Transkribering av #69: Har du rätt blodgrupp?

De allra flesta sjukdomar har ingen koppling alls till vilken blodgrupp du har men vid vissa tillstånd kan det ha betydelse. Forskaren Gustaf Edgren reder ut hur hälsa och blodgrupp hänger ihop och passar på att döda några myter längs vägen. Avsnittet publicerades 2 juni 2021. Här kan du läsa intervjun i textform istället för att lyssna.

Detta är en transkribering av intervjun i avsnitt 69 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna. 

Andreas Andersson: Gustaf Edgren är forskare vid institutionen för medicin i Solna, på Karolinska Institutet. Han är också specialistläkare vid hjärtkliniken på Södersjukhuset. Hans forskning fokuserar på långtidskomplikationer av blodtransfusioner och blodtappningar. Och första frågan till honom är helt enkelt, vilka blodgrupper har vi?

Gustaf Edgren: Det finns massvis med blodgrupper, det är ganska fascinerande. Någon har räknat att det finns nästan fyrtio blodgruppssystem, med massvis av olika varianter i varje system, så totalt sett pratar vi om hundratals specifika blodgrupper. Men i de flesta fall så är det som är relevant, och som gemene man känner till, det är de två vanliga systemen som är AB0-systemet och RH-systemet. Om man säger att man är A+, då är man A i AB0-systemet och plus i RH-systemet. Och det är de som har störst klinisk betydelse. Men sedan finns det en massa andra blodgruppssystem som är mer eller mindre vanliga, där man mer eller mindre ofta har en klinisk relevans, eller att det betyder någonting rent medicinskt. Men annars är det AB0 och RH-systemet som är vanligast att prata om och som har störst betydelse.

Cecilia Odlind: Och när upptäcktes de här?

Gustaf Edgren: Om jag inte minns fel så upptäcktes AB0-systemet först av alla blodgruppssystemen, och det var år 1900 av en österrikisk forskare som hette Karl Landsteiner. Han upptäckte också RH-systemet, men i runda slängar 30–40 år senare, jag tror till och med att det var 1940 han upptäckte det. AB0-systemet upptäcktes nog först för att det är det absolut mest betydelsefulla när man ger blodtransfusioner, där man måste ge blodtransfusioner som är kompatibla, det vill säga att den som får blodet inte har antikroppar riktade mot blodgruppsantigenen som finns i det transfunderade blodet. Så om jag är blodgivare och har AB, då kan mitt blod inte ges till någon som har 0, för den som har 0 har alltid antikroppar mot A och B-systemet. Och får man då AB-blod när man har blodgrupp 0, då får man en kraftig transfusionsreaktion där blodet görs sönder av immunförsvaret.

Cecilia Odlind: RH-systemet, vad är det?

Gustaf Edgren: RH-systemet är det andra blodgruppssystemet som upptäcktes, om inte jag minns fel, och det är lite mindre betydelsefullt rent kliniskt men man kan ofta utveckla antikroppar mot RH-systemet. Det kan man göra som gravid mamma, om man bär ett barn som är RH-positivt och man själv är RH-negativ. Men man kan också utveckla antikroppar mot RH-systemet efter en blodtransfusion. Det förekommer både och, och när man väl har sådana antikroppar kan man inte längre få RH-positivt blod, för då kommer det leda till en hemolysreaktion som vi säger, det vill säga att blodcellerna förstörs av immunförsvaret.

Cecilia Odlind: Så det är bara förekomsten av antikroppar som definierar det här?

Gustaf Edgren: Nej, blodgruppen definieras av antigen. Och antigenen är som små protein och sockermolekyler som sitter på utsidan av erytrocyter, det vill säga de röda blodkropparna. Och har man sådan där antigen, som A-antigenet exempelvis, kan man inte ha antikroppar mot A. Om man inte har A-antigenet har man alltid antikroppar mot A. För de bildas mot bakterier som finns i tarmen. Man pratar ibland om Landsteiners lag, som är så här att har du blodgrupp A men inte B, då har du antikroppar mot B. Har du B men inte A har du antikroppar mot A. Har du AB har du inga sådana antikroppar. Har du 0 har du antikroppar mot både A och B. Det gäller egentligen bara för AB0-systemet, men inte för de andra blodgruppssystemen. Av någon anledning som vi inte känner till. Men om man som kvinna, exempelvis, är gravid och man är själv 0-negativ och man har inte RH-antigenet, men pappan till barnet har RH-systemet eller RH-antigenet, då kan man få ett barn, och bära ett barn i magen, som har RH-antigen. Och så kan man reagera mot det och själv utveckla antikroppar. Det ger ofta inte några problem för barnet vid första graviditeten, men om man återigen får ett barn med RH-antigenet, det vill säga ett RH-positivt barn, då kan man ha antikroppar som kan leda till att barnets blod görs sönder. Och så får barnet blodbrist i magen och då måste man göra någonting åt det.

Cecilia Odlind: Men innan man visste det här, då kanske man inte gjorde blodtransfusioner?

