Allmänheten positiv till dödshjälp

Text: Jenny Ryltenius. Först publicerad i Medicinsk Vetenskap 3/2013

Joakim Alpgård blev totalförlamad efter en bilolycka. I sex år levde han med hjälp av en respirator innan han tog sitt liv på en schweizisk klinik 2005. Han uppmärksammades bland annat i en dokumentär på SVT och blev den första kända svenska självmordspatienten.

Hade Joakim levt några år till hade han troligen sluppit att resa utomlands för att få sin vilja igenom. Attityden har ändrats. Ett tecken på det kom 2010 när en 32-årig kvinna, som vårdats i respirator sedan hon var barn, fick slippa andningshjälp. Hon hade då skrivit ett brev till Socialstyrelsen och vädjat om att få rätt att dö.

– Det var inga riktlinjer eller lagar som hade ändrats utan denna gång gjorde juristerna på Socialstyrelsen en annan bedömning, säger Anna Lindblad, forskare vid institutionen för lärande, informatik, management och etik, Karolinska Institutet och aktuell med en avhandling där hon bland annat jämför läkares och allmänhetens syn på dödshjälp.

Efter fallet med den kvinnliga patienten kom Socialstyrelsen med nya allmänna riktlinjer om livsuppehållande åtgärder och en ny handbok "Om att ge eller inte ge livsuppehållande behandling". I den är det tydligt att en patient, som är vid sina sinnens fulla bruk, har rätt att tacka nej till livsuppehållande behandling. Det har även klargjorts att sjukvården bör ge symtomlindrande behandling när den livsuppehållande behandlingen avslutas om så behövs.

– Det står inte uttryckligen att man får söva en patient innan man tar bort respiratorn, men med tanke på att patienter sövs inför en operation, innan de får ont, borde det vara så även i detta fall, säger Anna Lindblad.

Att tacka nej, eller avbryta livsuppehållande behandling, är alltså tillåtet i Sverige. Det är också tillåtet att ge symtomlindrande behandling i sådana doser att det är en förutsedd - men inte avsedd - effekt av behandlingen att döden påskyndas. Även så kallad palliativ sedering, nedsövning, är tillåten.

Svenska riktlinjer för palliativ sedering

I Sverige finns sedan 2003 riktlinjer för palliativ sedering av döende patienter som Svenska Läkaresällskapet har tagit fram. I dem definieras palliativ sedering i livets slutskede som att "patientens medvetandenivå sänks med hjälp av läkemedel för att lindra ett lidande som inte kan avhjälpas på annat sätt."

Det finns ingen aktuell statistik över hur många som blir palliativt sederade i livets slutskede, men en tvärsnittsstudie från 2009 visade att endast 22 av 2000 patienter som vårdades vid palliativa enheter i livets slutskede var vakenhetssänkta. Endast en person var helt sövd i väntan på döden, så kallad djup och kontinuerlig sedering.

– Det är denna form som brukar anses vara mest kontroversiell då patienten sover dygnet runt ända in i döden utan att väckas och i praktiken är "socialt död". Detta till skillnad från ytligare, intermittent sövning då patienten går in och ut ur vakenhet med kortare intervall, säger Anna Lindblad.

Det förs en debatt för- och emot dödshjälp. Ett av förespråkarnas främsta argument är patientens rätt till självbestämmande, motståndarnas att det är fel att döda eller skada en annan människa, att sjukvården inte ska ägna sig åt det.

– De flesta verkar ändå tycka att det är rätt att avsluta livsuppehållande behandling.

Ett annat argument är också att det skulle riskera att drabba svaga grupper som då skulle bli överrepresenterade bland självmordspatienterna.

– När man studerat detta i länderna som tillåter dödshjälp ser man inte att någon grupp har varit överrepresenterade med undantaget av patienter som insjuknat i aids, säger Anna Lindblad.

I Sverige är dödshjälp, så som den vetenskapliga medicinska litteraturen definierar begreppet (se faktaruta), inte tillåtet idag.

– Dödshjälp innebär att sjukvårdspersonal ger en patient en dödande dos läkemedel in i kroppen. Ibland inkluderas även läkarassisterat självmord in under begreppet dödshjälp, säger Anna Lindblad.

Men är det då inte dödshjälp att - på patientens begäran - inte ge livsuppehållande behandling? Nej, menar hon.

– Det råder begreppsförvirring. Var och en är fri att tycka att det är dödshjälp när en läkare, på patientens önskan, inte ger livsuppehållande behandling. Men det är viktigt att sjukvården, politiker och forskare inte blandar in begreppet dödshjälp i dessa sammanhang om en seriös diskussion om dödshjälp ska kunna föras, menar Anna Lindblad.

Hon ser flera orsaker till förvirringen. Dels är ämnet laddat och det är svårt att inte bli känslomässigt engagerad. En annan förklaring är att media gärna använder ordet dödshjälp även när de beskriver händelser som inte är det. Många läkare är motståndare till läkarassisterat självmord och är oroliga för att förtroendet för sjukvården skulle minska om det blev tillåtet.

Stor skillnad mellan allmänhet och läkare

Anna Lindblads forskning visar att dessa farhågor inte delas av den allmänna befolkningen. Den visar också att det är stor skillnad mellan allmänhetens inställning till assisterat självmord jämfört med läkares. En majoritet av den allmänna befolkningen, 73 procent, har en tillåtande attityd till läkarassisterat självmord medan motsvarande siffra bland läkarna är 34 procent. Unga läkare är mer emot än äldre.

– Jag blev ändå förvånad över att det var så många som en tredjedel av läkarna som var för läkarassisterat självmord. Det fanns ingen forskning på detta tidigare men jag trodde det skulle vara färre, säger Anna Lindblad.

Ansvarsfrågan kan vara en förklaring till att två tredjedelar av läkarna ändå var negativt inställda till läkarassisterat självmord.

– I vår studie framkom att en del läkare kunde tänka sig att assisterat självmord skulle tillåtas men bara om en yrkesgrupp utanför sjukvården utför det. Många frågar sig om de skulle kunna genomföra en sådan handling.