Transkribering av #133: Har ditt barn trotssyndrom?

CECILIA

Pia Enebrink är legitimerad psykolog och psykoterapeut. Hon är docent i psykologi och forskargruppsledare vid avdelningen för psykologi vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet. Hon undervisar på Psykologprogrammet på samma universitet, och i sin forskning har hon intresserat sig för preventiva och behandlande insatser för barn och ungdomar och deras familjer, samt också liknande problem hos unga vuxna. En stor del av hennes forskning handlar om föräldraskapsstöd och emotionsreglering.

ANDREAS - 00:10:00

Min första fråga till henne var: Vad är trotssyndrom? 

PIA - 00:10:08

Under uppväxten så är det ju väldigt vanligt för barn att man har ilskeutbrott, att man trotsar och att man hamnar i lite olika konflikter. Mer eller mindre allvarsamma. Och en del av det här är ju ett utprövande över att se gränser och upptäcka vem man är som person. Så det är ju väldigt vanligt förekommande under uppväxten för barn och ungdomar, under perioder. Och det är väl när det är så att det går över en gräns att det blir väldigt mycket vanligt förekommande, och att det är någonting som stör välmåendet hos barnet eller ungdomen eller relationerna eller skolgången, som vi börjar prata om att det kan handla om att det är ett mönster av någonting som inte fungerar. Och i det sammanhanget så pratar vi om att trotssyndrom är den barn- och ungdomspsykiatriska diagnosen som ringar in det här då, mera för barnen.

ANDREAS - 00:11:13

Jag kan ju tänka mig att vi är många som är föräldrar som tänker oj, var det trotssyndrom som min dotter hade när det var så himla besvärligt under en period. Men det kan ju inte vara så att var och varannan unge har det här, eller hur?

PIA - 00:11:28

Nej, det stämmer jättebra. Utan det är ju väldigt vanligt förekommande. Och när man har trotssyndrom så är det att det är mera genomgripande mönster av att man har flera olika typer av symptom. Dels kan det handla om att man har lätt för att bli arg och irriterad. Och att man är lite stingslig och helt enkelt har såna humörsutbrott. Så det är en sån emotionell del som kan finnas i det. Men det kan också handla just om att man har svårt att ta när någon sätter gränser, att man ofta argumenterar, barn och unga mot andra vuxna eller auktoritetspersoner. Eller att man trotsar i olika situationer. Eller inte tar ansvar för det som man har gjort, utan skyller på andra. Men det kan också handla om att man har en form av hämndlystenhet, brukar man säga. Så de olika indelningarna, som man brukar kalla det för, att det är fyra kriterier av åtta som karaktäriserar att man har trotssyndrom. Och då ska det vara mer än genomsnittet. Mer än barn i densamma åldern som man är i, jämfört med flickor, pojkar, andra barn i samma ålder. Och när det är barn i förskoleåldern så brukar man säga att det ska vara vardagligdags nästan. Att det ska vara ofta förekommande. Och sen barn som är äldre än så, så brukar man säga att det är åtminstone en dag i veckan som det här uppstår. Och sen att det ställer till att det blir en utmaning för barnet självt och för omgivningen. Så det skiljer sig från det vanliga trotset, det som är övergående och en kortare period än sex månader, vilket ska gälla för trotssyndrom.

ANDREAS - 00:13:29

Var och en av sakerna du räknar upp nu har nog de flesta av oss upplevt mer eller mindre. Finns det några särskilda åldrar då? Man brukar prata om treårstrots och så vidare. Har det här någonting med det att göra?

PIA - 00:13:46

Det är inte ovanligt att det kan börja i tidiga åldrar, under förskoleåren. Man kan säga att ungefär vid sex-sjuårsåldern så kan de flesta som får trotssyndrom få sin diagnos. Men inte sällan har man sett de här tecknen tidigare. Det kan vara ett irritabelt humör, stingsligt, kanske har svårt att ta motgångar eller när en förälder säger ifrån. Så att det kan börja tidigare och så ser man det här som ett återkommande mönster. Men forskningen hittills har främst fokuserat på under tolv år, under den åldern då. Även om man kan få det även som tonåring, och även som vuxen.

