Transkribering av #100: Vem blir 100 år?

I Medicinvetarnas hundrade avsnitt är ämnet just 100-åringar. Flera forskare vid Karolinska Institutet intervjuas om olika aspekter på och konsekvenser av att allt fler blir allt äldre. Det blir en premiär också i detta jubileumsavsnitt: För första gången intervjuas en person som inte är forskare vid Karolinska Institutet. Men Dagny Pettersson, född 1920, är en av de allt fler 100-plussare som lever i Sverige. Här kan du läsa intervjuerna i textform istället

Detta är en transkribering av intervjuerna i avsnitt 100 av Karolinska Institutets podcast Medicinvetarna.

Andreas Andersson: Maria Eriksdotter är professor och dekan på Karolinska institutet, närmare bestämt vid Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. Hon har forskat på åldrande och olika aspekter av åldrande i många olika perspektiv. Och också vård av framförallt personer med Alzheimers sjukdom.

Cecilia Odlind: Och hon passade på att avliva en myt direkt, nämligen myten att alla riktigt gamla skulle lida av demens eller ha alzheimer.

Maria Eriksdotter: Man har ju tänkt sig kanske att alla när de blev gamla skulle få en demenssjukdom, men det är inte så. Och bland de här hundraåringarna så är det ju vissa som är ganska friska, sedan är det en del som har minnesproblem och som har en demenssjukdom. Men det intressanta är att de ofta debuterar då de minnesproblemen när de är väldigt gamla, kanske över 90 eller 92 års ålder.

Andreas Andersson: Det vanlig annars när det gäller demens och Alzheimers det är att det debuterar betydligt tidigare, kanske runt 70-75 eller?

Maria Eriksdotter: Jag i viss roll för SveDem då, svenska registret för kognitiva sjukdomar och demenssjukdomar. Där registrerar man sig i SveDem när man får en demensdiagnos i hela Sverige och vi kan se från data där att medelåldern när man får en demensdiagnos i Sverige i dag är 79 år. Då har man naturligtvis haft minnesproblem ett antal år innan dess.

Andreas Andersson: Om man får alzheimer eller demens när man är kanske runt 80 är det ovanligt att man lever så länge som till hundra, eller hur?

Maria Eriksdotter: Ja det är det. Demenssjukdomarna är en dödlig sjukdom. Jag brukar säga att det är en kronisk sjukdom. Man har den i ganska många år, men sen så lever man inte lika länge som om man inte hade en demenssjukdom. Debuterar man med demenssjukdomen i 80 års ålder så lever man inte till man är hundra.

Andreas Andersson: Det är ändå så att det blir fler och fler som blir riktigt gamla, både i Sverige och på andra håll i världen. Betyder inte det ändå att vi kommer att få fler demens- och alzheimerdiagnoser i framtiden?

Maria Eriksdotter: Så kommer det sannolikt bli. Jag har sett en siffra, en intressant siffra, att man i EU fram till 2050 kommer att ha en halv miljon personer som är hundra år. Sedan finns det en del data som talar för att om vi hanterar våra riskfaktorer, alltså att vi sköter om vårt hjärta, vi sköter om vår hjärna, vi ser till att vi har ett bra blodtryck, vi äter bra mat, typ medelhavsmat, vi tränar, vi lever ett bra socialt liv. Då kan man skjuta upp demenssjukdomarna så att man kan få flera friska år, kan man säga. Så det är ju positivt i det här läget.

Andreas Andersson: Du har ju förekommit ibland i debatten och sagt att du tycker att vi inte tar till vara de äldre riktigt bra i Sverige. Vad har du för åsikter kring det?

Maria Eriksdotter: Det finns en ålderism. Jag tycker att man inte tar till vara den kompetens och den erfarenhet som äldre personer har. Vi är ju samma personer genom hela livet, men vi har också genom att bli äldre så får vi en bättre verbal förmåga och vi kan också ta till vara de erfarenheter vi har. Och det tar man inte tillvara på i arbetsliv eller i andra saker utan det finns en ålderism som om man är gammal så räknas man liksom inte med. Jag tror ibland också det påverkas av att vi pratar mycket om att många som blir äldre får ju många sjukdomar. Man har flera olika sjukdomar och det behöver inte alltid betyda att man inte kan leva ett bra liv därför att vi kan behandla de här sjukdomarna på ett bra sätt. Man kan leva ett bra liv med kroniska sjukdomar och det behöver inte betyda att allting bara blir dåligt. Det är också intressant att man har också frågat många personer och många personer skulle jag säga, som är mycket gamla och har många sjukdomar, brukar ändå säga att de tycker att de lever ett bra liv.

