”Jag vet att livet är skört”

”Jag blev plötsligt sjuk under våren när jag var 18 år, i slutet av tvåan på gymnasiet. Under loppet av några dagar fick jag mängder av konstiga symtom. Jag fick ont i kroppen, kunde inte röra fötter och händer normalt, mådde illa och var matt och svag. Efter några dagar fick jag feber. Till slut kunde läkarna säga att jag hade en akut njursjukdom, men ingen förstod vilken. I dag vet jag att min sjukdom heter mesangiokapillär glomerulonefrit.

 Jag tappade snabbt i njurfunktion. Läkarna prövade flera behandlingar, men inget hjälpte, de verkade nästan chockade över hur snabbt jag försämrades. När jag tog studenten hade jag under tio procents njurfunktion. Redan i juli började jag gå i dialys, tre gånger i veckan. Varje tillfälle tog lång tid, för jag kräktes så mycket, svimmade och fick blodtrycksfall. Min farmor, som jobbade på IVA i Huddinge, sa tidigt att hon ville donera en njure till mig. Hon var väldigt krass – hon sa att jag antagligen kommer behöva flera njurar under mitt liv och hon ville hinna donera en under sitt liv. Efter tio månader gjordes transplantationen.

Jag har endast dimmiga minnen från den här tiden, men jag minns hur oerhört mycket friskare jag kände mig så fort smärtorna efter operationen hade lagt sig. Då orkade jag börja plugga, så jag är utbildad gymnasielärare. Jag orkade också jobba vid sidan av mina studier, på MOD, Mer Organdonation. Där jobbar jag nu heltid. Jag har investerat mig själv i donationsfrågan och vill inte sluta driva den förrän jag har fått se förändringar. Viktigast är att få till en tydligare lagstiftning. Den nuvarande skapar osäkerhet för professionen, så alla som vill bli donatorer efter sin död blir inte det i dag.

Min sjukdom har gett mig en extra drivkraft att få saker och ting gjorda. Jag vet att livet är skört, att man får passa på att göra det man vill när man har ork och kraft.”

Berättat för: Annika Lund, först publicerat i tidningen Medicinsk Vetenskap nr 2/2020.