Transkribering av #73: Hur mår barnen?

Fler barn överlever i världen men utmaningarna för att ge dagens barn en bra framtid är fortsatt stora. Coronapandemin har också inneburit ett bak slag för barns hälsa. Barnläkaren och forskaren Tobias Alfvén identifierar sätt att förbättra hälsan för barn i alla åldrar världen över. Avsnittet publicerades 28 juli 2021. Här kan du läsa intervjun i textform istället för att lyssna.

Detta är en transkribering av intervjun i avsnitt 73 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna. 

Cecilia Odlind: Ska vi snacka lite barnhälsa?

Andreas Andersson: Alltid lika trevligt. Tobias Alfvén är barnläkare vid Sachsska barn- och ungdomssjukhuset vid Södersjukhuset i Stockholm och forskare vid Institutionen för global folkhälsa vid Karolinska Institutet. Hans forskning handlar om att identifiera sätt att förbättra hälsan för barn i alla åldrar världen över. Tobias Alfvén, ska vi säga, är också ordförande i Svenska Läkaresällskapet. Den första frågan till Tobias Alfvén är, hur mår världens barn?

Tobias Alfvén: Det är en fantastiskt bra fråga tycker jag, och en fråga som jag tycker man borde ställa sig mycket oftare. Det kanske är den allra viktigaste frågan vi har. Vi borde ställa oss den, vi borde ställa den till våra politiker, till företagsledare, till oss i akademin. Och den ställs inte tillräckligt ofta. Men som forskare inom global hälsa är det vanligt att vi försöker mäta det vi kan mäta. Och det vi kanske är bäst på att mäta är dödlighet. Även om det i många av världens länder inte finns någon bra statistik över hur många som föds och dör, har vi blivit ganska bra på att mäta dödlighet, så vi använder ofta det som ett mått på hur världens barn mår. Om vi tittar på det, så är det ungefär sju miljoner barn och unga som dör före sin tjugonde födelsedag. Från att man föds till att man fyller 20, så är det ungefär sju miljoner. Och det som vi allra oftast tittar på är barn mellan 0 och 5 års ålder. För har man väl överlevt sin femte födelsedag är risken att dö är betydligt mindre. Och mellan 0 och 5 år är det ungefär fem miljoner barn som fortfarande dör varje år. Och det är nästan 14 000 barn varje dag, och det är enormt. Varje dag dör 14 000 barn i världen, och det är faktiskt en skandal att det fortfarande är så, att vi inte pratar mer om det. Men sedan är allting vad man jämför med. Går man tillbaka 30 år och jämför hur det här såg ut då, så är det mer än en halvering. Och då är det väldigt mycket bättre. Och går vi tillbaka 200 år, så dog ungefär hälften av alla barn före sin femte födelsedag. Så då är det väldigt mycket bättre. Men det beror precis på vad man jämför med. Men att det finns väldigt mycket kvar att göra för situationen för världens barn. Det är jätteviktigt.

Cecilia Odlind: Du säger att många barn dör och att det är ett sätt för forskare att mäta hur barn mår. Finns det något annat mått?

Tobias Alfvén: Ja, det finns många andra mått. Och det är svårare, det är jätteviktigt precis som du säger, bara att överleva räcker ju inte. Det är inte så man mår bra, det är så mycket annat. Du måste växa upp i en familj, du måste ha trygghet, mat, vatten, skola, utbildning, jämlikhet, kanske leva i demokrati. Allt det här är också oerhört viktigt. Och då är det svårare att mäta det här. Men förra året publicerade Världshälsoorganisationen WHO, FN:s barnorganisation UNICEF och den medicinska tidskriften The Lancet en rapport som heter "En framtid för världens barn?", men med ett frågetecken i slutet för att verkligen visa på något sätt, att vi är i ett allvarligt läge. Då försökte de också lägga in lite mer i det här och då gjorde de vad de kallar för "the child flourishing index", alltså ett blomstringsindex. Och då hade man med både dödligheten men också utvecklingspotential och försökte se på utbildning och flera andra faktorer. Så då försökte man mäta lite annorlunda. Och sedan var det spännande också att de sa att vi tittar på hur det är just nu, men hur blir framtiden för världens barn. Och då lade de också till att försöka mäta hållbarhet. Och då lade de till koldioxidutsläppen per person i ett land och såg på det. Och då fick man ytterligare en faktor. Och då vändes de här kurvorna helt upp och ner.

Cecilia Odlind: Eftersom det är så att i de länder där barn kanske inte mår så bra rent materiellt, där är koldioxidutsläppen ganska låga.