Andreas Andersson: Om de nu inte så ofta kanske är så värst dementa eller har alzheimer, de här hundraåringarna, vad är det annars för fysiska krämpor som de typiskt sett har?

Maria Eriksdotter: Ungefär samma sjukdomar som många av de äldre drabbats av. Och det är ju mycket hjärt- och kärlsjukdomar. Att man har högt blodtryck eller att man har hjärtsvikt, diabetes så det är typiska sjukdomar. Sen så är det ju så att vi vet lite för lite om hur hälsan ser ut bland dem som är mycket gamla, så vi behöver göra mycket mer studier om det också. Om jag får komma tillbaka någon gång kanske jag kan besvara fråga bättre.

Andreas Andersson: Klart du får. Carin Lennartsson är sociolog och föreståndare för Arc. Det står för Aging Research Center som är ett samarbete mellan Karolinska institutet och Stockholms universitet. Och hon hör hemma på Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. Samma som Maria Eriksdotter, alltså.

Cecilia Odlind: Om du frågar Carin Lennartsson om vilka samhällsförändringar vi kommer få se på grund av att fler och fler blir riktigt gamla.

Carin Lennartsson: Många av dem som är hundra år blir hundra år har ju både hälsoproblem och funktionsnedsättningar så att både vården och omsorgen kommer möjligtvis att öka. För det finns ju inget som säger att dessa hundraåringar blir friskare. Vi är ju inte friska bara för att vi blir 100 år, så att hälso- och sjukvården kanske måste allokera mer resurser till dessa hundraåringar, men också att omsorgen kommer att öka. Vi kommer att behöva mera hjälp och fler kommer att behöva hjälp.

Andreas Andersson: Vad får det för konsekvenser på samhällsekonomisk nivå, tänker du?

Carin Lennartsson: Det kommer att krävas mera ekonomiska resurser och det här är ju inget nytt. Det här har vi ju pratat om i minst 20 år och pratat med våra politiker om att vi blir fler och fler äldre personer i samhället och andelen äldre ökar. Det betyder ju också att pensionerna ökar. Vi behöver mera resurser för att kunna betala pensioner. Hälso- och sjukvården. De som utnyttjar och behöver hälso- och sjukvård, de är ju äldre. Det är inte så att med ålder kommer hälsoproblemen.

Andreas Andersson: Jag tänker på en annan stor trend som finns inom medicinen som handlar om precisionsmedicin och allt mer specialiserade behandlingar på individnivå. De kostar väldigt mycket pengar också. Hur ska man avgöra var den här andelen av samhällskakan som utgörs av medicin och vård, var ska resurserna läggas och vem ska bestämma det?

Carin Lennartsson: Det är ju våra politiker som bestämmer var resurserna ska läggas och det är ju politikerna på regional nivå, för hälso- och sjukvården är ju en regional fråga och i dag så är ju vården som du säger, väldigt specialiserad. När vi blir äldre, när vi kommer upp i åren så är det ju så att hälsoproblemen ökar och också vi får flera hälsoproblem. Vi får komplexa hälsoproblem, multisjuklighet och idag är inte vården utformad för att ta hand om personer med multisjuklighet. Så här behöver man ju också se över organisationen. Eller så kan vi bestämma att äldre personer inte ska ha en kvalificerad vård. Det är också ett alternativ, men det tror jag inte någon av oss tycker är ett bra alternativ.

Andreas Andersson: Jag har pratat tidigare, är jag ganska säker på, i podden om när jag sommarjobbade i hemtjänsten som 17-åring och den kortaste tiden man var hos någon av de här gamlingarna 60 minuter. I Katrineholms kommun som det här utspelade sig i. I slutet av min morfars liv, när han hade hemtjänst, då kom det in personal i kanske tre minuter eller fem minuter för att hjälpa honom med olika saker. Hur tänker du kring det och om behovet av omvårdnad och inte bara vård? Omsorgen är ju den viktigaste delen, för vi vet att många av de äldre idag som får hälsoproblem och funktionsnedsättningar bor hemma. Det blev ju väldigt tydligt under pandemin tycker jag att det vart nästan som ljus gick upp för vissa.

