Transkribering av #108: Vad vet du om stroke?

En stroke gör oftast inte ont. Men för den som drabbas är det bråttom att få vård, för varje minut dör 2 miljoner hjärnceller. Hör forskaren och läkaren Michael Mazya berätta hur du känner igen de typiska symtomen, om riskfaktorer och hur forskning förbättrat omhändertagande och behandling. Avsnittet publicerades 30 november 2022. Här kan du läsa intervjun i textform istället för lyssna.

Detta är en transkribering av intervjun i avsnitt 108 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna.

Cecilia Odlind: Michael Mazya är läkare och patientflödesansvarig för stroke under medicinsk enhet Neurologi på Karolinska Universitetssjukhuset. Han är också docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap och forskar bland annat om behandling vid akut stroke och hur man kan förebygga återfall och akut omhändertagande av patienter med hjärnblödning.

Andreas Andersson: Och första frågan till honom löd helt enkelt: Vad är stroke?

Michael Mazya: Jag brukar säga att det handlar om en grupp hjärnceller som helt plötsligt slutar signalera på grund av att deras lokala blodförsörjning plötsligt minskar och det kallas för proppstroke eller ischemisk stroke. Det är den vanligaste typen och utgör upp till 87% av alla strokes. Eller så händer det på grund av att de helt plötsligt badar i blod som har runnit ut ur ett eller flera brustna blodkärl. Det kallas hemorragisk stroke eller hjärnblödning och händer i 13% av fallen.

Cecilia Odlind: Så när cellerna badar i blod, då fungerar de inte längre?

Michael Mazya: Nej, de är inte vana vid att få sin kemiska miljö så kraftigt förändrad. De vill ha alla sina ämnen levererade jättefint över kärlväggarna, i lagom mängder och i lagom takt. Och när de plötsligt badar i för mycket av det goda så kan de inte längre signalera.

Cecilia Odlind: Hur vanligt är det att man får stroke?

Michael Mazya: Ja, om vi zoomar ut i hela Sverige så kan man säga att 2021 så hände ungefär 23 000 fall av stroke i Sverige, 23 000. Glädjande nog så är det 4500 färre än vad det var för tio år sedan, år 2012. Tittar vi på Stockholm så är det ungefär 4300 strokes per år och det är också ungefär 700 färre än för tio år sedan.

Cecilia Odlind: Är slaganfall ett annat ord för stroke?

Michael Mazya: Ja det är ett gammaldags ord för stroke och det betyder precis samma sak. Stroke är ju verkligen slag.

Cecilia Odlind: Men är inte slaganfall nästa bättre ord eller vad tycker du?

Michael Mazya: Det här är en bra fråga. Jag var inte med på den tiden när de professorer som i dag är väldigt seniora, om de ens är kvar, när de befäste den engelska termen stroke i svenskan. Men det är stroke som är helt och hållet legio i svenskt språkbruk.

Cecilia Odlind: Alltså det finns ingen som plötsligt börjar snacka om slaganfall?

Michael Mazya: Nej man säger det inte så mycket. Men det händer att vi i vården faktiskt, om vi försöker beskriva en människa i en journal, att vi använder ordet slagrörd. Och det är för att kommunicera någonting kollegor emellan att någon ser påtagligt slagrörd ut, det har en viss valör fackfolk emellan.

Cecilia Odlind: Men 23 000 drabbas varje år i Sverige. Vilka är de här personerna rent åldersmässigt eller finns det riskfaktorer som man identifierat så man kan säga lite i förväg vem som har ökad risk?

Michael Mazya: Ja, det kan man ju göra, absolut. Om man tar åldern så kan man säga att allmänt så ses stroke som något som drabbar äldre. Och det är delvis sant för att medelåldern hos män som får stroke är 73 år och hos kvinnor är det 78. Och det är delvis åldrandeprocesser i blodkärlen eller sjukdomar som hör åldrandet till, som har med blodkärl och hjärta att göra, som då ökar i vanlighet med stigande ålder. Och där är ju åderförfettning, dvs ateroskleros i större artärer, och det är det vi kallar för degenerativa processer i de allra minsta mikroskopiska blodkärlen inne i huvudet, inne i hjärnan eller sjukdom i hjärtats förmak, förmaksflimmer.

Michael Mazya: Det är väldigt komplexa vävnadsprocesser som pågår i kärlväggarna. Det är mängder av olika typer av vävnader egentligen inuti kärlväggens olika sorters lager. Där blir en komplicerad sjukdomsprocess som till slut skapar, istället för en jämn och glatt yta på insidan av en artär, så blir det mer som ett oregelbundet småkrackelerat grottsystem och det pågår låggradig inflammation inne i själva kärlväggen. Den kan i sin tur göra att det spricker upp lite grann och blir små små sprickor på insidan av kärlet. Och när det blir de här småsprickorna så vill våra blodplättar komma dit och laga dessa småsprickor. Det är massa molekyler som sitter inne i kärlväggen som då blir synliga för blodplättar som far förbi. De aktiveras, klumpar ihop sig och delar av de klumparna som består av blodplättar. De kan då skjuvas av med flödet och fara iväg.

Cecilia Odlind: Då är det liksom en blodplättsklump.

Michael Mazya: Just precis så.

Cecilia Odlind: Okej och sedan kunde det vara i små kärl och förmaksflimmer. Jag undrar varför ökar förmaksflimmer risken för stroke?

Michael Mazya: Delvis att när ett hjärta går in i ett förmaksflimmer, vare sig man känner av det eller inte. Du brukar säga att ungefär varannan människa känner av den som hjärtklappning, oregelbunden rytm, och varannan människa inte känner någonting som gör den orolig. Men när hjärtat går in i den här avvikande rytmen, den är i regel inte farlig i sig. Men det gör att ett område i hjärtat som heter vänster förmak och är som en slags liten ficka eller en liten grotta som hänger ihop med vänster förmak, där ställer sig blod relativt still, och blod som står still, det klumpar ihop sig bara det får stå tillräckligt still tillräckligt länge.

Cecilia Odlind: Men då är jag med. Och könsskillnader då?

Michael Mazya: Ja, när det gäller könsskillnader så ser det lite olika ut runt om i världen men i Sverige är det lite fler män än kvinnor som får stroke. Av alla människor med stroke så är 55 procent män och 45 procent kvinnor. Och vi ser att männen får stroke tidigare. De får som sagt i genomsnitt runt 73 årsåldern i medel och hos kvinnor vid 78 års ålder. Sen finns det ju ett litet område egentligen om könsskillnader inom kardiovaskulär sjukdom förstås, så det beror lite på vad man vill titta på. Man har forskat kring behandlingsskillnader, symptomskillnader och även skillnader i utfall. Naturligtvis livskvalitet.

Cecilia Odlind: Men geografiskt då. Du har nu pratat om att det är 23 000 som drabbas i Sverige, men hur ser det ut i resten av världen?

