Fler kemikalier i vardagen: Barnen mest utsatta

De senaste 50 åren har kemikalieproduktionen i världen mångdubblats. I dag finns det runt 145 000 kemikalier registrerade i världen. Allt mer forskning pekar nu på att kemikalier som tidigare ansetts riskfria och spridits fritt kan påverka utvecklingen i fosterlivet och ge långsiktiga hälsoeffekter. Och det är barnen som drabbas mest.

Bild på leksaksflygplanDet finns ett stort antal tecken som pekar på att något allvarligt är på väg att hända i vår värld. En viktig signal är ökningen av störd könsutveckling som tar sig flera olika uttryck. Register och studier på nyfödda pojkar runt om i världen från 1960-talet och framåt visar en ökande frekvens, och oförklarligt stora regionala skillnader, av kryptorkism, det vill säga att testiklarna inte har vandrat ner i pungen vid förlossningen. På samma sätt kan vetenskapliga undersökningar visa en stadig ökning, i varje fall sedan 1980-talet, av så kallad hypospadi, det vill säga att urinröret på penis mynnar ut på undersidan av penis, eller i värsta fall redan vid pungen.

I undersökningar på unga män ända från 1940-talet kan vetenskapen peka på en successivt sänkt spermakvalitet och de nordiska cancerregistren visar entydigt i samtliga nordiska länder en stadig ökning av förekomsten av testikelcancer sedan 1960-talet.

Även andra signaler på störd könsutveckling finns - som antalet barn födda med oklart kön eller antalet ungdomar som vill byta kön, men de är sämre vetenskapligt dokumenterade eller förekommer i en sådan liten utsträckning att det är svårt att dra slutsatser av den variation som kan ses.

– De flesta problem med störd könsutveckling drabbar pojkar och det beror på att anläggningen av de manliga könsorganen är krångligare och helt hormonberoende - utan det manliga könshormonet testosteron får även foster med en Y-kromosom en i huvudsaklig kvinnlig utveckling, berättar Olle Söder, professor i barnmedicin vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet och barnendokrinolog vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.

Testiklarna anläggs ungefär vid sex veckors embryoålder, då embryot bara är 1,5 centimeter långt, och en till två veckor senare börjar de producera testosteron vilket sedan driver utvecklingen av både de inre och yttre könsorganen. Före 20 veckors fosterålder är allt färdigutvecklat och ska sedan bara växa till sig.

Alla de nyss nämnda tillstånd där studier på barn visar en successiv försämring skulle kunna orsakas av störningar i hormonsignaleringen.

– Vi vet ju inte orsaken till detta, men en hypotes är att det beror på hormonstörande ämnen i miljön, säger Olle Söder.

Som stöd för hypotesen finns både djurförsök och observationer av djur i det vilda som har drabbats på liknande sätt. Olle Söder berättar bland annat om fynd från träskområdet Everglades i Florida, USA där man funnit att de alligatorer som utsatts för utsläpp av ämnen som motverkar testosteron i klart högre utsträckning har missbildade könsorgan jämfört med de alligatorer som bor i samma distrikt, men där det inte finns utsläpp. I en studie i Kanada utsatte forskare istället en hel insjö för östrogener liknande de p-pillerrester som släpps ut från reningsverk och det fiskbestånd som de studerade slogs ut helt med tiden på grund av missbildade könsorgan och minskad fertilitet.

– Människor utsätts visserligen för betydligt lägre koncentrationer av hormonstörande ämnen än i dessa djursituationer, men det finns samtidigt genetiska skillnader hos människor när det gäller den receptor som testosteron binder till som gör att vissa individer är mycket känsligare för hormonstörande ämnen. De känsliga individerna skulle kunna drabbas av till exempel hypospadi eller kryptorkism mycket lättare vid doser som den stora populationen inte påverkas av, säger han.

