Transkribering av #104: Hur säkra framtidens hälsa?

Hälsan behöver förbättras i världen samtidigt som vi drastiskt måste minska resursuttaget från planeten. Hur ska det gå till? Enligt Stefan Swartling Peterson, professor i global systemomställning, måste unga engageras i frågorna – och det är bråttom! I detta avsnitt intervjuas han inför publik om vad vi alla kan göra för att bidra till en bättre framtid. Avsnittet publicerades 5 oktober 2022. Här kan du läsa intervjun i textform istället för lyssna.

Detta är en transkribering av intervjun i avsnitt 104 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna.

Cecilia Odlind: Hej alla och välkomna till dagens live-podd med Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna. Idag ska vi prata med Stefan Swartling Petersson. Välkommen! Du är professor i Global systemomställning vid Karolinska Institutet.

Andreas Andersson: Och vi tar väl en applåd för det. Välkommen publiken. Utan publik, ingen live-podd förstås. Den här podcasten ges ut av Karolinska Institutet. Som programledare har ni mig, Jag heter Andreas Andersson. Jag jobbar som pressekreterare när jag inte poddar, och så gör jag lite annat också. Och Cecilia Odlind som också är programledare.

Cecilia Odlind: Ja. Och jag arbetar som chefredaktör för Karolinska Institutets populärvetenskapliga tidning. Vi lade några exemplar här utanför och man kan prenumerera på den. Så att ni som inte redan gör det: ta med en tidning och kika om ni är intresserade.

Andreas Andersson: Vi står här och spelar in idag, datumet är 4 oktober. Det är inte bara min dotters födelsedag utan även kanelbullens dag – och det är dagen efter att Svante Pääbo fick Nobelpriset i medicin eller fysiologi. Han är hedersdoktor vid Karolinska Institutet och dessutom son till en gammal rektor. Vill man höra mer om hans forskning så kan man med fördel lyssna på avsnitt 67 av den här podden där vi pratar med Hugo Zeberg som är verksam här på Karolinska Institutet och som jobbar väldigt nära med Svante Pääbo. Avsnitt 67 om ni inte redan har lyssnat på det. Har ni lyssnat på det så kan ni lyssna på det igen. Det gjorde jag igår. Det var lika intressant den här gången faktiskt. Stefan Swartling Peterson är professor i Global systemomställning för hälsa. Skulle du i all korthet kunna utveckla vad det innebär.

Stefan Swartling Petersson: Ja, det är ju det här att hälsan beror på vad vi äter, till exempel hur omgivningen är runt omkring oss och hur vi förhåller oss till varandra. Matmiljön, den fysiska miljön och den sociala miljön. Hur förändrar man de där systemen så att det blir lätt att göra rätt och lätt att vara hälsosam och faktiskt bli frisk?

Andreas Andersson: Det låter som ett väldigt stort fält. Vi kommer att prata mycket mer om det naturligtvis. Tidigare har du jobbat på UNICEF. Du var koordinator för Kommissionen för alla barns framtid: Future For the World's Children som publicerades för ett par år sedan i The Lancet, en mycket ansedd vetenskaplig tidskrift. Vad var det där för något?

Stefan Swartling Petersson: I sådana här Lancet-kommissioner samlar man ihop ett antal världsledande tänkare och så tänker man ett år eller två, sen skriver man 20 000 ord. Jag tog med mig och viftar med en alldeles för tjock artikel här så ingen orkar ju läsa det där riktigt. Men idén är att man får fundera. Och i vårt fall bestämde vi oss för att fundera på hur ser framtiden ut för barn och vad är det som avgör det? Och då hade vi forskare och policy-personer och politiker från hela världen och inte bara från hälso- eller sjukvårdsområdet utan från alla sektorer. För de viktigaste hälsodeterminanterna är ju faktiskt inte i sjukvården.

Cecilia Odlind: Vad kom den här kommissionen fram till?

Stefan Swartling Petersson: Vi kom fram till att barn har ju egentligen en biologisk potential att växa upp och bli produktiva och hälsosamma samhällsmedborgare. Sen hur det går för dem beror ju väldigt mycket på omgivningsfaktorer. För det första hur de väljer sina föräldrar [skrattar], vad som händer under graviditeten, hur säker förlossningen är, får man de där vaccinen? Blir det någon förskola? Är amningen bra? Och sen fortsätter det så med skolgången ända fram till artonårsdagen. Det är ju det som utgör hälsoskillnaderna i världen väldigt mycket. Och det bestäms då av många sektorer, inte minst utbildningssektorn och andra sådana saker och endast i begränsad del utav hälso- och sjukvården.

