Vem dödar sitt eget barn?

En förälder dödar sitt barn. Kan vi någonsin förstå en sådan handling? Ökad kunskap om vem som är i riskzonen att ta steget över gränsen kan bidra till att rädda liv.

En mamma i 30-årsåldern försöker döda sin tio veckor gamla pojke genom att dränka honom i badkaret. När barnet slutat andas ringer mamman själv till larmcentralen. När am­bulansen kommer till platsen ligger barnet flytande i vattnet med ansiktet under ytan, men vårdpersonalen lyckas få igång pojkens andning. Han överle­ver och klarar sig utan hjärnskador. Vid det aktuella tillfället vårdas mamman på en psykiatrisk klinik för förloss­ningsdepression och det är under en permission i hemmet som hon försöker döda sitt barn. I polisförhören berättar hon att hon tyckt synd om pojken och varit mycket orolig för hans utveckling och framtid.

När ett barn i Sverige dör till följd av våld är det i tre av fyra fall en förälder som är förövaren. Handlingen att döda sitt eget barn kallas filicid. Man vet sedan tidigare att psykiatrisk sjuklighet och framför allt missbruk höjer risken för dödligt våld generellt. Frågan är om det finns specifika risk­faktorer för just mord på barn inom familjen. I en ny studie, som pu­blicerats i Journal of Clinical Psychiatry, har forskare från Karolinska Institutet undersökt samtliga fall som inträffat i Sverige under åren 1973–2008 för att studera om de skiljer sig från andra fall av dödligt våld.

Genom nationella register kunde forskarna identifiera alla fall där minst en av föräldrarna dömts för mord på barnet. Om föräldern dött i självmord vid samma tillfälle räknades även det som ett fall. Under de 35 år som studien täcker identifierade forskarna 151 indi­vider som sammanlagt dödat 184 barn. Filicidförövarna jämfördes med perso­ner som dömts för mord eller dråp på vuxna under samma period, samt med en kontrollpopulation. Forskarna fann att många av dem som utövar dödligt våld mot sina barn har fått psykiatrisk vård någon gång tidigare i livet.

– Vi såg att allvarlig psykiatrisk sjukdom, som depression, psykos eller personlighetsstörning, är en stark risk­faktor för filicid, säger Henrik Lysell, doktorand vid institutionen för klinisk neurovetenskap.

Filicid skiljer sig en del från andra typer av mord och dödligt våld, bland annat genom att förövaren ofta tar sitt liv i samband med händelsen. I drygt 42 procent av fallen i den aktuella studien begick föräldern självmord efter att ha dödat sitt barn

– I jämförelse med andra mord­dömda är tidigare självmordsförsök och suicidalt beteende något som tydligt sticker ut för den grupp som dödat sitt barn, säger Henrik Lysell.

Däremot var inte alkohol- eller drogmissbruk, som förknippas starkt med våldsbrott generellt, en riskfak­tor för filicid i den svenska studien. Sambandet mellan missbruk och filicid är omdiskuterat, då olika studier har kommit fram till olika resultat.

Spelar könet någon roll då? Nej, det verkar inte så. Av barnen som fallit offer var hälften pojkar och hälften flickor. Även bland förövarna var det i princip jämnt mellan könen. 54,3 pro­cent av förövarna var män och majo­riteten var biologiska föräldrar.

– Det är en vanlig missupp­fattning att det bara är mam­mor som dödar sina barn. Så är det alltså inte, säger Henrik Lysell.

I princip alla fall där ett barn dödas av en förälder uppmärksammas i massmedierna, vilket kan ge intryck av att det är vanligare än vad det faktiskt är. Det rör sig om i snitt 4–5 fall per år under de senaste åren, efter en nedgång sedan slutet av 1990-talet.

Många minns fallet med 10-årige Bobby, som dog efter regelbunden grov misshandel i hemmet. Händelsen väckte stor ilska och avsky år 2006. Hans mamma och styvpappa åtalades för att ha orsakat hans död, men skyll­de på varandra i domstolen. Båda fick fängelse för vållande till annans död. Två år efter dödsmisshandeln trädde lagen lex Bobby i kraft. Lagens syfte är att förebygga att barn far illa och den innebär att en särskild barnskyddsut­redning ska göras om ett barn dör till följd av brott.

I fallet Bobby bedömde rätten att både hans biologiska mamma och styv­pappa varit delaktiga i misshandeln. Flera forskningsstudier har visat att barn i styvfamiljer löper större relativ risk att falla offer. Inom fältet evolu­tionspsykologi har fenomenet kallats Askunge-effekten. Den ökade risken för barn i styvfamiljer skulle enligt denna förklaringsmodell bero på att föräldrar investerar omsorg i sin egen avkomma, men inte andras, och att vuxna skulle vara mer benägna att döda barn som de genetiskt sett inte är släkt med.