Carin Lennartsson: Oj, är de hemma äldre personer med stora vårdbehov? Ja, det är de. Och omsorgspersonalen och äldreomsorgen idag, hemtjänsten är ju inte utformad på det sättet att de ska ta hand om mycket sjuka personer, men det behöver de göra. De måste göra det för det finns ett stort behov. Så det handlar både om tid. Naturligtvis behöver vi mera tid och det behövs också mer kontinuitet. Det behöver vara samma människor som kommer och tar hand om äldre och ger dem den omsorg de behöver. För då lär man ju också känna den här personen och vet när det sker förändringar man ser. Och sen behövs det ju ökad kunskap inför personalen. För jag har hört sådana här uttryck om att inom hemtjänsten kan vem som helst jobba. Och det tycker jag är helt fel. Inom hemtjänsten behöver personer arbeta som har basala kunskaper inom sjukvård, hälsovård och omsorg, naturligtvis. Sen krävs det ju att man gillar att jobba med människor att man har empati och allting annat. Men jag tror att grundläggande kunskap kring hälso- och sjukvård behöver ökas.

Andreas Andersson: I dag är det så att mycket av omsorgen är kommunal medan vården är regional. Tycker du att det borde jobbas tätare samband mellan de här nivåerna?

Carin Lennartsson: Absolut, det behövs det göras för. Det vi kan spara in inom hälso- och sjukvården, då kanske kostnaderna ökar istället på kommunal nivå. Och vi vet ju att mest av allt så är det omsorg som äldre personer behöver och det ligger i dag på kommunerna. Vi har dragit ner platserna på särskilda boenden så det behövs alltså mer och mer problem för att du ska kunna få en plats på särskilda boenden. Det räcker inte med att du känner dig lite ensam eller du har lite svårt att sova. Du behöver vara väldigt sjuk för att få en plats. På särskilda boenden har du omsorg, vård dygnet runt. Om du bor hemma, vilket de allra allra flesta gör. Och det är ju en ideologi vi har haft sedan 50-talet, att man ska åldras i hemmet och det tror jag väldigt många vill. Men det betyder ju också att många blir sängliggande hemma. Och har du hemtjänst, full hemtjänst så mycket du kan få? Då har ungefär fyra timmar per dygn, det vill säga 20 timmar är du ensam när du behöver vård? Då skickas du in till sjukhusen. På sjukhusen finns det idag färre vårdplatser. Så oftast skickas du hem igen. Och så håller det på såhär. Då kan man undra: Vad kostar det? Det du har sparat in på kommunerna för de särskilda boenden, att du tar bort platser där, det kanske i stället blir ökade kostnader på regional nivå. Man måste se helhetsbilden för äldre och man kanske också ska fundera på om de här olika insatserna ska ligga på olika huvudmän? Det är ju också ett politiskt beslut som behöver tas.

Andreas Andersson: För de här individerna som blir hundra, hur ser risken för ensamhet ut? Det måste ju ändå vara så att de allra flesta blir det inte hundra. Jag tänker att man nog ofta är ganska ensam för alla gamla kompisar har redan gått bort. Vi ska komma ihåg först och främst att den här känslan av ensamhet inte alltid hänger ihop med om man har några sociala relationer eller inte. Det är ju en subjektiv känsla och när skillnaden mellan vad du önskar för relationer och folk att prata med och så vidare. När den inte stämmer överens med det du faktiskt har, då kan det uppstå en känsla av ensamhet. Många 100-åringar och 99-åringen för den delen också, men alla personer kan ju ha väldigt få kontakt, men helt nöjd med det. Huvudsaken är ju att du har någon kanske. Det räcker kanske med en, medan en del behöver det här sociala livet. Det måste hända en massa. Vi vet att när hälsoproblemen kommer, när du till exempel förlorar din partner, du blir änka eller änkling, då ökar risken för känslan av ensamhet. Men vi ska också komma ihåg att den inte är permanent. Folk går in och ur den här känslan av ensamhet. Det är inget massfenomen alls. Det är ganska få som uttrycker att de känner sig ensamma.