Cecilia Odlind: 180 länder listas i den här rapporten. I vilket land hade barnen det bäst?

Stefan Swartling Petersson: Jo, vi utvecklade ett mått på hur barnen utvecklas till sin potential och då visade det sig att det land i världen där det är bäst att bli född som barn är i Norge. Och så är det ju naturligtvis i alla sådana här olika FN rankingar. Sen är det sämsta landet oftast ett fattigt land med inbördeskrig. Och i vår ranking så blev det Centralafrikanska republiken. Så på så sätt var det ju inget nytt.

Cecilia Odlind: Och Sverige då?

Stefan Swartling Petersson: Sverige kom som nummer 13 faktiskt. Och varför blev det så? Jo, i Sverige så överlever ju i stort sett alla barn. Men om man nu tittar på vad som drar ner våra betyg i Sverige jämfört med andra rika länder så är det att inte alla barn lyckas bra i skolan och det är ett ökande problem. Och så är det att många av våra barn och ungdomar är olyckliga på olika plan och en del begår självmord. Så det är det som drar ner Sveriges betyg.

Andreas Andersson: Vi har gjort ett par avsnitt inom de ämnena också som man kan leta efter i vår bakkatalog, nu kommer jag inte ihåg numren men det finns både om barns hälsa och om suicidprevention och sådant här. Titeln på det här avsnittet är "Hur man säkrar framtidens hälsa". Ska vi börja med och kanske definiera vad hälsa är egentligen?

Stefan Swartling Petersson: Tittar man på WHO-definitionen så är ju hälsa ett dynamiskt tillstånd av fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande. Jag vet inte om vi ska ha handuppräckning här hur många som känner sig friska idag, men det är ju inte bara att man inte har en diagnos eller en sjukdom, utan att man faktiskt uppfyller sin potential och man har det bra med sina medmänniskor och på platsen man lever. Det var väl en lätt definition? Och väldigt lätt att mäta också.

Andreas Andersson: Eller hur.

Cecilia Odlind: Hur ser hälsan ut generellt i världen?

Stefan Swartling Petersson: Ja hälsan har förbättrats och jag med min UNICEF bakgrund är väldigt intresserad av barn. Barn är man fram till 18 årsdagen. Och tittar vi på vad som har hänt under min yrkesverksamma tid från 1990 När vi började de här Millenium Development Goals fram till nu: så är det ju en exempellös förbättring av barnhälsan som vi har sett i världen. Vi har gått från mina tidigaste gamla slides i datorn till ett program som Harvard Graphics. Då stod det att 12 miljoner barn dog om året före femårsdag och nu står det lite drygt 5 miljoner, så det är ju exempellöst. Samtidigt kan man ju se att de här senaste tre åren som började med COVID och fortsatte med detta ryska anfallskrig på Ukraina har inneburit att det har blivit tufft för barn i vissa delar av världen. Det kanske vi kan återkomma till.

Cecilia Odlind: Vi har funderat på kopplingen mellan ekonomi och hälsa. Om ett land eller en person är rik eller har mycket pengar, VS fattig, hur hänger det ihop med hälsan? Är det en direkt koppling däremellan?

Stefan Swartling Petersson: Ja, det är ju som så att ett lands välstånd och en familjs välstånd, i finansiella och ekonomiska termer, är ju naturligtvis en väldigt viktig bestämningsfaktor för hur det blir med hälsan. Men sen är det ju så att på varje ekonomisk nivå, om ni kommer ihåg Hans Roslings bubbel-diagram så finns det ju en spännvidd på Y-axeln. Det finns de som lyckas bättre med att få en jämlik och god hälsa och de som lyckas mycket sämre på varje ekonomisk nivå. Så att det finns Även för oss som valde att gå in i hälsoprofessionerna så finns det saker att bidra med. Man behöver inte gå och bli ekonom.

Andreas Andersson: Men ska vi fundera lite på vad som faktiskt kan göras? Hälsan är bättre i världens rikare länder, det är ganska logiskt. Det är också så att det är de rikare länderna som släpper ut överlägset mest koldioxid och försämrar miljön. Hur ska vi kunna förbättra hälsan på global nivå utan att fullständigt liksom tömma ut den här planetens resurser?