Hans Temrin, docent i etologi vid Zoologiska institutionen vid Stock­holms universitet, har i flera studier tittat på fenomenet ur ett evolutions­biologiskt perspektiv. Han och hans kollegor har frågat sig om den ökade risken för barn i styvfamiljer beror på att styvföräldern saknar blodsband till barnet, eller om det är en effekt av andra faktorer som är vanligare i styvfamiljer.

– Evolutionärt inriktade psykologer har föreslagit att orsaken till att det ska vara vanligare att styvföräldrar är förö­vare till filicid är att de känner mindre kärlek till barn som inte är deras gene­tiska avkomma. Vi såg i vår forsk­ning att orsakerna till filicid är mycket mer komplicerade än så, säger Hans Temrin.

I en studie från 2011 un­dersökte hans forskargrupp alla lösta fall av filicid i Sverige under åren 1965–2009. Genom register fick de fram hur vanligt det är att föräldrar dömts för brott och jäm­förde sedan styvfamiljer och familjer med två genetiska föräldrar. De fann att i befolkningen i stort var det ungefär dubbelt så vanligt att föräldrar i styvfa­miljer dömts för våldsbrott jämfört med familjer med två biologiska föräldrar. Bland filicidförövarna var det mycket vanligare med tidigare kriminalitet jämfört med hela befolkningen.

– När vi tittade på styvföräldrar som dödar barn visade det sig att det ofta är människor som har ett kriminellt förflutet och de dödar ofta barnen på ett våldsamt sätt. Vi menar att det inte kan förklaras evolutionsbiologiskt med relationen till barnet, utan att det i populationen finns en tendens mot att gruppen styvföräldrar i lite större ut­sträckning innefattar personer som har problem med kriminalitet, att behärska sig och liknande, säger Hans Temrin.

Forskarna ställde sig sedan frågan om det i styvfamiljerna var större risk att en förälder dödade ett styvbarn än ett bio­logiskt. Det visade sig att hälften av de dödade barnen var styvbarn och hälften var biologiska barn till förövaren. Med andra ord fann forskarna inget stöd för att det handlar om genetiskt släktskap mellan barn och förövare.

Fallet med den deprimerade mamman som försökte dränka sin son har inga uppenbara likheter med exempelvis fallet Bobby. Det tycks inte finnas en typisk förövare när det gäller föräldrar som dödar sina barn. Man kan urskilja olika grupper: föräldrar som dödar barn som hämnd mot partnern, misshandel som med eller utan avsikt får dödlig utgång, samt barmhärtig­hetsmord.

– I bara 15–20 procent av fallen beror dödsfallet på aggressivitet mot barnet. Men i de allra flesta fallen av filicid är barnet bara ett verktyg i en konflikt mellan föräldrarna eller ett offer för förälderns depression som leder till ut­vidgat självmord där även barnet dödas, säger Hans Temrin.

Till skillnad från andra mord har förövaren i många fall en tanke om att det är barmhärtigt att döda barnet i samband med att föräldern tar sitt eget liv. Det som föräldern upplever som ett hot kan vara en verklig svårighet, men det kan också vara verklighetsfrånvänt och del av en psykotisk bild.

Den stora frågan kanske ändå är om barns liv kan räddas genom att filicid kan förutses och förebyggas. Svårig­heten är att det är ett extremt ovanligt fenomen.

– Jag tror absolut att det går. Men även om vi hittar starka riskfaktorer, som allvarlig psykisk sjukdom, kom­mer majoriteten av dem som har de diagnoserna aldrig försöka döda sina barn. Jag tror ändå att det är möjligt att inom vården identifiera vissa av dem som funderar på att ta barnet med sig i döden. Genom att faktiskt våga fråga en självmordsbenägen patient hur de tän­ker kring sina barn tror jag att vi kan fånga upp några, säger Henrik Lysell.

Fakta: Filicid

  • Filicid är termen för när en förälder dödar sitt barn.
  • Barnamord var ett stort problem i Sverige för ett par hundra år sedan. Ofta var det ogifta kvinnor som dödade sina nyfödda.
  • Det är i dag extremt ovanligt.
  • 0,4–0,6/100 000 barn och år i Sverige.
  • USA och Mexiko har högst förekomst av filicid, 2,2/100 000 barn.

 Text: Karin Söderlund Leifler, först publicerad i Medicinsk Vetenskap nummer 1 2014.

Psykiatri