Andreas Andersson: Hur ser könsfördelningen ut land de som uppnår 100 års ålder?

Carin Lennartsson: Det är stor skillnad. 2021, om jag minns att det, var det 2600 personer som var 100 år i Sverige och utav dem var 84 procent kvinnor.

Andreas Andersson: Så där är det i alla fall en fördel att vara kvinna, även om män fortfarande tjänar mer.

Carin Lennartsson: Absolut.

Andreas Andersson: Jag läste i tidningen bara häromdagen om en 103-årig kvinna som har hoppat fallskärm, men det måste ändå tillhöra undantagen.

Carin Lennartsson: Det är absolut undantagen. De allra flesta 100-åringarna bor hemma med hemtjänst och det betyder ju att du har klarat trappsteget för att få hemtjänst och det krävs en hel del i dag för att få det. Och många bor också på särskilda boenden.

Andreas Andersson: Här vid Aging Research Center på Karolinska institutet, ARC, så har ni forskat specifikt om hundraåringar. Vad är det ni har tittat på då?

Carin Lennartsson: Ja, det här börjar ju bli ganska länge sedan nu. Men i 2008 ungefär var det en grupp forskare här på ARC, som vi säger, och i fyra andra länder som började diskutera det här hänger hälsan och livslängden ihop med chansen att bli hundra år. Ju fler som har det har de också bättre hälsa då det var grundtanken man ville titta på. Och så utförde man då intervjustudier både här i Sverige, i Danmark, Schweiz, Frankrike och i Japan för att studera det här. Tyvärr har det varit väldigt, väldigt svårt att få svar på frågan. Men vi fick däremot en väldigt bra studie här i Sverige och vi kunde ju se att många har hälsoproblem när man är 100 år. Men förvånansvärt många klarar det också av de basala aktiviteterna, som att äta själv, gå på toaletten själv och så vidare. Det var ju övervägande kvinnor, men vi såg ju också att bland män i den lilla gruppen män som blev 100 år var friskare än kvinnorna i genomsnitt.

Andreas Andersson: Intressant. Har man kunnat se några andra gemensamma faktorer i form av livsstil och så där, bland dem som uppnår hundra år eller åtminstone blir mycket, mycket gamla?

Carin Lennartsson: Vi vet ju att det finns en mängd olika faktorer som påverkar, att du blir 100 år eller inte eller att du uppnår en hög ålder. Det handlar både om biologiska faktorer. Det handlar om genetik, det handlar om hormoner och fysiologin. Men de största förklaringarna tror jag man hittar inom de sociokulturella förklaringsmodellerna. Det handlar om, vad man har haft för livsstil, vad man haft för arbete, resurser, ekonomi. För vi vet ju att ojämlikheten i livslängd är väldigt ojämn. Den är stor, ojämlikheten, de som har bättre resurser, bättre arbetsförhållanden och högre utbildning. De lever ju också längre.

Andreas Andersson: Men vi fick ju tips av en lyssnare faktiskt på Instagram: Lora av Nyköping! Stort tack för din hjälp Lora.

Cecilia Odlind: Verkligen.

Andreas Andersson: Dig. Tack vare det så fick vi kontakt med Dagny Pettersson. Hon är 101 år fyllda, bosatt i Nyköping och jag åkte till Nyköping och träffade henne och hennes dotter Birgit.

Cecilia Odlind: Om du fick nybakta bullar också.

Andreas Andersson: Jajamen.

Cecilia Odlind: Trevligt.

Andreas Andersson: Dagny Pettersson. Du är 101 år fyllda.

Dagny Petersson: Ja.

Andreas Andersson: Hur är livet när man har uppnått en sådan aktningsvärd ålder?

Dagny Petersson: Det är väl bra.

Andreas Andersson: Vad gör du om dagarna?

Dagny Petersson: Jag går upp och klär mig själv och gör i ordning och så går jag ut och går en liten sväng och sen kommer Birgit och handlar åt mig och Lars byter lampor när dem går sönder.

Andreas Andersson: Är det dina barn, Birgit och Lars?

Dagny Petersson: Det är mina två barn.

Andreas Andersson: En nyfiken fråga: Man hör ofta att kungen skickar brev till alla som fyller hundra. Är det sant det?

Dagny Petersson: Nej, det där.

Andreas Andersson: Där sitter brevet inramat på väggen.