Tobias Alfvén: Precis. Och då visar de på, vi vill ha en värld där barn kan överleva, kan utvecklas, men också har hållbara samhällen med låga koldioxidutsläpp. Och då gjorde de också en väldigt bra graf, och visade att vi vill nå dit. Än så länge är det inga av världens länder som har nått fram hit. Men vi, där barn materiellt har det bra, vi måste sänka våra koldioxidutsläpp. Och världens fattigare länder, där barnen fortfarande materiellt och överlevnadsmässigt inte har det bra måste få råd att utvecklas, självklart, men inte höja sina koldioxidutsläpp på samma sätt som vi har gjort.

Cecilia Odlind: Men i vilket land är det bäst att vara barn då, enligt den här kommissionen?

Tobias Alfvén: I den här kommissionen där man slog ihop de här indexen, och då är det viktigt att vi tar bort koldioxidutsläppen, för då blir det en helt annan kurva, utan bara tittar på överlevnad och utvecklingspotential. Då var det Norge som hamnade allra högst upp, och sedan var det Sydkorea, Nederländerna och Frankrike. Och Sverige kom på trettonde plats. Men då är det viktigt att veta att mellan alla topp 20 länder på den här lista är det väldigt tajt. Så det är små saker som avgör och det kanske handlar mer om hur man mäter. Så det är tätt på förstaplatserna här.

Cecilia Odlind: Sämst då?

Tobias Alfvén: Sämst, då är det ungefär samma länder som när man bara tittar på dödlighet. Då är det länder som inte fungerar, vad som på engelska heter fragile states. Ofta saknas det en regering, finns det en regering som inte har kontroll över sitt land, inbördeskrig. Länder söder om Sahara i Afrika. Och då är det Centralafrikanska republiken, Chad, Somalia och andra sådana länder. Och sedan på tionde plats hamnar Afghanistan. Ofta när vi pratar om barnadödlighet använder vi något som heter barnadödlighet före fem års ålder av 1000 levande födda barn. Hur många dör före sin femte födelsedag? I Sverige och många av världens rikaste länder där barn har det väldigt bra är det någonstans mellan 2 och 3 barn av 1000 levande födda som dör före sin femte födelsedag. I de här länderna är det fortfarande över 100 barn. Så det är 30 gånger fler barn som dör i de här länderna per 1000 barn än vad vi har i världens rikaste länder. Så det är enormt stora skillnader.

Cecilia Odlind: Verkligen. Sverige placerar sig på plats tretton.

Tobias Alfvén: Om vi ser på det här ”child flourishing index”. om man bara tittar på överlevnad hamnar vi på plats fem. Och då är det länder som Japan, Singapore, våra nordiska grannländer och Sverige, så där hamnar vi ännu högre upp.

Cecilia Odlind: Vi är nästan bäst kan man säga då. Men det finns väl ändå fortfarande sätt att förbättra svenska barns hälsa?

Tobias Alfvén: Absolut. I Sverige är det allt fler unga som visar allt fler psykosomatiska och psykiska symtom. Och enligt Folkhälsomyndigheten, de har återkommande undersökningar där man använder en liknande metodik som man har fått från Världshälsoorganisationen som handlar om skolbarns hälsovanor. Och den visar att ungefär 60 procent av femtonåriga flickor har kroniska stressymptom som magont, ryggont, humörsvängningar, nedstämdhet, nervositet eller sömnsvårigheter. Och det är ju väldigt mycket, att mer än varannan femtonåring har sådana här besvär. Och ännu hårdare siffror är att en fjärdedel av dem som gick ut grundskolan 2019 gick ut utan fullständiga betyg. Och då har du ju inte förutsättningarna för att faktiskt bygga din framtid.

Cecilia Odlind: En fjärdedel?

Tobias Alfvén: En fjärdedel. Och samtidigt har nästan mer än var tjugonde barn under sjutton år haft kontakt med barn och ungdomspsykiatrin, och förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn under femton år har också ökat kraftigt. Så vad det gäller den psykiska hälsan, så finns det väldigt mycket vi måste jobba med vad det gäller barn och unga i Sverige. Och därför, sen två år tillbaka har vi inom Svenska läkaresällskapet haft en arbetsgrupp där experter på det här har jobbat. Vad är evidensen, hur ser det ut för barn och ungas psykiska hälsa och ohälsa i Sverige och vad kan man göra åt det här? Och nu i våras publicerade vi en rapport kring det här och försökte göra väldigt konkreta förslag. Vad visar forskningen? Vad fungerar? Och vad kan vi göra för att förbättra ungas psykiska hälsa? Och de fem konkreta förslagen där bygger väldigt mycket på att om man använder skolan som miljö, så har vi ett ställe dit alla barn i Sverige kommer. Så det blir en ganska jämlik möjlighet för barn att få ta upp de här interventionerna vi pratar om.

Cecilia Odlind: Så vi kan få en lista här alltså?

Tobias Alfvén: Det kan vi få.

Cecilia Odlind: Fem konkreta tips för att förbättra psykiska ohälsan bland barn och unga i Sverige.