Michael Mazya: Ja, geografiskt är det stora skillnader världen över. Vi har till exempel världens högsta förekomst av stroke sett till befolkningen i delar av Kina, i Mongoliet och Indonesien. Också i länderna i forna Sovjet, där Ryssland, Kazakstan och i viss mån något mindre uttalat men i viss mån även faktiskt Ukraina, ligger relativt högt. Så har vi Egypten och delar av Balkan. Det är en intressant fördelning av områden i världen som ligger riktigt högt när det gäller strokeförekomst och tittar vi på där det är lägst förekomst: det är då Västeuropa, Kanada, USA, Australien, Nya Zeeland.

Cecilia Odlind: Okej, vad ser du för förklaringar till den här fördelningen?

Michael Mazya: Dels ser jag tobaksrökning som en jättestor komponent i detta. I alla de länderna som ligger högt upp i stor förekomst där röks det ju väldigt mycket fortfarande, medans i länderna som ligger lägst i västvärlden så har ju ändå vardagsrökningen gått ner ordentligt de senaste decennierna.

Cecilia Odlind: Varför är det så dåligt att röka?

Michael Mazya: Det leder ju till ett förtida åldrande i blodkärlen. Man exponeras för en massa ämnen som leder till ökad oxidativ stress, reaktiva molekyler som sätter sig på andra molekyler som är våra egna i kroppen och förändrar deras struktur. Tvingar fram ökad omsättning. Tvingar fram ökad städning.

Cecilia Odlind: Hur känner man igen en stroke i sig själv eller hos någon annan?

Michael Mazya: Ja, väldigt brett och allmänt kan man säga att det centrala, det är att det är en ögonblicklig förändring i någons beteende eller utseende. Vadå för förändring kan man ju fråga sig. Det är en helt plötslig, oftast smärtfri svaghet eller orörlighet i en kroppsdel. En hand som hänger, en arm som hänger eller ett ben som inte lyder. Ett ben som inte lyder kan ju leda till att man ramlar på ett för omgivningen obegripligt sätt. Eller att man hänger vid sittande plötsligt åt ena sidan. Det var det motoriska. Sen kan man få en störning i hur man pratar. Att man ögonblickligt plötsligt tappar grammatisk struktur och ordförråd i sitt eget hemspråk. I de mest dramatiska fallen blir man helt stum och bara tittar rakt fram men på ett kommunikativt sätt så att säga, man håller kontakten. Man kan till och med gestikulera, men man är nere på antingen väldigt enkla ljud, bara hummar eller så kan man säga ja, eventuellt nej. Och ha tappat resten av sitt språk. Sen kan man också drabbas av en akut synstörning och bli ögonblickligt blind på ett öga till exempel. Det är en liten stroke i ögat. Och det finns flera andra symptom naturligtvis.

Cecilia Odlind: Och om man själv upplever det här eller ser att det händer någon i ens närhet vad ska man göra då?

Michael Mazya: Då ska man ringa 112 omedelbart. Antingen själv eller att någon annan gör det åt en. Tyvärr så är stroke en för de allra flesta relativt smärtfri sjukdom, så det är ingenting som hör ihop med någon dramatisk smärta för de allra, allra flesta. Och kanske är det som gör att det tyvärr är ganska många som snarare blir förvånade och ställda, man kanske lägger sig ner för att vila bort det. Man upplever det inte som en omedelbar anledning att ringa 112 och det leder dessvärre till en del fördröjningar. Så det är lite av naturens spratt att det inte gör ont. Jag önskar att det gjorde mer ont att få en stroke.

Cecilia Odlind: Varför är det så bråttom?

Michael Mazya: Ja det är väldigt bråttom, det finns till och med siffror på hur bråttom det är. Och det är att vid en typisk avstängning med en propp av den vanligaste artären i hjärnan som blir stängd och det är den mellersta hjärnartären. Den försörjer ungefär en handflata stort område i hjärnan. Om man lägger handflatan på sidan av skallen så är det ungefär motsvarande den. Proppar man för den artären, så börjar det dö ungefär 2 miljoner hjärnceller per minut.

Cecilia Odlind: Oj. Hur många hjärnceller har vi då?

Michael Mazya: Ja, vi har visserligen hundratals miljarder, men fortfarande så är det per minut. Så på en timme så har vi blivit av med vad blir det, 120 miljoner?

Cecilia Odlind: Låter inte jättebra. Det dör snabbt en massa hjärnceller. Vad blir konsekvenserna av det?

Michael Mazya: Nu är det ju så att det är bråttom för att man ska komma under behandling men om vi ska blicka tillbaka riktigt långt bak: 50-60 eller mer år tillbaka när stroke egentligen, om den drabbade människor i byarna, så blev man liggande på gården, man kanske blev omhändertagen av de närmaste, så skadebegränsningen blev utav hur stort kärlet var som blev igenproppat. Om det nu var en propp eller hur mycket blod som hade runnit ut. Och vid en större stroke var det så att många avled inom loppet av någon vecka. Och de som överlevde den första smällen i själva hjärnan, de dog i infektioner i efterförloppet. En stroke minskar känsligheten i svalget. Det gör att man inte harklar sig när man behöver. Vi har ju saliv och slem i näsan och såna saker, speciellt nu så här års för övrigt, som vi behöver harkla bort lite grann så att bakterierna därifrån hamnar ner i magen och kan oskadliggöras. Och det här gör vi ju när vi sover. Det är en enkel, rudimentär vardagssak. Det här gör inte människor med svår stroke ordentligt. De känner inte riktigt när någonting kommer ner mot svalget och då hamnar det i lungorna. Lunginflammation, syrebrist. Och så är det en vanlig orsak till att man gick bort i stroke. Och sen finns det andra infektioner man kan få om man klarar sig från det.

Cecilia Odlind: Okej, men nu för tiden: så förr eller senare så fattar personen som har drabbats eller någon i närheten att de bör komma till vård. Vad händer då?

Michael Mazya: Ja, nu för tiden så är det så att dels så har ju medvetenheten i befolkningen ökat väldigt mycket tack vare bland annat strokekampanjen, det fanns en nationell strokekampanj för ett antal år sedan i Sverige. Dels så är det ju också så att det är en väldigt hög medvetenhet om stroke hos personalen som bemannar 1177 eller sjukvårdsrådgivningen eller 112 så att de är duktiga på att i sina frågor de ställer leta fram symptom som skulle kunna passa med en stroke. Och nu för tiden så får man ut en ambulans med det som heter prio ett, alltså första prioritet ambulans som är samma som vid akut bröstsmärta eller svåra olycksfall eller liknande. Så kommer de ut till en, gör en bedömning och i regel kör in med blåljus. Vad som händer när man kommer med blåljusambulans med misstanke om stroke, så är det så att det är full uppställning på akutsjukhusen för att ta emot dem. Så det är folk som tar emot dem direkt när man rullas in över tröskeln. Och därifrån är det i regel nära till att man blir läkarbedömd omedelbart. Om misstanken kvarstår rullas man omedelbart till röntgenavdelningen. Man tar fina bilder på både vävnad och blodförsörjning till hjärnan och inom bara några få minuter i idealfallet på många sjukhus så är det just ett fåtal minuter det rör sig om så vet man vad det är för fel och vad man kan göra åt det.