Gustaf Edgren: Jo, och det är en väldigt rolig fråga. För det började med att man lekte blodtransfusion, kan man säga. Den första beskrivna transfusionen var sannolikt inte en transfusion i den mening som vi tänker oss. Utan det var påven Innocentius som vid slutet av 1400-talet ska ha fått blodtransfusioner från två eller tre friska unga pojkar. Och man tvistar om huruvida han verkligen fick blodet insprutat i sig på något sätt. Man visste inte riktigt hur cirkulationssystemet funkade utan han hade förmodligen druckit det här blodet. Så dog både han och pojkarna enligt sägnen.

Cecilia Odlind: Okej.

Gustaf Edgren: Men sedan började man försöka sig på att ge blod från en person till en annan på 1600-talet och på 1700-talet. Men det gick så ofta fel. Man gav lammblod till människor och man gav blod mellan lamm och man gjorde olika saker som inte funkade, där man slutade med reaktioner och så dog patienterna. Det finns en underbar reaktion beskriven av något tidigt försök till transfusion, där man beskriver att ”his urine became black as soot and then he died”. Så effekterna blir ganska dramatiska och just inkompatibla transfusioner, man får massvis med celler som är främmande och så stöter immunförsvaret bort dem och så blir det en jättereaktion, man får feber, frossa och bli supersjuk. Det gjorde att man förbjöd transfusioner i Frankrike och England, och nu sviktar mitt minne men jag tror att det var på 1800-talet i runda slängar. Men så försökte man lite grann, allt eftersom man förstod mer och mer. Men det var inte möjligt att göra det här på ett någorlunda säkert sätt förrän 1900 när Landsteiner upptäckte AB0-systemet som är det dominerande systemet. Men så hade man fortsatta reaktioner. Både transfusionsreaktioner, men även reaktioner mellan mor och foster, vilket ledde till att man till slut kunde hitta RH-systemet som är det andra dominerande. Men det var ändå så att under hela första världskriget gavs det massvis med transfusioner. Och det gick nog ganska bra och de var säkert i många fall livräddande. Trots att man då bara kände till AB0-systemet. Sedan har man gradvis lärt känna fler system som har en i de flesta fall begränsad roll rent kliniskt. Det är sällan vi behöver ta hänsyn till dem, annat än för patienter som får blod väldigt ofta under lång tid, där man kanske träffar på av slumpen främmande blodgrupper som man reagerar mot. Och så får man reaktioner på dem.

Cecilia Odlind: Hur är de här blodgrupperna fördelade i befolkningen?

Gustaf Edgren: Det är en annan fantastiskt intressant fråga. Det är så att det finns ganska stora geografiska skillnader i blodgruppsfördelningen. Den klassiska är så att vi vet att i de delar av Afrika där finns mycket malaria, där har folk i regel 0-systemet. Och det har varit känt länge. Där har säkert varit känt sedan 40-talet eller 50-talet. Och det beror sannolikt på att blodgrupp 0 skyddar mot malaria, vilket bland annat Mats Wahlgren på KI har varit en av dem som har visat hur det går till, så att säga. Så det är väl det klassiska, och det finns delar i Nigeria, om jag inte minns fel, där 90 procent har blodgrupp 0. Och sedan går det lite olika gradienter. I Sydostasien har folk företrädesvis blodgrupp B väldigt mycket högre prevalens. Och i västra och norra Europas är det väldigt mycket A. Så i Sverige har vi mycket A och vi har ganska mycket 0 också såklart. Men förhållandes lite B. Så det går olika gradienter som vi bara i viss utsträckning förstår. Men i stor utsträckning så drivs det här sannolikt av olika sjukdomar som har funnits i befolkningen. Där det är mycket malaria, där har man mycket blodgrupp 0 och man har olika hemoglobinsjukdomar som skyddar mot malaria.

Cecilia Odlind: Det är för att fler överlever i en sådan miljö. De som har rätt blodgrupp överlever i större utsträckning. Så det är helt enkelt evolution.

Gustaf Edgren: Ja precis, och det är väldigt starka evolutionära krafter just med malaria, för malaria dödar framför allt barn. Så de dör innan reproduktiv ålder, vilket leder till att de som har blodgrupp 0, kommer i mycket större utsträckning hinna bli gamla och hinna skaffa barn. Det är en slags tillämpad evolution, och här ser vi effekterna av det här. Men sedan finns det en massa andra saker som driver blodgruppsfördelningen som vi inte riktigt förstår. Vi vet, vad jag förstår, inte varför man har mycket blodgrupp B i Sydostasien. Och det är lite fascinerande, något är det ju säkerligen.

Cecilia Odlind: I Sverige då?

Gustaf Edgren: I Sverige har vi ganska mycket A och vi har ganska mycket 0 också. Och 0 har vi inte för att vi har en massa malaria i dag, men det fanns Malaria i Sverige för inte så hiskeligt länge sedan. Så det är möjligt att det har med det att göra. Men det finns massvis med sjukdomar som driver de här fördelningarna. Och man kan säga att man har använt det här rent antropologiskt för att kunna titta på befolkningsgrupper, sammanblandning och så vidare. Vi vet att flera ursprungsbefolkningar i Europa har mycket B. Exempelvis samerna i Sverige har en ganska hög prevalens av blodgrupp B, och kanske säger det någonting om det antropologiska genetiska ursprunget för den här befolkningen.

