Med foten på bromsen – tre forskare om trafiksäkerhet

I Sverige dör varje år runt 250 personer i trafiken och tusentals skadas svårt. Globalt ligger trafikskador nu i topp på dödsorsak bland unga personer under 30 år. Hur kan detta förebyggas? Möt tre forskare som förstår innebörden av ”Kör försiktigt!”

”Jag har själv blivit påkörd”

Namn: Anders Kullgren
Titel: Forskningschef på Folksam, adjungerad professor på Chalmers Tekniska Högskola samt anknuten till Karolinska Institutet.
Forskar om: Riskfaktorer för att skadas vid trafikolyckor.

Anders Kullgren researches risk factors in relation to road traffic injuries. Photo: Christopher Hunt
Anders Kullgren forskar om riskfaktorer för att skadas vid trafikolyckor. Foto: Christopher Hunt

”Varje år får runt 3 000 svenskar en medicinsk invaliditet sedan de skadats i trafiken. Hjärnskakning och skador på rygg, armar och ben förekommer ofta. Jag hade själv börjat forska om whiplashskador, den allra vanligaste skadan, när jag blev påkörd bakifrån. Den andra bilen körde bara i 20 km i timmen, men när jag efter en halv dag började få ont i nacken blev jag orolig. Jag visste att merparten av de som drabbas blir bra fort. För mig gick det över på tre dagar men för 16 procent sitter nacksmärtan kvar. De får en invaliditet som påverkar deras liv.

Dagens whiplashskydd har visat sig olika effektiva. Många stjärnor i ett krocktest betyder inte att bilen har de effektivaste skydden – och speciellt inte för bägge könen. En del skydd fungerar mycket sämre för kvinnor. Det anser jag är fel och jag försöker påverka biltillverkarna genom att få ut information om nya forskningsrön.

De autonoma bilarna tros i framtiden kunna minska dödstalen på vägarna med minst hälften och det är bra, men att bygga bort alla olyckor med teknik går inte. De helautomatiserade bilarna kommer troligen att vara inblandade i krockar också, men av mer lindrig art.

I framtiden hoppas jag att vi kan få fram ett effektivare skydd mot whiplashskador vid småkrockar.”Biltillverkarna lägger tyvärr inte så mycket resurser på att ta fram effektiverare whiplashskydd. Huvuddelen av resurserna läggs i stället på att utveckla nya automatiserade bilar och säkerhetssystem.

”Barn måste kunna ta sig till skolan själva”

Namn: Marie Hasselberg
Titel: Professor vid institutionen för folkhälsovetenskap
Forskar om: Skadeepidemiologi och prevention i ett globalt perspektiv, med fokus på bland annat trafikskador.

Marie Hasselberg researches injury epidemiology and prevention in a global perspective. Photo: Christopher Hunt
Marie Hasselberg forskar om skadeepidemiologi och prevention i ett globalt perspektiv. Foto: Christopher Hunt

”Jag tycker att det är viktigt med balans mellan barns utveckling och säkerhet. Barn ska skyddas mot allvarliga och dödliga skador, men också ha rätt till en utvecklande miljö och inte överbeskyddas. Därför jobbar vi mycket med att undersöka hur man kan anpassa miljön efter barnen och inte tvärtom.

Att kunna ta sig till skolan själv på gångvägar och cykelvägar är viktigt. Tyvärr är det många som skjutsar sina barn och det är inte bra eftersom det blir för många bilar runt skolorna. I Tanzania, där jag också jobbar med att hitta åtgärder för att minska trafikskador, rör sig långsamma fordon, fotgängare och bilar i en mix. Bilarna är ofta gamla och det går inte alltid att spänna fast sig. Jag samarbetar med forskare i landet och kartlägger de farligaste vägarna och ibland när jag behöver ta en taxi i Dar es-Salaam får jag åka utan bälte. Exakt hur många som dör på vägarna är svårt att uppskatta.

Tyvärr kommer trafikskadorna att öka i takt med att inkomsterna ökar och fler skaffar bil om ingenting görs. Men jag blir glad när jag ser billiga åtgärder som fungerar, som räfflor i asfalten, som införts i bland annat Ghana.

I Sverige dör drygt 30 barn i trafiken varje år. Det är en klar minskning som har skett under de senaste decennierna och det beror framförallt på trafiksäkrare miljöer och att bilbarnstolarna har blivit bättre. Men trots att barn i dag exponeras mindre som oskyddade trafikanter är trafikolyckor fortfarande den främsta orsaken till att barn dör.”

Läs mer om Marie Hasselbergs forskning

”Jag tror inte på hjälmtvång”

Namn: Evelyne Zibung Hofmann
Titel: Doktorand vid institutionen för molekylär medicin och kirurgi och läkare vid Karolinska Universitetssjukhuset.
Forskar om: Cykelolyckor och hur de påverkar livskvaliteten.

Evelyn Zibung Hofmann researches cycling accidents and how they affect quality of life. Photo: Christopher Hunt
Evelyn Zibung Hofmann forskar om cykelolyckor och hur de påverkar livskvaliteten. Foto: Christopher Hunt

”Det var en vanlig dag på jobbet som jag bestämde mig för att börja forska om cykelskador. Som läkare var det inte första gången som jag fick in en patient som cyklat utan hjälm. Jag tittade på röntgenbilderna som visade en svår skallskada och började fundera över hur det hade gått för honom om han hade skyddat huvudet.

Studier från andra länder visar att en hjälmlag skulle fungera – hjälm skyddar från de allvarligaste skallskadorna. Men jag tror ändå inte på tvång utan på information. Det är redan över 70 procent av cyklisterna i Stockholm som har hjälm. Tyvärr kan jag se att en del har hjälmen för långt bak. Den ska sitta två tvärfingrar ovanför näsroten för att kunna skydda ansiktet också om olyckan är framme.

Ungefär 20 cyklister dör varje år, en minskning från runt 70 på 90-talet. Att det går åt rätt håll förklaras inte bara av ökad användning av cykelhjälm utan också av att man har förbättrat trafiksituationen för cyklister med separerade cykelvägar och markerade cykelbanor. Exakt hur många cykelolyckor som sker vet vi inte, men ungefär 8000 cyklister läggs in på sjukhus varje år.

De flesta får lindriga eller måttliga skador och kan skrivas ut efter mindre än ett dygn. Trots det visar min forskning att även lindriga skador, som nyckelben- eller näsfraktur, kan fortsätta att påverka livet lång tid efteråt. Drygt två av tre uppger att de har smärtor eller fysiska besvär mer än ett halvår efter olyckan. Att följa upp hur det går för patienterna är därför viktigt.”

Text: Maja Lundbäck, först publicerad i tidskriften Medicinsk Vetenskap nummer 3, 2016 (några mindre ändringar gjorda i november 2019).

OD
Content reviewer:
01-11-2023