Tobias Alfvén: Ja, jag skulle inte ens vila säga att det är tips utan det är fem konkreta saker vi faktiskt bör införa i Sverige, och då är det inte bara läkare och vi inom vården, utan det är tillsammans med dem som jobbar inom skolan, politiker, kommun. Och det första på listan är regelbunden fysisk aktivitet en gång om dagen i skolan. Det visar sig att om man rör sig så mår man bättre. Om alla ska få möjlighet att göra det här så gör man det i skolan, så blir det likvärdigt. Sen är det bra om man rör sig utanför skolan också. Men en timme per dag i skolan. Den andra delen är att hitta en balans mellan digitala medier och hälsofrämjande aktiviteter. För mycket skärmtid är inte bra för den psykiska hälsan.

Cecilia Odlind: Vet man det?

Tobias Alfvén: Det vet man. Det finns studier på det.

Cecilia Odlind: Vad säger de?

Tobias Alfvén: Studierna visar på att barn som har väldigt mycket skärmtid sover sämre och mår sämre. Sen är det ibland svårt att veta precis vad som leder till vad. Är det så att man mår dåligt, isoleras och sitter mer framför skärmen eller är det någonting? Men det finns väldigt mycket studier som visar på de här sambanden. Sen är det svårt att veta vad som leder till vad. Men på den tredje punkten finns det också ett antal olika livskunskapsprogram som har tagits fram, där man ger unga olika sätt att stärka självkänslan, hantera stress och skapa positiva förändringar i livet. Och det finns program som har tagits fram och utvärderats och visat att de fungerar för väldigt många. Och det är också viktigt att man inför de här så att alla får möjligheten att faktiskt få tillgång till det här i skolan. Och den fjärde punkten är att betygen skapar en oerhörd stress för väldigt många. Och betygssystemet idag är inte anpassat till ungas utveckling och förutsättningar, så det måste också på något sätt bli så att man anpassar kunskaps- och betygskraven till hur barn och unga fungerar. Och den femte punkten är att försöka upptäcka unga med risk för sämre psykisk hälsa tidigare än vad man gör idag, och då sätta in rätt stöd till dem som behöver det. Så det är dem fem konkreta förslagen.

Cecilia Odlind: Men hur ska betygssystemet se ut då?

Tobias Alfvén: Där är inte jag expert på betygssystem, utan där finns det dem som är bättre. Och då är det pedagoger och utvecklare av betygssystemet som ska ta fram det här. Men det är tydligt att studier har visat på att stressen har ökat kring det här nya betygssystemet och hur man inför det här allt tidigare.

Cecilia Odlind: Den sista punkten handlade om att man skulle upptäcka psykisk ohälsa tidigt, hur kan man göra det?

Tobias Alfvén: På BVC har vi ett väldigt bra system för barn mellan 0 och 5 år och sedan är det skolhälsovården som kommer in. Och då är det att fånga upp sådana här signaler tidigare, bygga ut skolhälsovården kanske, att vi har fler kuratorer som kan hjälpa till. När föräldrar har en oro, vilket ofta händer, att man på något vis känner att man tar det på allvar, följer upp. Eller om lärare kommer på något. Det finns någonting här på något sätt. Och att det inte ska vara stigmatiserande, utan det här är för att barn ska kunna få rätt stöd. Och ibland är det inte så att det krävs någon diagnos, för ibland har det blivit så att om man inte får en diagnos i skolan kan man inte få något stöd. Det handlar inte om det. Utan ibland är det mer att, vi ser att det här stödet behöver den här eleven och då ska det finnas möjlighet för den eleven att få det. Så det är det här bredare systemet. Och där har vi också haft en utredning i Sverige som visar på att det är viktigt att vi försöker skapa ett sammanhållet system för ungas hälsa generellt från 0 till 18, och visar på att BVC fungerar väldigt bra nu mellan 0 och 5 och man kan bygga ut det här vidare upp till arton års ålder. Följa in lite grann i vad som kommer från den utredningen.

Cecilia Odlind: Intressant.

Tobias Alfvén: Och sedan det sista jag skulle vilja komma till här, är att det här ju är en del men det är inte så att allting blir bra om vi gör de här fem. Utan där är det viktigt att vi fortsätter på något sätt i hela samhället vad vi än gör. Om vi ska bygga en ny stadsdel, bygga en ny skola, bygga om vägarna. Att vi tänker på hur påverkar det här barn och ungas hälsa. Och där är det väldigt viktigt, just exemplet på att andelen barn och unga som går eller cyklar själva till skolan har minskat väldigt mycket de senaste decennierna. Och det är återigen att kunna gå eller cykla själv till skolan, då får man fysisk aktivitet, då har en frihet, du kan vara ute. Och då är det viktigt när vi bygger nya stadsdelar eller gör om de stadsdelarna vi har, då måste vi skapa att det är barnen som är i centrum. De ska kunna gå eller cykla säkert till skolan, och sedan får man anpassa samhället runtomkring det. Jag brukar prata ganska ofta om det här att om vi sätter barnen i centrum och ser hur påverkar det här barnen, då blir det ofta ganska bra samhällen för oss alla.