Cecilia Odlind: För ni har också gjort en studie där ni har tittat på blodgrupper för att titta på hur föräldrar och barn hänger ihop.

Gustaf Edgren: Ja, det här är inte publicerat ännu, så jag kanske inte ska prata för mycket om det. Men i korthet är det så att fram tills för inte så himla länge sedan så var blodgrupperna ett av de få systemen som fanns för att studera faderskap eller bekräfta faderskap. Det är nämligen så att blodgrupperna ärvs på ett förutsägbart sätt. Det vill säga, har pappan blodgrupp 0 och mamman blodgrupp 0, då kan barnet bara ha blodgrupp 0. Har pappan AB kan barnet inte ha blodgrupp 0. Och så finns det en massa sådana här kombinationer som vi känner till. Vilket gör att om man har en stor population med data om familjeförhållanden och man har data om blodgrupper, så kan man också studera förekomsten av det man kallar för misattributed paternity, eller att pappan inte är pappan helt enkelt. Så det har vi ganska nyligen gjort, en av mina doktorander Torsten Dahlén har gjort en stor, väldigt ambitiös studie, där vi studerar det här på lite olika sätt och landar i en siffra som är nära den vetenskapligt mest sannolikt ansedda siffran på hur vanligt det är med felaktigt faderskap eller okänt faderskap. Och det är lite knappt en procent bland nyligen födda och lite drygt en och en halv procent i befolkningen i stort i Sverige. Och vi har då gjort en studie med drygt fem miljoner personer som vi har följt sedan 30-talet, kan man säga.

Cecilia Odlind: Intressant. Så det här med 10 procent som också har figurerat, det stämmer inte?

Gustaf Edgren: Nej, och det här är fascinerande. För det hela kokar ner till hur stark sannolikheten är att man har en misstanke, så att säga. Det finns massvis med studier av det här, vi snackar hundratals eller kanske till och med tusentals studier, men de flesta är gjorda i populationer som inte riktigt är representativa. Där man kanske har en misstanke, det kan vara frågan om att man har gjort en faderskapsutredning eller att man har gjort någon slags genetisk testning av någon annan orsak. Och då landar man ofta på siffror som är ganska mycket högre. Det finns publicerade data som pratar om 10 procent eller 20 procent, vilket rent spontant känns helt orimligt. Men de där har det blivit en slags mytbildning kring som vi nu tycker att vi tydligt kan slå hål på. Man hamnar någonstans mellan en och två procent. Och det som är intressant är att det stämmer ganska bra överens med två ganska nyligen publicerade studier från Holland respektive Belgien. Där man har gjort en motsvarande analys av Y-kromosomer, alltså den manliga kromosomen, i ett material med väl släktbeforskade personer. Och då kunde man se att det landade någonstans på en procent ungefär, som snitt över många generationer. Så vi hamnar på ungefär samma men med ett betydligt större och ett samtida material. Så man kan säga att i dag är förekomsten av felaktigt faderskap någonstans i runda slängar en procent.

Cecilia Odlind: Och har det förändrats?

Gustaf Edgren: Ja, det är också fascinerande. Det har förändrats ganska mycket, och i vårt material så ser vi att bland de som är födda på 30-talet hamnar vi uppåt tre procent, eller kanske till och med något över tre procent. Och så har det gradvis de senaste 60–70 åren sjunkit till runt en procent bland de som är födda på 80 och 90-talet.

Cecilia Odlind: Har vi blivit mer trogna då?

Gustaf Edgren: Det kan jag inte uttala mig om. Men skämt åsido, det är väl svårt att svara på. Men däremot kan man säga att det har tillkommit säkrare sätt att inte få barn när man inte är trogen än det fanns på 30-talet, så kanske är det snarare det som är förklaringen. Men det är en fråga jag lämnar med varm hand till människor som ägnar sig åt sådan forskning.

Cecilia Odlind: Hur fick ni idén till att studera det här?

Gustaf Edgren: Det är en klassisk idé. Jag kommer ihåg att när jag pluggade på läkarutbildningen så dök det här upp någonstans på patologin, det var någon som sade tvärsäkert att det är 10 till 20 procent. Det är helt fel såklart. Och det säger sig självt lite grann att det kan inte riktigt vara så högt. Men det där lever kvar. Det finns en stark mytbildning och generellt kan man säga att det finns en stark mytbildning kring blodgrupper i allmänhet, vilket jag tycker är ganska intressant. Det finns massvis med åsikter om blodgrupper, man ska äta som sin blodgrupp och blodgruppen avgör personligheten. Och det där är ju idéer som inte har någon som helst grund i verkligheten. Blodgruppsdiets frågan, den är det bara någon som har hittat på. Den finns det inget som helst vetenskapligt stöd för.

Cecilia Odlind: Varifrån kommer det där då?

Gustaf Edgren: Att någon skrev en bok som blev en bästsäljare. Tyvärr tror jag att det är precis på det sättet. Det här är taget helt och hållet ur luften, kanske med hänsyn tagen till att blodgrupperna skiljer sig så mycket åt över världen. Men min gissning är att man bara hittar på det här helt och hållet.

