"Läkaren måste ha den kunskap som krävs och ett tydligt uttalat ansvar"

KRÖNIKA: Redan för tio år sedan uppmärksammades överbehandlingen med psykofarmaka av äldre. Och problemet med äldres medicinering kvarstår. Med hjälp av bättre IT-stöd och tillgång till en gemensam läkemedelslista hoppas Johan Fastbom att äldre om tio år ska få bättre behandling.

"Var tredje boende på sjukhem får läkemedel mot psykotiska symtom, trots att det bara är var tionde som har journalanteckningar om sådana problem." Detta stod att läsa i ett meddelade från TT den 17 december 1998, det vill säga för jämnt tio år sedan, men det kunde lika gärna ha varit idag. Behandlingen med psykofarmaka på våra sjukhem är lika omfattande nu som då, och äldres läkemedelsanvändning tilltar från år till år.

Samtidigt läggs den ena studien till den andra, som visar att en stor andel - uppemot 30 procent - av äldre som läggs in akut på sjukhus hamnar där på grund av läkemedelsbiverkningar. Andelen har ökat genom åren, och de som läggs in har allt fler läkemedel.

Några exempel

Hur står det då till med Agda, Edvin, Elsa och andra äldres läkemedel idag? Så här kan det se ut:

"Agda som är 78 år bor hemma och har sex läkemedel. Hon mår ganska bra trots både åldersdiabetes, reumatiska besvär och grön starr, men hon besöker tre olika läkare som inte har tillgång till samma journal och därför inte säkert känner till alla Agdas sjukdomar och mediciner."

"Edvin, 81 år, har haft en hjärtinfarkt, en mindre stroke och har sedan ett par år tillbaka diagnosen demens. Han bor på ett sjukhem och använder tio olika läkemedel varje dag. Edvin är ofta trött och har ramlat flera gånger. Han träffar sällan någon läkare, trots alla sina mediciner."

"Elsa, 86 år, bor hemma. Hon har kroniska luftvägsbesvär, hjärtsvikt, oro, sömnbesvär, värk i rygg och ben, och tolv olika läkemedel. Hon har besökt sjukhusets akutmottagning sex gånger senaste året och varit inlagd tre. I Elsas kök finns medicinburkar, recept från olika läkare och en rulle med tabletter färdigförpackade i små påsar. Hon säger att hon inte vet vilka mediciner hon har eller om de är bra för henne; "men min dotter hjälper mig, så det går nog ändå".

Kan situationen förändras?

Finns det då något som kan förändra situationen till det bättre? Jo, det har hänt en del. Till att börja med har jag, under de femton år jag ägnat åt forskning och utveckling inom området äldre och läkemedel, sett intresset öka från litet till idag mycket stort, både hos allmänheten, i vården och bland politiker. Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer för äldres läkemedelsterapi som publicerades 2004, har bidragit till att konkretisera problemen och blivit något av en hörnsten i arbetet med att åtgärda dem. Läkemedelsregistret, tillgängligt sedan 2005, erbjuder ett världsunikt forskningsmaterial som möjliggör omfattande nationella kartläggningar och analyser av äldres läkemedelsanvändning.

En rad projekt i olika delar av landet som ska utveckla kvalitetsförbättrande metoder - exempelvis läkemedelsgenomgångar då personalen tillsammans går igenom patientens läkemedelslista - har genomförts.

Verklig förbättring

För att åstadkomma en verklig förbättring, behöver vi dock metoder och rutiner som fungerar i vårdens vardag, och som upplevs som viktiga och självklara. För att kunna göra en helhetsbedömning av äldres medicinering behöver läkarna ha tillgång till en gemensam läkemedelslista - något som kräver många års utveckling av ett nytt nationellt IT-system - liksom datoriserade beslutsstöd utformade för äldres läkemedelsbehandling. Läkaren måste också ha den kunskap som krävs och ett tydligt uttalat ansvar och engagemang för att se till att läkemedelsanvändningen håller god kvalitet. Vi har alltså en bit kvar att gå.

Andelen äldre i Sverige kommer snart att börja öka kraftigt. De kommer inte att heta Agda, Elsa och Edvin, utan Karin, Monica och Lars. De kommer att vara pålästa och de kommer att ställa krav. Jag hoppas att vi då, om inte förr, kan ge dem en god vård med bästa tänkbara läkemedelsbehandling.

Text: Johan Fastbom. Publicerad i Medicinsk Vetenskap nr 4/2008.

Länkar