Stina Abrahamsson: ”Elsa och jag blev ett”

”När Elsa var ett år märkte jag att något inte stämde. Som mamma till tre barn tidigare vet du när något är fel. Hon hade precis lärt sig gå, men backade i sin utveckling, ville bara vara nära. När vi kom till vårdcentralen försäkrade jag läkaren om att vi inte är några oroliga föräldrar. Ändå blev vi hemskickade. Elsa blev sämre och vi åkte in akut igen. Det första blodprovet visade så höga värden att personalen trodde apparaten var sönder. När även andra provet var likadant förstod de allvaret. Vi fick åka direkt till sjukhuset. Ryggmärgsprov visade att hon hade akut lymfatisk leukemi med 98 procents cancerceller i benmärgen.

På morgonen hade vi plockat tussilago och nu satt vi med beskedet att vår ettåring hade leukemi.

Behandlingen tog två och ett halvt år. Elsa och jag blev så tajta. Även om syskonen bodde med oss i perioder på sjukhuset, liksom pappa Jean-Olof, min syster, mormor och farmor och vi fick andra besök, så var vi två ett.

Efter 913 dygn var behandlingen slut. När förskolan började ville Elsa inte släppa min hand. Jag lovade att vara kvar så länge hon behövde. Det var jag. I två år. Förra hösten var det dags för förskoleklass. Under året som gått har jag tagit det lugnt. Jag har sett andra mammor bryta ihop ett halvår efter avslutad behandling. Där ville jag inte hamna. I början låg jag mest i kökssoffan. Fick sätta klockan för att vakna när skolbussen skulle komma hem igen med barnen. Under året har jag rätat på mig mer och mer. Nu har det gått tre år efter behandlingen. Jag har haft en målbild hela tiden: Att Elsa åker skolbuss med syskonen och att hon glatt släpper min hand. Och just där är vi nu.”

Berättat för: Pia Vingros, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 3, 2016.