ANDREAS - 00:14:28

Okej, det ska vi återvända till. Ungefär hur många är drabbade då, för att ge en bild av skalan på det här problemet?

PIA - 00:14:35

Man brukar säga att det är ungefär tre till fem procent som har trotssyndrom av barn och unga. Och det är något fler pojkar än flickor som får diagnosen, så det är ungefär två gånger fler pojkar än flickor. Och sen under tonårstiden jämnar det ut sig lite med förekomsten.

ANDREAS - 00:14:53

Det är ganska många ändå.

PIA - 00:14:56

Det är ganska många, verkligen. Det är så.

ANDREAS - 00:15:00

Du nämnde som hastigast där att vuxna kan ha trotssyndrom. Är det liknande? Alltså yttrar det sig på liknande sätt?

PIA - 00:15:08

De här beteendena som man har, de skiljer sig förstås beroende på vilken ålder man är i. Men just detta med att man är återkommande argumentativ och trotsig och har svårt att inrätta sig mot auktoriteter, så är det samma kriterier som gäller. Och även att man har ett irritabelt humör, om det är sådant som har funnits med sedan tidigare. Så ja, det är samma kriterier.

ANDREAS - 00:15:32

Vad ställer det till för problem då? Jag vet att du framför allt har intresset för barn och unga, men man blir ju nyfiken på de här vuxna, trotsiga personerna. Hur påverkas deras liv?

PIA - 00:15:44

Den här diagnosen har inte följts upp i så himla stor utsträckning. Men de studier som finns pekar bland annat på att man har svårare med relationer. Både nära relationer, vänskapsrelationer eller kärleksrelationer. Och att det kan också vara svårare med studier, med det här akademiska livet eller med yrkeslivet sen. Och att det kan bli konflikter på arbetsplatser. Så några såna uppföljningar över tid finns det, från att man är tonåring in till dess att man är i slutet på 30-årsåldern ungefär. Så att det kan ställa till problem och vara utmanande för personen själv och för omgivningen om det här då kvarstår över tid. Men anledningen till att det inte finns så mycket studier ännu kring trotssyndrom det är ju att man tidigare har lagt ihop det tillsammans med en annan svårare form av problematik - uppförandestörning. Och att när man har haft uppförandestörning så har man inte fått ställa diagnosen trotssyndrom. Uppförandestörning är en svårare och en allvarsammare problematik som uppstår under tonårstiden. Det är en sådan anledning också till att man inte alltid har följt trotssyndrom över tid. Plus att man i det här fältet med trotssyndrom och uppförandestörning ibland pratar mer om barn med beteendeproblem. Barn som har utagerande beteende. Så att det finns väldigt många beteckningar på det och då har det ofta rört sig om en dimensionell bedömning eller skattning av att man har någon form av problem. Och så har man försökt följa det över tid. Hur ser det här ut? Hur utvecklar det sig?

ANDREAS - 00:17:26

Det här sättet att agera och de här symptomen så att säga. Det känns som att de ligger ganska nära så personer brukar bete sig som har till exempel ADHD. Finns något överlapp där?

PIA - 00:17:38

Ja, det är en ganska stor samsjuklighet med just ADHD. Mellan ADHD och trotssyndrom. Men man skiljer på dem som diagnoser. Det kan ju vara svårt att veta vad det ena är och vad det andra är. Om man struntar i uppmaningar, men att man har svårt att lyssna in och ta uppmaningar. Att det ibland kan vara svårt att veta vad som kan vara vad. Men när man har gjort den urskiljningen så ser man att det är ungefär 30-50% samsjuklighet mellan trotssyndrom och ADHD. Så att det skiljer sig lite mellan studier. Men det är även samsjuklighet med depression. Och vad man har sett är att de här dragen som har mer med det irritabla humöret att göra, att man har lätt för att bli arg, är mer kopplat till senare utveckling av depression och ångest. Samtidigt som den biten som har mer med trotssyndromet eller argumentativt beteende har också lite mer tydlig koppling till senare utveckling eller fortsatt problem med beteendeproblem. Men när man ställer diagnosen trotssyndrom så är det också viktigt att se att det inte är andra saker som orsakar det. Att det är något barn som på olika sätt blir utsatt eller mobbat eller att det är saker som är runt omkring som förklarar det. Eller att det inte är depression som finns. Hos barn kan det också uppträda som ett irritabelt humör. Att man är varsam om det. Och även psykos till exempel. Så det finns andra saker också som man behöver väga in när man tar ställning till om det är trotssyndrom.

