Apors boendemiljö och sociala miljö

This page in English

Alla apor vid Karolinska Institutet finns på Astrid Fagræus laboratorium (AFL), som specialbyggts för att kunna erbjuda aporna en så bra miljö som möjligt. AFL är först i Sverige med att bli ackrediterad av organisationen AAALAC International för sin höga kvalitet på djurvälfärden. Laboratoriet tillfredsställer samtidigt högt ställda krav på smittskydd och arbetsmiljö.

Burmiljön – stora och väl inredda burar

Alla apor på Astrid Fagræus laboratorium (AFL) har burar som är minst 2 meter höga, och minsta burstorleken för två apor är 4 kubikmeter. De största burarna är på cirka 50 kubikmeter och har en höjd på 3,7 meter. Burarnas utseende anpassas så att inredningen ger aporna den bästa möjligheten att röra sig, hoppa, klättra och obehindrat inta alla tänkbara olika kroppsställningar. Rep, gungor, hyllor, klätterstrukturer, nästen med hö och så vidare används för att öka den användbara ytan och göra hela burvolymen tillgänglig. 

Det är viktigt med utsiktspunkter och bekväma sittplatser där de kan ha koll på omgivningen. Plattformarna är tillräckligt breda för att flera djur ska kunna sitta bekvämt och putsa varandra.

Burmiljö med apa som sitter på en klätterställning. Strukturerna är en blandning av fast inredning och lösare strukturer som förnyas med jämna mellanrum. Vi strävar efter att ha ungefär 2/3 fasta strukturer och 1/3 lösa. Dessa bör sitta på olika höjd, så att ögonkontakt mellan djur på olika sittytor kan undvikas, eftersom ögonkontakt upplevs som ett hot hos många apor.

Olika material

Vad gäller val av inredningsmaterial så finns inget särskilt material som aporna väljer före något annat. Sittytor av plast används i lika stor utsträckning som sittytor av trä. Vi kombinerar inredning av olika material för att öka variationen för djuren (till exempel trägrenar, PVC, laminatskivor – givetvis med bibehållen uppmärksamhet på säkerhetsaspekter för apor och personal, skaderisk med mera).

Apornas val, renhållningsmöjligheten, hållbarheten och tillgängligheten på material avgör den inbördes fördelningen av inredningen. Att ha föremål med olika beskaffenhet i form av färg, struktur, stuns, hårdhet och känslighet för åverkan är berikande för djuren.

Inredningen kontrolleras

Vi har infört "certifiering" av samtliga burar när de är inredda på ett för aporna lämpligt sätt. Detta innebär bland annat att hela volymen ska vara tillgänglig för djuren; vi använder en blandning av stabila strukturer såsom grenar och PVC-rör, och plastbackar som hängs upp i lätta plastkedjor eller brandslangar och därmed blir rörligare. 

Speglar och siktbarriärer ska också finnas i samtliga burar, likaså badkar någon gång per vecka. Aporna gillar att pilla på inredningen, de hoppar på grenar så att de trillar ner och tuggar sönder saker; dessa måste ersättas eller repareras allteftersom. 

Siktbarriärer

Trots att djuren hålls i grupper som trivs ihop, så har de ett behov av att kunna dra sig undan sin/a burkamrat/er. Så kallade siktbarriärer finns i ett flexibelt system som innebär att lägre rankade individer kan dra sig undan dominanta individers synfält. Dessa barriärer har i studier visat sig leda till ökad kontakt och minskad aggression; detta även om det vid snabbt påseende inte verkar som om djuren "använder" dem. Detta är särskilt viktigt hos djur som hålls i grupper om fler än två individer. För att minimera risken för att en dominant individ blockerar tillgången till ett utrymme i buren finns det alltid minst två passager mellan olika burens olika delar.

Rengörbarhet

Alla burar är uppdelade i sektioner, så att man kan locka in djuren i ena burdelen medan man rengör den andra och vice versa. Utrymmen avsedda för träning finns också. Djuren ska kunna slussas in här en och en, för att ha kontakt med vårdaren utan att störas av sina gruppkamrater.

