Forskare försöker bryta onda cirklar

This page in English

Funktionsnedsättningen adhd ökar risken att hamna snett i livet och forskning visar att missbruk och kriminalitet är överrepresenterat bland de drabbade. Men kan en negativ livsspiral brytas genom rätt behandling mot adhd? Vi har frågat forskarna bakom två aktuella forskningsprojekt och Tomas Arhén - en av de berörda.

Funktionsnedsättningen adhd försvårar livet på många sätt och leder lätt till utanförskap och sociala problem. Även om de flesta med adhd trots allt fungerar bra i samhället visar forskningen att det finns en ökad risk att hamna i missbruk och kriminalitet.

Bild på Ylva Ginsberg Psykiatrikern Ylva Ginsberg, tillika doktorand vid institutionen för klinisk neurovetenskap, leder ett forskningsprojekt i samarbete med Kriminalvården kring adhd hos intagna män vid Norrtäljeanstalten. Ylva Ginsbergs erfarenheter av att utreda och behandla personer med adhd gjorde att det kändes självklart att tacka ja till att leda projektet.

– Många av mina gamla patienter hade tidigare haft problem med kriminalitet. Det kändes naturligt att försöka göra något tidigare, innan de hamnar i fängelse eller åtminstone innan de kommer ut i samhället igen.

Kriminalvården å sin sida hade under en längre tid funderat över varför de inte lyckades hjälpa en del av de intagna på ett bra sätt. Det handlade om svårigheter med att delta i utbildning och olika former av verksamheter som krävde koncentration och samarbete, berättar Ylva Ginsberg.

Särskild adhd-avdelning

Som ett första steg ordnade Ylva Ginsberg och hennes kolleger en utbildning för all personal på anstalten om adhd och andra neuropsykiatriska funktionshinder. En särskild adhd-avdelning med tolv platser inrättades, där de intagna fick bo i omgångar medan forskarna utredde dem för symptom på adhd.

Projektet har nu pågått i fyra år och de första resultaten har precis publicerats: Forskarna uppskattar att så många som 40 procent av de intagna som ingår i projektet uppfyller kriterierna för adhd. I den vuxna befolkningen i stort är motsvarande siffra någonstans mellan 2 och 4 procent.

Kartläggningen av förekomsten av adhd--symptom inleddes med en enkätundersökning av 315 intagna. En del av de intagna männen fick därefter genomgå en mer omfattande neuropsykiatrisk utredning, varav 30 slutligen diagnostiserades med adhd. Endast ett fåtal hade diagnosen sedan tidigare, men de flesta hade haft kontakt med barnpsykiatri och socialtjänst under uppväxten. Ylva Ginsberg tror och hoppas att adhd-problematik hos dagens barn uppmärksammas på ett bättre sätt.

– De här personerna har inte fångats upp och fått behandling eller stöd för sina funktionshinder, säger hon.

Många av de intagna som diagnostiserats med adhd har egna barn, varav flera också utreds för adhd på föräldrarnas initiativ.

– De vill inte att barnen ska gå samma väg som de själva har gått, säger Ylva Ginsberg.

Ett resultat som förvånade Ylva Ginsberg var att en stor del, 25 procent, av de intagna med adhd också bedömdes ha autismliknande störningar.

– Detta bör man vara uppmärksam på i framtiden. Kriminalvården är en tuff miljö där det finns risk för att dessa personer far mycket illa, säger Ylva Ginsberg.

Test av läkemedel

Förklaringen till att adhd är överrepresenterat bland kriminella finns i de sociala problem som funktionsnedsättningen ofta leder till, tror Ylva Ginsberg. För barn med adhd är det extra lätt att hamna i konflikt med kamrater, man hamnar lätt utanför i skolan och många har senare svårt att få eller behålla ett jobb. Utanförskapet i kombination med impulsiva drag ökar risken för olika former av kriminalitet.

Forskarna undersöker nu om behandling med läkemedelssubstansen metylfenidat kan minska symptomen och öka funktionsförmågan hos de intagna som utreddes särskilt ingående. Substansen har en väl beprövad effekt mot adhd-symptom men det var ändå inte säkert att den skulle hjälpa denna grupp.

– Många har även en annan psykiatrisk diagnos och sådana personer brukar sorteras bort när läkemedelsprövningar görs. Vi ville testa hur läkemedlet fungerar i verkligheten, på de intagna män som faktiskt finns, säger Ylva Ginsberg.