Tidigare pubertetsstart

Olle Söder berättar också att det finns uppgifter som pekar på att pubertetsstarten hos flickor kommer allt tidigare, men om det är kopplat till kemikalier i miljön är betydligt mer oklart. Dels vet forskarna inte idag vad det är som sätter igång puberteten, vad som är triggersignalen och inte heller hur den skulle kunna påverkas av kemikalier, dels har åldern för den första menstruationsblödningen stadigt sjunkit sedan början på 1700-talet då den var 19 år, för att inträffa vid 17 års ålder i 1800-talets början och vid 15 år vid 1900-talets början och, sedan 1960-talet, ligga på 12-13 års ålder. Orsakerna till förändringen från 1700-talet handlar om förbättrad hälsa och bättre psykosociala förhållanden för barn i takt med samhällets utveckling under flera sekel. Men nu diskuterar forskarna en till synes ny trend till tidigare pubertetsstart hos flickor som de upptäckt från 1980-talet och framåt. Kanske spelar kemikalierna en roll här, men ingen vet.

Många uppgifter tyder även på att förekomsten av adhd, autism och andra beteendestörningar liksom även depression ökar i samhället. Och det skulle, rent mekanistiskt, också kunna vara en effekt av hormonstörande kemikalier, berättar Sandra Ceccatelli, professor i neurotoxikologi vid Karolinska Institutet. Hjärnans och nervsystemets utveckling påverkas nämligen också av hormoner  som stresshormon, sköldkörtelhormon och östrogen - och är därmed också väldigt känsligt för störande substanser.

– Det betyder att om kemikalier kan påverka fostret via hormonreceptorer som styr utvecklingen av nervsystemet då kan konsekvenserna bli mycket allvarliga, säger hon.

En hormonstörande påverkan under fostertiden kan ge en förändrad struktur av nervsystemets uppbyggnad och ändra på kopplingar mellan olika celler i hjärnan, berättar hon.

– Det skulle kunna resultera i att hjärnans funktion påverkas. Ett tecken på detta är ett förändrat beteende  och det är precis vad som sker när man testar detta i djurstudier, säger Sandra Ceccatelli.

I dessa studier analyseras misstänkta ämnen ett i taget för att det ska gå att säga något om deras farlighet. Men så ser inte verkligheten ut. En amerikansk miljöorganisation undersökte 2004 navelsträngsblod från tio nyfödda amerikanska barn och fann i snitt 200 industrikemikalier, föroreningar och bekämpningsmedel i varje barn. Av 413 kemikalier som de letade efter fann de sammanlagt 287 substanser i något av barnen. Det handlade bland annat om sedan länge förbjudet PCB, bromerade flamskyddsmedel, förbjudna bekämpningsmedel, förbränningsrester från olje- och sopförbränning, plastrester och kvicksilver. I huvudsak alltså gamla kända miljögifter. Men betydelsen av en sådan blandning av hundratals kemikalier är något som forskarna har svårt att bedöma.

– I nuläget vet vi inte så mycket om konsekvenserna när vi exponeras för ett stort antal kemikalier, säger Sandra Ceccatelli.

Dåligt kunskapsläge om kemikalieeffekter

Dessutom är kunskapsläget om kemikaliernas skadliga effekter på utvecklingen av hjärnan hos foster och barn ytterst dåligt. I en rapport som publicerades 2006 i en av världens mest ansedda medicinska tidskrifter, the Lancet, visas att av 80 000 använda kemikalier i världen så fanns det vetenskapliga bevis för störning av utvecklingen hos barn endast för fem. Många av de övriga är otillräckligt undersökta. Idag, sju år senare, känner forskarna till några ytterligare ämnen, enligt Sandra Ceccatelli, men samtidigt har antalet kemikalier som används i världen ökat till runt 145 000.

Forskarna ligger med andra ord långt efter kemiindustrin. Det gör också att politikerna som är ansvariga för att reglera den kemiska marknaden får det svårt. Utan fakta är det svårt att fatta rätt beslut. Därför kan det beskrivas lite som ett genidrag när EU, med hjälp av Margot Wallström som miljökommissionär, drev igenom REACH-lagstiftningen. REACH står för "Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of CHemicals", eller på svenska: Registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier. Lagen trädde i kraft den 1 juli 2007 i hela EU. Där regleras bland mycket annat att alla kemikalier ska registreras och att det är företagen som har ansvaret att visa att kemikalierna är säkra.