Cecilia Odlind: Den här nationella kampanjen. Vad gick den ut på?

Michael Mazya: Den gick ut på att man helt enkelt försökte förbättra bekantskapen i befolkningen kring vad är det för symptom man får av stroke. Man lärde ut AKUT-testet som många numera känner till. Det är Ansikte, Kroppsdel, Uttal, Tid som man då satt ihop i förkortningen AKUT. Och hade en liten gubbe, då med en sned mungipa och en arm som inte hängde med och som inte kunde prata. Och om man då har något av dessa symptom så ska man ringa 112. Kampanjen gick ut på att både anslå saker i TV och i andra massmedier och det följdes även upp kring hur mycket bättre folk blev på att känna igen minst ett strokesymptom. Och den hade verkligen effekt.

Cecilia Odlind: Finns det populärvetenskapliga verk som du tycker också har ökat kännedomen om stroke?

Michael Mazya: En av mina favoritböcker i yrket så att säga, det är Jill Bolte Taylor, som är en forskare i USA som i trettioårsåldern drabbades just av en hjärnblödning. Och hon skrev en bok som på engelska tror jag heter My Stroke Of Genius (korr My Stroke of Insight), och på svenska har jag glömt dessvärre. Men det är en jättesnygg, väldigt precis återgivning av hur hon upplevde alltihopa från första sekunden, själva upplevelsen av den. Men man blir ju väldigt förvånad när man läser den hur det upplevs. Och sen förstås vårdtiden och tiden efter.

Cecilia Odlind: Varför blev du förvånad?

Michael Mazya: Ja, för att hon beskrev upplevelsen av sina symptom som inte påtagligt obehagliga. Vi vanliga människor som inte har fått uppleva en stroke vi tänker att det är något som kanske rent emotionellt för oss är förknippat med någonting väldigt skrämmande och förmodligen något oerhört obehagligt. Om jag minns rätt, i hennes beskrivning, så målade hon det mer i termer av att hon var nästan som paradoxalt harmonisk och hade ingen riktig egentligen självinsikt om att någonting dåligt hade hänt, bara att hon fick plötsligt en väldigt stark förändring av sin verklighetsuppfattning.

Cecilia Odlind: Och det var ju tack vare kanske att hon själv var i fältet som gjorde att hon förstod ändå vad det var?

Michael Mazya: Ja till slut. Men det tog henne en stund.

Cecilia Odlind: Du berättar då att man kommer in till sjukhuset och då kollar man snabbt: Vad beror det här på? Hur ser skadan ut? Vad händer sedan?

Michael Mazya: Vad som händer sedan är att om man uppfyller en del kriterier som vården har satt upp så om man har en proppstroke så får man antingen propplösande läkemedel som kallas för trombolys. Och det betyder helt enkelt upplösning av tromb. Och det är ett läkemedel som är en sorts enzym, alltså en molekyl-sax som klipper sönder molekylerna som en propp består av. Den här gäller det att ge riktigt tidigt. Den får ges i Sverige inom fyra och en halv timme från det att man blir sjuk. Ju tidigare desto bättre. För att ju tidigare som den här molekyl-saxen kan tugga sig igenom proppmaterialet, desto fortare sätts flödet på igen till den angripna vävnaden. Eller till den syrebristiga vävnaden och då kan den återfå sin signalförmåga.

Cecilia Odlind: Men om det gått 5 timmar, då ger man inte det?

Michael Mazya: Nej då ger man inte den. Men har man en propp som är tillräckligt stor så kan man dra ut proppen mekaniskt. Med tunna spröt och tunna, tunna rör som man kan föra in i grova artärer utanför huvudet, antingen på handleden eller nere i ljumsken. Så för man in dessa upp mot hjärnan under röntgengenomlysning och så kan man alltså plocka tag i proppen och antingen mekaniskt dra ut den eller suga ut den.

Cecilia Odlind: Okej, det är proppstroke, men hur gör man om det är en hjärnblödning? Det var bara 13 % som var det, men om det är det?

Michael Mazya: Om det är en hjärnblödning så blir det samma hastighet på utförandet av röntgen. En datortomografi gör man. Och i regel avbildar man även blodkärlen även vid hjärnblödningar. För att se: finns det en underliggande kärlsjukdom där och det man gör där det är att man ger läkemedel. Man ger dels läkemedel för att optimera vår koagulation, alltså vår blodledningsförmåga. Speciellt gör man det med människor som får en hjärnblödning medan de äter någon form av blodförtunnande. De kanske gör det för att skydda sig mot just propp stroke och så får de en olycklig, tackolov ganska ovanlig men dramatisk biverkan av sin skyddsmedicin i form av hjärnblödning. Där gäller det att ge motgift till deras läkemedel. Dels sänker man blodtrycket, för det har också visat sig i stora internationella prövningar att det minskar risken för att blödningen ska öka på sig. Sen gäller det förstås att lindra. Hjärnblödningspatienter har ofta svårare symptom, de mår mer illa, har i viss mån ont, kan vara ganska oroliga och rastlösa och målet är att få dem så komfortabla som bara går så fort det bara går.

Cecilia Odlind: Kan man stoppa det här, för på något vis har det gått hål på ett kärl, eller hur? Kan man liksom gå in och operera? Eller?

Michael Mazya: När man går in och opererar, det är för övrigt ungefär 8 % av alla människor med hjärnblödning som befinns vara lämpliga för kirurgi.

Cecilia Odlind: Åtta? Det är jättefå.

Michael Mazya: Det är jättefå faktiskt. Men man opererar där inte för att stoppa blödningen utan man opererar det för att hindra blödningen från att ha ihjäl individen. Och det har att göra med att blödningen har då antingen blivit så stor eller att den sitter på ett sådant ställe att den hotar exempelvis hjärnstammen där vår andningsfunktion sitter och det är där vi har vår vakenhetsreglering. Och om blödningen då knuffar på hjärnstammen för hårt och hindrar cirkulation till hjärnstammen, då avlider man oftast. Och för att förhindra just det förloppet så opererar man. Men det har visat sig att människor som har mindre blödningar, de har ingen nytta av kirurgi för dessa mindre blödningar är inte livshotande och de får bäst läka själva.

Cecilia Odlind: Och det gör de oftast?

Michael Mazya: Ja, om individen överlever så kommer denna blödning att städas bort av kroppen så den klyvs bort och forslas bort och efter ett par månader så syns inte själva blodet längre utan man ser en liten hålighet bildas där. Vävnaden har tidigare varit frisk och nu är det en liten vätskefylld hålighet.

Cecilia Odlind: Då är det då de här hjärncellerna som man hade där? De har dött och städats bort. Okej, då låter det som att den funktionen som är kopplad till just de cellerna, den har man förlorat?

Michael Mazya: I viss mån. Som tur är så kan ju omkringliggande vävnad ofta ta över delar av de funktionerna som deras fallna kamrater har haft då kan man säga. Och sen kan ju människor lära sig väldigt mycket nytt, antingen lära om eller lära strategier för att hantera sin funktionsnedsättning.

