Rytmforskning på KI anno dazumal
Läkaren, forskaren och samhällsdebattören Sven Britton började sin bana vid Karolinska Institutet 1959 och är fortfarande aktiv som handledare och lärare. Här minns han den tidiga forskningen om de mekanismer som styr vår dygnsrytm.
Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2017 tilldelades rytmforskning – och då för upptäckten av de gener som styr olika dygnsberoende funktioner. Denna forskningsinriktning möttes oss tidigt, vi som började våra medicinarstudier vid Karolinska Institutet på 50- och 60-talet under förra århundradet.
Redan under vårt första ämne anatomi – på den tiden ett mycket viktigt och centralt ämne i läkarutbildningen – berättade ämnesföreträdaren Ture Petrén, professor i anatomi 1940-1968, om sin rytmforskning. Petrén, från lärdomssläkten Petrén, var en mycket asketisk, aristokratisk man som formulerade sig väl. Vi studenter var imponerade men aldrig rädda för honom på det sätt som vi följande termin skulle bli för en annan KI-nestor Erik Jorpes, professor i medicinsk kemi (som numera också fått namnge kafeterian i nybyggda Aula Medica i Solna).
Ture Petréns huvudsakliga forskningslinje berörde morfologiska förändringar i musklernas kärlförsörjning i samband med träning. Här var han tidig företrädare för en mer konventionell forskningslinje som så småningom genererade vältränade idrottsforskare som Per-Olof Åstrand, Bengt Saltin och Björn Ekblom. Petréns efterträdare Fritiof Sjöstrand blev för övrigt amerikansk mästare i löpning 100 meter för 60-åringar i USA då han så småningom flyttade till UCLA i Los Angeles. Jag mötte jag honom för övrigt flera gånger på universitets Track and Field, då jag själv jobbade vid UCLA.
Petréns andra forskningslinje som vi studenter då tyckte var mer obskyr var rytmforskning, det vill säga dygnsvariationer i bland annat sockerfrisättning och leverns temperatur. År 1955 var Ture Petrén president för en av de allra tidigaste internationella konferenserna i rytmforskning som hölls i Stockholm. Hans Sancho Pancha i denna verksamhet och sekreterare vid ovanstående konferens var Arne Sollberger, en rund och mycket snäll man som vi studenter ville ha på duggorna.
Som typ var Arne Sollberger helt olik den fåordige Petrén. Sollberger ledde rytmforskningen, som jag då förstod sågs som lite suspekt av de mer konventionella morfologerna. Petrén vågade man inte ge sig på, men när Sollberger skulle disputera togs han avhandling ner och det blev ingen disputation för den blide och av oss studenter omtyckte läraren – så vitt jag vet (rätta mig gärna om någon vet bättre).
Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2017 har upprättat den forskningslinje som hade sina svårigheter då den lanserades på Karolinska Institutet för 60 år sedan.
Sven Britton
Professor emeritus i infektionssjukdomar