Individanpassad medicinering vid transplantation

Med transplantation av nya stamceller till benmärgen kan patienter med svåra sjukdomar som leukemi räddas till livet. Men cellgifterna som ingår i behandlingen kan ge svåra biverkningar - ibland till och med livshotande. Moustapha Hassan, professor i transplantationsforskning vid institutionen för laboratoriemedicin, forskar om hur medicineringen vid benmärgstransplantation kan bli bättre och mindre skadlig för patienten.

Cytostatika, alltså cellgifter, används inte bara för att döda cancerceller utan också som förberedande behandling vid benmärgstransplantation: för att skapa utrymme för den nya benmärgen måste de ursprungliga cellerna först städas bort. Ofta används läkemedlet busulfan och tidigare doserade man läkemedlet utifrån enkla data som kroppsvikt.

- Det är som att sy en enda kostym som ska passa alla män i hela Sverige, förklarar Moustapha Hassan. Det går inte! Olika kroppar omsätter substanserna på olika sätt, vilket innebär att vissa patienter får en alldeles för låg dos och andra en alldeles för hög. En stor andel av patienterna hamnade på intensivvården på grund av biverkningar av busulfan, många av dem med så allvarlig leversvikt att de till slut avled.

Idag är situationen helt annorlunda, och det är Moustapha Hassan och hans forskargrupp som åstadkommit förändringen. Vid behandling med busulfan skickar numera sjukhus i hela Norden och även andra länder blodprover till Hassans labb i Huddinge, som analyserar koncentrationen i blodet och ger snabb återkoppling: "Sänk dosen, patienten ligger för högt" eller tvärt om. Det har gjort att andelen patienter som drabbas av livshotande leversvikt till följd av behandlingen nästan försvunnit helt.

I vissa fall, särskilt när det gäller barn, är levern redan mycket påverkad av behandlingen mot själva sjukdomen, innan de kommer till transplantation. Mer cytostatika som föreberedelse inför transplantationen leder i ett sådant fall till farligt höga levervärden. Men Moustapha Hassans grupp har hittat ett sätt att undvika det.

- Vi har visat att levern skonas om man samtidigt ger patienten ett annat läkemedel som ursprungligen är avsett mot paracetamolförgiftning. Detta sker utan att den positiva effekten av cytostatikan minskar. Idag används metoden rutinmässigt vid Karolinska universitetssjukhuset och har även börjat sprida sig till andra sjukhus.

Komplikationer efter cytostatikabehandling

Det finns också andra komplikationer förknippade med benmärgstransplantation och cytostatika, och de ägnar Moustapha Hassan sin forskning åt idag. En viktig sådan fråga är risken för en så kallad graft versus-host-reaktion, det vill säga att den transplanterade vävnadens immunförsvar angriper sin nya miljö: patientens kropp. Ett annat problem som uppmärksammas allt mer är att benmärgstransplanterade patienter visat sig löpa en ökad risk för hjärt-kärlsjukdom långt senare i livet.

- Patienter som transplanterades för 40 år sedan får mycket kardiovaskulära problem idag: högt blodtryck, hjärtinfarkt, och så vidare, säger Moustapha Hassan. Vi vet inte exakt varför, men det verkar klarlagt att det är själva cellgiftsbehandlingen som på något sätt skadat endotelet  det cellskikt som täcker blodådrornas insida. Att förstå hur dessa skador uppstår och hur de kan undvikas är en viktig forskningsfråga för framtiden.

Moustapha Hassans forskargrupp har också tagit fram en ny musmodell för transplantation efter cytostatikabehandling, berättar han.

- Alla tidigare musmodeller har gällt transplantation som föregåtts av strålning, men idag är det faktiskt bara hälften av patienterna som strålas inför en benmärgstransplantation, resten får cytostatika istället. Vill man studera de mekanismerna måste djurmodellerna vara anpassade därefter.

I ett projekt tillsammans med kolleger vid KTH utforskar Moustapha Hassan nanoteknologins möjligheter att transportera läkemedel i kroppen. Genom att kapsla in cellgift i mikroskopiska nanorör kan det styras till rätt del av kroppen. Tekniken innebär samtidigt att läkemedelskoncentrationen i vävnaden blir jämnare över tid, då substansen långsamt läcker ut ur nanorören.

- Det finns flera sätt att få nanorören dit man vill i kroppen, förklarar Hassan. Man kan till exempel förse dem med antikroppar som fäster till vissa ytor, eller man kan göra dem magnetiska och styra deras väg genom kroppen med ett magnetfält.

Läkemedlet busulfan har löpt som en röd tråd genom Moustapha Hassans forskning ända sedan hans avhandling på 1980-talet. Fortfarande vet dock ingen exakt hur medlet verkar. Den frågan hoppas Hassan snart ska få sitt svar.

- Jag har en doktorand nu, som håller på att ta reda på hur busulfan fungerar. Det kommer att bli väldigt intressant!

Text: Anders Nilsson, publicerad i "Från Cell till Samhälle" 2013

Om forskningsämnet

Benmärgstransplantation är en effektiv behandling mot olika blodsjukdomar, som leukemi. Patientens benmärg dödas med cellgifter eller strålning, därefter transplanteras ny benmärg in från en frisk donator. Ingreppet kräver dock tung medicinering: först behöver den sjuka benmärgen utplånas; sedan måste immunsystemet hämmas för att undvika att den donerade vävnaden angriper eller angrips av sin nya omgivning. De starka läkemedlen kan medföra allvarliga biverkningar på bland annat lever och det kardiovaskulära systemet.

Länkar

ProfessorTransplantation