Cecilia Odlind: Du har beskrivit olika typer av problem som kan uppstå efter en stroke. Det kan drabba talet, det kan drabba rörelser i ansiktet eller andra delar av kroppen. Alltså är det någon av de här grejerna som är vanligare än någon annan?

Michael Mazya: Det som vi brukar lära ut för att just befolkningen ska känna igen symptom och vårdpersonal känna igen symptomen, det är också de vanligaste symptomen. Och det är just det här med svårt att röra sig i någon kroppsdel eller i halva kroppen eller svårt att prata, men också att vara uppmärksam åt ena sidan och vad som pågår till vänster om en, vad man har för synintryck från vänster sida av ens synfält. Det här är vanliga symptom och är det så att man får skador i de områdena, om man inte kan rädda dem förstås, så gäller det att parera och lära om och träna.

Cecilia Odlind: För jag tänker att man kan inte få stroke väldigt väldigt lokalt i typ luktcentrum eller? Någon del av hjärnan som är väldigt specifikt kopplad till någon egenskap?

Michael Mazya: Ja, alltså det finns väldigt udda strokesyndrom, det vill säga kombinationer av strokerelaterade symptom som människor kan få, tack och lov ovanliga och innan när neurologi fortfarande var en sådan medicinsk specialitet att man mestadels kunde diagnostisera och kanske sätta en prognos, men inte behandla. Då var det ju en väldigt stor sak att kunna säga vilket syndrom det var och de syndromen fick ofta namn efter någon, ofta en fransman vid sekelskiftet 1800-1900. Så visst finns det syndrom som till exempel att man tappar förmågan att veta vad ens fingrar heter specifikt. Så det handlar inte om känselbortfall, men om någon rör vid ens ringfinger så kan man inte säga att det är ringfingret det heter. Man vet inte om man möjligtvis vet att det är ett finger.

Cecilia Odlind: Så konstigt.

Michael Mazya: Väldigt udda sak. Och det hörde dessutom ihop. För det sitter också granne med vår förmåga att räkna så att det är oförmåga att känna igen namn på sina fingrar och oförmåga att räkna. Det är en sån udda kombination av symptom som har ett egennamn.

Cecilia Odlind: Men nuförtiden så är inte det så vanligt därför att man får behandling som kanske räddar i större utsträckning den här funktionen, eller?

Michael Mazya: Ja, alltså om vi ska prata om behandling så är det så att vid proppstroke så har vi numera fantastiska behandlingar som har helt revolutionerat sjukvården. Och de är ju produkter av modern forskning under de senaste 20-25 åren. Dels har vi propplösande läkemedlet som vi har pratat om: trombolys, och dels har vi den här mekaniska proppborttagningen. Och den är förhållandevis ny ändå i sammanhanget. Där fick vi flera randomiserade prövningar som publicerades nästan simultant 2015 och de visade då en jätteimponerande effekt på funktionsförmåga efter svår stroke. Så de dubblerade andelen människor som klarade sig i vardagen obehindrat efter stroke från tidigare. Den gick från ungefär var femte individ som efter en så svår stroke klarade vardagen på egen hand, från bara 20 % så gick det upp till över 40%.

Cecilia Odlind: Är det den siffran som gäller idag?

Michael Mazya: Nej, idag är det till och med ännu bättre för att de här randomiserade prövningarna av det som heter Trombektomi då alltså mekanisk borttagning av propp. Där erbjöds behandling till patienterna i snitt runt 4 timmar efter att de blivit sjuka. Dels skulle de komma till ett sjukhus, om de kom till ett mindre sjukhus där det inte var tillgängligt skulle de transporteras till nästa stora universitetssjukhus. Där skulle de bli tillfrågade om deltagande med mera med mera och man kom till behandling runt 4 timmar efter incheckning. Nu för tiden i de regioner och centra som har blivit snabbast. Nu är man nere på runt 2 timmar från insjuknandet tills man kommer in på behandling och där är läget i Stockholm idag. Vad det har lett till är ju att numera så är det ju över 60 % med så svår stroke som klarar vardagen helt själva. Och då kan man tycka att ja det var väl ändå blygsamt. 40 procent gör ju inte det. Då kan man ju säga att med samma svårighetsgrad av stroke som det här är aktuellt vid så var det långt under 10 % fram till 90-talet som klarade vardagen. Så det var i stort sett mangrant en katastrof. Men nu kan vi rädda mer än varannan. Till att kunna gå till mataffären, sköta datorn, betala räkningar, hantera vardagen, laga mat etc.

Cecilia Odlind: Det här: Trombektomi, kan det göras på alla sjukhus?

Michael Mazya: Nej, det kan bara göras på de sjukhus som har dels en specifikt uppbyggd operationssal med särskild utrustning och dels har folk som kan göra det på ett tryggt, säkert och effektivt sätt.

Cecilia Odlind: Så på hur många ställen i Sverige kan man göra det?

Michael Mazya: I Sverige är det på alla universitetssjukhusen.

Michael Mazya: I Stockholm har vi visserligen två sajter för Karolinska universitetssjukhuset och i Stockholm är det Solna sajten som ger den här behandling. Ja, alltså det intressanta är hur har man lyckats uppnå detta? Från början så kunde man bara komma till 4 timmar och i dag kan man komma till med behandling vid 2 timmar. Det säger ju sig självt att när man gav behandlingen vid 4 timmar, det betydde ju inte att folk satt och tog en långlunch i vården och lät klockan gå och sedan släntrade iväg för att erbjuda behandlingen. Men det hade mer att göra med att man just tog sitt första bästa närmaste akutsjukhus först med sina symptom. Och idag är det många ställen i världen, Stockholm där ibland, vi var ganska tidiga: 2017 som har helt styrt om sina flöden av ambulanser i regionen. Så att man redan i ambulansen så försöker ambulanspersonalen identifiera vilka har stora stroke symptom och vilka har inte det? Och i Stockholm har vi också då forskat rätt mycket på det här, i samarbete med Karolinska Institutet och det hela mynnade ut i att vi har ett system där ambulansen också alltid måste prata med en läkare på sjukhus för att öka precisionen i det diagnostiska arbetet ute på fältet hemma hos den drabbade individen. Det är ju inte alltid strokesymptomen beror på stroke till exempel. Det kan ju vara någonting som liknar stroke. Då ska inte de in till en enhet som kan göra Trombektomi. Då behöver de inte den längre transporten. Då kan de åka till det närmaste sjukhuset och samtidigt så gäller det att identifiera dem som verkligen kan komma ifråga för transport och köra dem dit så fort det bara går. På det sättet har man kapat en bra bit över en timme här i Stockholm inom loppet av bara ett par år.

Cecilia Odlind: Det låter enkelt, men jag tänker att det är mycket jobb bakom en sådan förändring.

