Jonathan: "Ätstörningarna blev som ett beroende”

Berättat för: Maja Lundbäck, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 4/2017 / Tema Ätstörningar

”Hösten 2010 var min självkänsla väldigt dålig. Jag tyckte varken om min spegelbild eller mig själv som person. Jag var nedstämd den hösten och fick för mig att det var maten som låg bakom hur dåligt jag mådde. Exakt vad som satte igång ätstörningarna vet jag inte, men det var inte för att bli smal som jag började ”kompensera efter måltiderna. Att göra det blev som ett beroende.

Ganska snabbt förstod jag att det var sättet som jag såg på mig själv som låg bakom problemen. Jag skämdes som sjutton för att be om hjälp, men det gjorde jag. Ätstörningarna syntes inte på mig eftersom jag var normalviktig, så när jag berättade blev folk förvånade. Efter några månader i vårdkö fick jag diagnosen UNS, ätstörning utan närmre specifikation.

Jag låg åt det bulimiska hållet, men hetsåt aldrig. Även om jag fick hjälp föll jag tillbaka i samma beteendemönster, så jag sökte mig till en annan behandlare och det var väldigt bra. De första dagarna där var superjobbiga. Jag skulle inte bara stå emot känslorna om att kompensera för maten utan valde också att försöka tänka i nya banor och utsätta mig för jobbiga situationer.

I början kunde jag uppleva de mest naturliga vardagssakerna, som att gå ut och äta med kompisar eller gå till jobbet efter en tids sjukskrivning som stora utmaningar. Att jag blev frisk, för snart fem år sedan nu, berodde på att jag jobbade mycket med min självkänsla. I slutändan handlar sjukdomen om känslor och en dag började jag tycka om mig själv och det jag såg i spegeln. Att be om hjälp är alltid modigt, oavsett vad folk säger.”