Arv viktigare än man trott
Under de senaste decennierna har Parkinsons sjukdom gått ifrån att betraktas som helt miljöorsakad till en sjukdom med tydliga genetiska kopplingar. Men riktigt hur balansen mellan arv och miljö ser ut vet forskarna ännu inte.
Text: Fredrik Hedlund. Först publicerad i Medicinsk Vetenskap 3/2013.
Nyheten slog ned som en bomb i forskarvärlden när amerikanska forskare 1996 kunde visa att en mutation i ett särskilt genområde orsakade en dominant nedärvning av Parkinsons i en italiensk släkt. Året därpå kunde samma forskare visa att det handlade om genen för proteinet alfa-synuklein, som förekommer rikligt i de proteinansamlingar som kallas lewykroppar (Lewy bodies). Dessa hade man redan vid 1900-talets början funnit i cellerna hos avlidna Parkinsonpatienter.
– Alfa-synuklein är ett mycket viktigt protein i sammanhanget, även om vi ännu inte vet vad det gör. Förutom mutationer räcker det med att bara ha flera kopior av den normala genen för att man ska bli sjuk i Parkinson, säger Lars Olson, professor vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet.
På de år som har gått sedan 1996 har forskningen om genetiken bakom Parkinsons sjukdom gjort stora framsteg. Nu känner forskarna till ytterligare 15 genområden som kopplas direkt till sjukdomen eller till en ökad risk att drabbas. För vissa genområden är den exakta genen identifierad medan den för andra inte är funnen ännu.
Ungefär vart tionde av alla Parkinsonfall kan idag förklaras med en mutation i en enskild gen, de två tydligaste är mutationen i en gen som kallas LRRK2, och mutationen i genen för alfa-synuklein.
Men i majoriteten av Parkinsonfall handlar det om mutationer i flera gener som fungerar som riskfaktorer som i vissa kombinationer eller tillsammans med en olämplig miljö för just den genkombinationen leder till att sjukdomen utvecklas. Precis hur stor roll genetiken spelar är ännu oklart.
Mutationer i gener behöver dock inte bara innebära en ökad risk att drabbas, de kan även fungera som ett skydd. Andrea Carmine Belin, docent vid institutionen för neurovetenskap vid Karolinska Institutet, berättar om en gen som hon undersökt där en viss mutation försämrar effekten av ett enzym som avgiftar bland annat insektsgifter i kroppen. Den mutationen är vanligare hos patienter med Parkinsons sjukdom. Men samtidigt finns det en annan mutation i samma gen som istället förbättrar effekten av enzymet och den är vanligare hos de som inte har sjukdomen. Det vill säga, mutationen verkar som ett skydd.
Eftersom de genetiska orsakssambanden är ganska komplexa kommer det inte gå att hitta en enskild botande behandling utan det kommer att krävas flera, menar Andrea Carmine Belin. I själva verket anser forskarna nu att det vi kallar Parkinsons sjukdom inte ens är en och samma sjukdom.
– Det är snarare flera olika subtyper av sjukdom, som ger en likartad symtombild, säger Lars Olson.
Trots forskningens och behandlingens totala fokus på dopamin verkar det inte heller som om Parkinsons sjukdom egentligen angriper dopamincellerna specifikt eller på ett särskilt aggressivt sätt jämfört med andra celler i hjärnan.
– Inte en enda av de gener man idag kopplat till Parkinsons sjukdom har någon specifik relation till dopaminceller. Inte en enda, säger Lars Olson.
Att det ändå är de degenererande dopamincellerna och bristen på dopamin som orsakar de klassiska symtomen som i princip alltid är de som leder till en diagnos skulle kunna bero på att dopamincellerna är extra känsliga, men det vet man inte ännu.
Ny genetisk kunskap om Parkinsons sjukdom kommer förhoppningsvis att resultera i nya behandlingar framöver.
– Jag tror att det snart kommer att komma en våg av nya behandlingar som baseras på den nya kunskapen från genetiken, säger Lars Olson.
Men till det stora målet - att finna en bot - kan det fortfarande vara långt, menar Lars Olson. Det är svårt att bedöma forskningens position i förhållande till slutmålet, menar han.
– Vi är nu mitt inne på andra varvet, men vi vet inte hur många varv det är.
Text: Fredrik Hedlund. Först publicerad i Medicinsk Vetenskap 3/2013.