Michael Mazya: Ja, själva idéarbetet började väl bearbetas runt 2012-2023. Det var inte förrän 2017 som vi kunde sätta det nya systemet i sjön så att det tog flera år. En mängd pilotarbete, en mängd modellering och försöka förstå vad kunde en förändring leda till. Jättestora konsekvensanalyser som gjordes delvis med forskningsmetodik. Och till slut hade vi det på plats. Då hade vi alla tre ambulansbolagen i Stockholm på banan med det nya systemet. Alla akutmottagningar, alla strokeenheter och det blev ganska stora förändringar för allas arbetssätt. Men det ledde till en stor framgång.

Cecilia Odlind: Och är det så i hela Sverige nu?

Michael Mazya: Nej, Göteborg har ett sånt system och Skåne har ett snarlikt system men inte helt identiskt. Så det verkar lämpa sig bäst för tätorter. Det har man visat åtminstone i en randomiserad prövning i Spanien där man såg att ute i glesbygden så är det så i statistiska genomsnitt, det skiljer sig inte åt mellan om man körs direkt till närmaste akutmottagning kontra om man tar den långa, långa vägen bort till universitetssjukhuset. I glesbygd är det annorlunda, men i tätorterna ser det ut att vara bäst att komma till en bestämd enhet om man har svåra symptom.

Cecilia Odlind: Vilka professioner är inblandade när man drabbas av en stroke?

Michael Mazya: De som tar emot en när ambulansen rullar in, på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna då är vi ett tiotal personer som tar emot och som är inblandade tämligen direkt. Dels är det ju då en neurologläkare, dels är det sjuksköterska och den sjuksköterskan jobbar på en strokeenhet. Jag ska komma in exakt på vad en strokeenhet är för någonting. Dels har du i regel en undersköterska som har arbetsuppgifter, du har röntgensjuksköterska som har en annan utbildning än vad en sjuksköterska har i regel. De har en utbildning i radiografi dvs hur man skapar bästa möjliga medicinska bilder med hjälp av röntgenutrustning. Du har anestesiläkare och anestesisjuksköterska, röntgenläkare, har jag fått med alla nu? Ja, än så länge har jag fått med alla nu, men det är bara själva larmsituationen där vi befinner oss i en röntgensal med röntgenmaskin och fattar beslut om hur akuta behandlingar. Sen har vi förstås en operatör som ska plocka ut proppar. En så kallad interventionell neuroradiolog. Det är rejäla ord detta, men det betyder en neuroröntgenläkare som också ingriper. En neuroröntgenläkare, i vanliga fall är ju en expert på att ställa diagnos på nervsystemets sjukdomar med hjälp av bilder. Men interventionist eller en interventionell neuroradiolog, det är någon som med hjälp av bilder faktiskt går in och ingriper mekaniskt. Med hjälp av katetrar och metallvajrar och snören och sånt. Så det är larmsituationen. Sen kommer patienten upp till vår strokeenhet, strokeavdelningen och där är det multiprofessionella team som består av läkare, sjuksköterska, undersköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut, logoped, dietist och kurator.

Cecilia Odlind: Oj, hjälp.

Michael Mazya: Och alla dessa har sin egen expertis på just deras vinkel på strokesjukdomen. En fysioterapeut är expert på att bedöma vilka konsekvenser som stroken har på patientens förflyttning och förmåga att röra på sig, att gå omkring, att förflytta sig in och ur sängen eller i sängen. Se till att man kan röra sig på bästa sätt. En arbetsterapeut har fokus på de kognitiva funktionerna och på handfunktionen, hur du arbetar med händerna. Logopeden kommer ha fokus på språkförmågan och på sväljförmågan som är deras expertområden och så vidare. Eftersom alla dessa funktioner blir drabbade vid stroke eller kan bli drabbade vid stroke. Vid de svåra strokerna så är de definitivt drabbade allihopa. Så då behöver man all denna expertis runt patienten för att varje funktion ska få bästa möjliga omhändertagande.

Cecilia Odlind: Så om vi skulle vara heltäckande så skulle vi ha ett avsnitt om stroke med en logoped och ett avsnitt med en arbetsterapeut etc.

Michael Mazya: Och alla skulle definitivt ha var sitt perspektiv på det.

Cecilia Odlind: Det är intressant, men träffas ni alla då ibland och ger varandras perspektiv?

Michael Mazya: Två gånger i veckan.

Cecilia Odlind: Oj, okej.

Michael Mazya: Absolut och går igenom alla patienter på avdelningen.

Cecilia Odlind: Vi har fått en lyssnarfråga. En bekant blev mycket bättre av att rida. Är det något som fungerar extra bra, finns det forskning om det alltså rida häst?

Michael Mazya: Det här tyckte jag var en jättespännande fråga, jag var tvungen att kolla upp det här. Det är inte något som jag i samtalet mellan patienter och anhöriga tar upp det första jag gör, att det här ska du börja med. Men kollar man upp det så finns det till och med randomiserade prövningar av ridning. Nu ska man väl säga att det här är ju egentligen en del i rehabiliteringsmedicin som både medicinsk specialitet och forskningsområde, så där ska jag vara ödmjuk för det är inte min specialitet, men man kan hitta prövningar både bland annat kollegor på Sahlgrenska som har randomiserat patienter till ridning två gånger i veckan, musikterapi två gånger i veckan och ingenting, de har bjudit in till den studien. Men var patienterna mellan ett år och fem år efter sin stroke, så det hade gått ganska lång tid. Då visade de faktiskt att just ridning två gånger i veckan var överlägset de andra två sätten att förfara på: musikterapi respektive ingenting.

Cecilia Odlind: Kan det vara att man måste, att det kräver många delar av hjärnan när man rider eller? Att det innebär träning av både rörelse och kognition samtidigt?

Michael Mazya: Ja, förmodligen för att det de såg var just på vilket sätt det överlägset? Jo de här personerna i ridningsgruppen de fick snabbare gång, bättre gångförmåga på olika sätt och också bra allmän fysisk smidighet. Så de blev bättre på att till exempel ligga ner på golvet och ta sig upp så fort som möjligt upp på benen så blev de betydligt snabbare och smidigare på det. Det intressanta var att av de här människorna så var det ju många som hade en språkstörning, det som heter Afasi och även bland dem fanns det de som tyckte att det här var givande. De gjorde massa enkätstudier på det och tittade på vad var det som de själva upplevde som givande? Det dominerande var interaktionen med hästen, men också delvis med andra gruppdeltagare och med tränare.

Cecilia Odlind: Ja, för att det blir så ordlös kommunikation?

Michael Mazya: Ja, för det var ju några som inte tyckte att det gav något. Visserligen också. Men de som tyckte att det faktiskt gav dem någonting. Även där fanns det människor med Afasi.

Cecilia Odlind: Ja, intressant. Vi har nämnt att rökning är väldigt dåligt, att det är en riskfaktor för att drabbas av stroke. Vad finns det mer för riskfaktorer?

