KI-medarbetare, studenter och alumner berättar under pandemin

Just nu förändras tillvaron för alla på grund av covid-19-pandemin. Här kan du läsa medarbetares, studenters och alumners egna berättelser med glimtar från en ny verklighet.

Bo C Bertilson: En annorlunda vardag på Huddinge Akademiska vårdcentral

Läkare i visir, munskydd och plasthandskar står med patient på kliniken.

Det är en annorlunda vardag just nu på Huddinge Akademiska vårdcentral och områdets infektionsnod. Läkare undersöker patienterna och håller avstånd för att förebygga smittspridning.

I mötet med misstänkt coronapatient bär vi både munskydd, visir, plastförkläde och plasthandskar.

Patienterna tas emot i rum med god ventilation som desinficeras och vädras mellan varje patient.

Läkare i visir, munskydd och plasthandskar står med patient på kliniken.

I enlighet med gällande regler från Region Stockholm har vi spärrat av den del av vårdcentralen där infektionsmottagningen finns.

Patienter med påverkat allmäntillstånd hänvisas till Närakuten medan patienter med övre luftvägssymtom som hosta och feber bokas in på infektionsnoden och tas emot via en speciell in- och utgång där de separeras från andra patienter. Endast personal med skyddskläder får gå in.

Läkare i visir, munskydd och plasthandskar står med patient på kliniken.
Bo C Bertilson, samordnare på Akademiska vårdcentralen i Huddinge/Flemingsberg.

Vi i personalen håller regelbundna träffar där vi stämmer av kring den senaste informationen från ledningen inom Region Stockholm och Folkhälsomyndigheten.

Även om vi normalt behandlar alla prov som smittfarliga är det nu extra viktigt att skydda sig och personalen. Alla som arbetar på labb bär skyddsutrustning med munskydd, visir, plastförkläde och handskar – allt för att undvika smittspridning av coronaviruset.

Bo C Bertilson, samordnare Akademiska vårdcentralen Huddinge/Flemingsberg och forskningsledare, NVS

Cecilia Escher: Vi är uppe i nio nattjourer, mot tre i vanliga fall

Cecilia Escher iklädd skyddsutrustning på IVA.
Cecilia Escher, medicine doktor, överläkare, perioperativ medicin och intensivvård, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge Foto: Cecilia Escher

9 mars. Jag väcks av telefonen klockan två på natten. Det är IVA-jouren. Den första coronapatienten i Stockholm som behöver intensivvård vårdas på S:t Görans sjukhus och behöver transporteras till IVA, Huddinge. Jag beställer en taxi, kommer på att det är bättre att ta ett par gamla gympaskor i stället för mina vinterkängor. När jag många timmar senare kliver ur skyddsdräkten och får byta till engångskläder i slussen på IVA kan jag bara ana vad som ska komma.

29 mars. Nattjour IVA, 13 coronapatienter. Vi intuberar tre och jobbar på. E och T är ST-jourer med mig men T får åka med två patienter till Solna och är borta från klockan ett på natten till morgonen. Veckan som följer blir bra. Dagtid på avdelningen, på onsdagen extuberar vi två patienter och det ger oss kraft. Glada, kunniga, arbetsvilliga och optimistiska kollegor. Jag introducerar fyra medarbetare från privata vårdgivare. Hoppas att några av dem snart kan arbeta jour. Vi är uppe i nio nattjourer mot tre i ”vanliga fall”, folk börjar bli trötta, chefer, intensivvårdssjuksköterskor, och flera andra kollegor. Försöker vara optimist, det är ändå fantastiskt vilket arbete som sker. Operationssjuksköterskor lär sig att suga i tuben, ta blodgaser. Vi lär oss att jobba med alla sorts respiratorer och narkosapparater. Men, för att våga och kunna driva intensivvård behövs hög kompetens, det går inte att komma ifrån.

Valborgsmässoafton, 30 april (en månad senare). Ledig före jour, den tredje i ordningen denna vecka. Frost, klar, kall, fin morgon. Koltrastar sjunger, det grönskar så vackert. Jobba, vila, sova, jobba. Hittills okej journätter men många bedömningar förra passet. De unga kollegorna kämpar och står mycket närmare patienterna. En geriatrikjour ringde flera gånger, så hemskt att stå bland döende patienter. Superviktigt att vi kan ge dem stöd.