- REACH är ett rätt stort steg framåt, men det har sina svagheter och det är många som jobbar för att det ska skärpas ytterligare, säger Annika Hanberg, professor i toxikologi vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska Institutet.

En svaghet är till exempel att det är olika hårda krav beroende på hur mycket som tillverkas och importeras av ett ämne. Sådant som det produceras över hundra ton av per år måste testas ingående, medan ämnen som det årligen produceras mindre än ett ton av i princip inte behöver testas alls.

Men kemikalier som är potenta kan åstadkomma skada i mycket små mängder, när det gäller dioxin till exempel så mäts giftiga mängder i pikogram, eller 10-12 gram. Så även mindre mängder än ett ton kan ställa till ganska mycket problem.

En annan svaghet är att reglerna är utformade utifrån traditionella toxikologiska principer där en toxisk dos identifieras och sedan antas en lägre dos vara säker, en så kallad tröskeldos. För de kemiska föreningar som kallas hormonstörande gäller kanske inte denna princip. Speciellt under väldigt känsliga utvecklingsfaser, som till exempel när könsorganen anläggs eller när hjärnas nervceller knyts ihop, kan det räcka med väldigt små mängder för att de ska orsaka skador. Men här är forskarna inte riktigt överens.

– Toxikologi bygger på tröskeleffekter, men det gör inte endokrinologi, det finns ingen tröskeleffekt i ett redan välreglerat aktivt hormonellt system i kroppen, säger endokrinologen Olle Söder.

– Vi har haft lite olika syn på effekten av låga doser. Toxikologer har debatterat ganska länge om det kan förekomma andra effekter vid låga doser som inte kan förutses från högre doser i djurförsök. Det stämmer inte överens med hur toxikologer traditionellt har kommit fram till vilken exponering som är säker för människor. Och de flesta toxikologer är inte experter på endokrinologi så hormonstörande kemikalier är ett område där det är bra att olika discipliner samverkar för att man ska komma lite längre, säger toxikologen Annika Hanberg.

Effekten av denna konflikt är att det inte finns några internationella riktlinjer för hur man ska hantera hormonstörande ämnen utan de mäts med samma måttstock som andra toxiska substanser.

– Industrin följer de riktlinjer som finns och när de gör det så kommer de fram till att en hormonstörare som bisfenol A är säker, samtidigt som det finns hundratals studier som tyder på att det finns negativa effekter vid ner till tusen gånger lägre doser. Men alla studierna har svagheter vilket gör att de inte tas med i bedömningen, enligt dagens regelverk, förklarar Annika Hanberg.

Ännu ingen gemensam definition

Trots att det är över 20 år sedan de första vetenskapliga rapporterna om hormonstörande ämnen publicerades har forskarna från de olika lägren ännu inte kommit fram till en gemensam definition på vad de menar med ett hormonstörande ämne.

En definition, framtagen för cirka tio år sedan av världshälsoorganisationen, WHO, innebär att för att ett ämne ska kunna kallas hormonstörande så ska det ha skadliga effekter på den som utsätts för dem eller dess barn. Endokrinologernas internationella organisation Endocrine Society har nyligen tagit fram en annan definition som säger att det räcker med att ett ämne påverkar någon effekt av ett hormon oavsett om det är skadligt eller inte. Planen för i år är att komma fram till en definition som alla kan acceptera och som kan fungera praktiskt. Båda definitionerna har nämligen sina problem. Den första eftersom det måste finnas solida bevis på skadliga effekter innan ett ämne ens kan kallas för hormonstörande och det kan ta tid. Den andra eftersom det inkluderar alla ämnen som påverkar hormoner, inklusive läkemedel som p-piller och tillväxthormon samt kanske till och med grapefrukt. Och det skulle ställa till problem för lagstiftare som vill agera enligt försiktighetsprincipen.