Aporna vill ha "kontroll"

Det är viktigt för apornas välbefinnande att de har vad man brukar kalla för kontroll. Djuren blir modigare, mer benägna att nyfiket undersöka nyheter, och klarar eventuella separationer eller stressiga situationer bättre om de har kontroll.

Det finns aktiviteter som djuret har kontroll över och som sker på eget initiativ (till exempel putsning, lek, födosöksbeteende), men mänskliga aktiviteter är utanför djurets kontroll (såväl städning och matning som deltagande i försök). Där kontroll saknas är det viktigt att djuret får en tydlig signal till vad som ska hända, så att det lär sig förutsäga och vänja sig vid händelser.

Träning av djuren är viktigt för att ge dem möjlighet att känna kontroll och därigenom sänka stressreaktionen inför obehagliga moment, som t.ex. injektioner och provtagningar. En annan viktig aspekt av kontroll är möjligheten att dra sig undan, samt att kunna ha ordentlig uppsikt. Speglar används för att utöka det direkta synfältet och för att undvika att titta direkt på något som kan kännas obehagligt. 

Berikning

Stimulerar naturliga beteenden

På Astrid Fagræus laboratorium (AFL) har vi tagit fram miljöberikning för att stimulera beteenden som är typiska för våra krabb- och rhesusmakaker, främst med avseende på födosökande och undersökande beteenden. Vi hittar själva på en del av berikningen, men mycket information har vi hittat i den omfattande litteratur som finns om välbefinnande hos apor i fångenskap.

Djurens intellektuella och fysiska förmågor stimuleras genom att ge dem möjlighet att undersöka och hantera olika föremål. Berikningen är av två slag: födoberikning och leksaker som inte ger utdelning i form av föda.

Födoberikning

Åtminstone 50 procent av apornas mat är i form av näringsriktigt balanserade pellets. Resten är färska grönsaker och frukt. Aporna får pellets på morgonen, och främst säsongens grönsaker men också frukt på eftermiddagen. De får också sädesslag, nötter, russin, m.m. Vi strävar efter att de ska ägna motsvarande tid som i naturen åt födosöksbeteenden, vilket innebär att de får "arbeta" för födan.

Vi strör ut frön och små pellets i spånbädden och i olika berikningsföremål där aporna måste använda lång tid på att få fram maten. Födoberikningen ges i tillräcklig omfattning för att alla apor i buren ska kunna använda den samtidigt.

Olika underlag för födosök

Apor söker föda bland hö. Aspspån, halm eller träull används som underlag i buren. I underlaget göms pellets, frön och andra godsaker. Födoberikningen kan även ges i plastbackar eller i mindre kärl med små hål för åtkomst av födan, beroende på krav på saneringsmöjligheten.

För djur som går på stora golvytor används djupare lager av födoberikningsmaterial. Vetenskapliga studier har visat att aggressiva beteenden minskar med upp till 20 gånger och inaktiviteten minskar om födosöksberikning finns. Halm är ett bra material att gömma godsaker i, till exempel russin, nötter, och frön.

Utmanande foderlabyrinter

På AFL låter vi också aporna arbeta med sin intelligens, till exempel genom att ge dem uppgifter som kräver olika typer av problemlösning. Ett exempel är att godbitar serveras i ett slags labyrint som måste lösas för att djuret skall kunna komma åt dem.

Vi ger inte heller den dagliga pelletsransonen ur öppna foderkoppar, utan låtar djuret pilla ut sin pellets genom ett galler som täcker öppningen i behållaren. I denna konstruktion övar apan upp sin fingerfärdighet och tiden då apan äter pellets har i vissa studier visat sig öka med upp till 50 gånger.

Apa som letar föda inuti en stor plastboll. Apan ägnar alltså mer tid till att leta efter, hantera och äta mat – precis som i naturen. Ett ännu mer intelligenskrävande labyrint är jordnötspusslet, där enstaka jordnötter eller annat godis erbjuds, och som kräver lång träning innan apan kommer på knepet att få ut godbiten.

Isbitar eller frusen juice har visat sig vara populärt, och vi har särskilda leksaker avsedda som behållare för detta ändamål. Vi bygger också plattformar till aporna med en konstgjord plastgräsmatta där vi häller till exempel krossade pellets eller fågelfrön.