ANDREAS - 00:19:30

Vad beror det på då?

PIA - 00:19:31

Ja, det beror inte på en enda orsak utan det beror på en samvariation av flera olika riskfaktorer om man tänker miljömässiga riskfaktorer. Och det kan vara sådana som har med individnivå eller med familjen eller med närsamhället, skolan att göra. Och även där har man ju forskat mest på den breda gruppen med barn med utagerande när man ser då risk och skyddsfaktorer för dem. Men för just gruppen med trotssyndrom så kan det vara sådant som är vanligare förekommande. Det kan vara att det är konflikter i hemmet till exempel. Eller att man har som tonåring kanske hamnat tillsammans med andra barn som förstärker de egna beteendena. Men den tydligaste riskfaktorn som också är en riskfaktor vi jobbar med i behandlingen och som är möjlig att påverka är något som kallas för tvingande samspel. Och det är interaktionen mellan förälder och barn. Så att hur man som förälder svarar på barnets beteende kan ha en betydelse för både hur det delvis formas och sedan hur det kvarstår över tid. Och där kan det ju vara som ett svar på barnets tidiga beteende, eller att det inte är lätt att lugna, och där man då kan ha svårt som förälder att stötta sitt barn på ett sätt som är hjälpsamt för det och att det blir en lugn hemsituation. Men tvingande samspel brukar man beskriva som att man som barn kanske inte gör det föräldern ber om. Och föräldern antingen då trappar upp och säger att jo, höjer rösten eller säger att jo, men det måste du göra. Och kanske börjar hota, annars får du inte se på tv sen. Eller att man tar till någonting för att barnet ska göra som man vill. Ibland kanske barnet gör det som föräldern ber om. Eller ibland kanske barnet trappar upp och höjer rösten och vägrar och föräldern får inte med sig barnet. Och den här upptrappade situationen, det är det man kallar för tvingande samspel, där det också kan bli lite hårt och kontrollerande föräldraskap och lite inkonsekvent. Så att det är kärnan, om man säger, i den här delen i föräldraskapet som man sen då också försöker att jobba med i behandlingar. Men det finns en myriad av olika riskfaktorer som samspelar, så det finns inte en enskild som orsakar trotssyndrom utan det finns flera. Och ju fler riskfaktorer man har, desto större är risken att det kvarstår över tid, brukar man se.

ANDREAS - 00:22:17

Går det att se några socioekonomiska faktorer som spelar in här?

PIA - 00:22:24

Jo, det är också en sådan riskfaktor som man har sett just för trotssyndrom. Att en lägre socioekonomisk bakgrund, att man har sämre förutsättningar ekonomiskt till exempel, finns med som en riskfaktor. Och då kan man fundera på vad det kan handla om. Och en sådan sak man tänker då, det är ju att om man har svårt med ekonomin till exempel, så kan det kanske skapa mer konflikter hemma, konflikter mellan föräldrar, man kanske inte har så mycket tid med barnet, kan bli själv stressad och ha sämre mående som förälder, och de bitarna kan också påverka då, att det blir en svårighet att möta barnet i de här situationerna som kan leda till att också då barnets beteende försämras i bemärkelsen att mer trotsigt. Det är en av de sakerna man tänker kring i alla fall, som kan bidra.

ANDREAS - 00:23:18

Om man inte får hjälp, om man inte behandlar det här eller för att komma till rätta med det på något vis, vad kan det få för yttersta negativa konsekvenser för individen?