Stefan Swartling Petersson: Ja, om man tittar på den här Lancet kommissionen: a Future For the World's Children så ritade vi ett diagram där vi hade det här barn utvecklings indexet på X-axeln och sen på Y-axeln så listade vi koldioxidutsläppen. Då visade det sig att i det där hörnet där det är hållbart vad gäller klimatutsläpp och god barns hälsa: där var det tomt. Inte ett enda land i världen lyckas utveckla sina barn optimalt idag och göra det på ett hållbart sätt för framtiden. Och de som ligger närmast där det är länder som Costa Rica och Panama; medelinkomstländer som ligger nära det där hörnet. Budskapen med det här blir ju olika beroende på var man är i världen. För det är alldeles klart att vi släpper ut 8 till 9 gånger mer koldioxid än vad vi borde i det här landet om man räknar våra konsumtionsutsläpp och alltihop. Det kommer vi ju diskutera i november nu i COP27 i Egypten. Samtidigt så finns det ju en massa fattiga länder som inte har några koldioxidutsläpp alls och som egentligen borde investera mycket mer i energi, förhoppningsvis med internationellt stöd och via sådana här klimat-omställningsbidrag och bevarat bistånd i grön och hållbar energi. Men oavsett om det är fossil eller hållbar energi så behöver ju många länder satsa mycket mer för att förbättra hälsan och vi behöver bibehålla hälsan samtidigt som vi ställer om våra system. Och vi pratar mycket om klimatgasutsläpp. Men om man kommer ihåg förutsättningarna så är det här med biologisk mångfald inte minst en viktig sak. Och det finns ju många andra såna här tipping points och planetära gränser som vi håller på att tröska över nu, bortom koldioxidutsläppen.

Andreas Andersson: Så om jag drar ut linjerna lite så tänker du dig att vi i den rika delen av världen bekostar enorma solparker i Sahara till exempel. Och så blir livet bättre både här och där?

Stefan Swartling Petersson: Hur kan länder som nu spenderar för lite energi, som inte har utvecklat sig få hjälp att dels kunna öka tillgången till elenergi direkt, inte minst på hållbara sätt, men också ställa om så att de kan motverka de skadliga klimatförändringar som vi ser med torka och översvämningar och matbrist och sånt. För det är ju en realitet för de mest sårbara i världen. På Afrikas horn är det ju 50 miljoner människor som går in i svält nu ungefär. Och de här vetenskapliga studierna om hur man ser vad som orsakar detta: climate attribution: säger ju att torkan är mycket värre beroende på klimatförändringar. Liksom nu var det torka på Madagaskar, en mänskligt skapad torka. Samtidigt står stora delar av Pakistan under vatten. Så att omställningsbehoven och kostnaderna för dem är ju enorma och inget av de rika länderna har levt upp till (vad jag vet) sina löften i Paris eller i Glasgow förra året och betalat de där 100 miljarder dollarna. Så jag tror att vi kommer att få en väldigt tuff debatt nu i november.

Andreas Andersson: Apropå löften: här på Karolinska Institutet och på många andra håll också förstås, så pratas det mycket om Agenda 2030. Vad är det för någonting?

Stefan Swartling Petersson: Det är ett FN beslutat ramverk för hur vi ska ställa om till hållbarhet med måldatum 2030. På ett plan finns det 17 mål och 169 delmål och såna där saker, men ytterst handlar ju det om att vi ska kunna ha en hållbar hälsa. Sustainable health som vi säger här på KI att det blir hälsa för alla, överallt i hela världen. Nu och framtida generationer. Inom de planetära gränserna. Eller som Greta säger, man kan inte förhandla med fysik. "You don't negotiate with physics".

Andreas Andersson: Men vad kan man som enskild person göra för att bidra till det här?