Cecilia Odlind: Okej. Så den psykiska hälsan bland svenska barn är inte jättebra. Är det till och med så att den försämras?

Tobias Alfvén: Ja, ser man tillbaka och jämför i de här studierna man har följt över tiden så ser man att den psykiska hälsan har blivit sämre bland barn och unga i Sverige.

Cecilia Odlind: Det är ju deppigt.

Tobias Alfvén: Ja, och därför är det så viktigt att nu har vi faktiskt redskap då vi vet hur vi kan göra det här bättre, och då måste vi sätta in de redskapen. På precis samma sätt som vi jobbar med den fysiska hälsan, så måste vi jobba med den psykiska hälsan. När vi vet vad som fungerar får vi jobba på det sättet.

Cecilia Odlind: Men coronapandemin då, hur har det påverkat barns hälsa?

Tobias Alfvén: Om vi börjar med att titta på det globalt sett, så vet vi nu tydligt att själva viruset påverkar barn relativt sett lite. Det är framförallt äldre och vuxna som blir svårt sjuka i coronainfektionen. Sedan är det några barn som blir svårt sjuka och sedan är det några barn som får det här som kallas för hyperinflammation några veckor efter en infektion. Och då kan man bli allvarligt sjuk. Sen har vi lyckats hantera just den här hyperinflationen väldigt bra i Sverige genom att vi har haft ett samarbete bland många olika läkare och andra vårdprofessioner kring de här barnen. Men det viktigaste på global nivå är de indirekta effekterna på grund av pandemin. Och precis som vi pratade om tidigare, så har vi sett att barnadödligheten de senaste decennierna har minskat kraftigt på global nivå. Men nu finns det många uträkningar, vi har fortfarande inte fått datan från förra året än, men de indirekta uträkningarna visar på att barnadödligheten nu kommer vända uppåt för första gången på flera decennier. Och det beror på indirekta effekter. Att mycket av den vanliga hälso- och sjukvården inte har kunnat leverera. Man kanske har stängt ner, det har blivit svårt att komma fram till vårdcentralen när barn i fattigare länder har lunginflammation, malaria, diarréer. Många vaccinationer för andra sjukdomar, vi har ju ett stort barnvaccinationsprogram som har blivit väldigt bra på att nå ut till världens barn, de har ställt in. De har inte kunnat komma ut och vaccinera på samma sätt. Sedan är det många andra program. Med mat, med hjälp på andra sätt. Och sedan skolan, för ett år sedan var nästan 90 procent av världens barn hemma från skolan.

Cecilia Odlind: Oj.

Tobias Alfvén: Det är enormt. Och många av de här länderna hade inte ens drabbats av pandemin. Utan det var bara så att alla världens länder skulle stänga skolorna, utan att man ens visste om det påverkade smittspridningen. I Sverige har vi ändå välutvecklat med internet, vi har möjlighet för de absolut flesta att sitta hemma och kunna göra distansundervisning. I många av världens länder finns det inte alls någon möjlighet för det här. Och fortfarande är det många barn som inte har kommit tillbaka till skolan för att man fortfarande har den stängd. För det har blir någon slags symbol att om vi stänger skolan så gör vi något, vi vet inte vad vi ska göra. Och det pratas om en förlorad generation i vissa länder.

Cecilia Odlind: Förlorad generation på vilket vis?

Tobias Alfvén: För har man förlorat ett år av sin utbildning, så är det väldigt mycket. Och i många länder där det kanske har varit svårt att få barn att komma till skolan, där är barnen hemma och då får de börja jobba. Och många flickor som kanske är i tidiga tonåren, om de inte går till skolan är det dags att gifta sig. Och har man väl blivit gift då kommer man inte tillbaka till skolan. Så vi kommer att ha väldigt mycket att följa upp efter pandemin och återigen på något sätt sätta barn i fokus. Hur kan vi göra det bästa möjliga för världens barn i den här situationen? Och den sista biten där som jag tycker är viktigt också, det är att Världsbanken nu har räknat på att det kanske är drygt 100 miljoner människor till som hamnat i extrem fattigdom. Och den viktigaste riskfaktorn för dålig hälsa bland barn är extrem fattigdom. Växer man upp i en familj där det inte finns en möjlighet att köpa ordentligt med mat, där det inte finns en möjlighet att gå till läkaren eller någon annan vårdpersonal när man blir sjuk, då är risken att dö väldigt mycket större. Och det har vi också sett de senaste decennierna, en kraftig minskning av den extrema fattigdomen. När den extrema fattigdomen har minskat har barnhälsan blivit bättre. Och nu när den extrema fattigdomen vänder upp på grund av effekterna av pandemin, då finns det stora risker att även barnhälsan påverkas kraftigt av det här.