– Om man förbjöd alla ämnen som uppfyller den senare definitionen för att vara hormonstörande så skulle ju det få väldigt, väldigt stora konsekvenser och jag kan inte tänka mig att man lätt kommer fram till ett sådant beslut, säger Annika Hanberg.

För politikerna som har det lagstiftande ansvaret innebär denna situation en balansgång på slak lina mellan starka intressen från medborgare, miljöorganisationer och kemiindustrin. I ett oklart läge skulle det naturligtvis vara klokt att hålla sig till försiktighetsprincipen och förbjuda allt som inte är bevisat säkert. Men problemet är att det är ännu svårare att bevisa att något är helt säkert än vad det är att bevisa att något är skadligt. Och att förbjuda allt som misstänks vara skadligt får ju konsekvensen att de kemikalierna ersätts med andra, som man vet ännu mindre om och som kanske är ännu värre.

Men politikerna inom EU och i Sverige har ändå agerat. Förutom att driva igenom REACH-lagstiftningen har de förbjudit vissa hormonstörande mjukgörare, så kallade ftalater, i plastleksaker 2007. Dessutom förbjöd de 2011 nappflaskor som innehåller bisfenol A, ofta förkortat BPA, en hormonstörare som liknar det kvinnliga könshormonet östrogen. Den svenska regeringen lade i april 2012 sedan ett ytterligare förbud mot bisfenol A i förpackningar för livsmedel avsedda för barn upp till tre år som träder i kraft i juli i år.

Det är naturligtvis väldigt bra att skydda barnen ifrån dessa potentiellt skadliga ämnen eftersom de både kan vara känsligare och exponeras under längre tid, men med tanke på att de är allra känsligast under fostertiden är det kanske ännu viktigare att skydda de blivande mammorna.

– Jag tycker personligen att man ska var extra försiktig när det gäller foster för det är där vi verkligen vet att de är extra känsliga, säger Annika Hanberg.

Och det finns uppgifter som borde få varje kvinna i fertil ålder att tänka ett varv extra på hur hon lever. I ett upprop till världens alla barnendokrinologer skrev Olle Söder tillsammans med ett antal internationella forskare för två år sedan; "Ironiskt nog är det bästa sättet för en kvinna att rena sig själv från hormonstörande ämnen att bli gravid eftersom ämnena förs över till fostret via moderkakan och till den nyfödda bebisen via bröstmjölken".

Långlivade miljögifter som PCB, kvicksilver och bly är det inte så mycket att göra något åt. De har ansamlats i kroppen under hela livet och kan till och med ha överförts från den egna mamman. Men något som kan undvikas är de mer kortlivade hormonstörarna som exempelvis bisfenol A. Och då handlar det först och främst om att undvika burkar. Insidan av vissa konservburkar och dryckesburkar är nämligen belagda med en plasthinna som innehåller bisfenol A som läcker ut i burken, lite olika mycket beroende på vad burken innehåller.

– Dessa är idag bedömda som den kanske största källan till bisfenol A-exponering, men här finns det ännu inga restriktioner alls, säger Annika Hanberg.

Ett intressant experiment som visar vilken effekt burkarna kan ha initierades och genomfördes förra året, inte av forskare, utan av fyra journalister på Svenska Dagbladet. Under två dagar höll de en extremt konservburks- och dryckesburksintensiv diet med bland annat tonfisk, vita bönor, ärtsoppa, ravioli och kokosmjölk på burk som sköljdes ned med läsk och öl på burk eller kaffe mikrat i plastmugg. Enligt dem själva låg konsumtionen hela tiden inom det rimligas ramar och skulle kunna jämställas med en slags campingdiet. Deras uppmätta värden av bisfenol A i urinen stack iväg skyhögt. Det var ökningar på flera tusen procent, vilket i och för sig inte alltid säger så mycket om ursprungsnivån är låg, men en av reportrarna, en ung kvinna, uppvisade det högsta absoluta värde på bisfenol A som någonsin uppmätts hos någon person i Sverige, kanske i världen. Vad hade det haft för effekt på fostret om hon varit gravid? Ingen vet.