Dagny Petersson: Ja.

Andreas Andersson: Då stämde det alltså.

Dagny Petersson: Det stämmer. Jag fick det.

Andreas Andersson: Men Dagny, får jag fråga, du är alltså född 1921.

Dagny Petersson: 1920.

Andreas Andersson: Till och med! Så du fyller 102 i år?

Dagny Petersson: Ja.

Andreas Andersson: Väldigt mycket har ju ändrats på den här tiden när det gäller samhället, när det gäller tekniken och så. Ur ditt perspektiv, vad har inneburit de största förändringarna, skulle du säga?

Dagny Petersson: Vad ska jag säga? Du vet, man bodde ju hemma och hade väl lite betalt när man jobbade. Det är stor skillnad. Nu vet du, ska ju ungdomen ha allting oavsett om de har pengar eller inte. Är det inte sant?

Andreas Andersson: Ligger nog en hel del i det. Men tycker du ändå att det mesta har blivit bättre eller finns det saker som du tycker har blivit sämre också?

Dagny Petersson: Nej, inte har det blivit sämre, inte, utan bättre, tycker jag.

Andreas Andersson: De flesta blir ju inte 101 år gamla. Har du själv någon teori om varför just du har hängt med så pass länge?

Dagny Petersson: Ja, min tvillingsyster har varit död i 20 år och min man också.

Andreas Andersson: Så varför tror du att du är kvar här?

Dagny Petersson: Det kan jag inte förstå. Det är orättvist.

Andreas Andersson: Men har du haft några särskilt hälsosamma vanor eller så tänker jag.

Dagny Petersson: Nej, men jag var ute mycket, åkt skidor och cyklat mycket.

Andreas Andersson: För den som är yngre än du men gärna skulle bli hundra år. Har du något något levnadsråd som man kanske ska tänka på förutom att vara ute och cykla?

Dagny Petersson: Det är det många som frågar mig hur jag har levt och jag har levt fullt normalt, säger jag då. Det har gått bra och jag har bara gått sex år i skolan, för vi gick ju inte mera då. Det räckte. Det gjorde det. Men det är klart att det hade varit roligt om man kunnat fått något bra jobb. Men börjar jobba sen.

Andreas Andersson: Vad jobbade du med sedan när barnen var lite större?

Dagny Petersson: På Rosenkällagården, för gamla. Dem hjälpte jag väldigt mycket. Jag trivdes med det jobbet.

Andreas Andersson: Nu tror jag väl smaka på dina bullar.

Dagny Petersson: Gör det du. De är nog färska i alla fall.

Andreas Andersson: Bakade i dag har jag förstått.

Dagny Petersson: Ja.

Andreas Andersson: Jag har träffat Sara Hägg. Hon har varit med i podden förut om jag inte minns fel.

Cecilia Odlind: Ja.

Andreas Andersson: Hon är docent i molekylär epidemiologi vid Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska institutet. Hon använder bland annat svenska tvillingregistret. Det finns också ett avsnitt om. För att titta på biologisk ålder och associationer med åldersrelaterade sjukdomar.

Cecilia Odlind: Och det är intressant för Dagny hade ju faktiskt en tvilling.

Andreas Andersson: Precis.

Cecilia Odlind: Som inte alls blev hundra.

Andreas Andersson: Nej.

Cecilia Odlind: Din första fråga till Sara Hägg var: Vad är det för skillnad på en ung och en gammal kropp?

Sara Hägg: Ja, vi vet i dag att det finns en hel del olika biologiska processer som förändras i kroppen när man åldras och vi brukar prata om något som kallas för Hallmarks of aging. Och det är flera olika molekylära och cellulära processer som förändras i kroppen. Det rör sig till exempel om genetik, att vårt DNA blir lite, lite sämre med åldern. Sen är det också epigenetiska förändringar och det är en typ av kemisk modifiering av det är något som sker i takt med att vi åldras, som också talar om för oss, när och hur vissa gener idéer ska avkodas och läsas i olika celler i olika vävnader, olika tidpunkter under livet. Sen finns det även telomerförkortning. Telomererna blev kända för att uppmärksamma när det blev ett Nobelpris i medicin, från Ki, 2009 när man hade hittat telomererna helt enkelt. Det är korta små ändar på kromosomerna som också förkortas varje gång cellerna delar sig och därmed blir kortare ju äldre man blir. Det är en typ av cellulärt åldrande som man kan studera. Sen finns det en hel rad andra processer. Mitokondrien, till exempel, vår energiproduktion i cellerna. De förändras när man åldras och blir lite sämre i funktionen. Sen är det DNA-repareringsmekanismer som behövs för att hjälpa till att bygga upp DNA varje gång cellerna delar sig. Det blir också lite sämre när vi åldras. Vår metabolism förändras så att man kan mäta det med olika biomarkörer som förändras med åldrandet och så vidare. Det finns även fler mekanismer, så det finns väldigt många såna här biologiska, grundläggande, cellulära processer som är kopplade direkt till åldrandet.