PIA - 00:23:26

Det skulle jag säga skiljer sig åt mellan olika barn och tonåringar och vuxna för att beroende på hur det övriga ser ut, med om man har en stöttande miljö runt omkring sig, om det finns andra skyddande faktorer, att man kanske har en god egen förmåga till självreglering eller till att man har en god tillgång till språket, eller att man har föräldrar som på olika sätt finns tillgängliga och försöker stötta, så finns det goda förutsättningar också då för att det här kan klinga av, att det här kanske på olika sätt minskar. Men ju fler av olika riskfaktorer som finns, desto större är ju då risken för att de här interagerar och att det ger upphov till att man kommer in i nya sammanhang där man kanske använder ett beteende som riskerar att man stöts bort i skolmiljön av kompisar, att det blir en annan typ av utveckling helt enkelt för det barnet eller tonåringen.

ANDREAS - 00:14:34

Det jag far litegrann efter, och det kanske är jag som tänker fel, då får du korrigera mig, men när vi sitter här och spelar in i gråaste november 2023 så har vi ett år bakom oss med oerhört mycket gängkriminalitet och så vidare. Och för mig som lekman så låter det inte helt orimligt att en del av de unga killarna som det oftast är, eller pojkarna, som hamnar i de situationerna, att man skulle kunna tänka sig att det finns en viss överrepresentation i alla fall av trotssyndrom bland den kategorin.

PIA - 00:25:04

Det kan man misstänka att det skulle kunna finnas, det vet inte jag, men däremot så är ju det här en av de sakerna som skulle kunna ligga till grund för att man hamnar i sammanhang där man lockas till att göra saker som man inte hade gjort annars.

ANDREAS - 00:25:26

Vad kan man göra åt det då? Vilka behandlingar finns?

PIA - 00:25:29

Det finns behandlingar som riktar sig till föräldrarna och där vi har sett ganska goda måttliga effekter för det som kallas för föräldraskapsstöd. De har utvärderats för alla åldrar, upp till tonåren, men framför allt för barn upp till tolv år. Så det är en insats som man kan rekommendera och som också rekommenderas i Sverige och där det finns ett flertal olika föräldrastödsprogram som finns tillgängliga. Och sen så kan man rikta insatser till barnen och framför allt barn från åtta år och uppåt där man kan ge då också träning i hur man på olika sätt hanterar olika utmanande situationer och försöker förstå dem på ett lite annat sätt jämfört med det som man har med sig sedan tidigare. Och kan också inkludera ilskekontrollträning, problemlösningsträning, sådana typer av färdigheter som man tränar. Och bäst effekter har man sett när det är kognitivt beteendeterapeutiska program i forskningen.

ANDREAS - 00:26:32

De här föräldrastödsprogrammen då, hur går de till? Rent konkret?

PIA - 00:26:38

Ja, de kan se ut som så att man kan träffas i grupp, ganska vanligt, och att man tillsammans med andra föräldrar får gå igenom lite olika strategier som man får modellerat och uppvisat hur man kan tänka och sedan rollspela själv och öva. Och de strategierna kan handla om att man tänker på hur man lyssnar med barnet, hur man är tillsammans med barnet. En väldigt viktig grundprincip är att ägna tid med barnet och att syftet med det är att skapa en relation med barnet. För ibland är det en ökad risk för att det skaver lite eller att man tycker att det inte är helt harmoniskt och lätt i samvaron hemma. Och för att vända på det här så försöker man då hitta tillfällen tillsammans mellan föräldrar och barn där man ägnar tid, korta stunder, där det är fullt fokus på barnet eller tonåringen och försöker hitta former för detta som barnet och tonåringen tycker är trivsamma och fina. Och bygga relationer utifrån det. Och sedan får man stegvis då öva på att lägga till ytterligare delar till detta som handlar om att man uppmärksammar när det faktiskt fungerar. För det vi vet är att när man har fokus på det som inte fungerar så tenderar det att ta över. Det blir mera. Och när vi vänder på det och istället fokuserar mera på det som ändå finns som fungerar så har det en tendens att växa och att vi både får upp ögonen för det och att om man uttalar det och uttrycker det att det är trivsamt och mysigt att göra saker eller att man uppskattar att det fungerar så fint med olika saker så ökar det. Då vet barnet och tonåringen att det här känns ganska bra, att också föräldern visar det och att man vill göra mer av det. Så det är sådana grunder. Och sedan handlar det också om att välja sina strider så att man inte går på alla de gånger när det inte fungerar, utan att man väljer ut de som är verkligen viktiga och då sätter en tydlig gräns. Och problemlösning, att sitta och ha lite förhandling eller problemlösning med sin tonåring, diskutera vad ska vi ha för regler, vad fungerar för familjen, för oss och att sätta en tydlig sund, lugn gräns när de överskrids, som man säger. Sådana delar gås igenom successivt över det här ungefär 10-12 veckor långa föräldrastödsprogrammet. Och grunden helt här är ju att bryta det här negativa samspelet mellan förälder och barn. Så då har man på olika sätt hittat former för att hitta ett annat samspel som kan leda till att man får situationer där det inte är det här tvingade samspelet.

