Nyfiken på personlighet

– Naiviteten kring de här testerna gör mig upprörd. Förutom att det vetenskapliga underlaget är noll och intet, så kan resultatet påverka hur människor ser på sig själva och varandra. Om någon anses vara ”en blå person” finns den uppenbara risken för att den personen därefter blir sedd genom de glasögonen, där endast ”det blåa” skiner igenom och inte alla andra sidor, säger han.

Det personlighetstest som är mest systematiskt studerat i samband med rekryteringar bygger på femfaktormodellen, där det beskrivs hur mycket eller lite man har av dragen öppenhet, samvetsgrannhet, extroversion, tillmötesgående och neuroticism. Modellen skapades på 1950-talet när ett stort antal människor beskrev sig själva med olika adjektiv. Sedan gjordes en analys över hur dessa adjektiv överlappade med varandra och kvar blev dessa fem övergripande drag, som lite slängigt kallas the Big Five.

Skeptisk till femfaktormodellen

Bo Melin är skeptisk även till femfaktormodellen, åtminstone i samband med rekryteringar, där syftet är att försöka förstå hur väl någon kommer att lyckas på den sökta tjänsten.

– Femfaktormodellen har ett visst förklaringsvärde när det handlar om att beskriva den genomsnittliga framgången för en stor grupp individer med vissa drag. Men testet är inte tillräckligt känsligt för att säga något på individnivå och det kan inte användas för att skilja ut den mest lämpade individen ur en grupp på ett tiotal ganska likartade sökande till en tjänst. Modellen kan på sin höjd fylla en funktion som underlag för en konstruktiv intervju efteråt. Jag är förvånad över att de här testerna inte får hårdare kritik, säger Bo Melin.

Det har använts av Karin Villaume, stress- och arbetsmiljöforskare på institutionen för lärande, informatik, management och etik på Karolinska Institutet, för att undersöka kopplingen mellan personlig läggning och specifikt arbetsrelaterad hälsa. En av hennes studier visar att personer med negativ affektivitet, som tenderar att vara nervösa och spända, i större utsträckning är ljudöverkänsliga.

Det betyder att vardagliga ljud upplevs som mycket störande eller smärtsamma, vilket kan göra en arbetsplats tuff att vara på. Enligt studien är risken för ljudkänslighet större hos män än för kvinnor med negativ affektivitet, men kopplingen var tydlig för båda könen.

– Vi vet inte om de här personerna är ljudöverkänsliga och om det gör att de blir mer negativa eller om högre negativitet kan leda till en ökad ljudöverkänslighet, säger Karin Villaume.

Missnöjda med sina chefer

I hennes studier var också personer med högre negativ affektivitet oftare än andra missnöjda med sina chefer. I skattningar beskrev de lägre chefsstöd, mindre arbetsglädje och sämre arbetsklimat. De som däremot hade högre hedonisk kapacitet, en grupp som förenklat kan beskrivas som positiva livsnjutare, skattade i högre utsträckning att de var nöjda med sina chefer och stödet de fick och de upplevde högre arbetsglädje. Men något förvånande beskrev de samtidigt en stor arbetsbelastning.

Enligt Karin Villaume visar detta att personligheten spelar roll för hur en individ svarar i skattningsformulär. En del trivs med stor arbetsbelastning och kan snarast känna sig kränkta av en chef som de tycker detaljstyr. Andra känner sig stressade och övergivna i samma situation.  

– Svaren är alltså relativa och det är viktigt att chefer lär sig hålla en saklig och vänlig dialog om enkätresultat, så de kan förstå vad som ligger till grund för skattningarna. Tycker personen själv att det är ett problem som behöver lösas? Om inte, behövs ju ingen åtgärd, säger Karin Villaume.

En som på djupet försöker förstå hur vår personlighet påverkar vår verklighetsuppfattning är Predrag Petrovic, psykiater och docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet. Hans utgångspunkt är att vi alltid har med oss en bild av hur vi förväntar oss att verkligheten är, byggd på våra tidigare erfarenheter av den. Sedan påverkas denna bild av våra sinnesintryck. Hjärnan gör en kompromiss mellan den förväntade bilden och inkommande sinnesintryck, och denna kompromiss utgör vår verklighetsuppfattning, enligt Predrag Petrovic.

