Tre forskare: Säker sport är deras mål

This page in English

Motion har många positiva effekter. Men idrottare på elitnivå riskerar också skador. Möt tre forskare som vet vilka sporter som är mest riskfyllda och hur skador bäst undviks.

"Skadorna gjorde mig nedstämd"

Philip Von Rosen, forskarstuderande vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle. Forskar om skador bland elitidrottande ungdomar.

Man i träningskläder.”Jag springer en till två gånger om dagen, men har slutat att tävla. När jag förr tävlade i långdistanslöpning på elitnivå hände det ändå att jag blev skadad. Egentligen har jag bara haft några överbelastningsskador på hälsenan och en bristning i baksidan av låret, men skadorna gjorde mig ändå nedstämd eftersom jag inte kunde utöva löpning under fyra, fem veckor. Jag tyckte att det var orättvist att jag blev skadad och visste inte vad jag skulle göra av all min fritid.

Trots att vi har många ungdomar som idrottar på hög nivå har vi saknat siffror på hur många som skadas och hur skadorna påverkar dem. Det ville jag undersöka och därför följde vi runt 700 elitidrottande ungdomar på riksidrottsgymnasium under ett till två års tid. Skaderisken var högre än jag trodde. Hög självkänsla och bra sömn är skyddande faktorer men så många som tre av tio är skadade varje vecka och många har problem under lång tid. Av de 16 olika idrottsgrenar som vi tittade på var friidrottarna näst mest skadedrabbade, strax efter handbollsspelarna.

Elitidrottande ungdomars identitet är ofta uppbyggd kring att vara just idrottare och jag såg att vissa blir osäkra på vilka de är när de blir skadade. De kan börja överväga att sluta med elitidrott och känner skuld, frustration och ilska över att vara skadade. Det känner jag igen ifrån mig själv när jag blev skadad som ung. Det som oroar mig är att vi inte har några riktiga strategier för att hjälpa ungdomarna. Därför behövs medicinska team på riksidrottsgymnasierna som är medvetna om konsekvenserna av skador dit ungdomarna kan vända sig.”

Vill att tjejerna ska kunna leva sin dröm

Ulrika Tranæus, postdoc vid Institutet för miljömedicin, även verksam vid KI:s centrum för idrottsskadeforskning och utbildning samt vid GIH. Forskar om hur vi kan förebygga skador bland unga fotbollstjejer och andra idrottare.

Kvinna håller i en fotboll.”Nu är jag själv korsbandsskadad. Olyckan skedde på semestern, men tidigare har jag skadat korsbandet på fäktningen, som jag håller på med mycket. Korsbandsskador är annars vanliga inom fotboll. Jag forskar för att vi ska kunna hjälpa idrottare att hålla sig skadefria. Nu studerar jag skaderisker bland unga fotbollstjejer mellan 13-19 år som spelar i akademilag. De behöver hålla sig skadefria för att kanske så småningom kunna ta sig till landslaget. Vi följer 600 tjejer under 52 veckor genom att bland annat ställa frågor om skador, hur mycket de spelar och om de upplevt någon stress. På så vis ska vi fånga riskfaktorer och hjälpa unga fotbollstjejer så att de kan leva sin dröm och nå sina mål. Jag hoppas att min tidigare erfarenhet som naprapat och idrottspsykologisk rådgivare inom olika landslag ska göra det lättare för mig att göra forskningen begriplig och användbar för tränare.

Jag är intresserad av stress och trötthet som riskfaktorer för skador, dels stress över tid, men också hur dagliga bekymmer kan påverka fokus. Idrottspsykologi är ett bortglömt område anser jag. Min tidigare forskning på innebandyspelare handlade om att spelarna inte alltid har lätt att kombinera heltidsjobb med innebandy på elitnivå. För att förebygga stressen bland spelarna, samlade vi hela lag och gav dem utbildning om vad stress är och hur de via copingstrategier kan släppa jobb och privatliv när de är på plan. Senare såg vi att antalet skador per lag som fått utbildningen faktiskt minskade.”

"Jag skadade själv axeln"

Martin Asker, forskarstuderande vid Institutet för miljömedicin. Forskar om hur vi kan förebygga överbelastningsskador hos handbollsspelande tonåringar.

Man står i omklädningsrum.Handboll är en av de mest skadedrabbade idrotterna bland unga. Skador förekommer från topp till tå, men knän, axlar, fingrar och fotleder är mest utsatta. Jag skadade själv axeln när jag spelade ishockey på elitnivå. Till sist blev jag tvungen att sluta eftersom axeln hade hoppat ur led för många gånger. Drömmen att bli hockey proffs var över men i stället blev jag intresserad av att arbeta inom idrotten och utbildade mig först till massör och sedan till naprapat och nu jobbar jag med ungdomseliten inom handboll.

I min forskning fokuserar jag på just axlar. Vi har följt 471 spelare på tio handbollsgymnasier. Bland dem rapporterade 44 procent axelbesvär någon gång under säsongen. Hälften av dessa hade betydande besvär, vilket innebär att träning, prestation eller matchmängd påverkas. De flesta som har betydande axelbesvär har också problem efterföljande säsong. Axelbesvär hos handbollsspelare är alltså relativt bestående. Eftersom handboll är en intensiv och tuff kontaktsport finns alltid risk att skador uppstår.

Men när det gäller överbelastningsskador så har vi nog stor chans att minska dessa och mitt mål är att framför allt få ner just de skadorna på handbollsspelarna. Vi har redan identifierat vissa riskfaktorer och sett att spelare på vissa positioner har en högre frekvens av besvär i axeln, men också att tjejer har mer besvär än killar.

Nu är planen att starta en studie där vi utvärderar ett träningsprogram som syftar till att stärka axeln. Att få ner överbelastningsskadorna tror jag kan leda till att spelarna kan hålla uppe motivationen.

 

Berättat för Maja Lundbäck, först publicerat i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 4, 2017.