Stefan Swartling Petersson: Mina tonårsbarn kom hem från gymnasiet och så skulle vi göra den där koldioxid budgeten. Vi kände oss så där medelklass duktiga. "Och jag har inte köpt nya kläder på länge och alltihop och så" Det visade sig att vi levde på nivån fyra jordklot i min familj, fastän vi kände oss så där duktiga. Och då tittar man på det på ett individuellt plan. Det enskilt största jag kan göra är ju att ta tåget på semestern hellre än att flyga. Och det gjorde vi i somras. Och sen är det det här med att inte äta kött eller äta en hamburgare i veckan eller så och sen inte köpa nya saker. Så det kan man göra. Men det mer spännande är ju egentligen på systemnivå. För bara det faktum att vi lever i Sverige, betongen är ett ton koldioxidutsläpp per år i Sverige, för att det byggs broar och hus och sådana här saker. Det har vi inte valt, så då har vi uppfyllt vår kvot bara genom att vara födda i Sverige. Så det måste ju bli lätt att göra rätt. Och där är ju hela den här energiomställningen och matsystemomställningen inte minst väldigt viktiga. Och tar man tillbaka det till Karolinska Institutet (jag gick igenom det för någon sådan här personaldag här) så var ju det enskilt viktigaste vi kan göra på KI: det är att inte bygga fler hus i stål och betong och sedan är att ställa om matsalen här, vi står bredvid Jöns Jacob, så att det inte är kött vi kan göra som Oxford och Cambridge och ta bort rött kött.

Andreas Andersson: Jag skulle fråga om vad vi som universitet kan göra men det har du redan besvarat.

Cecilia Odlind: Du Stefan är ju lite av en mingelexpert och du brukar prata om att det är viktigt att vi måste samarbeta över olika gränser, mellan olika samhällsaktörer. Ledare måste träffa barn, olika forskare måste mötas, företag måste träffa akademin och länder måste samtala med varandra. Varför är det här så viktigt?

Stefan Swartling Petersson: Vi har ju fått en helt ny urgency. Det är ont om tid att göra de här omställningarna och få den kunskap vi har implementerad. Och då är det ju lite långsamt att bara skriva en artikel i en fin tidskrift i förhoppningen att någon ska läsa den efter att någon informatör översatt den tillbaks till begriplig engelska från det krångliga sättet jag skrev. Så vi måste vara med och påverka där besluten tas. Och det handlar ju om att prata både med politiker och industri. Det gäller att lyssna på dem som ska ärva den här framtiden. För framtiden finns ju redan nu: barn och unga. Och de tycker och vill saker. Och sen är ju såna här viktiga saker som matsystemet som vi inte ens har börjat ställa om. Matsystemet är en tredjedel av växthusgasutsläppen. En tredjedel av maten blir förstörd innan vi äter upp den. Och sen är hälften av oss överviktiga i Sverige. Då är det ju något fel på systemet. Det handlar ju inte bara om att du Andreas ska välja rätt. Det måste ju bli lätt att välja rätt. Det bestämmer ju inte vi inifrån Karolinska Institutet eller någon som sitter på en vårdcentral eller något, utan nu måste vi ut och prata med mataktörer och civilsamhället och aktivister och alla de där: för att få till någon sån här mission. Känner du till det där? Mariana Mazzucato är min idol. Hon pratade på Rosling seminariet förra året. Hon är en ekonom på University College London som blir väldigt inspirerad av månfärden på 60 talet. President Kennedy 1962 tror jag det var, höll ett tal där han sa att innan det här årtiondet är slut så ska vi till månen och tillbaks. Det var ju icke känd kunskap och icke mobiliserade resurser och det innebar ju att då fick man ju ta ihop raketforskare och de som utvecklade astronauttoaletten och astronautdräkten och alla måste jobba ihop mot det där målet. Den typen av utmaningar har vi ju på massa områden nu och där tycker jag att det blir automatiskt flera sektorer som jobbar ihop mot något definierat mål. Och så måste vi skaffa oss ledarskaps management grejen så att vi vet att vi verkligen drar åt det där hållet. Det där är en väldigt spännande utmaning som inte minst Vinnova jobbar med nu i Sverige.

Cecilia Odlind: Är det svårt att få till de här mötena tycker du?

Stefan Swartling Petersson: Ja jag ägnar mig mycket åt såna här möten nu. Det är ju jättespännande och rita post-it lappar och flytta runt på blädderblock, men att få ner dem i några konkreta projekt som man kan göra ihop där vi också som akademi funderar på vad är vårt bidrag? Vi har en jättespännande diskussion nu på gång om hälsosam stadsplanering med byggare, med försäkringsindustri, med civilsamhälle. Men vi bygger inga hus från Karolinska Institutet. Däremot kan vi ju räkna på konsekvenserna av att om skolgården för förskolebarn blir tolv kvadratmeter som det blir på allt fler ställen i Sverige. Vad det kostar i hälsa och kronor och ören att ha tolv kvadratmeter skolgård hellre än 40 kvadratmeter skolgård. Och den typen av kunskap och samarbeten tycker jag att vi behöver engagera oss i.

