Tre forskare berättar om nobla inspiratörer
De flesta forskare kommer inte i närheten av ett Nobelpris. Men några har turen att få arbeta tillsammans med en av forskarvärldens drygt 200 Nobelkändisar. Vi har träffat tre av dem.
Berättat för Maja Lundbäck, först publicerat i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2018.
Eric Kandel, Professor vid Columbia University
Forskar om: Inlärning och minne
Nobelpris: År 2000 (tillsammans med Paul Greengard och Arvid Carlsson) för upptäckter om signalsubstanser i nervsystemet – närmare bestämt de molekylära processerna när minnen formas.
Philippe Melas, Postdoktor vid Columbia University, knuten till institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.
Forskar om: Molekylära förändringar i hjärnan vid cannabismissbruk samt behandling av beroende.
Koppling till Nobelpristagare: Gör sin postdoktortjänst hos Eric Kandel.
Philippe Melas: ”Han stöttar mig alltid”
”Första gången jag såg Eric Kandel var under mina studier på Karolinska Institutet. Han föreläste och jag tyckte att han var både skicklig och charmig – han är trots allt närmare nittio och piggare än de flesta. Där och då vågade jag inte gå fram och presentera mig och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag bara något år senare skulle jobba tillsammans med honom. Men efter att jag disputerat i neurogenetik 2012 dök hans labb på Columbia University upp som ett bra alternativ för min postdoktorvistelse, så jag skickade ett mejl, och fick komma på intervju. Sedan dess jobbar jag nära Eric och även hans fru Denise Kandel, som också är professor på Columbia. Jag blir dagligen förvånad över deras energi.
Labbet är en intellektuellt stimulerande miljö och forskarna är verkligen drivna. Varje tisdag har vi labbpresentation och i början var det rent ut sagt läskigt att presentera sin forskning för någon som har fått Nobelpriset. Eric är väldigt noggrann och man får vara beredd på att ta kritik. Han kan säga att ett experiment du verkligen har lagt ner din själ i inte är bra – och vissa har svårt att ta sådant. Kommer jag med en ny idé kan han också säga att han inte tror att det kommer fungera, men att han ändå tycker att jag ska prova och att han kommer att stötta mig. Eric brukar dra parallellen till hur folk inte trodde på hans idéer om att använda sjösniglar i sin forskning om minnesbildning, något som ju faktiskt visade sig leda till ett Nobelpris. Han är inspirerande och jag hoppas att jag också kommer att vilja gå till labbet varje dag när jag är 89 år.”
Mats Rudling, professor vid institutionen för medicin, Karolinska Institutet.
Forskar om: Reglering av blodets kolesterolnivå.
Koppling till Nobelpristagare: Gjorde sin postdoktortjänst vid Michael Brown och Joseph Goldsteins laboratorium 1988–1990. De fick Nobelpriset 1985 för banbrytande upptäckter av regleringen av kolesterolomsättningen.
Mats Rudling: ”En inspirerande tid”
”Första gången jag träffade Mike Brown och Joe Goldstein var 1982. På hemvägen från en kongress i USA åkte jag och några kollegor till Dallas där vi fick en heldagstur i deras labb. Jag studerade då LDL-receptorns reglering, som Brown och Goldstein hade upptäckt. De förstod direkt vad vi hade att säga och vi fick snabbt en skur av frågor. Redan innan jag disputerade, 1986, funderade jag på att försöka vistas hos dem efter min disputation. Fantasierna blev till sist verklighet då ansökningarna om finansiering plötsligt gick hem. Sex månader innan resan fick min fru och jag tvillingar, vilket blev lite stökigt minst sagt. Men vi åkte och det var en rolig tid som vi aldrig har ångrat.
Mike och Joe var oerhört väl insatta i detaljerna kring de olika metoder vi medarbetare använde. Däremot förannonserade de aldrig om de skulle lämna bygget. I stället kunde sekreteraren dyka upp fem minuter innan ett möte och upplysa om att det var inställt.
Att Mike och Joe har producerat många välgjorda arbeten tillsammans tror jag beror på deras olika personligheter. Joe är den mer excentriske typen medan Mike är bättre på att se de större perspektiven. Det är en bra kombination – inte minst inom vetenskap. Jag har lärt mig massor av dem, till exempel att det är bra att kunna samarbeta utan att ödsla tid på att gnabbas om detaljerna. Jag har själv ett nära samarbete med en kollega, Bo Angelin. Vi drömmer inte om Nobelpriset, det viktigaste är att arbetet är kul."
Giedre Grigelioniene, forskare vid institutionen för molekylärmedicin och kirurgi, Karolinska Institutet.
Forskar om: Medfödda skelett och bindvävssjukdomar.
Koppling till Nobelpristagare: Publicerade nyligen en vetenskaplig artikel med Phillip A Sharp, som tilldelades Nobelpriset 1993 (tillsammans med Richard J. Roberts) för sina upptäckter av introner i eukaryotisk DNA.
Giedre Grigelioniene: ”Samarbetet har fått mig att forska annorlunda”
”Jag är en perifer forskare i Phillip A Sharps nätverk. Ändå betyder kontakten mycket för mig, det har öppnat dörrar och lett mig in på nya forskningsvägar. Det började med att jag hittade en ny diagnos och en ny mekanism bakom en ovanlig skelettsjukdom. Sjukdomen, som jag upptäckte i en svensk familj, är ännu inte beskriven i litteraturen. Efter upptäckten åkte jag till USA och arbetade vid Harvard University. Min gruppledare ansåg att sjukdomsmekanismen var så unik så han tog kontakt med Sharp och frågade om ett samarbete med hans labb vid MIT. Sharp, som tyckte att upptäckten var väldigt intressant, blev nyfiken på om mekanismen även kunde gälla cancer. Jag blev helt paff när jag fick höra hur han tänkte och vilken potential han såg i det första fyndet.
Sedan dess har jag ett tätt samarbete med hans medarbetare Hiroshi Suzuki, som jag blev ihopkopplad med. Sharp är väldigt ödmjuk, han låter sina medarbetare sköta det mesta medan han ställer sig bredvid och stöttar. Jag och Sharp har bara korrespondens via mejl, ofta är jag med på cc. Det är väldigt hierarkiskt i USA.
Det är besvärligt att bevisa nya mekanismer, men Sharp har peppat oss och sagt att vi kommer göra skillnad. När man hör det från Sharp så vet man att det är bra. Och det visade sig att mekanismen gäller även för cancer! Tack vare den stora kapaciteten i hans labb har ett drygt års arbete lett till en färdig publikation samt ett manuskript. Trots att jag bara har träffat Sharp en gång kommer jag att forska annorlunda nu, tack vare samarbetet med hans labb.”
Berättat för Maja Lundbäck, först publicerat i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2018.