ANDREAS - 00:29:44

Men det bygger någonstans ändå på, tänker jag, att det finns en stor motivation hos de här föräldrarna. Jag misstänker att problemet kan vara att de som skulle behöva den här typen av stöd mest kanske inte är de som är mest benägna att söka det.

PIA - 00:30:00

Du nämner någonting här som förstås är väldigt viktigt, med motivation och att man har uthållighet och orkar ta sig igenom. Det är någonting som vi ibland ser att vi skulle behöva förbättra, så att säga, i stöttningen i för att det är inte ovanligt med avhopp, att man inte orkar hela vägen helt enkelt. Vissa avhopp kan också vara för att man tycker att det redan efter halva programmet fungerar bättre. Så kan det ju vara. Men det är bra med motivation. Så det är också sådant som man försöker att jobba med under de här föräldrastödsprogrammen.

ANDREAS - 00:30:40

Finns det olika sådana här föräldrastödsprogram?

PIA - 00:30:43

Ja, det finns ett flertal föräldrastödsprogram och ett flertal som är utvärderade i Sverige. Och det finns föräldrastödsprogram, de jag beskrev nu var mera på beteende-KBT-grund. Och exempel på program där är till exempel Komet som är ett framtaget svenskt program, men som inspirerats av de amerikanska ursprungsprogrammen. Och det är till exempel De otroliga åren som också finns i Sverige. COPE, ett annat sådant föräldrastödsprogram som också finns. Och andra anknytningsbaserade program, exempel på det är Connect till exempel. När vi gjorde studier om det tidigare, och inte specifikt för trotssyndrom, men generellt för gruppen barn med beteendeproblem, så såg vi att direkt efter en insats, när vi jämförde just de här fyra programmen, så såg vi att det var just det svenska programmet som hade lite bättre effekter. I synnerhet jämfört med det anknytningsbaserade programmet. Men efter två år vid uppföljning så var det inga skillnader mellan programmen. Så det intressanta här tycker jag är att man kan få effekter snabbt, men det finns också växande, slumrande effekter som kan komma. Och vad man från olika håll kan lära sig utifrån hur programmen är uppbyggda. Och lära sig sånt som kan komma familjerna till nytta över tid. Så att det stämmer precis så att det finns flera olika typer av föräldrastödsprogram i Sverige.

ANDREAS - 00:32:15

Och sådana här ilskehanterings-KBT, hur går det till? 