Cecilia Odlind: Men varför är du så bra på att få ihop det här?

Stefan Swartling Petersson: Bra vet jag inte, men kul har jag i alla fall [skrattar]. Dels är det nog att jag aldrig riktigt har kunnat bestämma mig för vad jag ska bli. Och jag funderar fortfarande på det. Sen har jag haft förmånen- och det kanske hänger ihop med min natur också- att jobba. Jag har jobbat för WHO. Jag har varit med att starta Läkare utan gränser. Jag har jobbat på UNICEF globalt, jag är rådgivare på UNICEF i Sverige och så är jag lite sådär halv-akademiker här också. Så jag har liksom sett det här utvecklingsområdet från flera håll. Och det är ju påfallande, tycker jag, hur långt vi som akademi är från de som implementerar resultat. När jag jobbar på UNICEF och är ansvarig för alla UNICEF:s hälso-policys och det var egentligen väldigt sällan det dök upp någon forskningsartikel i det där liksom. För de är lite för svårgenomträngliga och så där. Och på akademisidan så träffar vi ju sällan någon som verkligen implementerar kunskap. Och hur vi ska få till de där mötena så att vi forskar på rätt sak? Det som verkligen är en fråga som någon vill ha svaret på. Och hur vi kan vara med och göra det som rektor brukar prata om. Liksom att implementera kunskapen och vara med ända tills det blir någonting - eller inte - av vår kunskap och inte bara ge oss när artikeln är publicerad. Det är liksom ett område som fascinerar mig och därför ägnar jag mig åt det.

Stefan Swartling Petersson: Men om det ska leva vidare så krävs det ju såna här belöningssystem som går på en impactfactor som inte bara handlar om publikationen utan vad blir det för samhällsimpact? Och det är inte någon kritik mot grundforskningen eller något sånt, men vi behöver komplettera med implementerings-forskning, för vetenskap och kunskap har ju något att tillföra i hur känd kunskap implementeras också. Två av tre kvinnor och barn i världen dör i onödan idag. Vi har känd kunskap som inte når dem som vi dessutom har råd med. Så det är ju en fantastiskt vetenskaplig utmaning att se vad vi kan bidra med det.

Cecilia Odlind: Vi är här på Karolinska Institutet som är ett universitet och en del av publiken är studenter har du några specifika tips till dem?

Stefan Swartling Petersson: Ni ska ju jobba i 40 år framåt och det kommer ju bli väldigt förändrade samhällen på många sätt. Hur vi förhåller oss till varandra, vilka manicker vi jobbar med och sen kommer liksom klimat och politik och sånt att förändras. Och det är väl dels en utmaning till universiteten tycker jag, att utveckla utbildningarna så att man i dag lär sig hur man inte bara, för jag gick läkarutbildning, ska sitta på vårdcentralen och behandla högt blodtryck liksom, utan: hur jobbar man ute i samhället med det? De bestämningsfaktorer som avgör hur många som får diabetes och högt blodtryck och så? Det behöver man ju liksom exponeras för. Sen är det väl det där att man behöver lära sig och lära liksom. Kunskapen som man får nu, den är ju föråldrad imorgon eller övermorgon. Så det gäller ju att hitta formerna för det här livslånga lärandet. Och där har ju både universiteten och individer och arbetsgivare mycket att göra tycker jag. Att ställa om.

Andreas Andersson: Du predikar för kören brukar man säga. Jag gissar att de flesta som befinner sig här ni är studenter, ni är anställda på KI, ni är lärare på gymnasiet. Ni vet om det här med miljöutmaningarna ni känner till vad som är vetenskap och vad som inte är vetenskap men Stefan, idag så känns det som att det blir vanligare och vanligare med folk som på riktigt inte tror på att vaccin funkar eller att virus existerar eller att det ens finns någon miljöförstöring eller att det är människan som är ansvarig för det. Hur tänker du kring den utmaningen? Att nå de här människorna som verkar vara lite immuna mot det vi andra betraktar som fakta?

Stefan Swartling Petersson: Ja, jag var på det där Nobel Prize Teachers Summit i fredags och då var det en fantastisk norsk föreläsare som heter Stoknes och han jobbar ju med nån hypotes att bara jag ger dig information Andreas så kommer du förändra ditt beteende och om du inte gör det så skriker jag lite högre och då kommer du att förändra ditt beteende.