Det kommer att komma sedan, efteråt, en stor trötthet efter allt vi har gjort, och sett.

Cecilia Escher, medicine doktor, överläkare, perioperativ medicin och intensivvård, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge

Veronica Lindström: Jag hinner vila innan arbetspasset i ambulansen

Specialistsjuksköterskan Veronica Lindström i ambulansklädsel.
Veronica Lindström, lektor, docent i omvårdnad, NVS, leg. sjuksköterska. Foto: Privat

Möten med specialistsjuksköterskeprogrammens handläggare och studievägledare har ersatts med kommunikation via postfacket. Där hämtar jag underlag och lämnar tillbaka dem underskrivna, lägger till glada tillrop på post-it-lappar. Samlar in information, och försöker facilitera genomförandet av elva specialistsjuksköterskeprogram. Tänk vad det har blivit annorlunda, möten och föreläsningar på säkert avstånd, via Zoom, jag saknar att fika och att mötas i det verkliga livet. Mycket fungerar bra, men jag saknar mitt vanliga liv.

Den kliniska verksamheten behöver nu varje specialistsjuksköterska och det är viktigt att utbildningen genomförs. Inriktningsansvariga, examinatorer och medverkande lärare genomför ett fantastiskt arbete. När jag skickar information till ledningsorganisationen om förändringar i programmen, ger dem oss sitt stöd. Jag försöker se bortom känslan av overklighet och har utformat nya rutiner. På lunchen går jag till växthuset för att titta till grönsakerna, jag planterar om tomatplantorna och ger paprikorna extra gödsel, och då känns allt normalt för en stund, även om det är sysslor jag inte brukar ägna mig åt på lunchen.

Jag har möten på eftermiddagen, det blir fler än vanligt eftersom jag inte behöver förflytta mig mellan olika platser, allt sker via Zoom. Då hinner jag vila innan arbetspasset i ambulansen som specialistsjuksköterska. I ambulansen möter jag människor som drabbats av pandemin. Där möter jag oro hos nära och kära för att kanske inte återse varandra efter resan mot sjukhuset. Jag försöker att lindra deras lidande, det som uppstår i andnöden, smärtan och feberyran. Under nästan varje pass lär jag mig något nytt om covid-19. Jag gör vad jag kan, samtidigt så känner jag mig ibland otillräcklig. Jag pratar med kollegan om det och finner stöd i samtalet, det känns bra.

Veronica Lindström, lektor, docent i omvårdnad, leg. sjuksköterska, NVS

Karin Ekström: Allt stannar utom oroligheterna denna vår i Stockholm

En kaffetermos står på ett bord utomhus.
Isolering och bara att gilla läget. Foto: Karin Ekström

Mitt förväntade öde, en måndag morgon i mars för fem veckor sedan. Jag kände mig trött och något besvärade mina luftvägar, kände mig andfådd efter bara några lugna steg ut till köket. Hade det mystiska viruset kommit in i mig, är det början på slutet? Inget kändes normalt längre, svårt att acceptera. Jag som annars är lyckligt lottad kärnfrisk har inte haft influensa på säkert 30 år. Nu var det isolering och bara att gilla läget. Fick hem teknik som gör det möjligt mellan varven att koppla upp sig och arbeta en stund. Jag kände mig emellanåt rätt återhämtad och trodde jag var på bättringens väg, till det plötsligt kom tillbaka, som en tyngd på bröstkorgen. Symptom kom och gick som i vågor, och jag känner mig fortfarande osäker om jag har, eller har haft viruset.

Detta omättliga virus, förbjuder oss att vidröra någonting, även vårt eget ansikte. Särskilt när du kommer ut ur din isolering på en kort promenad. Rör inte vid det, rör inte vid det, den kontaktlösa civilisationen gör jättehopp, våra sinnen vänds upp och ner.