Nu är han intresserad av vilken roll personligheten spelar i detta. För det vill han använda andra mått än personlighetstester, mått som utgår från hur hjärnan fungerar. Han har fastnat för de som redan i dag används inom psykiatrin för att undersöka om någon uppfyller kriterier för en diagnos. Ett välkänt sådant mått är autismspektrumskalan, som beskriver hur mycket eller lite autistiskt beteende vi har. Det finns en uppsjö av sådana här skalor inom psykiatrin.

Exekutiva funktioner

Det går att mäta hur ångestbenägen någon är eller hur väl de exekutiva funktionerna fungerar, de funktioner som beskriver hur väl man kan planera och organisera sin vardag. Man kan också undersöka hur emotionellt instabil någon är, alltså hur troligt det är att någon kommer att få vredesutbrott eller gråtattacker, samt graden av depressivitet.

En person med vissa adhd-beteenden, otillräckliga för att ställa diagnos men möjliga att ringa in, har sämre exekutiv förmåga efter att ha sovit dåligt. Vid god sömn ökar förmågan, till en nivå som betraktas som ”normal”, enligt studier från Predrag Petrovic forskargrupp. 

– Vi går mer och mer mot relativa begrepp inom psykiatrin, alltså att man kan vara patient i en kontext men inte i en annan. Den idén jag driver är att om vi kan karaktärisera var någonstans på dessa skalor en person befinner sig, då får man en beskrivning av den individens personlighet. Det är en mer exakt och objektiv beskrivning än vad till exempel femfaktormodellen ger. De här skalorna handlar om hur våra hjärnor bearbetar information. Där har vi olika förmågor och förutsättningar och det kommer påverka våra beteenden. Hur vi beter oss kommer sedan att påverka hur vi uppfattas av andra, och det är vår personlighet, säger han.

En skala han har intresserat sig särskilt för är den som mäter psykosbenägenhet, som är ett mått för en individs risk att få en psykos. Den fångar upp vissa föreställningar som kan beskrivas som psykosnära, men inte psykotiska. Det kan handla om mindre grava vanföreställningar, som inte är så avvikande att de omedelbart avfärdas av omgivningen. Det kan också handla om att någon är misstänksam, men inte fullt ut paranoid. 

Predrag Petrovic och hans kollegor har en hypotes om att personer med högre grad av psykosbenägenhet har en djupare rotad förväntad verklighetsbild. Därför väger den tyngre än inkommande sinnesintryck när hjärnan ska skapa sin kompromiss. En sådan hjärna är mer benägen att ändra och justera sinnesintryck så att de passar den förväntade verklighetsbilden, enligt hypotesen.

Det finns en del som talar för det. Till exempel har tidigare studier visat att personer med hög psykosbenägenhet samt personer som haft en psykos snabbare än andra kan känna igen en inlärd bild, trots att delar av den saknas. 

Nu vill Predrag Petrovic undersöka verklighetsuppfattning i denna grupp. Studien går ut på att först ge studiedeltagarna en bestämd uppfattning om något och sedan ny information som inte stämmer med den tidigare. Sedan ska forskarna mäta hur lång tid det tar för personer med olika uttalad psykosbenägenhet att lära om i detta sammanhang. 

Om hypotesen visar sig stämma och om man drar den till sin spets skulle psykosbenägenhet kunna vara en del i varför vissa människor är benägna att hålla fast vid uppfattningar eller övertygelser som av andra betraktas som grundlösa. Det skulle möjligen, rent hypotetiskt, kunna vara en förklarande komponent till varför en del människor är ”faktaresistenta”, till exempel vaccinskeptiker eller klimatförnekare.– Min utgångspunkt är att det inte finns något som är bättre eller sämre här, det handlar bara om olika vägar för att skapa en verklighetsuppfattning. För att vara benägen att fylla i sinnesintryck och få dem att stämma med en förutbestämd uppfattning krävs också kreativitet. Man kan välja att se saker från olika håll, säger Predrag Petrovic.

Fotnot: Karin Villaume är också anställd i ett företag som bland annat gör arbetsmiljökartläggningar.