Att lära sig tugga på rätt sätt med tandprotes

Mats Trulsson är professor i oral rehabilitering vid institutionen för odontologi och forskar om tuggningens sensorimotoriska reglering. Eller med enklare ord: vilken information som mun och tänder skickar till hjärnan, och hur hjärnan använder denna information för att styra tuggningen. Framför allt har han studerat hur känselreceptorer vid tänderna förmedlar detaljerad information.

– Våra tänder sitter fast på ett sätt så att de rör sig lite, lite grand när de utsätts för tryck, säger Mats Trulsson. Och i fästet mellan tandrot och käkben finns receptorer som registrerar dessa små rörelser och skickar information om dem till hjärnan. Varje tand har hundratals sådana receptorer.

Mats Trulsson och hans kolleger använder en teknik som kallas mikroneurografi för att "tjuvlyssna" på nervsignalerna från enskilda receptorer. Det har visat sig att receptorerna kring tänderna har en lite speciell egenskap: de är väldigt bra på att känna av just låga krafter.

– Det är vad de här receptorerna är intresserade av, säger Mats Trulsson. De är involverade i finmotoriken, och signalerar oerhört noggrant riktning och storlek på låga krafter. Den informationen använder vi för att placera maten rätt mellan tänderna, så att den krossas ordentligt när vi sedan trycker till med käkmusklerna.

Implantat hämmar normal tuggning

Kunskapen om hur den normala tuggningsprocessen ser ut är bland annat viktig för att förstå varför patienter med tandprotes får problem att tugga, och vad man kan göra åt det.

– Patienter med implantatstödd tandprotes klagar sällan, de är tvärtom oftast väldigt nöjda eftersom de kommer från en värre situation, med dåliga tänder eller lös protes, säger Mats Trulsson. Men vi kan se i test att deras tuggning inte fungerar som den borde. De förlorar sin finmotorik i munnen, blir klumpiga och riktar tuggkrafterna fel. Det är antagligen därför som många biter sönder sina konstruktioner, vilket är den vanligaste komplikationen i samband med implantatstödda tandproteser. Samtidigt får många svårt att bita sönder hård mat, trots att de egentligen har tillräcklig bitstyrka.

– Med normalt fungerande tänder är vi väldigt bra på tuggningens tajming: att snabbt öka till tillräcklig bitstyrka, och att snabbt slappna av i käkmuskulaturen så fort vi bitit igenom , förklarar Mats Trulsson. Utan återkoppling från tändernas receptorer blir vi sämre på detta. Vi ökar kraften långsammare och den maximala bitstyrkan kommer ofta lite för sent. Det gör dels att varje tugga av moroten tar längre tid, dels att mycket av kraften slösas på den mötande tandraden istället för på maten.

Tugga på ett annat sätt

Nu forskar Mats Trulsson bland annat om hur patienter med tandprotes kan få bättre funktion genom att lära sig att tugga på ett annat sätt.

– Ett helt annat forskningsspår som vi börjat intressera oss för på senare år är om käksystemet kan påverka hjärnan. Under det senaste decenniet har det kommit en hel del intressanta resultat på det området från andra forskargrupper. I en studie som vi gjort tillsammans med Aging Research Center vid KI och Stockholms universitet så ser vi ett samband mellan kognitiv förmåga och självskattad tuggförmåga hos äldre människor. Sambandet finns kvar efter att vi kontrollerat för faktorer som kön, ålder, utbildningsnivå och sjukdomar.

– Det finns många tänkbara förklaringar till sambandet, säger Mats Trulsson. Att motion är bra för kognitiv förmåga är känt sedan tidigare, och kanske är tuggning en så fysisk aktivitet att den stimulerar kroppen på samma sätt, till exempel genom ökat blodflöde till hjärnan. Men sambandet kan också ha helt andra förklaringar, som att individer med god tuggförmåga tenderar att äta nyttigare mat eller vara mer socialt aktiva.

Text: Anders Nilsson. Publicerad i "Från Cell till samhälle" 2012