PIA - 00:32:20

Ja, där handlar det mycket om att både hjälpa barnet att bryta… Man kan ha en tendens, just om man har lätt för att bli arg, för att hamna i en snabb tolkning av en situation. Dra snabba slutsatser, inte ta in så mycket om det omgivande som pågår. Man kanske inte märker att man fick en knuff i ryggen, eller att den som ramla in en själv fick en knuff i ryggen, utan man bara känner knuffen i ryggen och så drar man sin slutsats därifrån och snabbt blir arg. Och när man blir arg så vet vi att det är ganska svårt att backa från det. Om man tänker på en situation där man har varit arg så slår det ganska snabbt till, och att man kan ha attityder relaterade till det. Att ingen ska få sätta sig på mig, eller att jag har rätt att bli arg och hävda mig etc. Det kan finnas sådana delar kopplade till det också. Ilskekontrollträningen handlar väldigt mycket om att både få hjälp att minska den emotionella och den fysiologiska arousalen i kroppen, så att man lägger märke till tidiga tecken på när man börjar bli arg och att man kan känna efter hur kroppen känns, hur tänker jag när jag börjar bli arg och hur beter jag mig. Så att man i en tidig fas av den här uppbyggnaden av ilskan ska kunna ta ett steg tillbaka och ta en paus så att ilskan hinner lägga sig. För när vi blir arga och uppe i det här så tänker vi i tunnelseende. Så det första vi försöker hjälpa till med är att minska den arousalen som uppstår. Och det är för att man ska kunna också då sedan väga in andra alternativ. Vad finns det för andra alternativ för mig än att rusa på så som jag kanske brukar göra? För vart brukar det leda mig någonstans? Och istället då stanna upp och fundera, problemlösa. Vad har jag för alternativa lösningar här? Vad klarar jag av? Vad vill jag göra? Vad har jag för mål? På olika sätt träna då olika situationer som är förekommande för barnet och ungdomen eller återkommande som är bra att träna på. Att om andra vill få dig till att göra saker, hur ska du hantera det? Hur blir det om det händer något på skolgården och du blir arg? Vad ska du göra då? Både med ilskan och sen beteendemässigt. Hur ska du agera i stunden? Och då kan det handla också om att man kan få träna på en hel del sociala färdigheter som man kanske, om man har haft det här som ett mönster med sig sedan tidigare, så kanske man inte alltid har lärt sig smidiga sociala lösningar som är effektiva i samspelet med andra barn och med vuxna. Så det tränar man mycket på då.

ANDREAS - 00:35:03

Jag tror mig minnas att vi fick ett inspel från en kollega som inför denna intervju bad mig ställa frågan: Finns det någon överrepresentation inom akademin?

PIA - 00:35:15

Det har jag ingen aning om kan jag säga. Utan man kan tänka sig, som det är med alla olika typer av beteendemönster eller fungeranden, att vissa saker kan vara fördelar i olika sammanhang. Så jag vet inte om det är så att man går sin egen väg, kanske om det inte är så att det på andra sätt ställer till det för en. Att om det skulle kunna vara en fördel. Men spännande fråga. Jag vet inte.

ANDREAS - 00:35:49

Du nämnde tidigare, hämndlystnad. För mig så känns det som att det ligger lite vid sidan av just det här hastigt uppblossande som du har beskrivit. Kan du resonera mer kring det?

PIA - 00:36:02

Just för trotssyndrom så finns ju den här delen med hämndlystnad. Det är lite mer tydligt beskrivet i ett annat diagnossystem, ICD-systemet, det jag pratar om nu utifrån, det är DSM. Där man beskriver att det också kan vara så att man har en bristande prosocial förmåga. Alltså att man har svårigheter att förstå andra människors behov, bristande empati, har en tendens att inte ångra sig, inte känna att man gör någon annan människa orätt, om man säger. Så det här är en grupp barn som vi ser har en tydligare sådan bild och då är det lite svårare beteendeproblem generellt när man då också har den typen av drag, om det är ett specifikt mönster. Och vad man ser är att det verkar fungera lite annorlunda med att man är mindre känslig för datoriserade bestraffningar till exempel när man har gjort experiment, att man har undersökt om man håller ut när man blir av med pengar. Och den här gruppen verkar vara mindre känsliga för att man blir av med pengarna i det här spelet. Så man brukar beteckna det som att man har en lägre känslighet för bestraffning och mer inriktad på belöning, att det ska löna sig. Och att man också då verkar ha ett lite annat sätt att fungera även då, psykofysiologiskt. Så att det karaktäriserar en lite annan grupp barn. Och det har vi också sett i några tidiga studier vi gjorde i början på 2000-talet där att vi hittade även det i Sverige då för den här gruppen barn med beteendeproblem generellt då som också har den här typen av problem. Att det kan vara lite svårare problem som förekommer då och allvarsammare problem.