Jag kommer alltid att minnas den här månaden, då våren kom och solen visade sig nästan varje dag, när molnen försökt mörka den klarblåa himmel, så har vinden ansvarat för att hålla dem borta. Från mina fönster i min nya bostad, har vårvädret erbjudit ett skådespel med blommor och grönska som kläckts, en vit saga av fruktträd och magnolia. Fåglarna sjunger av glädje och frihet, de överröstar himlen eftersom flygplan är icke existerande.

Allt stannar utom oroligheterna, och den gröna inledningen på våren och försommaren i Stockholm 2020 som lockar till camping, picknick och utflykt i det öppna landskapet. Som om Covid-19 drog en osynlig linje över landet, en avgränsningslinje som liknade Maginotlinjen, inget väpnat försvar. Plötsligt förändrades allt, jag måste tänka på mina vanor; social distans, inga handskakningar, minutiös handhygien med vatten, tvål och handsprit. En atmosfär av knapphet. Det som verkligen saknas är inte toalettpapper eller mat, det är vårdslösheten innan. Genom att respektera ett intervall med sin granne, säger vi ett socialt avstånd.

Jag går min eftermiddagspromenad efter att ha arbetat en stund vid datorn. Jag går oftast samma runda ut på Gärdet, via Hundudden och längs med de små nästan bortglömda stigarna vid Djurgårdsbrunn, jag ser en omväg, en annan människa, Jag gör en båge för att vara säker på att vara utom räckhåll för mina eventuella smittsamma droppar och tar mina sidsteg med ett bestämt leende under ansiktsmasken, för att säga att det inte är personligt utan bara viktigt, är detta mitt nya naturliga liv?

Karin Ekström, rektorssekreterare

Susanne Guidetti: Det kom ett pling och sen var ingenting sig likt

Mötesdeltagarnas ansikten syns på en dataskärm.

Söndagen den 8 mars vaknade jag av ett pling i telefonen. Från den dagen var ingenting längre sig likt. Ministry of Health, Uganda, meddelade då att inresande svenskar tillhörde kategori 2 och skulle observeras noggrant, samt att ett utbrott av covid-19 i landet skulle kunna förändra detta.

Veckan som följde skulle jag som lärare och forskare på KI resa till Österrike för att undervisa inom Erasmus. Jag insåg att det var bäst att ställa in resan dit eftersom jag i så fall skulle landa i Stockholm på söndagen, för att dagen därpå flyga vidare till Uganda med tre av kollegerna i forskargruppen HELD

Jag och min kollega i Krems, Österrike, fick i stället planera om undervisningen till Teams. Då visste jag faktiskt inte ens vad Teams var, men tänk hur snabbt det förändrades. Under två dagar genomfördes alla föreläsningar och grupparbeten med presentationer av 28 masterstudenter digitalt. När studenterna hade presenterat färdigt på lördagseftermiddagen var jag ganska så trött. Omställningen hade krävt stor koncentration och gett ganska lite interaktion. På skärmen hade det mest synts färgglada bubblor med studenternas initialer.

På torsdagen den 11 mars tillhörde Sverige kategori 1 – nu gällde 14 dagar i karantän – även utan symtom på covid-19. Vi fick åter ställa in och ställa om. Hur skulle det bli? Våra tidigare erfarenheter var att det inte alltid fungerade att mötas via internet. Men vi utformade ett Zoom-schema med de olika tidszonerna där forskaren i Storbritannien kom in klockan 7.00, Sverige klockan 8.00 och Uganda klockan 10.00. Endast strömavbrottet i Entebbe, Uganda, hindrade oss men till slut kom vi igång med en randomiserad kontrollerad studie av en familjecentrerad intervention som använder mobiltelefonen som stöd. Vi skapade en logisk modell, planerade ansökan för etikprövning, hade kontakt med samarbetsparter, registrerade en clinical trial och skrev study protocol.

På många sätt blev det mer strukturerat än det brukar när det är ”African time” som gäller. Som kollegorna i Östafrika säger: In our country we own our time, in your country the time owns you.

Susanne Guidetti, professor i arbetsterapi och forskargruppsledare för forskargruppen HELD

Mai-Lis Hellénius: Glöm inte vardagsrörelsen!