Forskarna tittar inte bara på hur rena adhd-symptom förändras, utan även andra faktorer som upplevd livskvalitet och deltagande i fängelsets verksamheter. Även om effekten ännu inte är vetenskapligt fastställd menar Ylva Ginsberg att det har gått över förväntan. Kriminalvården anser sig se en så tydlig förbättring att de redan har börjat använda metoden på flera anstalter.

Missbruksproblem

Samtliga av männen på Norrtäljeanstalten som diagnostiserades med adhd hade haft någon form av missbruksproblem i livet. Kopplingen mellan missbruk och adhd undersöks närmare av Maija Konstenius, psykolog och doktorand vid institutionen för klinisk neurovetenskap.

Bild på Maija KonsteniusHon berättar att livstidsrisken för att få missbruksproblem är ungefär fördubblad hos personer med adhd. Tidigare har man ofta antagit att den ökade risken för missbruk gäller främst amfetamin och andra centralstimulerade droger, eftersom amfetamin i låga doser används som medicin mot adhd. Detta har dock visat sig vara fel.

– Man kan lika gärna försöka självmedicinera med alkohol, och det är inte ens säkert att det är självmedicinering som är den främsta drivkraften. Det är väldigt individuellt vilka problem man upplever och hur man försöker hantera dem, säger Maija Konstenius.

I ett projekt kartlägger forskarna förekomsten av adhd hos personer som söker vård för missbruksproblem. Forskningen bedrivs i ett internationellt nätverk där forskargrupper från tio länder samarbetar.

Maija Konstenius undersöker också om behandling med metylfenidat kan hjälpa mot adhd-symptomen hos personer med ett amfetaminmissbruk, och även minska risken för återfall i missbruk. Deltagarna i studien rekryteras från tre kriminalvårdsanstalter i Stockholmsområdet.

Har lämnat droglivet på gatan

Än så länge har en pilotstudie slutförts, där ett trettiotal amfetaminmissbrukare med nyligen diagnostiserad adhd deltog. En av dem är Tomas Arhén, som har många år av tungt amfetaminmissbruk bakom sig. Han tvekade inte att ställa upp när han fick höra talas om studien.

Bild på Thomas Arhén– Jag såg det som en chans att komma vidare, och kanske få en förklaring till mina problem. Jag har ju misstänkt att jag har någon bokstavskombination. Skulle det finnas någon medicin som hjälpte skulle det vara fantastiskt, säger han.

I samband med studien genomgick Tomas Arhén en utredning och fick diagnosen adhd. Han var tvungen att hålla sig drogfri inför studien, och fick sedan under tolv veckor ta tabletter som han inte visste om de var placebo eller inte. Samtidigt fick han besöka Magnus Huss-mottagningen på Beroendecentrum Stockholm två gånger i veckan för att göra tester och delta i samtalsbehandling, så kallad färdighetsträning.

– Det gick upp och ner, en del dagar kände jag mig bättre och var säker på att medicinen hjälpte, andra dagar trodde jag att jag hade fått placebo. Sen fick jag ju veta att jag hade fått placebo, minns Tomas Arhén.

Forskarna kunde efteråt konstatera att samtliga deltagares adhd-symptom förbättrades. Det var dock ingen skillnad mellan den grupp som fått läkemedel och den som fått placebo.

– Vi ska nu gå vidare och höja dosen för att se när den ger effekt i just den här gruppen, säger Maija Konstenius.

Tomas Arhén har numera medicin mot adhd, som han tar några gånger om dagen när han känner att uppmärksamheten börjar svikta. Han är säker på att hans adhd har haft ett finger med i spelet i hans missbruksproblem.

– Jag har aldrig känt mig som någon typisk missbrukare. Drogerna var något jag behövde för att känna mig normal, det var när jag var utan dem som jag blev spattig, säger han. Det är mycket tack vare att han nu får mediciner i rätt dos som han kunnat lämna droglivet på gatan bakom sig. Även om också medicinerna är ett slags droger så har de en annan roll i hans liv.

– Mitt gamla liv handlade mycket om att jaga rätt på droger som skulle ge olika sorters kickar. Men så är det inte längre. Jag upplever inte längre att det finns något "det" som jag jagar, utan nu är det jag som ska fungera, säger Tomas Arhén.

Text: Ola Danielsson, publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 1 2011

NeurovetenskapPsykiatri