kan det till och med gå så illa så att man faktiskt inte överlever. Och det riktigt tragiska i de fallen är att det är en ung kvinna som dör och hennes barn dör då också. Och det är nog bland det värsta man kan råka ut för. Både som patient och anhörig och som behandlande doktor. Dessbättre har jag inte själv varit med om det, men det händer faktiskt ibland.

CECILIA

Berätta mer om forskningen då. Du har forskat om det här länge.

ANDERS

Ja, det började för nästan 20 år sedan när vi stod och opererade mycket klaffar och vi var flera kollegor som diskuterade varför så många patienter har en sådan här tvådelad klaff. På den tiden så visste vi väldigt lite om den tvådelade klaffen och man trodde att det var en infektiös process som hade gjort att den var tvådelad. Men den var väldigt överrepresenterad. Om den finns hos en procent av befolkningen, varför är över 50 procent av våra patienter bikuspida klaffar som vi opererar? Då satte vi igång och fundera på det där och tillsammans med kollegor både från kardiologen, från klinisk fysiologi och toraxkirurgkollegor, så satte vi ihop en grupp som sa att vi ska titta på det här. Vi hade ganska stora ambitioner i början. Vi sa att vi först ska titta på 600 patienter som vi opererar och sedan ska vi titta på ytterligare 3000 patienter. Vi ska samla vävnad och vi ska samla blod och kliniskt material, kliniska data, undersökningsdata och göra det här som ett riktigt stort projekt. Det har vi hållit på med nu under en lång tid.

CECILIA

Så vad skulle du säga är de viktigaste upptäckterna?

ANDERS

Ja, jag skulle vilja säga att det har påverkat dels hur vi följer patienter både före och efter operation. Vi är mycket noggrannare med vissa typer av patienter än med andra. Vi har utvecklat mer skonsamma operationstekniker. Vi kanylerar till exempel, alltså kopplar in på hjärt-lugnmaskin på andra sätt nu än tidigare. Vi sparar oftare klaffar som vi kan spara och reparera och bibehåller hos patienten. Vi är mer extensiva, det vill säga vi opererar mer och större delar av aortan oftare, därför att vi vet vilka delar som kommer att bli sjuka i framtiden. Och vi har andra uppföljningsprogram beroende på vilken typ av klaff och vilken typ av aneurysm som man har. Så det är det rent kliniska. Sedan har vi lärt oss massa prekliniskt med, för vi arbetar translationellt med de här problemen. Och vi vet mycket mer om mekanismerna varför man får de här aneurysmerna, vad som händer i kärlväggen hos olika typer av patienter. Så vi har lärt oss väldigt mycket om aneurysm och vi har lärt oss väldigt mycket om klaffsjukdom i det här.

CECILIA

Ja, och det har också kommit till direkt nytta verkar det som.

ANDERS

Ja, det har det. Det är det som är så roligt att vi har lärt oss och vi har kunnat omvandla kunskapen till att vara till nytta för patienten med bättre resultat, bättre kontroll. Och det är ju det som är meningen med forskningen, att det ska komma patienten till godo.

CECILIA

Vilka har utmaningarna varit då?

ANDERS

Ja, första utmaningen var ju förstås att när man lägger upp sådana här långa och stora projekt så måste man kunna finansiera det på något sätt. Och om man tittar på sådana här konventionella sätt att få pengar, Hjärt-Lungfonden, Cancerfonden, Vetenskapsrådet och så, så får man det för några år i taget. Men det här var redan från början ett väldigt långt projekt som vi visste skulle ta många år. Så finansieringen var en utmaning. Så att i början på planeringen så satte jag mig och skrev brev till olika personer med finansiella förutsättningar för att kunna hjälpa till. Och en av dem som då sa ja till att backa upp oss var Fredrik Lundberg. Och jag kände inte Fredrik Lundberg, men jag skrev ett brev till honom och jag skrev ett brev som sagt till många andra. Men Fredrik Lundberg ville träffa mig och oss och gick in redan från början med mycket pengar och framförallt ett väldigt stort engagemang. Vi har varje år någonting som heter Lundbergsymposiet och det har vi haft nu i 15 år och han kommer varje år och lyssnar och deltar i det. Han har finansierat oss med väldigt mycket pengar som har regelbundet givits oss i fem olika omgångar under alla de här åren. Så det är en väldig långsiktighet hos honom också, vilket har varit jättebra och gett en stabilitet i att kunna driva det här projektet. Det är också så att de första två åren publicerade vi inte ett enda arbete på det här. Och hade man gått till Hjärt-Lungfonden och sagt att vi vill ha mer pengar men vi har inte publicerat någonting alls så hade de kanske tvekat. Men Fredrik Lundberg har aldrig tvekat och jag tycker det känns väldigt bra för att det har nu lett till väldigt mycket. Så det har funnits en långsiktighet som vi är väldigt tacksamma för i forskargruppen att han har hjälpt till med.

CECILIA

Det är någonting som många forskare efterfrågar.

ANDERS

Ja, verkligen. Det borde vara mycket mera så rent allmänt.

CECILIA

Eftersom forskning tar väldigt lång tid.

ANDERS

Ja, precis. Ibland så hittar man någonting över en natt. Visst, det händer också. Men det mesta av forskningen tar många år att komma fram till det man sen vill kunna använda kliniskt. Och det här är en sådan typ av projekt.

CECILIA

Men han hade ingen personlig erfarenhet av det här?