Cecilia Odlind: Ett ganska rejält bakslag med andra ord.

Tobias Alfvén: Och nu handlar det om, det pratas väldigt mycket om det här hur man ska bygga tillbaka. Och då handlar det om att vi bygger tillbaka ett bättre samhälle, det som på engelska kallas för ”build back better”. Och då är det återigen, om vi bygger tillbaka den samhället då få vi passa på, nu ska investera massor. Då ska vi inte bygga tillbaka samma samhälle som vi haft. Då är det än viktigare att sätta barnen i centrum i det vi bygger upp och än viktigare att skapa ett hållbart samhälle där vi inte skapar förnyade utsläpp av koldioxid. Precis som de visade att de är alldeles för stora i den här rapporten från WHO, UNICEF och Lancet.

Cecilia Odlind: Svenska barn då, och hur de påverkas av pandemin?

Tobias Alfvén: Svenska barn har också påverkats av pandemin, men svenska skolor har varit öppna i största delen. Ibland har det varit distansundervisning på gymnasiet. Man har levt annorlunda liv i Sverige också och det finns tecken på att Bris till exempel har fått fler samtal från barn som har varit oroliga. Men i ett globalt perspektiv så har barn i Sverige drabbats väldigt lite jämfört med barn i andra delar av världen. Och vi har sett att barn inte har kommit senare till sjukvården i Sverige. Vi har lyckats hålla uppe barnvaccinationsprogrammen precis likadant som vi har haft tidigare.

Cecilia Odlind: Det är ju i alla fall bra det för svenska barn.

Tobias Alfvén: Ja, det är bra för svenska barn.

Cecilia Odlind: FN har ju satt upp någonting som kallas Agenda 2030. Var är det?

Tobias Alfvén: 2015 så antog alla världens länder Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling. Och Agenda 2030, egentligen kallar jag det för vår tids grundläggande handlingsprogram för världens framtid, och det visar på hur vi ska göra och att vi ska avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikheter och orättvisor, främja fred och rättvisa och skydda miljön genom sjutton konkreta mål och 169 olika indikatorer hur vi ska mäta på det här. Och om man verkligen läser Agenda 2030 som faktiskt alla världens länder har skrivit under, så är det ganska radikalt. Så här ska framtiden se ut. Om man tog den här och faktiskt följde den här i väldigt mycket större utsträckning, så skulle vi få ett väldigt annorlunda samhälle i alla världens länder. Nu har alla världens länder gått med på att det här ska vi jobba efter. Så då tycker jag att då ska vi göra det.

Cecilia Odlind: Är det där något unikt eller fanns det en Agenda 2010?

Tobias Alfvén: Nej. Om man går tillbaka, så ända sedan FN bildades har man haft olika deklarationer. Vi hade redan 1948 de mänskliga rättigheterna som har varit extremt viktiga. Och sedan skapade FN olika resolutioner med olika mål vad man skulle uppnå. Men i början på nittiotalet, om vi går tillbaka så långt, så sa han som var chef för UNICEF på den tiden, att vi lovar en massa saker hela tiden men vi har en stor konferens och sedan åker alla hem men det händer ingenting. Vi måste följa upp det här. Och han, tillsammans med civila samhället, sa att nu har världens länder lovat att förbättra barns hälsa, hur går det med barns hälsa olika länder? Och började försöka mäta, och då kommer vi tillbaka till det här med dödlighet. Hur mäter man det här? Vad hände med dödligheten i ditt land? Och sedan följde de upp det här. Och då blev det populärt att börja försöka mäta. Under hela 90-talet hade FN ett flertal stora konferenser. Om kvinnor, om utveckling, om miljö. Och då blev det lite splittrat. Så år 2000 var det Kofi Annan som var FN:s generalsekreterare, och bestämde sig för att ett millennieskifte har vi en gång var tusende år, vi måste passa på att utnyttja det här. Och då, tillsammans med världens regeringar, skrev Kofi Annan och FN millenniedeklarationen. Hur ska vi skapa en bättre värld? Och då tog man avstamp i hur världen såg ut 1990 och hade slutmålet 2015. Och det var milleniemålen. Och från början fick inte det där så mycket genomslag. Men efter ungefär tio år började världens länder tillsammans med FN fokusera mer och mer på det här, och det var de här milleniemålen som hade påverkat världens hälsa. Där ett av de åtta milleniemålen handlade om barns hälsa hade haft väldigt stor betydelse för barns hälsa. Då bestämde man sig för att vi måste skapa någonting som kommer efteråt, och det var det som blev Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling.

Cecilia Odlind: Wow, men vad bra.

Tobias Alfvén: Ja, faktiskt. Men då handlar det om att vi tar det här på mer allvar och att vi faktiskt jobbar utifrån det här.

Cecilia Odlind: Vad tror du då? Kommer vi att ha uppnått de här målen 2030?

