Porträtt av professor Eva Mattsson

This page in English

Eva Mattsson - Professor emerita i sjukgymnastik vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle

Eva Mattsson föddes 1944 i Stockholm och tog sjukgymnastexamen vid Karolinska Institutet 1966. Åren 1968-78 arbetade hon som sjukgymnast vid Karolinska sjukhuset.

Hon blev 1978 högskoleadjunkt vid Karolinska Institutet och fick 1980 specialistbehörighet inom området "andning och cirkulation".

1989 disputerade hon på en avhandling om Energy cost of walking och 1991 tillträdde hon en forskarassistenttjänst. Hon var åren 1994-2003 universitetslektor och utnämndes 1997 till docent i sjukgymnastik/fysioterapi vid Karolinska Institutet. Åren 1997-2003 arbetade hon som klinisk lektor vid Karolinska Universitetssjukhuset.

Hon är sedan 1990 studierektor för forskarutbildning vid KI. 2001 tilldelades hon Karolinska Institutets pedagogiska pris.

Eva Mattsson utnämndes den 15 februari 2004 till professor i sjukgymnastik vid Karolinska Institutet. Hon är professor emerita sedan juli 2009.

Om forskningsämnet

Att kunna röra sig och vara aktiv är av stor vikt för det fysiska välbefinnandet. Under senare år har också kopplingar gjorts mellan fysisk inaktivitet och fetma och en ökad risk att drabbas av typ II diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Många kan emellertid inte vara fysiskt aktiva. Eva Mattssons forskargrupp studerar fysisk förmåga och kapacitet samt konsekvenserna av träning hos personer med olika funktionshinder respektive med urininkontinens.

Viktigt välja rätt träning

Genom att mäta syrekostnaden för ett utfört arbete går det att få ett värde på den energi som förbrukas. Metoden har stor betydelse för att mäta konsekvenserna av fysisk aktivitet hos personer med olika slags funktionshinder, främst neuromuskulära, cirkulatoriska och respiratoriska.

Eva Mattsson har bland annat kunnat visa att patienter med höga förlamningsskador efter dyk- eller motorcykelolyckor kan öka sin maximala kapacitet vid rullstolskörning om bålen först fixeras.

- Eftersom dessa patienter använder diafragman som stabiliserande muskel får de problem med andningen. När vi mätte syrekostnaden såg vi att om man stabiliserade upp diafragman ordentligt, till exempel vid rullstolsbasket, kunde de också andas bättre.

Tidiga åtgärder viktiga

Sambanden mellan fysisk inaktivitet och fetma och en ökad förekomst av typ II diabetes och hjärt-kärlsjukdom har under senare år blivit allt tydligare. I västvärlden har behovet av fysisk aktivitet därför börjat uppmärksammas alltmer.

En grupp patienter över 65 år med hjärtinfarkt, som följdes i en flerårig studie, visade sig exempelvis må bra på lång sikt av konditionsträning. Vid en långtidsuppföljning tre år senare var de personer som deltagit i träningsprogrammet fortfarande mer fysiskt aktiva än kontrollgruppen. Det framkom även att de personer som varit regelbundet fysiskt aktiva redan innan sin infarkt hade lättare att komma tillbaka.

- Det visar på vikten av att komma igång tidigt. Vanan att vara fysiskt aktiv respektive våra matvanor grundas redan i unga år. För att förhindra övervikt, respektive för att öka medvetenheten om behovet av att röra på sig, måste preventiva åtgärder in från början.

En av Eva Mattssons doktorander studerar för närvarande de faktorer som avgör om man är fysiskt aktiv under skolåldern.

- Många flickor i den här åldern har en oförmåga att tro på sig själva. Och självbilden hos många unga sitter till stor del i kroppen.

Eva Mattsson menar att det är viktigt att på olika sätt försöka öka flickors självförtroende. Lika viktigt är det att förmå överviktiga barn att röra på sig. Här samarbetar hon med det nationella centret för överviktiga barn vid Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge.

Simning vid fetma

Även så kallad lågintensiv träning anses ha stor betydelse för välbefinnandet. Bland annat brukar kraftigt överviktiga och feta patienter rekommenderas att ta långa promenader i viktminskande syfte. Många klagar emellertid över att de inte orkar promenera alternativt att de får ont i knä-, fot- eller höftleder.

- Genom att mäta syrekostnaden har vi kunnat visa att när dessa personer går i normal gånghastighet förbrukar många av dem så mycket som 90 procent av sin totala kapacitet. De orkar bara gå i cirka 20 minuter innan cirkulationen påverkas. Då har de tömt sina glukosdepåer och blivit hungriga igen.

Patienter med grav övervikt och fetma rekommenderas nu i stället att simma, cykla alternativt styrketräna, vilket inte ger samma belastning på lederna.

Danskt samarbete

Alla kan av olika anledningar inte vara fysiskt aktiva. En grupp med nedsatt, alternativt ingen förmåga att röra sig, är personer med neuromuskulära sjukdomar. Även här är det viktigt med tidiga insatser för att förebygga komplikationer och framtida inaktivitet.

Andningsmuskulaturen försämras successivt vid bland annat muskeldystrofi, en sjukdom som leder till att många barn dör i förtid. Forskargruppen har här kunna visat att en kontinuerlig luftström via så kallad CPAP (continuous positive airway pressure) lättare kan avlägsna sekret från de mindre luftvägarna.

Studien, som ännu inte har utvärderats, sker i samarbete med barnhabiliteringen i Skåneregionen respektive en dansk forskargrupp vid Institutet för Muskelsvind i Århus.

"Hopplös" gymnastik

En annan av Eva Mattssons doktorander studerar sambandet mellan fysisk aktivitet och urininkontinens.

Det visade sig att hela 80 procent av en grupp tonåriga flickor som hoppade studsmatta/trampolin på elitnivå läckte urin, trots stark bäckenbottenmuskulatur.

- Vi ska efter fem år följa upp de här flickorna för att se om en sådan här kraftig belastning av bäckenbotten bara ger tillfälliga problem eller om det leder till bestående skador.

En kartläggningsstudie av 800 yngre kvinnor, som inte fött barn, visar att även en måttlig belastning på bäckenbotten kan leda till läckage hos personer med svag bäckenbotten. Därför rekommenderas "hopplös" gymnastik till dessa kvinnor.

Det har också visat sig finnas ett tydligt samband mellan universitetsutbildning och urininkontinens.

- Den sannolika förklaringen är att universitetsutbildade i högre utsträckning går på gym och utsätts för större belastning av bäckenbottenmuskulaturen. Lågutbildade tenderar i stället att promenera mer.

Mer information

Till sektionen för fysioterapi

Array

Professor