ANDREAS - 00:38:02

Det här med att inte riktigt kunna känna in hur en annan människa upplever saker och ting, det får mig att tänka på diagnosen autism. Jag kommer också att tänka på spelberoende, om man är okänslig för att förlora pengar. Och jag kommer att tänka på personer med psykopatiska drag, den här bristen på empati. Finns det någon samvariation där eller är jag bara ute och spekulerar nu?

PIA - 00:38:26

Den typen av empatibrist som man pratar om för den här gruppen barn är kanske mer på det sättet att man också då kanske vet att man på olika sätt gör fel eller överträder gränser och normer och gör det ändå. Och det skiljer sig lite från barn med autism till exempel som när det är en regel så följer man den när man förstår vad det handlar om. Men för barn brukar vi prata om att det är den affektiva delen som inte riktigt är mognad eller som inte fungerar riktigt så som vi skulle vilja att den gör jämfört med andra barn som inte har den här problematiken. Så att den affektiva delen därav är väl det som vi tänker i termer av.

ANDREAS - 00:39:17

Du nämnde tidigare att det är mellan tre och fem procent av barnen som har den här problematiken. Får alla som behöver hjälp?

PIA - 00:39:26

Nej, det skulle jag säga att de inte får dessvärre. Utan det är ju väldigt många som, när man kommer till kliniska sammanhang så är det ju väldigt många som av dem som kommer dit som har just såna här trotssyndrom eller utagerande problematik av olika slag och att det kan dröja innan man får tillräckligt med hjälp. Det har blivit en satsning på föräldraskapsstöd så det finns det bättre utbyggt. Men inte i alla regioner över Sverige utan att det kan skilja sig åt. Och när det gäller just insatserna för barn och ungdomar med KBT eller social färdighetsträning med ilskekontrollträning, den förekommer i ännu lägre utsträckning skulle jag våga säga.

ANDREAS - 00:40:18

Men om man lyssnar på det här och vet med sig kanske eller misstänker att man är en sån här familj med en sån här unge som har trotssyndrom eller kanske man känner någon som eventuellt borde söka hjälp, var är det man vänder sig?

PIA - 00:40:33

Ett första sätt att vända sig är ju att söka till primärvården för att få någon form av första kontakt och hjälp och stöd och se är det här mera än i den här åldern förväntat. Så det är väl det första. Och är det så att man behöver mera hjälp så är det inom barn- och ungdomspsykiatrin som man kan få ett sånt stöd. Idag finns det också tillgängligt, jag vågar inte säga i vilken utsträckning, men internetbaserade insatser. Så det kan ju också vara sånt som kan vara tillgängligt där man bor. Och där har vi ju sett att internetbaserade insatser, som i så många andra fält, verkar fungera lika väl som när man träffas och går i en grupp, även om grupp ger något ytterligare förstås med stöttning och gemenskap mellan föräldrar. Men att internet för att få de här strategierna kan vara till god hjälp också.

ANDREAS - 00:41:26

Om vi går in lite mer på din egen forskning då. Vad har du på gång just nu och vad skulle du vilja forska på?

PIA - 00:41:38

Just nu gör jag faktiskt en hel del av det som jag vill forska på. Så en sak som jag väldigt länge har velat förstå bättre, det är när man har gått igenom ett föräldraskapsstöd och fortfarande inte tycker att det fungerar riktigt som man skulle vilja. Vad kan vi göra då? Och det gör vi nu. Så vi försöker utvärdera och planerar för en stegvis vårdmodell. Där man först får föräldraskapsstöd, i det här fallet via internet. Och sen om man inte då får tillräckligt med hjälp, så vill vi undersöka insatser till barnet, och ökade insatser till föräldrarna. Men vi försöker också då att se om det är så att man kan öka inlärningen av de här strategierna för föräldrarna eller av ilskekontrollträningen för barnen genom att man jobbar med Virtual Reality. Så ett interaktivt sätt att jobba med Virtual Reality. Så vi är precis i uppstarten med att planera fram de här behandlingarna som bygger på erfarenheter från en holländsk forskargrupp. Så det är där jag är just nu.

ANDREAS - 00:42:44

Ja, det låter jättespännande med VR-behandling.