Andreas Andersson: De här drömmarna som finns på olika håll om att förlänga livet eller komma på mirakulösa behandlingar för att kunna leva tills man är 200 eller 300, till exempel. Är det här som du beskriver nu att det är så många olika processer som förändras? Det talar egentligen emot att det där någonsin kommer att bli möjligt. Eller?

Sara Hägg: Ja, både ja och nej. Det skulle kunna vara så att man kan förändra många processer och att det leder till ett förbättrat åldrande, kan man säga. Men det finns nog inget magiskt piller så att säga som slår mot allting och fungerar överlag. Men med det sagt så vet man också mer om olika processer som hänger ihop och det finns en speciell mekanism som kallas för mTOR pathway. Det är en reglering mekanism som både håller på och reglerar metabolismen i kroppen och har med immunfunktion att göra. Det här är en väldigt central del av hela åldrande processen och man håller på att studera med olika interventioner, olika läkemedel, som kanske möjligtvis kan slå mot den mTOR-processen och på så vis förändra åldrandet genom flera multipla av de cellulära mekanismerna. Men, generellt sett så skulle jag säga att nej, det finns inget speciellt piller man kan ta som förändrar åldrandet.

Andreas Andersson: Det här med biologisk ålder, om man blir hundra eller inte uppnår den åldern spelar det stor roll då just de här biologiska processerna och individuella skillnader där.

Sara Hägg: Ja, man kan ju säga att biologiskt åldrande är ju kopplat till hälsa och till sjukdomsrisk. Det vi kan se i våra forskningsstudier är ju att om man mäter det biologiska åldrandet med olika markörer och olika biomarkörer och på olika sätt så finns det en stark koppling till förtida död till exempel, och en högre risk för olika åldersrelaterade sjukdomar. Så den här kopplingen gör ju indirekt att man kan säga att det är klart att de som lever längre har ju kanske ett lägre biologiskt åldrande jämfört med dem som inte lever lika länge. Det har man ju visat med forskningsstudier.

Andreas Andersson: Hur mätbart är det? Skulle man genom att göra väldigt detaljerade kromosom- och genanalyser på, låt oss säga, 40-åringar kunna förutspå vilka som har chansen att bli hundra och vilka som inte har det?

Sara Hägg: Ja, det är ju alltid jag skulle säga ja och nej här också. För när vi pratar om forskningsstudier så tittar vi på grupper av individer. Så har vi en grupp 40-åringar så kan man absolut på gruppnivå säga och beräkna att vi tittar på deras biologiska ålder och sedan så tittar vi på framtida sjukdomsrisk och så vidare. Men på individnivå så är det något helt annat så att sen om man plockar ut en av de här 40-åringarna så kan vi inte speciellt exakt säga vad den här personens risk osv ser ut. Det är också stor individuell variation i de här mätningarna.

Andreas Andersson: Man kanske inte vill veta det.

Sara Hägg: Nej, det finns ju mycket etiska dilemman runt det här. Speciellt när man pratar om Alzheimers sjukdom och där man faktiskt kan mäta en riskgen, om man har en variant av den här risken som har en ganska stor påverkan på alzheimerrisk. Vill man veta det eller inte? Om man inte har bra läkemedel i dag till exempel. Det är en svår fråga.

Andreas Andersson: Går det här biologiska åldrandet att bromsa då?