Leksaker

Leksaker som tilltalar apor ska gå att ha sönder, utan att djuren för den skull skadar sig på dem. De ska också kunna stimulera alla sinnen, såsom doft, syn, känsel och smak. Leksakerna måste därför vara utvalda med omsorg med avseende på dessa aspekter. På AFL använder vi oss av till exempel telefonkataloger, grenar, kottar och träbitar, som kan rivas i bitar eller tuggas sönder och ändrar form hela tiden.

Även speglar, tennisbollar och tomma, väl rengjorda plastflaskor används. Flaskorna har alltid en viss doft kvar av det tidigare innehållet och är därmed mycket intressanta. All miljöberikning sker enligt ett noga utprovat schema, där mellan 5 och 7 nya föremål eller kvarvarande berikningsmöjligheter sker dagligen. Detta för att alla djur ska få samma omsorg trots att de har olika djurvårdare.

Badbaljor

Krabbmakaker och rhesusmakaker simmar gärna i naturen och har observerats leka i vatten. Små plastbaljor med vatten har visat sig vara en mycket bra berikning. Vissa apor badar försiktigt i det varma vattnet, andra klättrar upp på grenarna och plumsar i, vissa sköljer sin frukt i vattnet, andra släpar dit halm och stoppar ner – och andra välter baljan. Alla apor på AFL får badvatten minst en gång i veckan.

Den sociala miljön

Tillsammans med andra individer

För att få apor i bur att må bra måste man tillgodose deras sociala behov. Att leva tillsammans med andra individer är den enskilt viktigaste faktorn som påverkar välbefinnandet hos de flesta apor. I en social miljö tillsammans med andra individer får apan möjlighet att utföra många beteenden som är specifika för just den arten, till exempel putsning och lek.

Grupphållning av apor innebär inte bara fördelar. Med ökad gruppstorlek följer även en ökad risk för aggression och skador, och risken för smittspridning kan öka. Det krävs därför en fortlöpande utvärdering av hur en grupp fungerar för att se att någonting händer i gruppen. Att para ihop individer som inte känner varandra kräver också speciella tillvägagångssätt för att minska risken för skador i samband med att djuren gör upp om sin inbördes rangordning.

Rangordnade hierarkier

Trots försiktighetsåtgärder så kan man aldrig helt gardera sig för att det inte ska uppstå bråk mellan aporna vid gruppbildningar och även senare. Bägge makakarterna lever i rangordnade hierarkier såväl i naturen som i burmiljö, och trots att strikta rangförhållanden i allmänhet minskar risken för aggression, så är relationerna individerna emellan inte konstanta utan omprövas ständigt.

Förändringar i rangförhållanden kan förekomma även i en "stabil" grupp. Djurens relationer till varandra dokumenteras på AFL, och djur som eventuellt inte trivs tillsammans särar vi på och försöker hitta nya kamrater till.

Små grupper

Inga djur sitter ensamma på AFL. De flesta hålls i mindre grupper om två till tre individer. Större grupper än 10 individer vill vi undvika, eftersom ju större en grupp är, desto mer komplicerat blir det sociala samspelet inom gruppen. Det kan bli ganska jobbigt för lägre rankade individer att hålla uppsikt på alla dominanta individer. Dessutom blir kontakten mellan djurvårdaren och djuren bättre om gruppen är mindre, eftersom lågt rankade individer då vågar komma i närkontakt med vårdaren i större utsträckning.

Vi håller därför extra koll på relationerna i lite större grupper – stabiliteten i gruppen beror till stor del på hur den dominanta individen utövar sitt inflytande, och gruppstorleken måste anpassas därefter. Större grupper innebär också ökade krav på en väl genomtänkt inredning i buren med siktbarriärer och tillgänglig burvolym.

Träning

Vetenskapligt förankrat

Vårt träningsprogram är framtaget med stöd ur omfattande litteraturstudier och ett flertal genomgångna teoretiska och praktiska kurser. Tekniker för inlärning med så kallad positiv förstärkning har diskuterats med ett flertal professionella tränare med erfarenheter från träning av allt från delfiner och måsfåglar till grisar och primater.