Cecilia Odlind: Men att det ändå får fäste. Jag tänker, är inte det här någonting med vårt behov och vår vilja att kategorisera olika saker. Att det är samma som med personligheter, att det är så lockande att placera folk i fack. Okej, är du är en AB, du är en B och du är en 0. Och det betyder att…

Gustaf Edgren: Kanske, jag vet inte. Jag är nog för insiktslös kring människors natur och personligheter. Men det är möjligt att det är så men det är ganska fascinerande, för det lustiga är att varje gång vi publicerar någonting så får jag som en liten störtflod av mejl från människor som har olika anekdoter eller frågor och så. Och jag kan tycka att det är väl glädjande. Dels att folk i allmänheten snokar upp och läser om sådana här studier, och att de är intresserade tycker jag är superkul. Men sedan kan jag också tycka att det är lite fascinerande. Det här en så otroligt liten betydelse för deras hälsa i stort, att man nästan undrar vad som är dragningskraften. Och jag tycker det är både kul, fascinerande och nästan lite rörande.

Cecilia Odlind: Du berättade ju att om man får fel blod vid en blodtransfusion så kan man bli svårt sjuk och du har också berättat att barnet kan bli sjukt om mamman och barnet har en viss typ av kombination av blodgrupper. Så vid de två situationerna är det väldigt viktigt att känna till sin blodgrupp. Finns det något annat skäl att göra det, är det viktigt att känna till sin blodgrupp?

Gustaf Edgren: Nämen, det är det inte. Det är väldigt få saker i vårt samhälle i dag, där din blodgrupp kommer påverka dig som enskild individ. Låt säga att du hamnar på sjukhus däremot, då kan blodgruppen vara viktig om du ska få en blodtransfusion. Men det är likväl så att ingen kommer fråga dig vad du har för blodgrupp. Om du ligger där och ska opereras och du behöver blod, så kommer inte narkosläkaren fråga vad har du för blodgrupp? Är du A? För konsekvenserna av att man skulle ha fel är så stora att det inte spelar någon roll vad du säger. Om du säger B, då kommer vi ändå provta. Och är det så att man inte hinner provta kommer man ge 0-negativt blod eller 0-blod som kan ges till alla, som vi ibland kalla för universalblod. Vi kommer inte lita på att du har rätt.

Cecilia Odlind: Hur lång tid tar det att kolla?

Gustaf Edgren: Det går ganska fort. Jag skulle tippa att på en halvtimme kan man ha kollat och fått fram blod som passar. Så det går jättefort i de fallen där det behövs. Och är det ännu mer bråttom än så, så har man på de flesta stora sjukhus där man tar emot trauma, alltså patienter som har blivit svårt skadade, då har man i regel tillgång till universalblod. Man har 0-negativa blodenheter som man vet att alla kan få utan att reagera mot. Och så löser man det tills man har en blodgrupp.

Cecilia Odlind: Och betyder det att det är blodet med den blodgruppen, 0-negativt, som det är mest brist på?

Gustaf Edgren: Ja, i de flesta fall är det så. Men det finns också undantag där man ibland har brist på vanliga blodgrupper. Och det kan låta lite konstigt, men det kan bero på att någon har behövt massvis med blod i samband med en stor, komplicerad operation. För blodanvändningen fluktuerar ganska mycket, där det ibland kan vara ganska lite och sedan är det någon som blöder hiskeligt mycket och får hundratals blodenheter för att sedan gå tillbaka till en normal nivå. Så det kan variera vad man har brist på.

Cecilia Odlind: Hundratals blodenheter, vad innebär det?

Gustaf Edgren: En blodenhet är en enhet som är framställd av blod. Så när man ger blod så ger man i regel helblod, det vill säga man ger blod som blod är. Och det innehåller egentligen tre saker. Det innehåller röda blodkroppar, det innehåller plasma och det innehåller trombocyter, eller blodplättar, och så lite annat, det är vita blodkroppar och sådant där också. Och när man ger blod så komponentuppdelar man det här. Man delar upp det i blodenheter. Det vill säga att man gör det som en centrifug, och det tyngsta är det de röda blodkropparna. Det stoppar man i en påse. Och så stoppar man plasman i en annan påse, och så tar man blodplättarna i en tredje påse. Och då ger man dem var och en för sig i regel, för de flesta som behöver blod behöver kanske bara en av de här sakerna. De behöver röda blodkroppar i de flesta fall, och de behöver kanske trombocyter eller blodplättar i andra fall, och så behöver de plasma i ytterligare några fall.

Cecilia Odlind: Men vi snackar hundratals påsar?

Gustaf Edgren: Man snackar hundratals påsar med blod. Det är lyckligtvis ovanligt, men det förekommer förhållandevis ofta och det kallar vi ibland för massiv blodtransfusion.

Cecilia Odlind: Är det så att det är brist på blod?

Gustaf Edgren: Jag jobbar ju inte på en blodcentral, jag jobbar kliniskt med egentligen helt andra saker, och jobbar på en klinik där vi ger väldigt lite blod. Men i vissa fall är det definitivt blodbrist. Och det kan vara framför allt på sommartid när folk är på semester och inte har tid till att ge blod. Men det kan också vara i samband med att det har varit flera stora operationer och liknande. Men jag skulle inte säga att vi har blodbrist rent generellt i Sverige, men det behövs alltid fler blodgivare.