Tobias Alfvén: Nej, vi kommer inte ha uppnått alla de här målen 2030. Men vi kan uppnå betydligt fler av dem om vi jobbar mot dem och med dem än att bara låta det vara ett fint papper. Och där tror jag att vi har ett delmål av de här sjutton som handlar om hälsa, delmål 3. Och ett särskilt delmål av de här som handlar om barns hälsa, 3,2. Och det säger att barnadödligheten i alla världens länder ska vara under 25 av 1000 levande födda före fem års ålder. Och då är det många av världens länder där barnadödligheten fortfarande är väldigt hög måste höja minskningstakten väldigt mycket för att uppnå dem här. Och då måste de länderna ta ansvar för det och sedan måste vi hjälpas åt med att samarbeta. Vi vet redan mycket av vad som måste genomföras, men det behövs också ny forskning för att genomföra det här.

Cecilia Odlind: Vad för forskning?

Tobias Alfvén: Det är forskning på att ta fram nya metoder kanske. Vi har blivit mycket bättre på att diagnosticera malaria, så det har blivit en mycket bättre, effektivare behandling av det. Hur följer man upp lunginflammation? Hur jobbar man med nyföddas hälsa om man föds och inte andas, om man föds för tidigt? Hur jobbar vi med det här? Men sen så är det de större avgörande frågorna också. Så om vi går tillbaka till de globala målen, alla de här sjutton målen, så är det så att ett mål handlar om att avskaffa extrem fattigdom, ett om hunger, ett om jämlikhet, ett om klimatförändringar. Och vi var inne på att alla de här olika bitarna påverkar barns hälsa. Så hur kan vi få alla sektorer och jobba mot barns hälsa? Och som jag sa tidigare, jag tycker vi ska tänka om de globala målen och kanske sätt in barnen i centrum för de globala målen, och sedan se hur de här målen påverkar barns hälsa. Hur påverkar barns hälsa de andra globala målen? Då tror jag vi skulle få väldigt mycket mer drivkraft. För nästan alla världens människor vill att barn ska få växa upp och vara friska och må bra. Och då har vi en väldigt stark drivkraft för alla de globala målen.

Cecilia Odlind: Men vilka tror du är de största utmaningarna för att lyckas med det här och förbättra barns hälsa globalt?

Tobias Alfvén: Där måste vi börja med att se att vi fortfarande har ganska många länder med alldeles för hög barnadödlighet. Vi måste fortsätta att fokusera på att få ned barnadödligheten, införa de interventionerna vi vet fungerar, forska fram nya interventioner och alla världens länder satsar på barnadödligheten. Och då har det traditionellt sett, ofta varit så att vi satsat på barnadödligheten mellan 0 och 5 år. Men jag tycker att det är viktigt att vi ser på hela upp till tjugo års ålder. För där finns det också barn som skadas och dör och mår dåligt. Och då är det andra orsaker. Då är det mer trafikolyckor, det är självskadebeteende. Det är andra riskfaktorer för barns och ungdomars hälsa när man blir äldre. Och sedan är det också viktigt att en bortglömd grupp är barn med funktionsnedsättningar, som är många i världens länder och som hittills har fått väldigt lite fokus. Så att vi hjälps åt att titta på hur vi kan fokusera på att de får tillgång till det stödet och den vården som de behöver. Och sedan vill jag igen återkomma till, som vi pratade om tidigare, den extrema fattigdomen. Vi måste utrota den extrema fattigdomen. Växer du upp i extrem fattigdom, då växer du inte upp och får en bra hälsa och bra möjligheter. Så tidiga interventioner för barn som lever i fattigdom ökar förutsättningarna för att de växer upp och får en högre inkomst, högre utbildningsnivå, bättre kognitiv förmåga och minskning av våld och depressiva symptom. Så det blir en god cirkel, så lyckas vi skapa fler goda cirklar så har vi kommit väldigt långt. Men sedan vill jag återkomma igen till, som de visade på i den här WHO- UNICEF- och Lancet-rapporten. Att vi har ett enormt stort problem med klimatförändringarna och det drabbar världens barn i alla delar av världen. Men framför allt barn som redan lever i utsatta miljöer kommer drabbas extra hårt av det här. Och det måste vi också jobba med om vi ska skapa en god och hållbar utveckling för världens barn.

Cecilia Odlind: Världens länder jobbar ju på det, men det går ju också lite långsamt.

Tobias Alfvén: Där går det väldigt långsamt. Och nu har vi återigen en möjlighet. Nu har vi sett att utsläppen, för hela världen påverkades mycket under pandemin, faktiskt minskade ordentligt för första gången. Och då måste vi ta till oss det när vi nu bygger tillbaka det vi pratar om förut måste vi bygga tillbaka, vi ska inte ha fler industrier och fler verksamheter som släpper ut mer koldioxid, utan vi måste bygga tillbaka koldioxidfria alternativ. Men de finns ju nu. De möjligheterna finns. Det handlar bara om att satsa på det och göra det dom släpper ut koldioxid dyrare och det som inte släpper ut koldioxid enklare och billigare.