Andreas Andersson: Och då skrattar vi allihop. Men det är ju ändå så vi gör. Som tur är så har vi ju psykologer här på KI också som kan svara på hur man når igenom de här olika barriärerna. För det finns ju olika mekanismer som gör att man försvarar sig för där och stöter bort människor och alltihop "och det spelar ändå ingen roll vad jag gör" och alla de där sakerna. Men det där är ju fenomen som går att studera vetenskapligt och komma framåt i på samma sätt som missinformation om vaccin och sånt. Det går ju också att studera som fenomen. Vi är ju jätteduktiga på att utveckla nya vaccin på KI, men nu diskuterar vi faktiskt några stycken här: Ska vi inte starta en forskning och verksamhet som handlar om hur man analyserar missinformation också? Vilken ska vi bemöta och vilken ska man inte bemöta? Och hur ser det där ut? Vi måste väl förändra ramarna för vad vi tycker är forskning och vad som ska ingå i utbildningen.

Andreas Andersson: Det där leder väldigt väl över till nästa fråga, nämligen: vad en enskild forskare ha för betydelse för ett sådant enormt fält som den globala folkhälsan?

Stefan Swartling Petersson: Till slut så blir det ju någon forskningsfråga utav dessa stora frågor. Man måste ju ta det här stora och tratta ner det till någonting som ska kunna besvaras och utvecklas till någonting. Det är väl bara att vara med och liksom relatera sin forskning till de här större frågorna. Och kanske kan det här missions sättet att arbeta hjälpa till att utveckla de här forskningsfrågorna.

Andreas Andersson: Men de ämnen som du brinner för och verkar inom, de befinner sig någonstans där forskning möter eller kommer att möta politik. Reflekterar du något kring det? Vad det kan bli för politiska konsekvenser av arbetet som du bedriver.

Stefan Swartling Petersson: Ja, jag tycker att forskare måste våga vara politiska, men inte partipolitiska. Det finns någon gammal skämtteckning där någon hungrig människa säger "Jag är hungrig" och så säger någon "sluta prata politik". Vi måste ju kunna säga att konsekvensen av att vi rör oss allt mindre i samhället måste överföras i åtgärder. De är ju till del politiska men i ökande grad när man ser sig omkring så är det ju inte nationell politik som leder utan det är städer som leder omställningen. Det finns ju många exempel på det. Stockholm vad jag förstår har nu gått med på att bli en smart och klimatsmart stad till 2030. Något sånt EU mission. Sedan finns det ju näringslivet. Det var ju nyss före valet som mer än 200 företag sa "kör på nu liksom ändra inte spelreglerna". Och så finns det ju aktivism som man kan jobba med. Och så finns det juridik. Så jag tycker att det är politik, näringsliv, aktivism och juridik vi får jobba med. För det finns ju exempel från Tyskland och Nederländerna, där man har stämt staten och företag för klimat inaktivism och vunnit. Det är ju ett sådant mål på gång i Sverige också nu Auroramålet, även om jag förstår att vår lagstiftning kanske inte är lika lämplig som i Tyskland för att man ska kunna vinna där. Jag tror att vi behöver jobba med fler aktörer än politiker, även om politiken naturligtvis är viktig. Det måste vara uppgiften för politiker att ta taktpinnen och ledarskapet och visa vägen. Och det förväntar jag mig av kommande regeringar.

Andreas Andersson: Du låter hoppfull.

Stefan Swartling Petersson: Vad kan man vara? Vad är alternativet?

Cecilia Odlind: Avslutningsvis om Alfred Nobel hade levt idag, vad tror du att han hade fokuserat på?

Stefan Swartling Petersson: Jag kände ju inte Alfred, men han var ju en entreprenör och det som var entreprenörsmässigt då det var att utvinna olja i Azerbajdzjan och Baku och det var att hitta på dynamit inför samhällsutvecklingen. Vad jag förstår så är hela den här samhällsomställningen fantastiskt för en entreprenör. Det finns hur mycket idéer att hitta på, företag, utveckla affärsidéer och sälja som helst. Så jag tror att han hade jobbat i Green Tech.

Cecilia Odlind: Tack Stefan Swartling Petersson för att du var med i Medicinvetarna!