Mai-Lis Hellénius, professor i allmänmedicin med inriktning mot kardiovaskulär prevention. Foto: Ulf Sirborn

För bara några månader sedan hade jag inte kunnat tro att jag skulle vara opponent via Zoom från mitt arbetsrum här hemma. Men allt gick väldigt bra när Maria Waller försvarade sin avhandling vid Sahlgrenska Akademin med bravur, och tillförde oss ny kunskap om hur preventivt arbete i vården kan bedrivas på ett sätt så att alla nås. Att nå utsatta grupper kommer att vara ännu viktigare efter den kris vi nu genomlever.

Även Unga AT-läkare lade ner ett enormt arbete på att genomföra årets AT-läkarstämma digitalt och spelade in alla våra föreläsningar i förväg.

Möten via Zoom och Teams med människor i deras hemmiljöer innebär inte minst att man får se skymten av ”människan bakom” – hundar, katter, barn och barnbarn dyker plötsligt upp på skärmen!

Tack till KI:s ledning för uppmuntrande ord till oss alla och tack alla kollegor för ett outtröttligt arbete i en helt ny och svår situation. Jag är tacksam över så mycket dessa dagar och ser med vördnad på alla som får sjukvården och vårt land att fungera även nu.

Till sist, glöm inte att sträcka på benen varje halvtimme! Den samlade evidensen visar att vi underskattat vardagsrörelsen. 

Mai-Lis Hellénius, professor i allmänmedicin med inriktning mot kardiovaskulär prevention

Mats Lekander: Dags igen för medical students’ disease?

Mats Lekander halvligger i en soffa och tar tempen.
Mats Lekander, professor i hälsopsykologi. Foto: Annika af Klercker

På flygbussen från Arlanda nåddes jag av ett sms: en av deltagarna på den lilla konferensen jag varit på hade bekräftats sjuk i covid-19. Hade han hunnit smitta oss andra innan han isolerade sig på sitt hotellrum?

Vi som varit med riktade nu våra blickar inåt. Jakten på symptom kunde börja. Men vad är normalt brus och vad är symptom på sjukdom? Dags igen för medical students’ disease ­­– att uppleva de symptom man för tillfället studerar? Inte hjälpte det att själv forska om sjukdomsbeteende. Lite tyngre andning, meddelade en kollega per sms, men tillägger: kanske. Trögtänkt rapporterade någon, med ett kryptiskt addendum: kan gå en mil men inte hoppa. Trötthet, beskrev en annan. Hopplöst ospecifikt.  

Efter en tid i gråzonen nåddes jag av insikten att jag faktiskt var sjuk. Inte bara trött, allergisk, fixerad eller allmänt medelålders. Sjukdomskänsla och till det ett luddigt obehag i nedre delen av kroppen. Obehaget utan namn? Om namn så saknas är budskapet tydligt: gå och lägg dig.

Lukt och smak borta, skriver så en kollega. Jag inser då att anhedoni, infektionens klassiska och tradiga baksida, inte förslår som förklaring till mina magra upplevelser av mat och dryck. Jag provluktar på flaskor och burkar i badrummet. Allt luktar lika. Jag tar en dusch och byter kläder. Om jag inte kan skilja en deodorant från en tandkräm litar jag inte på några som helst omdömen från näsan.

All denna kunskap. Men klarade jag själv att byta beteende? Njavars. Handen flög reflexmässigt fram för en handskakning när jag skulle lämna konferensen, och den förblev hängande tills någon förbarmade sig. Minuspoäng. Det gick lättare när jag väl blivit sjuk. Karantänen kändes självklar. Oroar mig för många konsekvenser av epidemin, men nu när sjukdomsresponsen lagt sig bekänner jag njutning. Kalendern är full med inställda evenemang, som jag låter stå kvar med tillägget inställt för effektens skull. Mer sömn, mindre jäkt, mer gjort. Man får ta det onda med det goda.

