Utvecklingsrelaterade svårigheter med tal, språk och kommunikation

Logopeder arbetar med barn, ungdomar och vuxna som har medfödda svårigheter med tal, språk och kommunikation, och från skolåldern och uppåt även svårigheter med läsning och skrivning. Dessa svårigheter kan kallas för ”utvecklingsrelaterade”, det vill säga de uppstår tidigt i utvecklingen, ofta med en genetisk grund, och de förändras också med utveckling och över tid.

Logopeder arbetar med både utredning, diagnosticering och insatser för att hjälpa personer med utvecklingsrelaterade svårigheter att kommunicera bättre och öka delaktighet i till exempel förskola och skola.

Talstörning

En talstörning innebär uttalssvårigheter som är oväntade för åldern, och kan ha olika orsaker. Den vanligaste orsaken är svårigheter med fonologi, språkets ljudsystem, som leder till uttalssvårigheter. Många barn har också svårt med artikulation av enstaka språkljud (som till exempel R och S). För de flesta av dessa barn så kan träning hos logoped och hemövningar göra att uttalssvårigheterna inte kvarstår efter lågstadieåldern.

En talstörning kan också bottna i motoriska svårigheter, såsom vid dysartri eller taldyspraxi. Det innebär svårigheter att koordinera och styra de muskler som är inblandade i produktionen av tal. Sådana svårigheter kvarstår ofta längre genom livet, även om mycket och intensiv träning kan hjälpa. Talstörningar kan också bero på medfödda strukturella eller neurologiska avvikelser som till exempel gomspalt, dövhet/hörselnedsättning, cerebral pares och olika syndrom. Ibland blir en viktig insats här att erbjuda alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) för att personen ska kunna göra sig förstådd.

Talflytstörning

Talflytstörningar förekommer hos både barn och vuxna. I talflytsstörningar ingår stamning och skenande tal. Stamning kännetecknas av ofrivilliga och upprepade förlängningar eller avbrott i talet. Skenande tal innebär att taltempot ibland blir väldigt snabbt (så kallade talruscher) och ofta blir artikulationen otydlig. Ibland förekommer både skenande tal och stamning samtidigt.

Språkstörning

En utvecklingsrelaterad språkstörning innebär att en person inte utvecklar sitt eller sina modersmål som förväntat och finns hos 6-8% av befolkningen. På engelska används begreppet DLD (Developmental Language Disorder) när språkstörning är den främsta orsaken till svårigheter med språk och kommunikation. Språkstörning yttrar sig som problem med till exempel grammatik, ordförråd, förmågan att berätta eller förklara och brister i språkförståelse, och ofta även med att anpassa språket till olika situationer (pragmatik). Ofta börjar ett barn med språkstörning prata senare och språket utvecklas långsammare jämfört med jämnåriga. Ibland kan svårigheterna dock inte bli tydliga förränn de språkliga kraven ökar, till exempel i skolan.

Språkstörning kan förekomma som enda svårighet, men förekommer ofta tillsammans med andra tillstånd. Det är mycket vanligt att ha DLD och ADHD samtidigt och hos yngre barn är det också vanligt att ha både talstörning och språkstörning samtidigt. Språkstörning kan också förekomma vid andra tillstånd som i sig också påverkar språk- och kommunikation som intellektuell funktionsnedsättning, autism, och/eller hörselnedsättning.

Läs- och skrivsvårigheter

Har man en språkstörning så leder det till läs- och skrivsvårigheter, eftersom skrivet språk bygger på samma språkliga grund som talspråket. En språkstörning gör därför att det kan vara svårt att förstå texter. Man kan också ha läs- och skrivsvårigheter som orsakas av dyslexi, vilket är specifika svårigheter med den tekniska delen av läsning – att snabb läsa ut ord rätt och att stava. Logopeder utreder och diagnosticerar dyslexi och kan i sin utredning också se vad läs- och skrivsvårigheterna beror på om det inte handlar om dyslexi. Det är vanligt att dyslexi och DLD förekommer samtidigt. Ungefär hälften av dem med DLD har också dyslexi, medan andra med DLD kan läsa texter med flyt och stava, men ändå har svårt att förstå vad de läser.

Selektiv mutism

Selektiv mutism är en ångestrelaterad svårighet som innebär att en person har mycket svårt att tala i vissa sociala situationer. Till exempel kan ett barn tystna helt i specifika miljöer (till exempel förskola/skola) men prata normalt i andra sammanhang (till exempel hemma). Detta kan göra det svårt att kommunicera och delta i aktiviteter, och kan påverka livskvalitet och självkänsla. Det finns logopeder som har särskild kunskap inom selektiv mutism, och selektiv mutism förekommer också ofta tillsammans med utvecklingsrelaterade svårigheter inom tal och språk, till exempel språkstörning.