Cecilia Odlind: Barnkonventionen har blivit svensk lag 2020. Vad har det inneburit?

Tobias Alfvén: FN:s generalförsamling antog barnkonventionen 1989. Och idag har alla världens länder utom USA ratificerat barnkonventionen. Det vill säga att förpliktigat sig och följa den. Och Sverige ratificerade den här redan 1990, men precis som du sade så blir den svensk lag först förra året 2020. Och barnkonventionen är återigen en fantastisk konvention som för första gången visar att barn inte är föräldrars eller vårdnadshavares ägodelar utan individer med egna rättigheter. Och barnkonventionen har fyra grundprinciper. Alla barn har samma rättigheter och samma värde, barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn, alla barn har rätt till liv och utveckling och alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad. Det är ganska radikalt igen på något sätt.

Cecilia Odlind: Oj. Och det där är lag.

Tobias Alfvén: Och nu i Sverige så har man gjort det här till lag. Och det betyder att barns rättigheter får en stark ställning och vi får ett skarpare juridiskt verktyg för att skydda det enskilda barnet. Och det gäller särskilt barn i utsatta situationer, till exempel i form av vårdnadstvister eller barn som är omhändertagna av socialtjänsten. Så all offentlig verksamhet ska nu genomsyras av ett barnrättsperspektiv. Så det här skapar större möjligheter och skyldigheter för myndigheter, rättsväsende och andra beslutsfattare att faktiskt omsätta rättigheterna i barnkonventionen i praktiken. Nu har det bara gått ett och ett halvt år sedan det här blev en lag, och det är fortfarande på något sätt oklart hur det här ska användas. Men det finns en del kommuner som verkligen har tagit till sig det här och försökt att jobba med det, och andra kanske inte gjort så mycket skillnad. Så det beror återigen på hur vi använder oss av det här nu. Men jag tror det var ett viktigt ställningstagande för barns rättigheter.

Cecilia Odlind: Verkligen. Och det känns som att det är ganska många som inte lever upp till det där.

Tobias Alfvén: Det är många som inte lever upp till det här, så det finns mycket mer vi kan göra, både här i Sverige och på global nivå.

Cecilia Odlind: Din forskning handlar om att identifiera sätt att förbättra hälsan för barn i alla åldrar världen över. Ganska stor uppgift som du har på dina axlar, hur känns det? Går det bra? Kan du känna dig stressad?

Tobias Alfvén: Ja, ibland kan jag känna mig stressad faktiskt. Och nu under pandemin när man har sett effekterna av pandemin på barns hälsa så skapar det en stress. Då ser man att nu blir det ju faktiskt sämre. Tidigare har det blivit bättre och bättre för varje år. Och sedan vill jag säga att det är inte jag som gör det här själv, jag är en liten, liten del i ett stort maskineri. Och bara här på Karolinska Institutet jobbar jag med en grupp med massa duktiga kollegor, och på sjukhuset där jag jobbar är det kollegor som jobbar. Så det är hela forskningen, det är ingenting man gör själv. Det är ett lagarbete hela tiden. Där det dyker upp en frågeställning, där vi ser, hur skulle vi kunna vara med och påverka det här? Vad ska vi då titta på? Hur ska vi göra studier på det här? Och sedan när vi fått ett resultat från en studie? Hur ska vi sedan implementera och få det här till verklighet och förändring? Det är extremt viktigt. Det räcker inte med att vi publicerar någonting i en vetenskaplig tidskrift och så har vi gjort vårt. Det måste ju komma ut och nå ut.

Cecilia Odlind: Hur går det till då?

Tobias Alfvén: Ja, vi som forskare är inte tillräckligt bra på det, utan där måste vi bli bättre. Och är det så att vi ska påverka en riktlinje på global nivå så måste vi påverka arbetet av Världshälsoorganisationen WHO. Är det här i Sverige så måste vi nå ut till kommuner, till regering, till dem som fattar beslut och där får man jobba på olika sätt. Men där tror jag att vi har mycket att lära oss och fortsätta bli mycket bättre på det. Också vara lyhörda för vad det finns för forskningsfrågor som är viktiga, hur ska vi fånga upp dem ännu bättre? Så att vi är i en dialog med det omgivande samhället. Och där tycker jag att det är viktigt att vi som forskare blir ännu bättre på att lyssna på barn och unga. Vad är det för något som är viktigt för barn och unga? Att vi har med deras röst även i forskningen.

Cecilia Odlind: Hur ska man få barn att bli mer inkluderade i arbetet om deras egen framtid?