Mats Lekander, professor i hälsopsykologi

Svante Jerling: Valet stod mellan IVA och att försöka få fram material

Läkarstudenten står framför entrén till Södersjukhuset med ett testkit i handen
Svante Jerling, termin 10 på läkarprogrammet. Foto: Privat

Jag går termin 10 på läkarprogrammet och har de senaste veckorna hjälpt till att importera material från Kina på uppdrag av regionens krisgrupp.

Den 18 mars fick jag frågan från en tidigare kollega på akuten. ”Vi behöver akut material till labb. Är det möjligt via Kina?”. Hon frågade eftersom jag har ett förflutet som entreprenör i Kina, även om det då inte handlade om sjukhusmaterial. Tre veckor senare rullar den första leveransen in till laboratoriets varumottagning. 5 000 testkit med testpinnar och rör som är fyllda med en vätska som ska stabilisera RNA från viruset så det kan köras i PCR (polymeraskedjereaktion), en metod som gör det möjligt att upptäcka och särskilja virus. Dagen efter kommer ytterligare 15 000 kit och 40 000 ligger färdiga på ett lager i Guangzhou.

För mig handlade det här egentligen inte om ifall jag skulle lyckas få fram material eller inte, det handlade snarare om valet mellan att jobba extra på akuten eller intensivvårdsavdelningen och att prioritera att försöka få fram material. Valet föll på det senare. Det finns hundratals duktiga sjuksköterskestudenter och läkarstudenter som kan göra jobbet på IVA, men att hitta fabriker i Kina är det nog färre som kan.

Dagarna som följde var hektiska. Kina vaknar sex timmar före Sverige så tidiga morgnar med uppdateringar om vad som hänt där under förmiddagen blev rutin. Tidigare kollegor i Kina, som aldrig haft någon tanke på sjukhusmaterial, fick nu åka och runt och besöka olika fabriker för att se att allt stod rätt till. Karolinska Universitetslaboratoriet la till slut en första beställning på 100 000 testpinnar. Frågor skulle besvaras, många handlade om tillit. Jag tror att i sådana här tider blir det extra viktigt att kunna lita på varandra, våga pröva nya metoder och vägar för att få jobbet gjort. I det här fallet så var det värt det. Hittills har 20 000 testkit levererats, och hundratusentals leveranser är på väg.

Svante Jerling, student på läkarprogrammet

Annika Botes: Hur löser du den digitala undervisningen? Dela med dig!

KI-medarbetaren Annika Botes har fotograferat sig själv.

Jag sitter just nu och svarar på frågor från studenterna medan de gör en tenta i form av ett quiz. Känner ett behov av en samstämmighet kring digitala tentor, och skulle se fram emot en inspirerande diskussion kring olika lösningar, och att kunna dela både bra och mindre bra erfarenheter med fler. Efterlyser därför fler övergripande diskussioner i detta forum och tror att det vore givande. Dela gärna med dig!

Annika Botes, klinisk handledare, CNS

Margareta Bratt Carlström: Från analog till digital medarbetare...

Margareta Bratt Carlström syns föreläsa i det blåa ljuset av en digital skärm.
Margareta Bratt Carlström, HR-specialist på HR-avdelningen, KI. Foto: Gustav Mårtensson

Det jag älskar mest med mitt arbete på KI är personliga möten med chefer, medarbetare och studenter. Nu, efter drygt tre veckors arbete hemifrån, är jag långt ifrån proffs – men halvhygglig på möten via Teams och Zoom. Jag har till och med genomfört ett par utbildningar i cyberspace och det gick bra tack vare förstående och positiva deltagare (för ett teknik-freak blir jag aldrig). Arbetsmiljöns regelverk har låg hipp-faktor men kanske blir det jättecoolt digitalt... Skämt åsido.

I mitt eget arbete handlar det, just nu, om att bidra och stötta i de riskbedömningar som genomförs för att minimera smittrisker i olika typer av arbete på KI. Det är i svåra situationer vi verkligen ska bevisa att vi antingen redan har, eller snabbt kan etablera, de arbetsmiljörutiner och säkra arbetssätt som krävs.

Jag hyser stor respekt för alla som uthålligt och professionellt arbetar för att vi och världen ska komma någorlunda väl ut ur denna pandemi. Jag tänker också mycket på hur vi som samhälle ska fungera sedan. Och så längtar jag efter att mötas IRL – även om det är helt okej med digitalt fika också.

