Det orättvisa träningslotteriet
Ja, det är nyttigt att träna. Men varför har en del så lätt att få den effekt de eftersträvar medan andra får kämpa så mycket hårdare? Här spelar genetiska faktorer in och en del forskare tror att vi i framtiden kommer att få mer skräddarsydda rekommendationen kring hur vi bör röra på oss.
Text: Annika Lund. Publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 1 2013
Alla vet vi i dag att det är nyttigt att träna. Att röra på sig skyddar mot många sjukdomar och vår stillasittande livsstil betraktas som hot mot folkhälsan. Därför rekommenderas svenskar att ta minst en halvtimmes rask promenad varje dag, alternativt motionera på högre intensitetsnivå minst tre gånger i veckan.
Men frågan om träningens hälsogörande effekter är komplex - väldigt komplex. Till exempel svarar olika individer olika väl på träning. Det gäller bland annat muskelbyggande och viktnedgång, en orättvisa som är uppenbar för den som regelbundet tränar tillsammans med andra. Men det gäller även en rad andra parametrar, som är mer intressanta ur ett medicinskt perspektiv.
Träningsforskarna vill framför allt studera viktiga hälsomarkörer för diabetes och hjärt-kärlsjukdom, som värden på blodfetter, blodtryck, syreupptagningsförmåga och insulinkänslighet. Och även för dessa hälsomarkörer är det individuella träningsutfallet väldigt olika. Enligt vissa studier får en del personer väldigt dålig effekt av att träna - i princip ingen alls. Det är till och med så illa att några studier pekar på försämrade värden för en del individer som börjar träna - men dessa studier har ifrågasatts.
Ingen effekt för var tionde person
Att utfallet ur ett hälsoperspektiv är olika gynnsamt anses dock fastslaget. Den omtumlande upptäckten gjordes redan under 1990-talet och har sedan upprepats i en rad studier. Förra året summerades resultatet från sex tidigare studier i en metastudie, som omfattade totalt drygt 1 600 försökspersoner. Samtliga ägnade sig åt aerob träning, som också kallas uthållighets- eller konditionsträning. Den går ut på att kroppen ska jobba i ett måttligt tempo, där musklerna hinner syresättas.
Typiska aeroba träningsformer är motionspass med aerobics eller spinning, som tvingar hjärtat att förbättra pumpförmågan för att öka syresättningen av musklerna.
Enligt metastudien hade ungefär var tionde försöksperson inget svar alls eller till och med något försämrade värden på någon av parametrarna blodtryck, blodfetter eller insulinkänslighet. Den här komplexa bilden av träning är mycket svår att kommunicera, berättar Thomas Gustafsson, docent vid institutionen för laboratoriemedicin vid Karolinska Institutet.
– Ja, för samtidigt är träning alltid bra och nyttigt - för alla. Att vissa inte alls uppnår vissa hälsoeffekter eller kanske till och med får försämrade värden är endast en del av en större bild, som vi ännu inte har full kunskap om. Dessa individer kanske svarar bättre på andra hälsoparametrar eller så påverkas de gynnsamt på något annat sätt - det vet vi inte. Men vi vet att det alltid är nyttigt för kroppen att vi rör på oss - och vi vet att stillasittande alltid är dåligt, säger Thomas Gustafsson.
Nytt projekt ska ge svar
Han och professor Olav Rooyackers är Karolinska Institutets representanter i EU-projektet Metapredict. Där samarbetar de mest framstående träningsforskarna från flera länder: Danmark, Finland, Kanada, Sverige, Storbritannien och USA. Dessa forskare har de senaste 30 åren publicerat totalt över 2 200 vetenskapliga artiklar om ämnen som har att göra med hur kroppen reagerar på fysisk aktivitet. Nu är förhoppningen att de tillsammans ska kunna ge svar på den övergripande frågeställningen om varför vissa individer svarar så mycket sämre på träning.
Några gener har redan ringats in - men vilka ytterligare gener ligger bakom? Och hur samverkar dessa gener? Är det ett problem att vissa inte får förbättrade värden på viktiga hälsomarkörer? Uteblir den sjukdomsskyddande eff ekten för dessa personer - eller inte? Kan dessa personer få effekt av sin träning om de tränar på ett annat sätt - är vi helt enkelt genetiskt predisponerade att röra oss på olika sätt för att hålla våra kroppar i skick?
– Det är våra frågeställningar och hypoteser. Vi hoppas att de som inte får effekt när de konditionstränar i dag trots allt ska kunna få det om de börjar träna på ett annat sätt. Och vår förhoppning är att vi ska kunna förutsäga vilka träningsformer olika individer passar för, säger Thomas Gustafsson.
En studie från Metapredict väckte tidigare i år stor uppmärksamhet. Den visade att försökspersonerna fått påtagliga resultat av att träna endast sex minuter per vecka. Det gällde då extremt högintensiv träning, där försökspersonerna fullkomligt skulle ta ut sig under en minut, för att sedan vila under lika lång tid. Detta upprepas tre gånger, alltså under sammanlagt sex minuter. Genom att göra detta endast en gång i veckan förbättrades insulinkänslighet och syreupptagningsförmåga. Detta rapporterades via medier som ett glädjande besked för soffpotatisar. Och det anser Thomas Gustafsson är helt riktigt.