Tobias Alfvén: Där får vi bli bättre på att lyssna på barn och unga och där hade vi en lansering nu av den här rapporten jag har pratat om, tidigare i höstas. Och då hade vi med barn och unga som faktiskt var med och pratade kring rapporten. Jätteviktigt. Och sedan så finns det organisationer där barn och unga engagerar sig. Då får vi lyssna på dem. Och sedan tänker jag återigen lyfta upp Greta Thunberg som verkligen har blivit en röst för barn och unga och ta det på allvar. Och hon har ju lyft upp frågan om klimatförändringar att man måste göra något. Då handlar det om att lyssna på barn och unga. Och sedan kanske i framtiden att man hittar ännu mer på något bra sätt att få in barn och ungas röster tidigt. Om man börjar på ett projekt och ska göra om någonting, det kan vara och stadsplanering, det kan vara om man ska göra om skolan, det ska vara om man ska starta ett forskningsprojekt kring barn och unga. Då kanske vi ska ta in barn unga redan från början. Inte när man ska lansera det och visa hur har blivit, utan faktiskt när vi börjar planera det.

Cecilia Odlind: Jag intervjuade en kollega till dig, Stefan Swartling Peterson, och han föreslog att man ska ha rösträtt från 16 års ålder. Det skulle kunna vara ett sätt.

Tobias Alfvén: Det kan vara ett sätt. Det måste studeras och utvärderas så rösträttsfrågan är jättespännande att diskutera också. Det är en möjlighet.

Cecilia Odlind: Och du har ju själv barn?

Tobias Alfvén: Ja.

Cecilia Odlind: Hur plockar du in dem i sammanhanget?

Tobias Alfvén: Vi pratar väldigt mycket och diskuterar samhällsfrågor hemma och bara hur är det i skolan, vad händer? Och vi har en dialog kring det lilla och de stora. Och där var det bara förra våren när pandemin började, helt plötsligt var det att sitta och se på Rapport halv åtta, det blev lägerelden hemma. Hur är situationen? Vad händer kring pandemin? Vi satt i tre månader varje dag som förr framför tv:n halv åtta, bara för att få en uppdatering och se. Och då blev det ett samtal och diskussion kring dagsaktuella frågor och inte bara pandemin. Så det var en bieffekt som faktiskt var bra i början av pandemin. Att bägge barnen blev väldigt mycket mer intresserade av vad som händer i samhället.

Cecilia Odlind: Har de något tips till dig?

Tobias Alfvén: Det var en bra fråga. Det ska jag ta med mig hem. Det har jag inte har frågat dem om faktiskt. Det ska jag göra.

Cecilia Odlind: Ni har nyligen publicerat en studie där ni har tittat just på effekter av klimatförändringarna på barns hälsa globalt sett.

Tobias Alfvén: Ja. Vi blev intresserad av det här, vi vet ju att klimatförändringar påverkar allas hälsa i alla åldrar redan nu, och riskerna är mycket större i framtiden. Men det vi såg om de studierna som fanns kring barn, så fanns det ingen bra sammanställning över hur klimatförändringar påverkar barn. Resultaten från studien kan man egentligen dela upp i tre olika effekter. Först har vi de direkta effekterna av klimatförändringar. Då är det till exempel ökad frekvens och duration av extremt väder. Det har direkta effekt på barns hälsa, och framförallt små barn är ännu mer känsliga för stora temperatursvängningar och det är framförallt extremt varmt väder som är svårt att hantera. Och sedan är det indirekta effekter. Det handlar om luftföroreningar, förändrade ekosystem och en ökad utbredning av sjukdomsbärande insekter. Det kan handla om malaria, det kan handla om denguefeber och också borrelia här i Sverige. Och både de här två leder till en ökad risk för dödlighet och sjuklighet i en rad olika sjukdomar. Men det viktigaste är nog att klimatförändringarna kommer förändra barns närmiljö, vilket i sin tur leder till ökad undernäring, ökad fattigdom, minskad möjlighet till skolgång, där hela samhället förändras och kanske blir fattigare och att man inte lyckas odla maten som behövs eller att vattnet inte finns som det finns tillgång till. Och sedan visade de studierna vid sammanställde framför allt att barn påverkas globalt i alla världens länder av det här, men det är barn som redan lever i fattiga länder i fattiga miljöer som drabbas extra hårt. Men sedan var det väldigt mycket som saknades. Det fanns inga bra studier som följde över tiden. Mer studier var från rika länder än från fattiga länder för att det finns mer tillgång till data där. Så det saknas väldigt mycket forskning. Så vi kommer försöka fortsätta med den här forskningen tillsammans med kolleger runtom i världen för att följa hur klimatförändringarna påverkar barns hälsa och hur man kan göra sätt att minska klimatförändringarna och samtidigt påverka barns hälsa. Och då är vi tillbaka till det här. Om barn går eller cyklar till skolan istället för att åka bil, så är det bra för barnens hälsa här och nu, och minskade klimatförändringar. Så hur kan man få det här till win-win istället för att det blir på något sätt dåligt-dåligt.