Cecilia Odlind: Så en uppmaning?

Gustaf Edgren: En uppmaning. Och sen är det så att man sannolikt, historiskt, har använt för mycket transfusioner. Det finns mycket som talar om att det är bättre att vara lite restriktiv med hur mycket blod man ger till patienter. Vilket gör att blodanvändningen har gått ner ganska mycket i Sverige och egentligen hela västvärlden de senaste tio åren, vilket nog är bra. För blod ska man nog bara ge i de fall det verkligen behövs, kan man enkelt säga.

Cecilia Odlind: Hur kom man fram till det, att det kanske inte behövs så ofta som man trodde?

Gustaf Edgren: Det är som med allt inom den medicinska vetenskapen eller vetenskapen i stort, att det är en långsam iterativ process. Man gör olika studier, och i de första studierna som kom på det här, då lottade man patienter mellan en hög transfusionsgräns och en låg transfusionsgräns, det vill säga att man var restriktiv eller liberal med blodet. Och i de första studierna som kom i slutet på 90-talet, där visade det sig att de som hade en restriktiv hållning gick det bättre för. Att det gick bättre för patienterna som fick mindre blod. Sen har man förändrat hur man framställer blodkomponenter. Man plocka bort de vita blodkropparna som kan ge vissa typer av reaktioner, man filtrerar blodet och man gör andra saker som sannolikt tar bort en del av de potentiellt skadliga effekterna av att ge blod. Idag tror jag inte att den där effekten riktigt finns kvar, men det är ändå så att man har visat att det åtminstone är säkert att sänka transfusionsgränsen, det vill säga att man är mer restriktiv. Och eftersom det ändå finns en teoretisk risk med en transfusion, det vill säga en teoretisk risk för okända infektioner och liknande, då har man valt att vara mer restriktiv i allmänhet.

Cecilia Odlind: Ni har ju nyligen publicerat en studie där ni har undersökt massor av sjukdomar och kollat om det finns en koppling till vilken blodgrupp man har. Vad har ni upptäckt där?

Gustaf Edgren: Om man backar bandet ett tag, så kan man säga att kopplingen mellan blodgrupper och olika sjukdomar, den har man nog känt till sedan åtminstone 50-talet. Och från början kunde man visa att det var vanligare med magsäckscancer hos personer som hade blodgrupp A, och man kunde visa att malaria var mindre allvarligt hos de med blodgrupp 0. Och så har det gjorts små spridda skurar av mer eller mindre välgjorda studier, som kopplar blodgrupper till olika sjukdomar. Det är blodproppar och det är blödningar och olika saker. Men ingen har någonsin gjort det här på ett riktigt systematiskt sätt. Så det vi valde att göra, och drog i gång för ett par år sedan, var att försöka göra en stor systematisk studie där vi inte tittat på en specifik sjukdom, utan vi titta på alla sjukdomar. Och alla sjukdomar kan vi kanske inte kolla på Sverige, vi har väldigt lite malaria, men vi gjorde som så att vi tog alla tillgängliga diagnoser som finns i någonting som kallas för patientregistret, som är ett stort register över sjukhusknuten vård i Sverige. Och så kategoriserade vi dem i ungefär 1200 sjukdomsgrupper, och så tittade vi på allihop och deras koppling till AB0-systemet och RH-systemet. Och efter visst rasslande i den här datorn som gjorde beräkningarna så ut kommer en massa resultat där det mesta är helt väntat. Vi hittar den här kopplingen mellan blodgrupp A och magsäckscancer, blodgrupp A och bukspottkörtelcancer och vi hittar en högre risk för blodproppar hos dem som har blodgrupp AB, A och B, och så vidare. Så det mesta är helt väntat. Och så kommer några små, udda, lite mer oväntade fynd. Men på det stora hela kan man säga som så att vi hittade det vi väntade oss. Och huvudresultatet i att vi hittade det vi väntade oss, var att metoden som vi använde var tillförlitlig för att göra det här.

Cecilia Odlind: Kan man säga att de flesta av de här 1200 sjukdomskategorierna inte har någon koppling till vilken blodgrupp i har?

Gustaf Edgren: Absolut, så kan man definitivt säga. För nästan alla sjukdomar hittar vi ingen koppling. Och som forskare vill man alltid vara detaljerad och noggrann i hur man uttrycker sig. Så det ska jag också vara eftersom jag är forskare. Men man kan säga att i vissa fall har vi så få fall av de här sjukdomarna att vi inte kan säga tvärsäkert. Men på det stora hela taget sett, så rör det sig om en handfull sjukdomar som är kopplade till blodgrupper.

Cecilia Odlind: Nästan alla sjukdomar har ingen koppling.

Gustaf Edgren: Precis.

Cecilia Odlind: Okej, men de här som har det, hur stark är den kopplingen?

