Fem viktiga genombrott inom celldödsforskningen

1858: Första definitionen av nekros

Begreppet nekros lanserades av den tyske läkaren Rudolph Virchow som anses vara far till den moderna sjukdomsläran eftersom han införde ett vetenskapligt förhållningssätt och motade bort teorin om de fyra kroppsvätskorna. I det arbetet beskrev och namngav han nekros.

1972: Apoptos beskrivs

Apoptos presenterades av den australiensiske patologen John FR Kerr som hade observerat en ny typ av celldöd som genomgick två stadier, först i cellkärnan och sedan i cytoplasman, något som han först kallade krympande nekros, men som han 1972 gav namnet apoptos.

1985: Identifieringen av dödsgenerna

Den amerikanske forskaren Robert Horvitz identifierade gener i masken C. elegans som ansvariga för den programmerade celldödskontrollen. Senare har genernas motsvarighet i människa identifierats. Robert Horvitz var en av dem som fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2002.

1989: Tumörsuppressorgenen hittas

Den amerikanske forskaren Bert Vogelstein visade att genen TP53, som kodar för proteinet p53, var muterat i ett flertal olika cancerformer. Proteinet p53 kallas för ”genomets väktare” eftersom dess funktion är att avgöra om en DNA-skada ska repareras eller om cellen ska gå i apoptos.

1999: Autofagi och cancer kopplas ihop

Den amerikanske forskaren Beth Levine kunde visa att den autofagiassocierade genen beclin-1 hade en roll i hämningen av bröstcancerceller, något som resulterat i att flera substanser som påverkar autofagiprocessen nu testas som potentiella läkemedel mot cancer.

Källor: Boris Zhivotovsky, ”Falling leaves: a survey of the history of apoptosis” Minerva Medica 2004, respektive forskares arbeten, Wikipedia, Nationalencyklopedin.

Texten publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap, nummer 2, 2014.