Porträtt av professor Per Södersten

Per Södersten är född 1945 i Borås. Han disputerade 1974 vid Göteborgs universitet på en avhandling om hormonell kontroll av sexuellt beteende. Postdoktorala studier vid Stanford University Medical School 1974-1975 samt vid universitetet i Bergen 1975-1976 följdes av forskningstjänster vid Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet 1979-1984 och Medicinska forskningsrådet 1987-1993.

1994 erhöll Per Södersten ett lektorat i psykiatri vid Karolinska Institutet. År 2000 blev han lektor i neuroendokrinologisk beteendeforskning.

Per Södersten utnämndes den 15 januari 2002 till professor i neuroendokrinologisk beteendeforskning vid Karolinska Institutet.

Om forskningsämnet

Viktproblem är vanliga; medan vissa av oss väger för mycket, väger andra för lite. För att förbättra behandlingen av patienter med övervikt, anorexi, bulimi och liknande problem undersöker Per Södersten vid sektionen för tillämpad neuroendokrinologi och Mandometer och Mandolean-klinikerna människors ätbeteende. Patienterna lär sig äta med datoriserad metodik. De flesta blir normalviktiga och friska och få återfaller. Man kan alltså bli frisk från vad från vad som tidigare betraktades vara kroniska sjukdomar.

Du är hur du äter

Många tror att det är fel på den som väger för mycket eller för lite, men kroppsvikten är bara i balans när man måste jobba hårt. Vi är biologiskt förberedda på svält och vana vid ansträngning men helt oförberedd på dagens överflöd. Det är inget fel på patienter med anorexi eller övervikt, de behöver hjälp med att lära sig äta.

Hjärnan är den del av kroppen genom vilket beteendet uttrycks, hjärnans roll i viktreglering är tillåtande, inte begränsande. Fanns det en inbyggd broms skulle vi inte bli överviktiga. Det har varit en fördel att kunna äta när man haft chansen; nu har vi alltid chansen. Vi äter för att klara av den svält som aldrig kommer. För att klara den uppgiften behövs en hjärna som gör det möjligt att äta nästan vad som helst nästan när som helst; det finns inga "ätcentra" eller hungersignaler, bara möjligheter.

Vi är alltså vana vid lite mat och hög aktivitet men får vi för lite mat kan aktiviteten ta överhand. Anorexi och bulimi, två olika faser av samma tillstånd, har två kända orsaksfaktorer: för hög aktivitet och för lite mat.

En av hundra flickor som bantar i åldrarna 14-19 blir anorektiker; problemet är 10 gånger större bland dem som är fysiskt aktiva från början, till exempel idrottare. Men det är inget fel på den drabbas. Svältexperiment som gjordes för 50 år sedan visade att friska personer som äter för lite får samma symtom som patienter med anorexi. Dessvärre har också människor tvingats svälta och resultatet är det samma: vem som helst kan få de problem som anorektiker har. Och svält följs nästan alltid av bulimiskt ätbeteende när den som svält får mat igen. Men inte alltid, matvägran finns också beskriven bland de som svält, det är inte specifikt för anorektiker. Och alltså inte heller de andra symtomen.

Det har skrivits tiotusentals artiklar om anorexi, det skrivs två om dagen!

Trots alla artiklar är vården inte särskilt framgångsrik. Det kan vara lätt att återställa vikten hos en anorektiker men de flesta återfaller inom ett år och av de som blivit sjuka är bara 10% friska tio år senare. De behandlingar som finns har undersökts ganska noga och effekten imponerar inte.

Per Södersten tror att det blygsamma behandlingsresultatet beror å en sammanblandning av vad som är orsak och effekter av svält. De flesta tror, utan eftertanke, att orsaken till anorexi är ett underliggande problem; oftast ett "mentalt" problem. Men problemet är det omvända; behandlas det mentala problemet händer inget med anorexin. Behandlas däremot svälten så försvinner de mentala problemen.

Men man måste behandla svälten på rätt sätt. Hos den som svälter engageras hjärnans dopaminsystem, det är därför det känns bra att svälta sig, till en början. Alla patienter säger att det känns bra, man orkar mer och man mår bättre när man minskar i vikt. Men sedan vänds belöningen i sin motsats och man kan bli fast i ett tillstånd av hög aktivitet och för lite mat. Vi är vana vid hög aktivitet men hos en anorektiker får aktiviteten inte sitt naturliga uttryck, hon eller han fastnar. Det beror på att hjärnans uppmärksamhetssystem är engagerat. Anorexi och bulimi vidmakthålls av den omgivning där man utvecklat sitt problem.

Det gäller att komma loss från ett tillstånd man fastnat i, men det är inget konstigt med det. Det är svårt för de flesta att ändra sig och extra svårt för en anorektiker. En patient sa för länge sedan: "Jag vet inte hur jag skall äta och jag vet inte hur jag skall känna mig när jag är mätt. Kan jag inte få använda Mandometer för att lära mig äta igen?"

Det blev början till en behandling där ätträning med Mandometer står i centrum. Patienterna lär sig äta genom instruktioner på en datorskärm om hur mycket de skall äta och på vilken tid. Och de gillar ätträningen, de kan lita på datorn, den luras inte. Målet är att äta 300 g vanlig mat på tio minuter, det gör de flesta av oss. Du är hur, inte vad, du äter.

Patienterna lär sig också att dämpa sin fysiska aktivitet och de behandlas med värme och tränar sig socialt. 75% tillfrisknar på ungefär ett år, oberoende av hur svårt sjuka och hur gamla de är; de följs upp i fem år och bara 10% återfaller och inte till samma svåra tillstånd.

Vi har ett bra samarbete med Stockholms Läns Landsting; vår behandlig är numer en standardbehandling; nästa 500 patienter har blivit friska, de kommer på återbesök och nästa 150 har gått igenom fem års uppföljning.

Patienter kommer från också andra landsting och andra länder; vi har behandlat 70 patienter från Australien; vi har startat kliniker Melbourne, San Diego och Amsterdam och intresset ökar.

Eftersom patienterna gillar att äta med datorstöd ökar vi datorstödet i behandlingen; behandlingen blir mer och mer virtuell; en konstgjord behandlare, Dr Cecilia, är just klar och vi hoppas kunna göra en helt konstgjord klinik. Den kommer att vara öppen jämt och vara nästan gratis, det gillar Landstinget.

Landstinget frågade för många år sedan om man inte kan behandla överviktiga på "samma" sätt. Och det kan man, anorexi och övervikt är extremer på samma kontinuum. Vi har just slutfört kliniska studier tillsammans med barnkliniken vid universitetet i Bristol; behandlingen fungerar och har i dagarna blivit en standardbehandling i Stockholms län.

Mer information

Sektionen för klinisk geriatrik