Margareta Bratt Carlström, HR-specialist på HR-avdelningen, UF

Marie-Louise Bjerdahl: Skyddsutrustning som blir över skickas till sjukhuset

Marie-Louise Bjerdahl står i den tomma kliniken.
Marie-Louise Bjerdahl, tandsköterska vid universitetstandvårdens klinik för prevention och sjukdomsbehandling. Foto: Yolanda Gaete

I vanliga fall assisterar jag tandläkarstudenter på termin 4 eller 6 på universitetstandvårdens klinik för prevention och sjukdomsbehandling. De lär sig behandla karies och tandlossningssjukdomar eller rotbehandla tänder. Mitt arbete går främst ut på att se till så att de följer de basala hygienrutinerna och hanterar instrument och material på rätt sätt.

Men den 18 mars beslutade ledningen för institutionen för odontologi och universitetstandvården att begränsa verksamheten på våra kliniker för att minska smittspridning av coronaviruset. Sedan dess är det bara studenter som ska ta examen som är kvar på klinikerna.

Skyddsutrustning har packats ihop och ligger i lådor.
5 000 munskydd, 30 000 handskar, 5 000 plastförkläden, 50 liter yt-desinfektion och 175 långärmade skyddsrockar skickades till Södertälje sjukhus. Foto: Katarina Gustavsson

Vi som inte har några studenter att assistera får nu arbeta med förberedelser inför kommande studentarbete i stället. Häromdagen fick jag och några kollegor ett annat uppdrag. Vi fick samla ihop all den skyddsutrustning som nu blir över, för att lämna den till vården. Vi packade 5 000 munskydd, 30 000 handskar, 5 000 plastförkläden, 50 liter yt-desinfektion och 175 långärmade skyddsrockar. Skyddsutrustningen skickades till Södertälje sjukhus enligt Region Stockholms önskemål. Det var en härlig känsla att få bidra med något bra i allt som händer i och med virusutbrottet.

Annars har omställningen känts overklig och lite obehaglig. Det är tomt i de salar där det borde vara full aktivitet. Men om man ska försöka se något gott i det här, är det att vi får större förståelse för vikten av hygienrutiner, något som vi tandsköterskor alltid håller fast vid.

Marie-Louise Bjerdahl, tandsköterska vid universitetstandvårdens klinik för prevention och sjukdomsbehandling

Ann Langius-Eklöf: Vi har ett stort uppdrag även i vanliga fall – och inte minst nu

Bilden visar sektionschef Ann Langius-Eklöf och hennes medarbetare syns med små bilder på datorskärmen under ett digitalt möte.

Sektionen för omvårdnad, som tillhör institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle (NVS), ansvarar för majoriteten av kurserna i sjuksköterskeprogrammet och specialistsjuksköterskeprogrammen. Vi har i runda tal 1300 studenter per år i omlopp. Även under vanliga omständigheter har vi ett stort och samhällsviktigt uppdrag – nämligen att förse samhället med högkompetenta sjuksköterskor – och inte minst nu!

I dessa tider samlar vi alla medarbetare på sektionen en gång i veckan. Vi går igenom gemensam information, stämmer av med varandra och diskuterar. Bilden är från ett sådant möte. Jag ledde det mötet hemifrån i förra veckan och 70 av våra 80 anställda medarbetare deltog.

Eftersom vi på sektionen redan har lång erfarenhet av att arbeta med digital utbildning och undervisning så är det digitala mötesforumet inget större problem för oss. Vad jag däremot saknar är att vara på plats på KI och träffas så som vi brukar när vi är där – mötas i korridoren eller titta in på någons kontor.

Jag känner stor tacksamhet till alla mina medarbetare och till KI:s och NVS ledning för innovativt tänkande; tydlig, transparent och snabb information och lätt att få kontakt i den här mycket speciella situationen. Och – jag känner framför allt stor tacksamhet till alla våra tålmodiga studenter.

Ann Langius-Eklöf, professor i omvårdnad och sektionschef på NVS