Michael Mazya: Förutom rökning så är den vanligaste och en av de absolut viktigaste är högt blodtryck. Det är det som heter hypertoni och då är det alltså varaktigt förhöjt blodtryck. Och jag vet att ni har haft ett jättebra avsnitt om detta och jag kan instämma i det som sades där. Och det är ju att det är jätteviktigt att man ökar medvetenheten i befolkningen om värdet och betydelsen av att kontrollera sitt blodtryck i vila, under ordnade former, i lugn och ro. Och visar det sig att man har förhöjda värden, att man faktiskt pratar med läkare om behandling. För det har visat sig att det leder till ett förtida åldrande i blodkärlen, kan man säga väldigt förenklat. Och inte bara det, det leder dessutom till ökad hjärtsjukdom som inte bara har med hjärtats kärl att göra, utan själva pumpförmågan. I förlängningen kan det i sig leda till förmaksflimmer. Som vi också nämnt här för en stund sen, därför att det kan bilda blodproppar i hjärtat.

Cecilia Odlind: Just det, det var ju avsnitt 94 av Medicinvetarna. Där vi intervjuade Jonas Spak.

Michael Mazya: Just det.

Cecilia Odlind: Så det kan man lyssna på också. Finns det fler riskfaktorer?

Michael Mazya: Det finns fler riskfaktorer, men många av dem har egentligen det gemensamt att de leder till högt blodtryck i förlängningen.

Cecilia Odlind: Just det.

Michael Mazya: Dels är det ju ett högt intag av alkohol, det är att leva i luftförorenad miljö. Vi har naturligtvis sömnapnésyndrom. Jag vet inte om jag berört det i programmet?

Cecilia Odlind: Jo, lite har vi ju haft Torbjörn Åkerstedt här till exempel.

Michael Mazya: Men många av dem leder i förlängningen till högt blodtryck och ett förtida åldrande i kärlen.

Cecilia Odlind: Väldigt ofta i Medicinvetarna så pratar vi om vikten av att motionera, är det kopplat till strokerisk?

Michael Mazya: Ja, det har man sett att stillasittande livsstil är associerat, är kopplat till stroke. Sen måste man ju förstås titta på på vilket sätt och hur. Bara för att man sitter i en kontorsstol betyder ju inte att man i morgon kommer få en stroke. Det leder ju till förändringar i kroppen som i sin tur då kan ha förutsättningar för kärlsjukdom.

Cecilia Odlind: Vi har fått en annan lyssnarfråga: Vad är en tia för något?

Michael Mazya: Ja, en tia: det är akuta strokesymptom, som också precis som en stroke orsakas av att en grupp hjärnceller stänger av. Den enda skillnaden mot en stroke är att vid en tia så har alla stroke symptomen gått över inom 24 timmar. Så medan symptomen pågår så är det akuta strokesymptom. Har man turen att de går över inom 24 timmar, då kommer det att få etiketten tia i vården. Medans om de då håller i sig längre än 24 timmar, då kommer de få diagnosen med etiketten stroke. Men mekanismmässigt är det exakt samma mekanismer och det finns en grej som är riktigt, riktigt viktig med en tia. Och det är att, får man ihållande strokesymtom, de allra flesta söker vården, även om man inte gör det inom första timmen. Tack och lov gör många det. Men även om man då lägger sig på soffan och det går inte över till slut blir man tillräckligt orolig eller omgivningen och så hamnar man i vården. En tia kan vara så kort som 5 minuter eller tio eller en kvart och då kan det vara så att man blir ställd, man får en vänsterhand som hänger helt lealös. Men i övrigt så fungerar man bra om man tittar på sin hand och känner lite på den så tänker man "det här var ju konstigt. Jag går och vilar." Sen 10 minuter senare är den bra och så går man vidare med sin dag. Och varför är det värt att uppmärksamma detta? Ja, det har att göra med att en tia: det är ju en signal på att det är någonting i kroppen som har förutsättningar för att stänga av blodkärl i hjärnan. Det har ju precis visat sig väldigt tydligt. Å då gäller det att fort som ögat ta reda på vad är det för process som skapar den förutsättningen i kroppen? Kan man förebygga bort den, för att om man inte gör det så är det ganska många människor som efter en tia, inom ganska kort tid, inom ett fåtal dagar eller ett par veckor får istället ihållande varaktiga strokesymptom som sitter i, det vill säga får en stroke.

Cecilia Odlind: En tia kan vara en förvarning eller öka risken för att du sedan drabbas av stroke.

Michael Mazya: Ja, det är ju så.

Cecilia Odlind: Vi har också fått en annan lyssnare som säger att hennes mormor fick en lite större tia som motiverade henne att söka sjukvård och då visade det sig att hon redan hade haft tio stycken tior utan att märka det. Jag antar att dessa tior syns på något vis när man undersöker hjärnan?

Michael Mazya: Saken är den att det här kan vara en sådan här språkförbistring. Som man märker så är det väldigt många termer, och de är inte helt lätta att hålla isär alla gånger. Saken är att en tia är definitionsmässigt ett symptom. Det går inte att få tia som man inte märker av. Det går naturligtvis att om man har en minnessjukdom som gör att man inte kommer ihåg mer än några minuter i taget. Då kan man naturligtvis ha glömt bort att man har haft den. Men tia syns inte på bilden det som syns på bilden är en infarkt. Infarkt betyder ett litet område eller ett stort område med död vävnad som sannolikt orsakats av syrebrist lokalt. Och då kan det vara så att den anhöriga har sökt vården med en tia, blir givetvis akut röntgad i alla fall och då ser man att det finns gamla genomgångna skador i små områden i hjärnan. Och så frågar man har du nånsin haft de här eller de här symptomen? Nej, jag har aldrig upplevt någonting konstigt. Då har vi faktiskt intressanta områden i hjärnan, som om de får småskador så får vi inga symptom.

Cecilia Odlind: Finns delar av hjärnan som inte är så viktiga?

Michael Mazya: Ja, de kanske inte är så viktiga i sin enskildhet, men när man börjar plocka det ena lilla oviktiga området efter det andra så till slut så får man nätverksproblem. Det kan bli svårt och man kan bli mer trögtänkt. Man kan få svårigheter med minnet, med förmåga att ta sig för saker och sådana saker så att man kanske inte blir förlamad, men man får det som heter kognitiva svårigheter.

Cecilia Odlind: Vi har fått ytterligare en lyssnarfråga: Hur kommer det sig att stroke eller tia ibland drabbar unga till synes friska individer? Jag känner två som har drabbats i 35 årsåldern och en av dem visar sig ha ett hålrum mellan hjärtats förmak, så kallad PFO som en fjärdedel av befolkningen har. Det ökar tydligen risken för stroke och kan behandlas med operation. Men vad finns det annars för riskfaktorer för unga, friska individer?