Sara Hägg: Utöver det vi pratade om just något slags piller så finns det mer generella livsstilsfaktorer som man pratar om för hälsa. Det gäller även här. Det kan man se att om man till exempel motionerar och har en bra diet, sköter om sin kropp, man röker inte, man dricker inte speciellt mycket och så vidare så har man också en lägre biologisk sådan generellt sett på gruppnivå. När man tittar på population, då i forskningsstudier. Så det kan man absolut fastslå att även när det kommer till dessa studier så är det ju egentligen hälsa man pratar om att har man en lägre biologisk ålder så lever man kanske ett mer hälsosamt liv att det hänger ihop helt enkelt.

Andreas Andersson: Det brukar sägas att hälften av alla som föds i dag kommer att bli 100 år. Är det sant?

Sara Hägg: Den frågan kan jag inte svara på och det vet inte jag. Det blir fler och fler personer som lever längre än hundra år som blir 100 år äldre. Så på något vis så sker ju en förändring där så att medellivslängden blir längre. Men däremot den maximala livslängden har inte förändrats över åren, så den är fortfarande då den längst levande personen som man vet om 122 år. Det har inte förändrats och man kunde se även långt tillbaka i tiden, flera hundra år tillbaka. Det fanns individer som kunde leva väldigt, väldigt länge, så den maximala livslängden har egentligen inte förändrats, utan det är mer att det är fler som har fått del av ett hälsosammare leverne och därmed lever längre, skulle jag säga.

Andreas Andersson: Det sägs ibland också att den första 150 åringen sannolikt är född. Tror du på det?

Sara Hägg: Nej, det tror jag inte på.

Andreas Andersson: Tror du vi någonsin kommer att kunna bli hundrafemtio år?

Sara Hägg: Ja, kanske, men det finns ju de idag som håller på med åldrandet och forskning och kanske till och med nästan är mer som influenser för åldrandet. Man pratar om ja, man är mycket ute på internet och så vidare. Och där finns ju många som hävdar att man absolut kan leva så pass länge, även de som är födda idag och så vidare. Men jag skulle säga att vi inte är där än. Det är för tidigt att påstå sådana saker. Så det finns ju en liten schism mellan de som är lite mer seriösa och restriktiva. Och de som är väldigt optimistiska i den här branschen och påstår att man kan redan i dag påverka sitt åldrande med olika läkemedel osv. Jag skulle säga att evidens för klinisk forskning och för just påverkan på människor finns inte, utan det är lite mer önsketänkande. Men därmed sagt, man vet inte vad som händer i framtiden, men jag ska aldrig säga aldrig.

Andreas Andersson: Kan det rentav vara så att en del av de där som du beskriver har en agenda om att sälja olika saker?

Sara Hägg: Absolut. Det är mycket i USA vi pratar om.

Andreas Andersson: Tycker du ens att vi borde försöka förlänga livet?

Sara Hägg: Det vi brukar prata om i min forskargrupp i den sfären där jag håller till och inte så mycket pratar om förlängande processer utan snarare att vi vill förlänga det hälsosamma levernet. Vi pratar väldigt mycket om hälsospannet i livet, att det är det man vill förlänga för att om man lever längre med bra hälsa så är det bra både från en individs perspektiv, att man vill ha ett bättre liv. Men det är också bra för samhället i säg att det blir mindre sjukvårdskostnader och mindre belastningar och ekonomiska konsekvenser. Så det är det vi försöker uppnå. Som en konsekvens av det så kan det ju vara så att man faktiskt också lever längre. Men det är egentligen inte det som är syftet med min forskning, utan det är att försöka leva längre hälsosamt.

Andreas Andersson: Men är det så himla bra egentligen, ur ett samhällsperspektiv? Om man ska vara lite cynisk, vore inte egentligen det bästa om vi alla uppnådde pensionsåldern och sen egentligen avled i en hjärtinfarkt ganska fort?

Sara Hägg: Ja, det kan man ju tycka. Men jag tror att det finns en hel del hälsoekonomer som har räknat på det här också. Och jag tror att framförallt i Sverige så har vi en väldig turism att vi tycker att har man uppnått pensionsålder, då tillför man ingenting längre i samhället. Men det är ju inte sant skulle jag säga, utan de äldre personer sitter på en enorm kunskap och har glädje och kan säkert bidra på väldigt många olika sätt till samhället, framför allt om de får behålla hälsan. Och det kanske man är bättre på att ta till vara i andra länder än just i Sverige. Men det håller nog inte med om.