Gustaf Edgren: Den varierar från att vara ganska svag, vi vet att blodgrupp A har en ökad risk för hjärtinfarkt och då pratar vi om fem procent högre risk eller något åt det hållet. Så på individnivå är det en obetydlig riskfaktor. Sedan finns det andra saker som är ganska starka riskfaktorer. Vi vet att blodgrupp 0 tycks skydda mot blodproppar, venösa blodproppar framför allt. Och den effekten är ganska stark. Vi har tidigare publicerat om det här, och då landade vi i att någonstans 35–40 procent av fallen av venös blodpropp hos personer som är i övrigt friska och unga kan förklaras av blodgruppen. Då är det sannolikt inte blodgruppen i sig, utan det är andra proteiner som finns i kroppen som är kopplade till blodgruppen. I fallet med venösa blodproppar är det två stycken koagulationsfaktorer. Det vill säga två proteiner som finns kopplade till blodets förmåga att levra sig, där nivåerna är knutna till i blodgruppen.

Cecilia Odlind: Cancer då? Hur förklarar man det?

Gustaf Edgren: Det är en ganska fascinerande sak. Blodgrupp A, AB och i viss mån B, är kopplade till några typer av cancer. Och de första som beskrevs, det var magsäckscancer och spottkörtelcancer om jag inte minns fel. Och sedan har det visat sig att den sannolikt starkaste sådan koppling är med pankreascancer, det vill säga cancer i bukspottkörteln. Och de effekterna är inte superstarka men de är inte heller försumbara. Vi pratar om 20- och 30-procentiga riskökningar. Vilket för att vara cancer och genetiska riskfaktorer är ganska starkt. Särskilt när det gäller så pass vanliga genetiska faktorer som det här är. Och där finns det lite olika hypoteser om vad som driver det, men en sådan är att det har med den här bakterien som heter helicobacter och göra. Helicobacter pylori är en bakterie som infekterar människor i hela världen, och som framför allt infekterar magslemhinnan. Det ledde till Nobelpris för ett antal år sedan, som är en rolig historia i sig, och den har en viss förmåga att koppla sig till celler med hjälp av blodgruppssystemet. Så kanske är det så att kopplingen till magsäckscancer och till cancer i bukspottkörteln har med helicobacter att göra.

Cecilia Odlind: Så du måste ha en viss blodgrupp och helicobacter, och då ökar risken?

Gustaf Edgren: Det skulle kunna vara så.

Cecilia Odlind: Okej.

Gustaf Edgren: Tvärsäkert vet vi inte, men det är en möjlig riskfaktor. För det som är fascinerande är att om man har blodgrupp A så har man en ökad risk för magsäckscancer, men man har också en mycket lägre risk att få sår i magsäcken, magsår. Så det verkar gå åt två håll. Och just den kopplingen med sår och cancer tyder på att det faktiskt har med den här magsäcksbakterien helicobacter att göra. För den kan vara inkopplad i båda de här två sjukdomarna.

Cecilia Odlind: Man kan inte säga att A är en skrutt-blodgrupp för då får man en massa sjukdomar och B är jättebra, går det att säga något sådant?

Gustaf Edgren: Nej, det kan man inte riktigt säga, och rent generellt kan man säga att 99,9 procent av all ohälsa inte har någonting som helst med blodgrupper göra.

Cecilia Odlind: Okej.

Gustaf Edgren: Men däremot så, av alla saker vi studerar, genomgående får man ändå säga att blodgrupp 0 tycks ha den bästa effekten.

Cecilia Odlind: Yes!

Gustaf Edgren: Är du 0?

Cecilia Odlind: Ja!

Gustaf Edgren: Jag är A. Förskräckligt, det bär mig emot att säga så här. Nej men, det verkar vara så att noll, över lag, har låg risk i de här kopplingarna som är gjorda. Sedan kan man fascinerande nog säga att det inte finns någon som helst koppling med RH. RH är inte kopplat till något sjukdomsutfall alls, av alla här grejerna vi studerar.

Cecilia Odlind: Då kommer vi till den stora sjukdomen som härjar just nu, covid-19.

Gustaf Edgren: Ja.

Cecilia Odlind: Hur är det med den då? För det kom tidigt nyheter om att det fanns vissa blodgrupper som skyddade mot svår covid-19. Hur är det med det?

Gustaf Edgren: Precis som du säger, tidigt, alltså för ett år sedan, och jag skulle till och med säga att det var i mars någon gång förra året, så hittade man att blodgrupp 0 tycks vara skyddande mot svår covid. Och de första studierna var nog av den här lite opportunistiska varianten, det vill säga att vi har en massa patienter med covid som är svår, som ligger på sjukhus. Och så vet vi vad de har för blodgrupp. Då kollar vi om det finns en koppling mellan blodgruppen och covid.

Cecilia Odlind: För det är så lätt att göra?

Gustaf Edgren: För det är så lätt att göra. Det här har präglat ganska mycket av den forskning som har med blodgrupper och sjukdomsutfallet att göra. Man vet det här. Det är en genetisk faktor, eller en manifestation av en genetisk faktor, och så är den känd, då gör vi det. Så det var nog starten att det var på det sättet. Och sedan kom det för lite drygt ett år sedan tror jag, kom en studie gjord av en tysk och norsk samling forskare som använde ett italienskt material. Och såg gjorde man en sådan här genetisk associationsstudie och det som poppade upp där, egentligen det enda som poppade upp, det var att blodgrupp A tycktes ha en ökad risk för svår covid.