– Studiens resultat var ett glädjande besked och ett nytt sätt att se på träning, enligt honom. Samtidigt påpekar han att även detta är komplex information som är svår att kommunicera till en bred allmänhet utan missförstånd.
– Vi vill inte att någon som i dag är aktiv med konditionsträning ska sluta med det eller skära ned på volymen. Om man har en regelbunden träning ska man fortsätta med den i samma utsträckning som tidigare det är inget fel på den träningsformen. Men om man inte tränar alls kanske man kan bli motiverad av vårt studieresultat: med hög intensitet kan man korta ned passen och ändå få effekt. Är man helt otränad kan man börja med en lägre intensitetsnivå och sedan successivt öka intensiteten, säger han.
Inom ramen för Metapredict följer forskarna upp och summerar tidigare gjorda studier om träningsresultat från England, USA och Finland. Dessutom har en helt ny studie startats inom projektet. Den omfattar 250 försökspersoner som från början var fysiskt inaktiva, men som nu har värvats till ett träningsprogram med korta, högintensiva intervaller följda av korta pauser. Passen har utförts tre till fyra gånger i veckan under sex veckor. Forskarna studerar försökspersonernas glukoshantering, blodtryck och syreupptagningsförmåga före och efter träningsperioden.
Individualiserade råd kan behövas
I Sverige anser Folkhälsoinstitutet att alla bör ägna sig åt 30 minuters måttlig träning varje dag, alternativt högintensiv träning minst tre gånger i veckan. Dessutom bör stillasittande undvikas. Liknande råd ges i många andra länder. Det är genomgående konditionsträning som rekommenderas. För alla.
I framtiden kan rekommendationerna bli mer individualiserade, tror Thomas Gustafsson. Hans primära tanke är dock inte någon slags genanlys som slussar folk till konditionsträning eller högintensiva intervaller, utan snarare en större respekt för att träningens effekt är individuell - och att man bör byta träningsform om man inte får de önskade träningssvaren.
- Jag tror att en del som inte får effekt av sin träning ger upp och slutar. De personerna behöver kunna erbjudas något annat, något som fungerar för dem - och då vill vi hitta en enkel träningsmodell som folk faktiskt kan ta till sig.
Molekylerna som förmedlar träningseffekter
Men exakt vad som händer i musklerna när man tränar är inte känt. På något sätt kommunicerar ansträngda muskler med resten av kroppen - och det är dessa signalvägar som fascinerar Pontus Boström, forskare vid institutionen för cell- och molekylärbiologi.
– Träning är en enkel och ofarlig metod som har oerhört kraftfulla och positiva effekter på hela kroppen. Jag är intresserad av hur den molekylära delgivningen sker - hur gör musklerna för att delge hjärta, hjärna, lever och njurar att de ska reagera så kraftfullt som de gör?
Och forskargruppen har fått napp. En av deras upptäckter rapporterades i tidskriften Nature för drygt ett år sedan. Det var upptäckten av hormonet irisin, som är en viktig komponent i musklernas signalsystem. Ämnet produceras i våra muskler när vi använder dem - och det är så grundläggande i vår biologi att det är identiskt hos både människa, mus och zebrafisk. När irisin injiceras i feta möss ökar de sin energiomsättning och insulinkänslighet - utan att träna.
Exakt hur det nyupptäckta hormonet fungerar är inte känt - bara att det har en kraftfull effekt. Det finns dock individuella skillnader, där en del individer uttrycker mer irisin än andra i sin muskelvävnad. Hittills vet man mycket lite om hur dessa skillnader återspeglar individuella träningsresultat, men en studie från i höstas visar att hjärtsviktspatienter med högt uttryck av irisin orkar träna med högre intensitet än de med lägre irisinuttryck. Det är inte ens känt var hormonet har sina receptorer. Det är nu något som Pontus Boström och hans forskargrupp letar ivrigt efter.
– Om vi bara vet vilket organ hormonet primärt påverkar så lossnar så mycket kunskap. Då blir det så väldigt mycket lättare att komma vidare, säger han.
Parallellt med detta försöker forskargruppen lära sig mer om ett annat nyupptäckt signalämne, irisin II, som är snarlikt irisin. De försöker även hitta ännu fler ämnen som ingår i musklernas molekylära kommunikation med resten av kroppen. Både irisin och irisin II är dock känsliga molekyler, som är svåra att producera i stor skala. Det är alltså troligen en lång väg kvar tills det går att bygga ett eventuellt läkemedel kring någon av dessa molekyler, tror Pontus Boström.
Hans dröm är dock inte alls ett piller för den som vill få träningens hälsoeffekter utan att svettas i ett gym. Det han själv ytterst hoppas på är en preventiv diabetesmedicin. Om man skulle kunna fånga upp personer som är kraftigt insulinresistenta och genom irisin åter göra dem insulinkänsliga - ja, då skulle enorma hälsovinster kunna göras. Då skulle en stor grupp individer slippa att insjukna i diabetes endast genom att under en period medicinera med irisin.
– Det är ett drömscenario som vi knappt vågar hoppas på, säger Pontus Boström.