PIA - 00:42:48

Så syftet är helt enkelt att försöka se om vi kan nå fram ännu mer till de som behöver mera stöd.

ANDREAS - 00:42:55

Det kan man verkligen tänka sig, att man med VR kan få, och kanske till och med trigga såna här ilska reaktioner. Men vad vet jag. 

En grej som jag är lite nyfiken på, nu är jag 50 plus, men jag kan ju namnge en och annan som man stötte på under sin skoltid på 70- och 80-talen som förmodligen hade sånt här trotssyndrom. Men hur länge har man pratat om det begreppet och haft en medvetenhet från professionen om de här problemen?

PIA - 00:43:31

Det kom in som en diagnos i DSM-systemet, DSM-3. Jag tror att det var under 80-talet som det dök upp som en utkristalliserad diagnos. Men själva det här med beteendeproblem och externaliserande beteenden har ju gått under andra namn tidigare, även om vi inte haft en diagnos. Men att det kommer in i diagnossystemet gör ju också att man får ta ställning också till att man behöver ge en insats och verkligen hjälpa. Att det inte bara är omgivande faktorer eller saker som individen har i sin egen makt att kontrollera och förändra sitt beteende kring, utan att man kan behöva hjälp och stöd för att hantera och komma ur det och att det ska fungera på ett annat sätt för barnet.

ANDREAS - 00:44:28

Men ökar det här eller minskar det, eller går det att säga någonting om det då, sedan det kom med i DSM?

PIA - 00:44:34

Det är ganska konstant just så. Sedan, lite beroende på hur de här kriterierna de senaste åren har ändrats och förtydligats, så har det minskat aningarna om man tänker på de som haft väldigt höga prevalenssiffror. Men annars skulle jag säga att det har legat ganska konstant över åren.

ANDREAS - 00:44:56

En lös tanke bara. Tror du att skärmtid kan ha någon slags connection med det här?

PIA - 00:45:05

Det är ju en sådan riskfaktor som kan läggas till de övriga, skulle jag säga. Att har man en väldigt stor omfattning av spelande och att det är våldsspel så kan ju det vara en riskfaktor som tillkommer, men inte att det allena som riskfaktor. Men det kan vara en av flera riskfaktorer kan jag säga.

ANDREAS - 00:45:31

3-5 procent av barnen, hur stor andel av de vuxna vet man det?

PIA - 00:45:37

Det finns ju färre studier för vuxna. De studier jag har sett har lägre prevalenssiffror, så att ner mot någon procent eller lägre än det. Så att det händer ju någonting över tid. Det kan ju många gånger vara så att man också på olika sätt kan lära sig hantera olika situationer annorlunda. Man ser att man mår bättre, andra mår bättre om man på olika sätt förändrar sitt beteende i olika situationer. Så att det kan ju komma till att det blir en naturlig minskning av problematiken över tid.

ANDREAS - 00:46:15

Så att man växer ifrån det lite?

PIA - 00:46:17

Så kan det vara för vissa. Jag skulle tro att har man ett mindre svårt trotssyndrom så kan man växa ifrån det om man inte har så mycket andra riskfaktorer. Ju fler riskfaktorer man har desto mer beständigt över tid kan det riskera att vara, skulle jag säga.

ANDREAS - 00:46:33

I andra änden av det åldersmässiga spektrat så finns ju begreppet grumpy old man , dit jag är på väg i rask takt. Går det att applicera någonting av det här på griniga gamla gubbar?

PIA - 00:46:47

Jag tänker att de här strategier som finns, de är ju ganska allmänmänskliga. Jag tänker att - fundera på varför man blir grumpy i vissa lägen. Varför man hakar upp sig på vissa saker om de är återkommande. Så att själva de bitarna kan ju alltid kanske vara sånt man kan ha med sig i bakhuvudet. Och det är alltid spännande med ökad självmedvetenhet eller kunskap om sig själv. Eller om man tänker att hur kan man agera på andra sätt?

ANDREAS - 00:47:26

Jag ska söka hjälp helt enkelt.

PIA - 00:47:28

Det sa jag inte.