Med utgångspunkt i detta omfattande material har vi tagit fram ett utbildningssystem för våra djurtekniker där de lär sig teknikerna kring hur träning går till på AFL, i sju delsteg med ökande svårighetsgrad och tränaransvar.

Positiv förstärkning

Vi vill använda djurens intelligens och förmåga till inlärning genom att med hjälp av positiv träning få dem att samarbeta vid hantering. Träningen går ut på att minska stressen hos djuren i samband med provtagningar och injektioner. Vi tränar dem också till samarbete i dagliga rutiner, såsom att flytta mellan olika delar av buren vid rengöring, etc.

Träning med hjälp av positiv förstärkning (Positive Reinforcement Training, PRT) innebär att man ger apan godsaker när den utför ett önskat beteende. Då ökar sannolikheten att apan visar samma beteende igen. En förutsättning för metoden är att man har en god relation mellan djurvårdare/tränare och apan. Klickerträning innebär att man underlättar inlärningen genom att djuren lär sig associera ljudet från klickern med ett visst önskvärt beteende, som i sin tur är associerat med belöning i form av något gott, till exempel russin eller små jordnötsbitar.

Träning i apans hemmiljö

Att träningen dessutom sker i hemmiljön, en bekant omgivning, har också betydelse. Att flyttas från sin hembur innan provtagning sker har dokumenterade effekter på bland annat stresshormonnivåer, oberoende av hur själva provtagningen går till. Det är också dokumenterat att ett samspel mellan apan och bekanta djurvårdare kan ha positiva effekter. Bland annat minskar risken för aggressiva försvarsinriktade attacker mot vårdaren. Träningen innebär på sikt att färre personer är involverade i provtagning och kortare provtagningstider.

Träning av djur till samarbete vid provtagningar har visat sig minska halterna av exempelvis stresshormonet kortisol i blodet jämfört med provtagningstekniker som innebär stress för djuret. Samarbetsträning innebär alltså mindre stress för djuret och förbättrar säkerheten i forskningsresultaten eftersom så många av kroppens funktioner påverkas av stress. Det är alltså av största intresse för oss på AFL att träna våra djur till att samarbeta i samband med rutinmässiga provtagningar och daglig hantering av djuren.

Uppfödning och transporter

Import av apor

På Astrid Fagræus laboratorium (AFL) har vi ingen egen uppfödning av apor, utan vi importerar de djur som vi använder i försök från andra länder, mestadels från Kina. Aporna brukar oftast tillbringa minst en månad i en karantänsstation i Holland innan de transporteras vidare till AFL. Vi har besökt de uppfödningsanläggningar som djuren kommer ifrån, och har då haft möjlighet att framföra hur vi vill att "våra" apor ska hanteras innan de kommer till oss.

Vi vill att de djur vi importerar ska hållas under liknande förutsättningar hos uppfödaren och i karantänsstationen som vi ger dem här på AFL, att de hålls i sociala grupper där djuren trivs med varandra (är kompatibla), och att de inte hålls ensamma under karantän. Vi önskar att aporna får vara kvar i sina födelsegrupper i minst 12 månader och att syskon ska få fortsätta att vara tillsammans.

Vi vill att aporna ska ha sina burar inredda med gott om klättermöjligheter och sittytor, och siktbarriärer ska också finnas. Burarna bör berikas så att aporna kan ha möjlighet att uttrycka sina naturliga beteenden, såsom födosök. Det är också önskvärt att viss träning påbörjas redan hos uppfödaren, så att djuren vänjer sig vid människor och blir lättare att få kontakt med.

Transporter

Eftersom ingen uppfödning sker i Sverige så måste aporna transporteras hit ifrån utlandet. Detta innebär att det kan bli mycket långa transporter, med både flyg och lastbil. Eftersom många flygbolag efter påtryckningar från djurrättsorganisationer vägrar att transportera försöksdjur innebär detta längre transporttider för aporna med lastbil eller med en mindre optimal flygrutt med det fåtal flygbolag som ännu transporterar apor. Dessa aktioner har alltså inte gynnat aporna, snarare tvärtom.