Cecilia Odlind: Men 0 var inte skyddande?

Gustaf Edgren: Alltså jämförelsegruppen var i princip 0, kan man säga. Men det här var inte så att man tittade på blodgrupperna. Utan man tittade på genetiska markörer som är kopplade till blodgrupperna. Man tittade på alla genetiska markörerna man hade tillgång till, såklart. Men det var den första lite starkare studien som fanns. Och sedan har det kommit hundratals sådana här studier. Det är blodgrupper och covid och det är blodgrupper och svår covid. Och jag skulle säga att vi inte riktigt vet, för det har inte gjorts någon riktigt bra studie på det här. Så vi vet inte riktigt i hur kopplingen ser ut. Den är sannolikt inte jättestark. Från början pratade man om superstarka effekter men så är det nog inte. Och jag tänker att här är det som en kedja av möjliga kopplingar. Det kan vara som så att blodgrupp är kopplat till sannolikheten att över huvudtaget infekteras med viruset. Blodgrupp kan vara kopplat till sannolikheten att infekteras och bli lite sjuk, den kan vara kopplad till sannolikheten att infekteras och blir mycket sjuk och den kan bli kopplad till att infekteras och bli supersjuk. Men ingen har riktigt gjort den definitiva studien där man tittar på hela kedjan här. Så det återstår att göra och det lär väl komma om inte alltför lång tid.

Cecilia Odlind: Så svaret är kanske, vi vet inte?

Gustaf Edgren: Skitsvar alltså. Men lite så är det faktiskt. Kanske, vi vet inte. Och sedan är det som så att folk inte kan låta bli att spekulera i varför det skulle vara kanske, vi vet inte. Så det har gjorts en massa studier där man håller på att gräva i olika mekanismer för något som vi inte ens vet om det finns. Och då har man pratat om att, ja det har med blodpropparna och göra, och det har med antikropparna mot A om du inte är A och så vidare, men det vet man inte riktigt.

Cecilia Odlind: Det här med blodproppar händer ju vid covid-19. Så om det då finns en koppling mellan blodgrupp och blodproppar så kunde man ju ändå tänka sig att…

Gustaf Edgren: Ja, det är nog min personliga hypotes. Om det finns en koppling, vilket jag tror att det gör, den är nog inte så stark, men det finns nog en koppling, så är min hypotes att den har med blodproppar att göra. För det är precis som du säger, tidigt blev man varse om att det finns en stark tendens att få blodproppar om man har svår covid. Så vi såg tidigt massvis med fall av patienter som hade utbredda proppar i lungorna och var svårt sjuka, inte bara på grund av sin covid, utan också på grund av propparna. Och sedan har man blivit gradvis bättre på att ta hand om det här. Så det kanske inte lika mycket är en effekt nu som det var tidigare.

Cecilia Odlind: Just det, då kanske man inte längre ser kopplingen för att man vet hur man ska…

Gustaf Edgren: Så skulle det kunna vara.

Cecilia Odlind: Intressant. Då fanns det en koppling men den finns inte längre.

Gustaf Edgren: Ja så skulle det kunna vara. Men man får inte glömma bort att det här är skitsvårt att studera, av flera skäl. Ursäkta språket, nu kommer mina barn klaga på att pappa svär. Men det är så här, att vem är nämnaren? Och vad menas med det? Jo, det är så att när du ska göra en epidemiologisk studie, som det här är, måste du ha koll på din studiepopulation. Vem kommer vara med i din studie och vem är med i din studie? Och har man inte koll på det så är det lätt att man gör fel. Särskilt med tanke på att blodgrupper i sin tur är ganska starkt kopplade till etnicitet. Och gör du en stor epidemiologiskt studie i ett land som inte har en massa register som vi har i Sverige, så har man inte riktigt koll på sin studiepopulation alla gånger. Så det krävs att man har en definierad studiepopulation. Nu låter jag dödstråkig men det här är inte trivialt att göra. Och då är det så fint att vi i ett land som Sverige har perfekta förutsättningar för det här. Vi har känd blodgrupp på någonstans 8–9 miljoner svenskar i ett register. Så nu hintar jag lite gran. Vi kommer naturligtvis göra en sådan här studie, och göra den så ordentligt som vi bara kan. Och titta på alla de här stegen. Testa positivt och bli sjuk, testa positivt och bli svårt sjuk, testa positivt och dö. Och så kan man kartlägga hela kedjan.

Cecilia Odlind: Så kanske, vi vet inte, men ni kommer att ge svar?

Gustaf Edgren: Ja det tänkte vi nog försöka göra. Sen är det så att det är så mycket annat man måste göra också, så vi har inte riktigt hunnit med. Men tanken är att försöka göra det här.

Cecilia Odlind: Okej. Karin Bojs skrev nyligen en krönika i DN om det här med blodgruppsmystik. Hon nämnde era resultat också, men hon skrev också om det här med blodgruppsmystik som jag själv inte har varit jätteinsatt i. Det är relativt utbrett det här med att man grundlöst kopplar en blodgrupp ihop med diverse personliga egenskaper eller förmågor eller preferenser. Vad säger du om det här?