Michael Mazya: Ja, det här var en väldigt viktig fråga och ganska komplex att svara på. Men jag ska göra ett försök. Det här med hur kommer det sig att till synes friska individer får stroke? Det här är något som jag i mitt yrkesliv lever väldigt nära varje vecka för att vi på Karolinska sjukhuset ständigt vårdar människor i medelåldern med barn och karriär vars liv har på ett ögonblick tagit en ny vändning och har gjort att de har kommit till oss. Det blir en stor filosofisk fråga. Vad innebär det att vara frisk? De var ju faktiskt friska igår. Men vi är mjuka varelser. Saker och ting kan gå fel eller gå sönder även hos människor som lever sunt och som inte har några problem med tobak eller högt blodtryck eller annat. Som tur är så är det sällsynt, men jag kan gå in lite grann på hur mekanismerna är kring det specifika exemplet där när det gäller hålrummet mellan hjärtats förmak. Och då är det så att om man får en liten, liten blodpropp nere i en ven i en fot, på grund av att blodet just där en liten stund stod stilla och klumpade ihop sig. Man kan ju fråga sig, är det friskt då? Det vet vi inte, men man kan spekulera på relativt goda grunder att det här kan hända med helt friska människor. Saken är den att hos de allra flesta ger det ingen sjukdom i sig för att kroppen har förmåga att lösa upp sina egna proppar. Vi har hela tiden de propplösande ämnena som simmar runt i blodet, precis som våra proppskapande ämnen och det här är en balans mellan proppskapande och propplösning som vi alla har. Det är naturligt. Men om nu proppbildandet får ett litet, litet övertag i en ven i foten. Proppen löses inte upp av kroppen, färdas upp med blodströmmen till höger hjärtat. Då kan det vara så att om man är en av dem, en på fyra, en på fem som är född med en liten glugg mellan höger och vänster hjärta. Och om man samtidigt när proppen råkar befinna sig på höger sida av hjärtat, ja, om vi säger så, om det inte fanns det här hålet, då skulle den här proppen flyga in i lungan. Är den tillräckligt liten skulle man förmodligen inte ens känna av någonting. Är den tillräckligt stor får man propp i lungan, får andnöd. ont när man andas, söker akut. Och då är det en annan sak. Är det en pytte-pytte propp, stor som ett knappnålshuvud eller mindre, då känner man inte av något. Man går vidare med sin dag. Har man den här lilla luckan mellan höger och vänster hjärtat och samtidigt gör någonting som höjer trycket inne i bröstkorgen. Till exempel krystar, skrattar, nyser, ja går på toaletten. Någonting som gör att man tar i lite. Då kan en sån här liten propp pressas över den lilla luckan mellan höger och vänster hjärtat och komma in på vänster sida av hjärtat. Och när hjärtat då tar ett pumptag och blodet från vänster sida av hjärtat flyger upp till hjärnans kärl och så kilar proppen in sig i hjärnans blodkärl. Så man kan höra hur många små omständigheter behöver vara på plats för att det här ska ske.

Cecilia Odlind: Otur kan man sammanfatta det.

Michael Mazya: Maximal otur hos en i övrigt frisk individ. Jag tror ibland att det kan vara informativt med en liten räkneövning. Hur många människor i Sverige har vi mellan 30 och 40? Det är ungefär en och en halv miljon. Hur många av de är det per år som får stroke. Ungefär 300 stycken. Av dem är det ganska många som är tidigare friska. Inte alla. En del har ju faktiskt sjukdomar sen innan. Men det betyder ju att det är 1 miljon, 499 700 som inte får det.

Cecilia Odlind: Man behöver inte vara rädd för att nysa?

Michael Mazya: Man behöver inte bli rädd för att nysa eller skratta eller vad det nu råkar vara.

Cecilia Odlind: Men jag blev lite nyfiken när du pratar om den här balansen mellan proppskapande och propplösande som ju hela tiden pågår i kroppen. Kan det vara så att vissa har en genetisk läggning att vara lite mer åt ena hållet så att man liksom kanske har med sig någon slags genetisk skörhet eller benägenhet att få proppar mer än andra?

Michael Mazya: Ja, så är det. De faktorerna är kända och de testar vi för när människor får vissa typer av proppsjukdomar i ung ålder. Det är delvis koagulationsmedicinens område för det är de som är experter på det här. Det är helt och hållet deras område. Men jag hanterar konsekvenserna för att det finns just människor som får stroke som har ärftlig proppbenägenhet. Och när de får någon form av ytterligare belastning, till exempel suttit still länge på ett långt flyg utan att ha fått blodförtunnande profylax som skydd eller haft ett gips som har tryckt och skavt eller någonting eller haft en rejäl infektion och blivit liggande i sängen så kan ju de förstås bilda proppar. Generellt på vensidan och inte artärsidan. Men har man den här lilla luckan mellan förmaken så kan ju en propp bli artär propp.

Cecilia Odlind: Just det. Men hur kan stroke förebyggas då?

Michael Mazya: Ja innan stroken har hänt så när det gäller primär prevention, dvs förebyggande arbete, då vet man att dels så ska man leva hälsosamt på alla sätt och vara noga med behandling och om man får högt blodtryck och diabetes ska man vara noga med det och låta bli att röka givetvis och röra på sig och leva hälsosamt i vid bemärkelse. När det gäller sekundär prevention, där kommer jag in. När det gäller primär prevention så är det ju väldigt mycket primärvården som gör ett jättearbete med detta. Nu är det sekundär prevention. Det betyder ju att när någonting redan har hänt, hur förebygger vi ett återfall? Dels ska vi få människor att överleva och klara sig efter sin första stroke. Dels ska vi se till att den slipper nästa. För nästa kommer ta ytterligare funktion och kanske riskerar att leda till dåliga utfall. Och där finns det jättemycket att göra som har dels att göra med hur bra vi utreder individerna. Att vi faktiskt hittar: vad var det för fel, vad var det som skapade proppen? Och dels så är det här ett jätteområde naturligtvis för läkemedel och dels har vi blodförtunnande. Om man har förmaksflimmer ska man ha förmaksflimmerspecifik blodförtunnande som är superpotent och reducerar riskerna jättemycket. Har man åderförfettning och dessa sjukdomsprocesser på insidan av artärerna istället, då finns det ju annat man kan få. Och det är ju annan sorts blodförtunnande som då tar ner aktiviteten i blodplättar så att de inte fäster sig vid de förfettade artärerna lika lätt. Ja, sen har vi kolesterolsänkande behandling förstås igen, som bromsar då det förtida åldrandet och stabiliserar åderförfettningen.

Cecilia Odlind: För kolesterol ökar risken för åderförfettning?

Michael Mazya: Just det. Höga nivåer gör det. Och förstås blodtryckssänkande. Det här är en process av kontinuerlig förbättring genom decennierna av att man har hittat nya mål för dessa behandlingar och numera har vi en fantastisk arsenal av risksänkande läkemedel. Så har man väl fått sin tia eller stroke så lämnar man ofta en bra strokeverksamhet med åtminstone tre eller fyra preparat.

Cecilia Odlind: Oj, men för hur vanligt är det att man drabbas av återfall?

Michael Mazya: Ja, det här är hur långt är ett snöre? Det finns typer som bara har, säg 1 % i årlig återfallsrisk. Bara och bara kan man säga, av 100 personer en få [återfall]. Men i gengäld kan man se att det finns ju stroketyper och grupper av individer som har uppåt 20 25 % per år, risk att drabbas av ett återfall. Och över en femårsperiod så är dom då nästan garanterade en ny stroke.

Cecilia Odlind: Men det här med stroketyper tror jag inte att du har pratat om hittills i programmet. Finns det en massa olika typer? Vi har kanske inte tid att gå in på det nu?