Den resa som aporna får göra från uppfödningsanläggningen kan många gånger vara påfrestande för dem. Vi vill dock underlätta resan genom att vi begär att djuren om möjligt transporteras tillsammans i par som trivs ihop. När aporna kommer till AFL är de normalt pigga och aktiva, de har ätit av sin mat och druckit av vattnet. De får sedan acklimatiseras till den nya miljön i minst fyra till sex veckor innan några försöksåtgärder påbörjas.

Aporna i naturen

På AFL har vi två olika arter av apor, krabbmakak eller långsvansad makak (Macaca fascicularis) och rhesusapa eller rhesusmakak (Macaca mulatta). Båda tillhör släktet Macaca som innefattar 15 olika arter. 

Krabbmakaken lever i Sydostasien och på Mauritius i olika miljötyper, alltifrån mangroveträsk till halvdjungel på 2000 meters höjd. Arten är inte utpräglat trädlevande men övernattar och söker skydd i träden. Rhesusmakaker återfinns från Afghanistan i väst, över Indien, södra Kina till Sydostasien, både på slättland och i höglandsskogar. De är främst marklevande, men de klättrar även gärna upp i omliggande träd.

Hemområden och dagsförflyttningar

Makakerna är inte utpräglat revirhävdande, utan kan ha hemområden som överlappar med andra gruppers hemområden. Båda arter uppvisar en stor flexibilitet i hur stor yta de rör sig över, förmodligen beroende på hur hemområdet ser ut, antalet djur i gruppen och på hur födan är fördelad. De rör sig några hundra meter per dag inom hemområdet som kan ha en yta på över 100 kvadratkilometer.

Social struktur

I naturen lever krabbmakaker i sociala grupper om i medeltal 12-25 djur, men grupper om upp till 100 individer har observerats. Rhesusapor lever i sociala grupper om i medeltal runt 30 djur, men det finns rapporter om grupper av djur från två ända upp till 250 individer. Båda arterna består av klaner av besläktade honor som utgör stommen i gruppen.

Därtill ingår även flera vuxna, sinsemellan obesläktade, hannar. Hannar utvandrar vid könsmognad (vid 3-4 års ålder för krabbmakaker och 3,5-5,5 för rhesusapor), medan honor som blir könsmogna tidigare stannar kvar i gruppen.

Fortplantning

Hannar blir könsmogna senare än honorna, men båda könen växer och utvecklas socialt i ytterligare några år. Kroppsligt, socialt och fortplantningsmässigt är hannarna fullvuxna vid 5,5-6,5 år. Honorna får sina första ungar mellan 3,7 och 5 års ålder. Graviditeten hos makakerna varar drygt 5 månader, ungarna är kvar hos mamman cirka 12-14 månader och intervall mellan födslar ligger på mellan 12 och 24 månader.

Föda och födosöksbeteende

Båda arter äter i huvudsak frukt, men ibland ingår även blad i dieten. Dessutom äter de insekter, sniglar, musslor, fisk och små ryggradsdjur. Olika studier av vilda grupper av makaker har visat att de har lite olika tidsbudget (fördelning beteenden över dagen) beroende på miljö och säsong och huruvida de har någon närkontakt med människor. Överlag har man sett en fördelning på cirka 15-35 procent födosökning, 30-40 procent vila och 20-45 procent förflyttning i olika grupper.

Applikationer på AFL

Makakerna använder gärna högt liggande ytor även i burmiljö. Vi är därför noga med att inreda burarna så att djuren kan sitta högt och utnyttja burvolymen väl.

Vi har genomfört en studie på AFL, där vi fann att tiden för födosökning var cirka 35  procent vila och social putsning cirka 45 procent, samt rörelseaktivitet och övrigt cirka 20 procent, vilket mycket väl motsvarar den naturliga fördelningen under apornas vakna tid.

Både krabbmakaker och rhesusapor simmar gärna, både för att leta föda, för njutnings och för termoregleringens skull samt för att undkomma rovdjur. Mer om detta finns att läsa om under berikning, där det beskrivs hur de får badbaljor att bada i och hur de använder denna möjlighet.

Länkar

Djurförsök