Tre drabbade berättar om sin fetma
Texter: Annika Lund, publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2014.
"Jag tröståt när det var kämpigt"
Innan hon hade fyllt 30 hade Liselotte Hellberg fött tre barn och gått upp ungefär fem kilo per graviditet. Sedan följde många kämpiga år då vikten var i ständigt fokus – några kilo ned, ännu fler upp.
– Det var stressigt att ha tre barn som skulle skjutsas till olika aktiviteter och ha hjälp med läxor. Jag hann inte med att ordna bra mat. Det var mycket nyponsoppor och snabba lösningar, som var söta och onyttiga. Därutöver tröståt jag av sådant vi hade hemma, onyttig mat, för att orka med. Jag blev alltmer överviktig, men min make och barnen har klarat sig, säger Liselotte.
När barnen hade flyttat hemifrån deltog hon i en forskningsstudie med noggranna instruktioner om kosten. Det gav effekt och Liselotte gick ned tio kilo i vikt. Men efter avslutad studie gick hon upp alltihop igen – och mer därtill.
– Jag vägde som mest 98 kilo. Det var egentligen inte tillräckligt mycket för att få göra en gastric bypass, men eftersom jag hade reumatism var jag så plågad av min övervikt, som förvärrade min ledvärk. Därför beviljade de operationen i alla fall och det gjorde mig väldigt glad, säger Liselotte.
Det är nu två år sedan och kilona har rasat bort. Ett år efter operationen vägde Liselotte 64 kilo och kunde ha 38 i klädstorlek. Ingreppet har inte gett några biverkningar och ätandet går bra – ofta men lite fungerar. Även att gå på restaurang går bra.
– Familj, vänner och kollegor har varit förstående, och även restaurangerna. Jag har ett kort som visar att jag är gastric bypass-opererad, så att jag kan äta högst en halv portion. Då får man betala halva priset också. Jag vill inte tänka tillbaka på tiden före operationen. Livet har blivit så mycket bättre – jag är piggare och har mer ork, både på jobbet och hemma, och jag känner mig gladare.
"Jag opererade mig för hälsans skull"
Ellinor Westh Olsson, som i dag är 31 år, var knubbig redan på lågstadiet och under skolåren lades kilo till kilo. Tidigt i vuxenlivet flyttade hon med sin sambo till Västerbotten, och då gick viktuppgången fortare. Där kände hon sig först ensam och tröståt, och så började hon arbeta natt.
– Nattarbetet skapade en obalans för mig. Jag åt egentligen bara en gång om dagen, nyttiga måltider, men ändå gick jag upp i vikt. Jag tror nattarbetet gjorde något med min ämnesomsättning.
Efter ett beteendemedicinskt program, där man får stöd att ändra livsstil, gick Ellinor ned 17 kilo i vikt. Det sammanföll dock med att hon började arbeta dagtid, så det är oklart vad som gav effekten.
Sedan skadade hon ryggen. Ett lyft på jobbet gav flera diskbråck med känslobortfall och svårigheter att röra sig, och efter två ryggoperationer var rörelseförmågan fortfarande inte bra. Ellinor behövde en steloperation av ländryggen, men för att få göra en sådan krävdes en kraftig viktnedgång. Det var svårt att åstadkomma med nedsatt rörelseförmåga, så vid BMI 47 beslutade sig Ellinor för att göra en gastric bypass.
Operationerna har haft effekt. Nu har hon ett BMI på 30 och 40/42 i klädstorlek på överkroppen. Det går att cykla, promenera och leva som vanligt.
– Jag hade egentligen inga problem med min självbild som överviktig. Jag trivdes med mig själv och min kropp och gifte mig när jag var som allra störst. För mig handlade det om min hälsa. Jag ville underlätta för min rygg, och det har fungerat, säger Ellinor.
Med viss ilska i rösten konstaterar hon att hon numera blir bemött på ett annat sätt: vänligare och med större respekt.
– Om jag möter människor på trottoaren kan de gå åt sidan. Tidigare var det alltid jag som fick flytta på mig, något jag inte reflekterade över då. Jag är precis samma person som förut, ändå blir jag sedd på ett helt annat sätt. Det är inte okej.
"Jag tyckte inte om mig själv"
Per-Åke Persson är utbildad kock och jobbar som kökschef. Det är både en räddning och en förbannelse – å ena sidan vet han precis hur man lagar nyttig mat, å andra sidan är han omgiven av obegränsat med godsaker hela dagarna.
– Mat är en stor del av mitt liv. Jag vet ju precis hur en måltid bör se ut för att det ska vara bra. Svårigheter är att disciplinera sig. Goda mackor är en särskild frestelse för mig. Kilona smög sig på redan under barndomen, då hans mamma lagade mycket och god mat. När arbetslivet började fortsatte viktuppgången. Sedan har Per-Åke jojobantat under hela sitt vuxna liv, några kilo ned och så ytterligare några upp. Till slut stod vågen på över 120 kilo.
– Jag tyckte inte om mig själv som tjock. Jag kände att folk såg ned på mig när jag var på badstranden och det gjorde ont. Men jag förnekade min vikt, köpte större kläder och slutade titta i spegeln. Det var hemskt. Jag har alltid tyckt att det är fel att vara tjock. Det är jobbigt att röra sig, man har ont överallt, det värker i knäna och man får andra sjukdomar.
En kvinnlig kollega, som också brottades med övervikt, lyckades gå ned många kilo med hjälp av Viktväktarna. Att se hennes framgång blev en morot för Per-Åke, som följde med på ett möte. Den peppande stämningen där man får beröm av gruppen samt en personlig coach var receptet som gav effekt, i kombination med en stark motivation. Nu står vågen på cirka 78 kilo.
– Jag hade helt enkelt gett mig katten på att det skulle funka. Och det gjorde det. Nu har jag morskat upp mig. Det är väldigt roligt att köpa kläder och jag trivs i min kropp igen.