Gustaf Edgren: Jo men så är det definitivt. Av alla saker som jag forskar kring och ägnar mig åt så är blodgrupper det som ger absolut mest uppmärksamhet. Så fort vi har publicerat någonting om blodgrupper så får jag en massa mejl från personer med olika nyfikna frågor och anekdoter och sådant där.

Cecilia Odlind: Vad undrar de då?

Gustaf Edgren: Allt möjligt. Efter det här så skriver folk och frågar, jag har blodgrupp AB, finns det någonting jag kan göra för att leva längre? Och jag kan tycka att det är ganska fint av flera skäl, men det finns uppenbart någon slags blodgruppsmystik. Så är det. Och jag tycker att det här är ganska intressant och fascinerande, för den här mystiken tar sig dessutom olika uttryck i olika länder. Jag hörde häromdagen att i Japan är det här en jättestor grej, att man är helt övertyga om att blodgruppen avgör personligheten. Det är världens enklaste sak att visa att så är det inte. Det finns ingen koppling mellan blodgrupp och personlighet. Blodgrupp 0 är inte flegmatiska och blodgrupp AB är inte tokiga. Det är inte så det är, men folk vill tro det.

Cecilia Odlind: Lite som med horoskop?

Gustaf Edgren: Ja det är lite som med horoskop tänker jag. Men sedan så finns det något slags korn av sanning i det här. Blodgrupper är ju kopplade till olika sjukdomar, och det har hälsokonsekvenser i vissa specifika fall. Och kanske är det som så att man söker ytterligare förklaringar. Sedan finns det en till sak som är ganska fascinerande rent medicinskt. Det är att vi fortfarande inte riktigt vet vad den biologiska funktionen av blodgrupperna är. Vissa har man koll på, men andra har man ingen som helst aning om. Och det i sig är intressant.

Cecilia Odlind: Kan du utveckla det?

Gustaf Edgren: Ja. Om du säger så här, att på en cell, vilken cell som helst, finns det massvis med proteiner och de har ofta en enzymeffekt, det vill säga att de gör någonting, de har en roll. Men i många fall vet vi precis vad varje protein har för roll, i alla fall några av deras roller, sedan har de säkert flera som vi inte förstår. Men med blodgrupper så, i alla fall med vissa av dem, har vi ingen aning om vad deras egentliga syfte är. Jag kan inte föreställa mig att de bara finns där på skoj, utan de har naturligtvis något som syfte som man inte har koll på. Och det i sig är rätt fascinerande. Att man trots att vi har känt till det här i 121 år och man har detaljerad kunskap om exakt struktur och så om AB0-systemet, och så vet man inte riktigt vad de har för funktioner.

Cecilia Odlind: Men de som har blodgrupp 0, de har inte de här proteinerna?

Gustaf Edgren: Det är inte riktigt så enkelt. För de här hänger ihop på olika sätt och vis. Och det som avgör vilken blodgrupp man har, det är egentligen strukturen av en kedja sockermolekyler som finns på ytan av blodgruppscellen. Och nu ska jag vara helt ärlig, det här är inte vad jag ägnar mig åt. Jag är inte så biologiskt lagd. Jag är epidemiolog, jag gillar stora siffror och breda penseldrag, men i kortet är det som så att på blodkroppens yta finns det proteiner, och på dem finns sockermolekyler. Och vilken sockermolekyl du har, det är det som avgör vilken blodgrupp du tillhör. Så den som har blodgrupp 0 har en sockerkedja. Den är mycket kortare och mindre än vad den som har A, AB eller B har. Men det är ändå så att man har någonting där, som ibland kallas för H-antigenet. Sedan kan man sakna H-antigenet också och där man verkligen 0. Men det är inte så vanligt. Så det är inte så att man är helt utan.

Cecilia Odlind: Men det verkar gå bra för dem också.

Gustaf Edgren: Dem som har 0?

Cecilia Odlind: De som verkligen har 0.

Gustaf Edgren: Det är inte helt sant. För att hitta blod till dem som verkligen har 0, och ibland kallas för Bombay-phenotypen, kan ibland vara helt omöjligt. För det är så jätteovanligt, för de kan inte ens få 0-blod, nämligen.

Cecilia Odlind: Okej. Och det upptäcker man bara på det där provet som tar en halvtimme. Då ser man att, oj här har vi en Bombay.

Gustaf Edgren: Du, nu blottar jag min okunskap igen här. Men det är okej för jag sysslar inte med det här, jag har aldrig träffat någon som har Bombay.

Cecilia Odlind: Det är så ovanligt?

Gustaf Edgren: Det är super-ovanligt.

Cecilia Odlind: Finns det mer att säga om blodgruppsmystiken?

Gustaf Edgren: Det finns hur mycket som helst att säga. Det här är ju fascinerande. Och jag ska vara helt ärlig, jag är lite opportunistiskt lagd. Vi gör en del av den här forskningen lite grann för att vi kan. Inte för att jag egentligen tänker att det är så otroligt viktig forskningen. Men jag är montessori-barn. Jag gör saker av lust och nyfikenhet. Och så är det verkligen i det här fallet. Vi gräver lite grann den här, både för att vi kan och för att det är ganska fascinerande. Sen har det inte en superstor betydelse i det enskilda fallet för den enskilda individen.