Malin: "Jag blev frisk från anorexia”

Berättat för: Cecilia Odlind, först publicerat i Medicinsk Vetenskap nr 4/2017 / Tema ätstörningar

”När jag började gymnasiet var jag en högpresterande storasyster. Efter första terminen var jag mycket sliten och i behov av vila. Men en efterlängtad semesterresa blev inställd på grund av tsunamin i Sydostasien och familjen blev kvar hemma i en ofärdig renovering. Andra terminen började med att jag ”bara fick VG på ett matteprov. Jag minns lärarens formulering: 'Malin, du räckte inte till'. Som ett slags straff började jag äta mindre och tappade snabbt i vikt. Snart tog tankar om kalorier över mitt liv. Från barn- och ungdomspsykiatrin fick vi höra att jag ju 'inte var SÅ smal'. Det fick mig att tänka 'jag ska minsann visa dem'.

Min behandling gick ut på att jag vägdes och min mat registrerades av en sjuksköterska vilket gjorde mig ännu mer fixerad. Jag tappade efter hand förtroendet för vården och ville inte längre leva. Räddningen kom via en privat klinik. Behandlingen där skedde på flera plan: Jag fick jobba med min kroppsuppfattning och självkänsla samt hur jag hanterade ångest. Mina föräldrar fick stöd i hur de kunde hjälpa mig att äta rätt igen – det var ju ett konstant krig. Jag fick också antidepressiv medicin.

Långsamt blev jag bättre. I trean kunde jag vara med och vinna SM i trupp-gymnastik. Att återigen kunna idrotta och känna gemenskap med laget betydde väldigt mycket.

Jag tror att vården behöver ta tidiga signaler på mycket större allvar, det är lättare att hjälpa någon som ännu inte blivit alltför sjuk. Att se individen är också viktigt, jag tror inte det går att hitta en behandling som hjälper alla.

Att leva som frisk anorektiker innebär en risk att återinsjukna och jag har haft två rejäla bakslag. Men till sist bestämde jag mig för att inte hantera mina livssvackor genom mitt ätande. Det faktum att jag fungerar som förebild för många unga som drabbas innebär en stark motivation för mig. Jag blir ett levande bevis på att man kan bli frisk.”