ANDERS

Nej, ingen alls. Jag hade ingen relation alls till honom och inte till alla de som sa nej heller. Men det var väldigt lyckosamt och vi är väldigt tacksamma över det. Och det är Karolinska Institutet också som har gjort honom till hedersdoktor här för något år sedan.

CECILIA

Vilka forskningsfrågor ligger framöver här som inte är lösta ännu?

ANDERS

Vi skulle väldigt gärna vilja veta mer i detalj vad som ger den här bikuspida aortaklaffen. Det vore fantastiskt om vi kunde hitta någon slags markör för den. Om det fanns någonting i ett blodprov eller i utandningsluft eller vad det nu kan vara där man kan säga att patienten har en bikuspid klaff för då kan man gå vidare och titta mera noggrant på aortan till exempel. Vi skulle också vilja veta mer om de molekylära mekanismerna både bakom aneurysm och den här bikuspida klaffen så att man kanske kan behandla det innan problemen uppstår. Och sen förstås så skulle man ju vilja veta, alla som har ett aneurysm kommer inte att dissekera eller rupturera. Många gör det när man blir tillräckligt stor, men många får också problem fast de är mindre än det vi tror egentligen är gränsen för att behöva opereras. Och vi skulle gärna vilja hitta vilka det är som är i farozonen. Hur ser aortaväggen ut hos dem och finns det någon markör för det som vi kan hitta på något sätt? Det vore väldigt bra. Av de här någonstans mellan 500 och kanske 1000 patienterna som insjuknar med aortadissektion eller aortaruptur så dör ju en stor del. Och kunde vi förutsäga vilka det är som kommer att drabbas av det så skulle vi kunna undvika det. Så det vore fantastiskt.

CECILIA

Jag föreställer mig att det skulle kunna vara någonting med att kärlväggen har en annan struktur. Har ni sett något sådant?

ANDERS

Det är precis så som det är. Den är anlagd annorlunda och utvecklas annorlunda. Och antingen så kan det vara genetiskt, som till exempel vid den bikuspida klaffen. Eller också kan det bero på att den utvecklas annorlunda i samband med att man får en arterosklerossjukdom, till exempel en åderförfettning. Eller att den försvagas av rökning till exempel eller högt blodtryck. Att den då förändrar sin uppbyggnad och att man sätter igång andra processer i kärlväggen. Och att man då skulle vilja kunna bryta dem så att kärlväggen fortsätter att vara stark.

CECILIA

Jag läste någonstans att du beskrev ditt jobb som världens bästa. Jag trodde att det var jag som hade världens bästa jobb.

ANDERS

Ja, allt är relativt.

CECILIA

Men varför tycker du om ditt jobb?

ANDERS

Jo, det är väldigt spännande och det är väldigt roligt med kirurgi rent allmänt. Men det som gör jobbet till världens bästa jobb tycker jag är, och det gäller tror jag många som arbetar i sjukvården, att ansatsen är ju att hjälpa människor. Att hjälpa människor som kommer och ber om hjälp därför att de är sjuka. Och jag har svårt att se någonting mer belönande för en själv. Att kunna hjälpa andra. Jag tycker det är ett fantastiskt privilegium. Vilket förtroende! En sjuk människa kommer till mig och vill ha hjälp. Det finns ju inget större.

CECILIA

Men just den här sjukdomen som du försöker hjälpa patienter från. Den är ju väldigt allvarlig och leder inte så sällan till döden där du inte kan hjälpa. Hur känns det då?

ANDERS

Det är klart att det är jobbigt, men om man vet att man har gjort sitt bästa och man har tagit situationen på allvar och försökt hjälpa till och nu arbetar jag på en klinik och på en institution som verkligen anstränger sig och som presterar väldigt bra också. Så kan man ändå finna en viss förtröstan i att vi har gjort vad vi har kunnat. Och ibland så går det inte. Det tillhör ju tyvärr också verkligheten. Men desto roligare när det går. Och även om det ibland inte går så kan man i alla fall visa sin medmänsklighet och försöka hjälpa till och ta hand om både patienten så länge det går och patientens anhöriga och omgivning. Så det är ett stort privilegium. Jag tycker det är fantastiskt själv. Kan inte tänka mig något annat.

CECILIA

Men jag bara funderar på om man har särskilda egenskaper när man jobbar som thoraxkirurg. Alltså att man kanske behöver vara ganska lugn eller?

ANDERS

Ja, det är nog bra om man är det. Absolut. Och man ska nog tycka om ett visst mått av hantverk för det är också ett manuellt arbete även om man säger att med kirurgi sitter 90 procent i huvudet och 10 procent i händerna. Så att man inte ska göra sig några illusioner kanske. Men det är klart att man måste kunna bibehålla lugnet i väldigt speciella situationer. Och det gäller all typ av hjärtkirurgi och all typ av stor kirurgi. Och i synnerhet när man inte riktigt vet vad som väntar. För så är det ibland också. Man öppnar upp en patient och det kan finnas andra saker också. Och det kan vara någonting annat än vad man tänkte sig. Så det är klart att man måste ha ett visst mått av tålamod och lugn i det man gör.

CECILIA

Tycker du att det är något som vi inte har pratat om?

ANDERS

Nej, egentligen inte. Jag tycker att man inte ska gå omkring och oroa sig över att man har ett aneurysm. Om man har släktingar som har råkat ut för att ha aneurysm eller blivit opererade för en dissektion eller hjärtproblematik så kan man alltid prata med sin doktor om det finns anledning att titta på det. Det finns ändå en viss ärftlighet i flera av de här tillstånden. Det ska man inte dra sig för att göra. Men man ska inte gå omkring och oroa sig i onödan. Det tycker jag inte.