Cellförsök ger inte hela bilden

Men det finns också ljuspunkter. Kanske har Sandra Ceccatelli ett svar på hur kunskapen om de neurotoxiska effekterna på fostret kan öka snabbare i framtiden. Hon utvecklar nämligen en modell baserad på neuronala stamceller, alltså celler som kan utvecklas till hjärnceller, som hon undersöker samtidigt som hon utsätter dem för låga koncentrationer av olika kemikalier som misstänks vara hormonstörande. Genom att studera hur dessa cellers utveckling skiljer sig från den normala utvecklingen, kan hon avgöra om ämnena skulle kunna vara neurotoxiska eller inte. Men ett cellförsök kan tyvärr aldrig ge hela bilden, det kan finnas andra mekanismer i det växande fostret som gör att en effekt som ses i provröret inte nödvändigtvis sker i verkliga livet.

– Men vi kan få en indikation om att det finns en risk att ett ämne är neurotoxiskt eller inte och då måste vi ju flagga för det. Det kan bli ett viktigt första steg i processen att identifiera farliga kemikalier, säger hon.

Just nu håller hon på att kontrollera metoden så att svaren verkligen är relevanta för djur och människor. I en framtid skulle det till och med kunna gå att använda metoden för att snabbscreena en stor mängd ämnen för att utesluta dem som inte är neurotoxiska. Och sedan låta de övriga gå vidare till djurförsök för att undersöka deras farlighet i levande organismer.

Samtidigt håller hon på att utveckla andra djurmodeller än de traditionella rått- och musmodellerna. En idé är att använda fiskar.

– Vi håller just nu på att utvärdera om kemikalier som orsakar ett visst beteende hos råtta eller mus gör samma sak i zebrafisk, säger hon.

Målsättningen med hela arbetet är att få fram mer kunskap om olika ämnen snabbare utan att behöva använda lika många djurförsök som idag.

– Jag hoppas att vi kommer att kunna använda data från cellmodellen för riskbedömningen av neurotoxicitet inom fem år. Samt att det införs ett obligatoriskt krav på att alla nya kemikalier måste ha genomgått ett neurotoxiskt test innan de börjar användas, säger hon.

En annan ljuspunkt är planerna på att förvandla AstraZenecas nedlagda toxikologilab i Södertälje till ett stiftelseägt företag som dels skulle testa kemikalier och läkemedel åt andra företag som en kommersiell verksamhet och dels bidra till forskning kring bland annat testmetoder genom att vara kopplat till universiteten. Ett arbetsnamn på företaget är Swetox.

– Swetox skulle samla och stärka svensk toxikologiforskning och hjälpa Sverige att agera inom EU på detta område, säger Annika Hanberg.

Men tills forskarna vet mer, vad kan en vanlig medborgare göra?

- Jag brukar säga att man ska vara en upplyst konsument, säger Olle Söder.

Det är dock lättare sagt än gjort. Men det finns vissa tumregler att hålla sig till som faktiskt kan spela roll. Genom att göra klokare val vid framtida inköp går det att påverka sin omedelbara närmiljö och samtidigt signalera vilka produkter som är önskvärda och inte.

Läs mer

Det finns gott om bra information för den som vill veta mer om kemikalier i miljön och hur de kan tänkas påverka oss. Här finns några bra källor.

Bok: Handla rätt för en giftfri barndom (2012, Lux förlag) av Anne Lagerqvist, Christine Ribbing, Karin Wallis
Kemikalieinspektionen
Riskwebben på ki.se
Naturskyddsföreningen
EU:s "Candidate list of substances of very high concern for authorization"
Svenska Dagbladets experiment, Bisfenolfällan

Text: Fredrik Hedlund. Först publicerad i Medicinsk Vetenskap 2/2013

Toxikologi