Michael Mazya: Jag tror vi har pratat om det, det kanske är en annan term. Det är just var den orsakad av flimmer, är den orsakad av ateroskleros, det finns uppåt hundra orsaker till strokes.

Cecilia Odlind: Okej. Men avslutningsvis, vilka är de viktigaste forskningsfrågorna om stroke just nu? Skulle du säga?

Michael Mazya: Det finns flera olika områden. Dels har vi diagnostik och behandling och så har vi sjukvårdsorganisation. Och på alla tre områden så finns det stora olösta frågor som vi behöver jobba med. Dels behöver vi förbättra precisionen inom diagnostiken prehospitalt som vi kallar det innan folk kommer till sjukhus. Vi är på plats i den här sjuka människans vardagsrum när ambulansen kommer dit eller till och med när anhöriga ringer 112. Hur kan vi förbättra precisionen så att rätt person får rätt omhändertagande i rätt tid? Där finns det ju mängder att göra när det gäller till exempel att analysera hur vittnen respektive sjuka själva pratar och vad de säger när de ringer in till 112. Man kan utifrån vad de säger givetvis då sedan spalta upp vad är det för behov som de har. Här finns det mängder med olösta frågor ännu som man möjligtvis kan komma in på med hjälp av språk och tal analys med hjälp av AI och moderna verktyg. Sen när man väl kommer in till sjukhus så skulle vi behöva hitta/utveckla läkemedel som begränsar syrebristens eller blödningens skadeverkningar. Och det här är kopplat också till att försöka mildra hjärnans reaktion på den här akuta sjukdomen. För runt skadan blir det också svullnad, inflammation. Det blir irriterat runt omkring. En del av den här vävnaden runt själva skadan. Den riskerar också att gå under. Så även här kan man optimera levnadsförhållandena. När man väl fått sin [stroke].

Cecilia Odlind: Det gällde hjärnblödning?

Michael Mazya: Det gäller både hjärnblödning och stroke. Man har kunnat se att man hos djur kan mildra skada väldigt kraftigt hos möss och råtta på försöksnivå med hjälp av hundratals olika ämnen. Genom att ingripa på alla möjliga olika delar av molekylära processer och cellprocesser. Sedan när man har försökt ta det vidare till mänskliga prövningar så har det inte fallit ut. Det har haft samma effekt som kontrollsubstanser som sockerpiller eller koksaltlösning och så. Kliniska språkforskare och neurologer brukar dessvärre lite lätt bittert säga att det är väldigt lätt att bota språk hos en råtta, men det är inte lika lätt hos en människa. Och det betyder inte att vi ska ge upp, för det finns ju fortfarande en mängd olika signalvägar och mekanismer som man hittills inte har prövat eller som man har prövat på djur och som fortfarande är lovande men som ännu inte har kommit till i humanprövningar. Och där har vi just nu bland annat en prövning på neurologin på Karolinska sjukhuset och på flera andra sjukhus i Sverige där vi prövar ett läkemedel som heter Imatinib som tidigare har getts till blodcancerpatienter. Och det har en forskargrupp på KI Visat påtagligt förbättrar prognosen för försöksdjur. Och vi har begynnande lovande pilotresultat hos människa. Men nu måste vi göra en stor prövning som kan entydigt visa huruvida det här översätts i riktig klinisk nytta. En annan sådan här teknisk aspekt är att vi kan röntga människors blodkärl hur mycket vi vill. Det är inte så svårt, eller göra ultraljud på hals artärerna till exempel, där man kan få propp. Vi skulle i princip kunna screena för halskärlsförträngningar. Det är tekniskt sett enkelt. Den stora frågan är vad ska vi göra av informationen? Vad ska vi göra när vi ser att en människa har förträngningar på grund av åderförfettning i halspulsådern, men hittills aldrig haft en tia eller en stroke? Hur hittar man de som har förträngningar som är farliga och de som inte är lika farliga? Hur hittar vi dem som har bäst behandling med kirurgi? Om man tar bort förändringen med öppen kirurgi respektive de som far bäst av medicinsk behandling? Det är ett jätteområde. Runt 20 % av alla proppstrokes orsakas av den här mekanismen. Och där finns en forskargrupp på KI som ligger väldigt långt framme med just att hitta de faktorerna som ska rikta in en, antingen mot kirurgi eller mot medicinsk behandling.

Cecilia Odlind: Men när upptäcker man det där? Att det är förträngningar i just de artärerna?

Michael Mazya: De som redan har fått en tia eller stroke, de avbildas ju alltid när det gäller halskärl.

Cecilia Odlind: Men du pratar om de som inte har fått?

Michael Mazya: Ja, men de som inte har fått de kan ju bli avbildade på grund av att de har något allmänt symptom. De kanske söker med yrsel eller något annat på vårdcentralen och en vårdcentralläkare beställer några undersökningar. Man kan naturligtvis fråga huruvida just den undersökningen nödvändigtvis var motiverad utifrån sökorsaken och så vidare, men när det väl är gjort så sitter man ju med informationen. Det kan vara en sådan sak. Det kan vara människor som skaffar avbildning privat, men vi har ju egentligen till och med ett problem i den gruppen som har haft tia eller stroke och det vi har avbildat i klinisk rutin för att hitta de svåra förträngningar som vi vet är lämpliga för kirurgi. Men där vet vi att det inte är varje människa som opereras som i själva verket har nytta av kirurgin,

Cecilia Odlind: Just det.

Michael Mazya: Utan man opererar fler för att rädda några stycken. För där kan vi inte riktigt säga vilka borde vi låta bli att operera? För att det duger med läkemedel lika bra eller bättre? Så individualiserad medicin, det som heter precisionsmedicin det är lika aktuellt även här.

Cecilia Odlind: Är det fler forskningsfrågor som behöver lösas?

Michael Mazya: Det som är en riktig sån här framtidsfråga tror jag, som ett slags liten helig graal då som jag nämner sist för att jag tror att den kan bli svårast att knäcka. Och jag hoppas att jag har fel, men det har att göra med sjukdom i de allra, allra minsta mikroskopiska blodkärlen i hjärnan. De som är mindre än 0,1 eller 0,2 millimeter, runt en tiondels millimeter och mindre. Deras sätt att slitas på av just högt blodtryck och ibland även i frånvaro av högt blodtryck, de förträngs på ett väldigt säreget sätt som är väldigt annorlunda och skilt ifrån åderförfettning i stora artärer. Det ser helt annorlunda ut under mikroskop och när de stänger sig sen så går det till på ett helt annorlunda sätt jämfört med stora artärer, typ kranskärl på hjärtat eller halspulsådern och den här sjukdomsprocessen hos dem, där har vi idag egentligen inga sätt att ingripa på aktivt direkt, förutom just att hålla koll på blodtrycket. Det där är ett svårt forskningsområde. De är svåra att avbilda och får vi till terapier mot den processen så tror jag att vi på allvar kan få en livsförlängande effekt på sikt. Men det här ligger långt fram i tiden.