Sväljstörningar (dysfagi)

Sväljning innebär att föda och dryck transporteras från mun till magsäck. Sväljning och andning sker i samma ”kanal”, mun – svalg, och behöver därför ske säkert och effektivt: max ca 1,5 sek är luftvägarna stängda och andningen pauserad, för att saliv, dryck och mat inte ska hamna i luftvägarna.

Svårigheter att tugga, äta och svälja (dysfagi) förekommer vid medfödda eller förvärvade sjukdomstillstånd som påverkar strukturer, motorik och känsel i munhåla och svalg, eller som en följd av det naturliga åldrandet (presbyfagi). Det biologiska åldrandet medför bland annat minskad muskelmassa och muskelsvaghet (sarkopeni), förändringar i salivproduktionen vilket påverkar sväljningen. Med stigande ålder blir det vanligare med s k multisjuka äldre – eller sköra äldre – d v s äldre individer som har flera olika sjukdomar vilka påverkar tuggning, sväljning och ätande.

Vanliga sjukdomar som medför dysfagi är stroke och tramatiska hjärnskador, neurologiska sjukdomar (Parkinsons sjukdom, multipel skleros – MS, amyotrofisk lateralskleros – ALS, Huntingtons sjukdom, muskeldystrofi/dystrofia myotonica, myastenia gravis m fl), tumörer i huvud-halsområdet och kronisk obstruktiv lungsjukdom. Dysfagi förekommer hos personer med respiratoriska sjukdomar eller infektionssjukdomar och är vanligt hos patienter på intensivvårdsavdelning (IVA). Avsaknad av tänder eller användning av tandproteser (bryggor, implantat, proteser) påverkar förmågan att tugga och bearbeta maten i munnen. Likaså har ofta personer med muntorrhet eller avvikande salivproduktion svårare att bearbeta och förflytta mat i munnen samt att uppleva smaken på dryck och mat.

Dysfagi ökar risken för undernäring, uttorkning och luftvägskomplikationer (kvävning, lunginflammation). Det är därför viktigt att identifiera tidiga tecken på dysfagi och hantera dem tidigt. Att vara beroende av hjälp och assistans vid måltid (t ex matning) ökar risken för dessa komplikationer ytterligare. Kunskap om dysfagi och rutinmässig observation och screening av sväljning/dysfagi hos vårdpersonal på alla vårdnivåer inom sjukvård och kommunal omsorg och personliga assistenter är därför viktigt. Kunskap om hur rekommendationer tillämpas och om betydelsen av olika insatser vid dysfagi är också av största vikt, såväl med tanke på säkerhet som livskvalitet. Eftersom dysfagi ofta varierar med allmäntillståndet (t ex mer besvär på eftermiddag-kväll eller vid smärta och trötthet), behöver individer med dysfagi följas upp (ibland ofta), så att rekommendationerna för ett säkert ätande kan uppdateras.